ASEA 1930 - 52. Relä, verktyg och isolation

Minnesanteckningar av ett arbetsliv i Asea. Författat av Sven Knutsson (intalat på band 1975 - 1979), nedtecknat av Elisabeth Jansson år 2011 och publicerat år 2014.

Klicka på ett kapitel i innehållsförteckningen så kommer du dit direkt.

Innehåll

  Inledning
 1.Elektrotekniska fackskolan 1923 - 1926
 2.Västerås och ASEA 1930 - 1926
 3.Reläkontoret 1930 - 1936
 4.Verktygsavdelningen 1934 - 1936
 5. Resa till Tyskland 1936
 6.Isolationsfabriken 1941 - 1945
 6.1. Försäljning av öl och läsk
 6.2.Nia eller dua
 6.3. Sprit
 7. Kontakt med yttervärlden
 8. Isolationsfabriken 1945
 9. Isolation flyttar till Robertsfors 1947 - 1949
 10. USA och Verkskyddet
 11. Slutord

Inledning

Sven Knutsson föddes på Sixtorp i Skåne den 5 oktober 1905 och dog i Stockholm den 12 januari 1980.

"Det jag nu skall berätta är några minnesanteckningar från min barndom, från min ungdom samt mitt äktenskap och mitt jobb. Jag har tillägnat dem mina barn och barnbarn."
Så börjar Sven Knutsson sina inspelade ljudband, 6 stycken cd-skivor, och han slutar med orden:
"Dessa mina minnesanteckningar påbörjades någon gång sommaren 1975 och avslutades nu, fyra år senare den 6 juli 1979. Därefter påbörjade jag omedelbart intalandet av dessa mina minnesanteckningar på de band som nu finns till förfogande."

Tyvärr har vi förlorat skrifterna men ljudbanden finns kvar. Jag, Elisabeth, en av hans döttrar har skrivit ner det som han berättat om sin tid i Västerås och om hans arbete vid ASEA.

1. Elektrotekniska fackskolan i Västerås 1923 - 1926

Sydkraft rekommenderade mig att genomgå den nystartade elektrotekniska fackskolan i Västerås, som redan hade blivit känd i fackkretsar som en god skola. Jag skrev dit i femman och fick reda på att det räckte med realskola jämte en viss komplettering i matte och geometri samt föreskriven praktik i elbranschen.

Hösten 1923 hade far ordnat så att jag fick 2 månaders praktik på Sydkrafts fördelningsstation i Tryde i närheten av Tomelilla och sen arbetade jag två månader hos Bilpelle i Sölvesborg. På nyår 1924 fick jag arbete på Sydvenska installationsbyrå i Kristianstad som representerades av ASEA i Västerås och där var jag i 3 månader. Men där hade de ont om arbete så där fick jag mest sysselsätta mig med att sortera elskrot vilket inte var någon vidare bra praktik. Det som står i betyget därifrån är en ren lögn.

För installationen hemma på gården i Perstorp hade far låtit anlita ett par bröder Nilsson från Karlshamn. Hos dem fick jag 3 månaders verkligen praktisk utbildning. De installerade el åt bönderna i Färlövs by och senare i Balsby grannsocken till Österslöv. Under denna tid fick jag lära mig allt som var värt att veta om installation i bondgårdar. Jag slutade hos dem för att söka in till fackskolan i Västerås. För kompletteringen av matematik och geometri anlitade vi Hermods i Malmö. Hos dem fick jag verkligen god hjälp.

Så kom då den dagen på sommaren 1924 när jag skulle anträda den långa ovissa resan till det för mig okända Västerås. Då kunde man inte på en dag komma med tåg från Österslöv till Västerås utan man måste övernatta i Frövi. I Hallsberg fick jag min första resechock ty tåget gick tillbaka i samma riktning som det kommit. Jag blev alldeles kall.

Jag blev tillfrågad av en yngling i min ålder om jag skulle till Fackskolan vilket jag bekräftade. Han hette Andersson och var ute i samma ärende vilket han hade gissat eftersom jag hade på mig realmössan och verkade främling i stan. Vi gjorde sällskap till skolan. Det första vi upptäckte var ett konstigt torn vilket vi trodde var ett kyrktorn som vi sen fick veta var ASEAs huvudkontor. På skolan blev vi anvisade rum i närheten där vi installerade oss efter vi hämtat våra reseeffekter. Jag hade med mig en nyinköpt så kallad amerikakoffert med järnförsedda sidor. Den har vi fortfarande kvar i familjen.

Så började då intagningsproven. Det gick bra för mig men sämre för Andersson vilket inte berodde på bristande kunskaper utan för att rektor Elvios hade fått reda på att någon dag innan hade Andersson prövat in på Örebros Tekniska gymnasium och kommit in men hellre ville pröva i Västerås. Det retade Elvios att Andersson hade sökt i första hand till Västerås. Av tjugo sökande kom ett tiotal in. Att det var så få sökande berodde på att det var en djup depression i Sverige och att fackskolan i Västerås inte var så känd utanför rena fackkretsar.

Då Andersson nu reste tillbaks till Örebro fick jag nu söka mig en ny rumskamrat och det blev Oskar Nilsson från Halland. Andersson kom jag att träffa senare på ASEA. Oskar flyttade nu över från sitt inackorderingstant till mitt rum som låg på på Utanbygatan. Det var och är fortfarande en lång rad likadana tvåvåningshus som stod uppradade med gavlarna mot Östra kyrkogården. Husen var då målade i en smutsgul färg och kallades med rätta för Gula Faran.

Gula Faran Bostadshusen "Gula faran". Ursprungligen fanns åtta likadana gula hus. Bilden är tagen år 2014. Foto: Ulf Kjellsson.

Vi bodde hos en mycket fattig familj och disponerade deras enda rum. Själva bodde de i köket. Vi skulle också äta hos dem. Det var absolut inte något fel på varken dem, rummet eller maten men vi fick ju ingen arbetsro beroende på alla dessa ungar som ständigt bråkade och förde oväsen ute på gården eller på gatan utanför. Vi fördrev tiden med att berätta historier för att koncentrera läxläsning var praktiskt tagit helt omöjligt med allt oväsen ute på gatan. Oskar var suverän på att berätta historier för att han hade flera år arbetat på en bilverkstad och var fullproppad med både roliga historier och erfarenheter. Han var också en riktig flickjägare och det dröjde inte många dagar förrän vi var ute och jagade på stans strög.

I stadsparken fanns det då en restaurang, som nu är riven, som hade en musikpaviljong där i stan förlagda regementets musikkår gav konserter vissa kvällar. Runtom Stadsparken cirkulerade stans ungdom lyssnade på musik och träffade bekanta eller stiftade nya bekantskaper. Oskar träffade snart ett par flickor som vi gjorde sällskap med några kvällar. Men för mig blev det ingen succé så när musiken slutade på hösten så blev det även slut med vår bekantskap. Vi var också ägna hela vår tid åt läxläsning.

En kväll när Oskar varit ute jagat ensam räknade han fel på husen och gick in i fel trappuppgång. Konstigt nog så passade nyckeln bra även i den lägenheten så inte förrän han kom in i rummet upptäckte han att det var hos fel familj. Tur för honom att de inte var hemma. Vi hade redan första veckan bestämt oss att flytta. Som väl var så tog Oskars första inackorderingstant emot oss. Hon hette fru Lungkvist och bodde 4 trappor upp på Munkgatan 4 som revs när ASEAs  Melkerkontor skulle byggas. Herr Lungkvist som var en skinntorr och humorfri gubbe hade varit trädgårdsmästare på Gäddeholm där han sen pensionerades. De hade en fosterdotter som hette Anna-Lisa som jag till en början var mycket förtjust i. Men när jag förstod att hon bara skojade med mig svalnade min förälskelse snabbt och överfördes på hennes kamrat Märta Bryngel som jag emellertid inte heller hade någon tur hos. Vi teknister kunde ju inte tävla med de gymnasister som bodde i huset och var söner till höga tjänstemän på ASEA. Dessutom hade vi fullt jobb med att klara av våra läxor och tentamina.

Hos fru Lundkvist hade vi det bra på alla de vis. Där bodde då flera teknister från fackskolan och från den tekniska skola som utbildade elinstallatörer.

Själva skolarbetet tilltalade mig inte nämnvärt. Jag tyckte vi ägnade oss för mycket åt teoretiska problem som jag ansåg att vi inte skulle få någon praktisk nytta av i vårt kommande arbete. Jag var dristig nog att ta upp detta problem med rektor Elvius som var den mest teoretiske av dem. Han undervisade i matematik och eftersom han var mycket intresserad av astronomi så brukade han ofta halka in på sådan problem som var helt främmande för oss. På min kritiska inställning svarade han:"Gillar inte Knutsson mitt sätt att undervisa så varsågod och inta min plats i katedern så vi får höra hur ni vill att undervisningen skall gå till". Ja att resonera med honom var uteslutet. Med vår lärare i mekanik lektor Lind var det ingen ide att diskutera undervisningen. Han var en hård typ som absolut inte tålde någon kritik.

Men lektor Zakrisson i det viktigaste ämnet elektroteknik var det lättare att resonera med. Han var en mycket lärd man som inte sysslade med bagateller. Och hans rekommendation till oss var: Hårdplugga det ni har i läxa men glöm det sen. Man skall inte belasta hjärnan med en massa inlärda saker men man skall veta var man skall leta den dag man behöver dem. Det var visdomsord som vi i högsta grad gillade. Vi visste också att Zakrisson var en mycket uppskattad man på ASEA eftersom han blev tillkallad dit som sakkunnig och kontrollant för utländska kunders räkning. I kemi hade vi en mager fjant magister Hermansson som hade ett mycket gott öga till mig eftersom jag inte stack under stol med att jag avskydde detta tråkiga ämne. Jag fick också underbetyg av honom i ettan och fick läsa på sommaren för tentamen till tvåan. Efter dessa tentamina var vi bara fyra kvar i tvåan Oskar Nilsson, Robert, Bengt Björklund och så jag.

Vid vårterminens slut 1925 talade fru Lundkvist om att hon inte skulle fortsätta med sin inackorderingsverksamhet eftersom herr Lundkvist hade fått jobb som gårdskarl i Hakon Svenssons hus på Hamngatan dit de skulle flytta på sommaren. Vi blev mycket ledsna eftersom vi trivts så bra hos henne. Alltså fick vi söka något nytt till hösten och hamnade först i en helinackordering vid Rudbecksparken. Men den tröttnade vi på redan efter en månad.. Vi var ju ganska bortskämda. I fortsättningen hyrde vi rum och åt på en matservering i hörnet av Karlsgatan och Timmermansgatan alltså alldeles intill skolan. Det första rummet hyrde Oskar, Bengt och jag på Köpmangatan i ett hus där nu SIGMA-huset ligger men där var så kallt att vi var tvungna att flytta redan efter en månad. Oskar och jag flyttade då till en frälsningssoldat på Kassörsgatan och Bengt till ett annat ställe. Hos frälsningssoldaten hade vi det bra och bodde där tills vi slutade skolan våren 1926. Hon lyckades en gång få med oss till ett frälsningsmöte men där flirtade Oskar så med de vackra flickorna att jag vägrade gå med dit igen.

Det var med en stor lättnad som vi sade adjö till elektrotekniska fackskolan och dess lärare för att syssla med något som vi tyckte var mer vettigt.

Tillbaka till toppen

2. Västerås och ASEA 1930 - 1936

Jag började längta tillbaks till Västerås där mina kamrater från fackskolan fått jobb på ASEA. Vid jultid tog jag kontakt med Oskar Nilsson och bad honom ta kontakt med ASEA och höra efter om jag kunde få börja där. I slutet på januari fick jag besked därifrån att jag skulle kunna få bli reläkonstruktör om jag ville. Lönen skulle bli 220 kronor i månaden vilket var betydligt mindre än vad jag tjänat vid Sydkraft men ansågs relativt hyfsat med hänsyn vad man kunde få vid denna tidpunkt. Jag accepterade alltså eftersom jag ännu inte börjat igen på Sydkraft och den 13 februari 1930 började jag hos Wilhelm Pedersen på reläkontoret där jag skulle komma att stanna i fyra år. Jag oroade mig för hur jag skulle kunna stå stilla vid ett ritbord och återkomsten till Västerås hade inte blivit vad jag drömt om ty mycket hade förändrats under de fyra år jag varit borta därifrån. Regementet hade upplösts och nu spelade deras musikkår inte längre i Stadsparken och ströget runtomkring hade försvunnit. Stan och industrin hade vuxit och det hade menligt påverkat småstadsidyllen. En del av mina kamrater hade skaffat sig flickor eller gift sig. Jag kände mig ganska isolerad.

Jag skall nu försöka beskriva vad som hände mig från hösten 1930 till våren 1936. Vi återkomsten till Västerås sökte jag först efter rum hos någon trevlig familj och hade då en fantastisk tur som hamnade hos Ivar och Elvira Pettersson på Hemdal. De var då i 35-årsåldern och hade en flicka Sonja i 10 tioårsåldern. Hos dem fick jag disponera ett rum och de själva bodde i köket och hade dessutom ett större vardagsrum. Mellan de bägge rummen fanns skjutdörrar och jag vann omedelbart deras förtroende när jag bad dem att hålla dem stängda så lite som möjligt vilket i praktiken aldrig hände. De bodde på bottenvåningen i en villa. Under de två åren jag bodde där trivdes jag mycket bra. En annan orsak till att jag började trivas bättre i Västerås var att jag bytte matservering. I början åt jag på ett matservering i Kyrkbacken men nu hade jag fått reda på att fru Lundkvist öppnat ett matställe på Pilgatan. Där åt både ingenjörer och arbetare från ASEA och av deras diskussioner fick jag reda på vad som hände på ASEA och olika problem där.

Den första månaden på ASEA 1930 var jag och en kamrat Einar Wiklund från Gullspång nere vid hamnen och tittade på skridskoåkarna och då presenterade han två flickor för mig som han kände, Gullan Norling och Elsa Bengtsson. Vi hade sällskap med dem några timmar och jag tyckte Elsa var en synnerligen tjusig flicka. Ingen av oss anade då att vi så småningom skulle gifta oss och få fem barn och leva lyckliga tillsammans tills Elsas död skilde oss åt dagen efter hon fyllt 60 år.

På hösten 1932 var det minnes högtid överallt eftersom det var 300 år sedan Slaget vid Lützen. I Västerås var teatern och Domkyrkan vackert fasadbelysta. Det var även minnesgudstjänst i kyrkan.

Axel Bengtsson i Göteborg Axel Bengtsson som ung. Foto: Fritz Bruce, Göteborg.

Axel Bengtsson, min blivande svärfar, utexaminerades 1908 från Chalmers som mekanist. Mellan 1908 och 1911 arbetade han som ritare och konstruktör på Bohusläns Mekaniska verkstad och motorfabriken DIAL i Göteborg. Därefter började han på ASEA Mekaniska Verkstad som praktikant fram till den 1 mars 1913 för att nämnda dag övergå till Svenska Metallverken som assistent till verkstadsingenjör. Den 15 oktober samma år lämnade han Västerås och for till Nordamerika där han fick anställning på General Electrics fabrik i Schenectady County för tillverkning av elektriska isolationsmaterial. Hösten 1916 fick han ett erbjudande att komma tillbaks till ASEA och bli chef för deras isolermaterialtillverkning och den första november detta år återanställdes han på TI med en månadslön på 333 kronor. Tillverkningen var då inrymd i särskilda lokaler i  Emausverkstaden men då det inte var lämpligt där för tillverkning och dessa borde expandera beslöt man att flytta tillverkningen till en fabrik norr om Metallverken vilken hade byggts redan 1917 för tillverkning av elektroporslin men som aldrig fick någon inredning eftersom man 1918 vid krigsslutet insåg att denna vara kunde köpas billigare från annat håll. Man beslöt då att bygga om byggnaden för tillverkning av isolermaterial och så startade där våren 1920 en så kallad isolationsfabrik. Området kallas numera  Tegnérområdet. Den byggnaden står fortfarande kvar men används för annat ändamål sen tillverkningen av isolationsmaterial flyttats till Robertsfors.

Gamla Isolationsbyggnaden från Bangatan Bild på Gamla Isolationsbyggnaden belägen i Tegnérområdet med Bangatan i förgrunden. Foto från 1961 i Aseasamlingen, Västmanlands läns museum.

Tillbaka till toppen

3. Reläkontoret 1930 - 1934

Omställningen från det fria liv som jag haft som linjearbetare vid Sydkraft till ett stilla sittande, enformigt liv vid samma ritbord på ASEA höll på att bryta ner mig psykiskt. Som tur var hamnade jag på en liten avdelning med en dynamisk och livfull skåning som chef vid namn V.H. Pedersen. Arbetet var helt olikt det jag hade haft tidigare för nu fick jag hjälpa till med konstruktion av små reläer.  Länk till information om reläer i svenska Wikipedia.

Principen för ett relä Principskiss över ett elektromagnetiskt relä. (Wikipedia Commons)
1. Spole (elektromagnet)
2. Drivankare
3. Kontaktställe

Sådana var en nyhet för mig för på skolan lärde vi ingenting om reläer. De första månaderna fick jag vara nere i reläfabrikens provrummet för att få ett hum om hur reläerna fungerade och vad som krävdes av dem. På kontoret fick till en början syssla med diverse ändringsarbeten och när jag sen blivit mer bekant med konstruktionerna även hjälpa till med en del konstruktionsändringar med ledning av önskemål från reläfabriken och även från kunderna. I samband härmed gjorde jag en upptäckt som så småningom skulle helt förändra min fortsatta anställning på ASEA.

Fördelarnas ankare var nästan alltid uppbyggda med skruvar fastsatta på en bottenplatta rund eller kvadratisk av formpressad bakelitmassa. Jag hade någonstans sätt eller läst om att man kunde gjuta in metalldelar såsom skruvar, muttrar eller stänger i bakelitpressmassan och kunde därigenom få en mycket god precision. Detta var något som alltid eftersträvas för de mycket känsliga reläerna men ouppnåeligt därför man nu måste borra hål i plattan för att fästa erforderliga detaljer med skruvar och muttrar. Små differenser vid borrning kunde leda till att reläets kontakter försköts och dess funktioner rubbades. Min ide att gjuta in erforderliga metalldelar i pressmassan vann genast Petersens gillande och jag fick i uppdrag att i samarbete med verktygsavdelningen konstruera om en del standardreläer där antalet per år tillverkade var så stort att det skulle löna sig med en specialpressad platta ty här erfordrades ett specialgjort och ganska dyrt verktyg. Genom detta arbete kom jag i kontakt med andra verkstadsavdelningar och dels blev jag intresserad av denna av de flesta helt okända teknik. På verkstan kom jag i kontakt med en synnerligen dynamisk herre vid namn Jon Jansson som då var verkmästare på  Mimerverkstaden. Han blev en av de mest omtalade och omstridda cheferna på ASEA och jag fick i fortsättningen en hel del att göra med honom. När omkonstruktionen av samtliga reläer var gjorda fick jag i uppdrag att konstruera ett litet motorskydd ett arbete jag höll på med och inte hann avsluta när jag flyttade från reläkontoret.

ASEA TKO 1935 Bild på personalen vid reläkontoret ca 1935 TKO. Foto: författaren.

När jag nu tänker tillbaka på de här åren på reläkontoret TKO framstår det som min lyckligaste tid på ASEA. Dels hade vi alla tiders chef och dels var det ett gott kamratskap.

Med Jon Jansson diskuterade jag en del problem dels mina egna. Med min examen och mitt intresse för verkstadsproblem och tidigare arbetsledarerfarenhet ansåg han att jag borde kunna avancera fortare på verkstäderna än på kontoren. Han rådde mig att direkt uppvakta chefen för samtliga verkstäder överingenjör Oskar Hellman. Jag bad om råd av Pedersen och han lovade att framföra min önskan till Hellman. Efter ett tag fick jag reda på att denne höge potentat tog emot mig i sitt kontor en morgon klockan åtta. Jag infann mig punktligt darrande i knäveckan för Hellman var fruktad och hade stor makt och han var allt annat än gemytlig även om utfrågningen av mina önskemål var korrekta. Bland annat nämnde jag mitt intresse för formpressade bakelitdetaljer och framhöll att jag kunde ta vilket jobb som helst bara jag slapp stå kvar vid ett ritbord i fortsättningen. Hans svar var att han var överlupen av kontorsingenjörer som trodde de skulle må bra av att få en förflyttning till verkstäderna men han lovade att han skulle återkomma och det ordet höll han för efter en någon tid blev jag återigen kallad till hans kontor tidigt en morgon klockan åtta. Och då blev det ett helt annat mottagande. Jag var givetvis där i god tid och stod i dörren när han anlände något försenad. Han bad mig om ursäkt och bad mig stiga in och sätta mig mitt emot honom. Förra gången fick jag stå under den audiensen. Sen berättade han vad han tänkt sig följande beträffande min framtid. Först skulle jag arbeta cirka ett år på verktygsavdelningen för att lära mig hur bakelitpressverktygen konstrueras och tillverkas sen skulle jag överflyttas till Isolationsfabriken för att där så småningom efterträda den verkmästare som ansvarade för den mekaniska tillverkningen och som skulle pensioneras om några år. Jag tyckte förslaget verkade bra och accepterade tacksamt och även min chef Pedersen tyckte det lät bra och gratulerade mig.

Tillbaka till toppen

4. Verktygsavdelningen 1934 - 1936

Ja, så flyttade jag då den 17 mars 1934 från den gemytliga reläkontoret till det urtrista verktygsavdelningen. Enbart miljön där verkade deprimerande eftersom avdelningen var inrymd i  Mimerverkstadens verkstadslokaler på tredje våningen rakt ovanför Mimerporten. Andan på avdelningen kan närmast jämföras med en skolklass där alla suttit kvar för någon förseelse. Det var t.ex. absolut förbjudet att samtala om något annat än det som rörde arbetet och hade något ärende till verkstaden eller till något annat kontor så måste man be om lov och redogöra för ärendet. Jag som visste att Hellman beordrat dem att ta emot mig och också visste att jag inte skulle stanna där för alltid opponerade mig så ofta som möjligt mot detta slavsystem som helt avvek från det jag tidigare varit med om på ASEA. Bland annat struntade jag i att be om lov när jag lämnade avdelningen för uträtta något ärende trots att de såg ut som de tänkt ge mig stryk.

Att jag då och då hade orsak att gå över till Huvudkontoret berodde på en sak som jag förberedde och som Hellman visste om. När de till slut inte kunde hålla tyst utan frågade mig varför jag rände iväg talade jag om vad det var och jag hade Hellmans tillåtelse och då teg han i fortsättningen. Det var nämligen så att jag läst i en tidskrift att svenskar kunde söka ett stipendium från en fond som instiftats av en svensk konsul senator Emil Porsell i Lübeck. De var på 1100 kronor och förutsättes att man studerade minst 4 månader ett ämne i Tyskland som godkändes av kommerskollegiet. Samtidigt hade jag också sett i en Teknisk tidning att en skola i Irmenau skulle starta en halvårs kurs i ämnet formpressade bakelitprodukter. Detta passade utmärkt för mig och jag framlade mina planer för Hellman som rådde mig att söka stipendiet och lovade att ASEA skulle hjälpa mig så mycket som möjligt. Jag sökte stipendiet med fina rekommendationer från ASEA Men det dröjde ända till den 26 november 1935 innan jag fick det beviljat och då var kursen i Irmenau redan avslutad. I min förfrågan om plats i vårterminens kurs svarade man från skolan att det med största sannolikhet inte skulle bli någon fler kurs och orsaken meddelades inte. Ja, vad skulle jag nu göra. Att få plats på en firma som tillverkade formpressad bakelitdetaljer visades sig helt omöjligt. Man sa rent ut att man inte fick ta emot från utomstående länder vilka skulle kunna tänka sig snappa upp fabrikationshemligheter. Den del av den kemisttekniska produkter var då under nazitiden mycket känslig för insyn utifrån. I min nöd vände jag mig då till Hellman som då talade om att ASEA hade ett avtal om utbildning av teknisk information av patent beträffande teknisk högeffektbrytare hos en firma AutoHeffner i Frankfurt am Main. Han rådde mig då att ta kontakt med patentavdelningen och be dem höra efter om jag kunde få studera användningen av formpressade bakelitdetaljer och om jag kunde få vara där i 4 månader och för att samtidigt besöka andra industrier som använde dessa produkter i sin fabrikation. Svaret blev mycket positivt beroende av att firman var synnerligen mån om kontakterna med ASEA. Sen måste jag se till att kommerskollegiet gick med på mina ändrade planer beträffande stipendiets utnyttjande. Efter en tids betänkande fick jag även klar signal därifrån på våren 1936.

På hösten 1935 när jag varit på verkstadsavdelningen mer än ett år frågade jag Hellman om det nu inte var tid för mig att flytta över till isolationsfabriken. Ett telefonsamtal till Björklund var nog för att få mig att flytta och det var den 4 november. Att jag skulle hamna ur askan i elden förstod jag då jag anmälde mig för min nya chef Axel Bengtsson, min blivande svärfar. Att jag var hans dotters trolovade innebar ingen favör nej snarare tvärtom. Men det Hellman bestämt fick hans verkstadschef rätta sig efter hur motbjudande det än var. Den syn som mötte mig när jag kom in på Isolationsfabrikens kontorslokal gjorde ett oerhört beklämmande intryck på mig. Smutsigt, dammigt, mörkt och trångbott stod lokalen i stor kontrast med både verktygskontoret och framförallt reläkontoret.

Ingenjör Bengtssons attityd mot mig var direkt avvisande och jag fick hans barska order att hjälpa ingenjör Lanqvist så gott jag kunde. Han sysslade med att konstruera verktyg och maskiner för produktionen och blev glad över att få hjälp. Då vi båda var skåningar blev vi synnerligen goda vänner och du med varandra. Det största problemet var att hitta en arbetsplats där jag kunde ha mitt ritbord och det blev ingen lätt uppgift. Till slut hittade vi en tom verkstadslokal men nackdelen med den var att i angränsande rum finfördelades asbest i en maskin vilken åstadkom mängder med damm som även trängde in till mig och gjorde att både skrivbord och ritbord var fulla med damm på några minuter. Jag fick alltid först damma av innan jag kunde utföra ett arbete. Att kunna utföra något under sådan förhållande var en prestation. Den som utförde arbetet kallades Skånska Lasse och han var praktiskt taget osynlig i dammet i den lokalen. Det var väldigt konstigt att han inte fick dammlunga och avled i unga år. Men jag kommer ihåg att han t.o.m. blev pensionerad vid ASEA.

Efter en tid fick jag till uppgift att rita ett nytt verkstadskontor och när det var färdigt blev livet på isolationsfabriken betydligt drägligare. Jag fick också alltmer hjälpa till med diverse rutiner i produktionen och det passade ju bra eftersom jag så småningom skulle ersätta verkmästare Ernst Johansson. Under verkstadschefen sorterade även två ingenjörer Svenborg och Reimert. Den förre ansvarade för den kemiska delen av produktionen och han var chefens högra hand eftersom detta arbete ansågs mest ansvarsfullt. Ingenjör Bengtssons hela intresse var knuten till denna delen av fabriken och satt mestadels på laboratoriet. Inenjör Remert ansvarade för kontorsrutinerna och hade några damer och herrar under sig. Även med dessa båda herrar kom jag bra överens med och farbror Ernst betraktade mig som sin skyddsling ty han avgudade Elsa som han sett sen hon kom till Amerika eftersom han var anställd på samma avdelning som sin blivande chef och följde med dem hem till Sverige. Min blivande svärfar förblev lika kall och avvisande.

Tillbaka till toppen

5. Resa till Tyskland 1936

Faktaruta: Tyskland år 1936.
Nazisterna tog makten i Tyskland 1933. Adolf Hitler var diktator och kallades der Führer (ledaren). Tyskland angrep och invaderade Polen 1939. Det var starten för andra världskriget.  Länk till information om Nazityskland i svenska Wikipedia.

Sven Knutsson reser Sven Knutsson reser ca 1936. Foto: författaren.

När diskussionerna mellan kommerskollegiet och AutoHeffner gett positivt resultat bestämdes resan och skulle börja den 2 maj 1936 i Frankfurt am Main. Jag fick mina 12 hundra kronor och avreste den 29 april från Trelleborg med båt till Sassnitz dit jag anlände vid middagstiden. Givetvis var det med stor spänning jag beträdde tysk mark och få erfara hur det är att konfronteras med nazisterna. Redan vid tullen blev jag påmind om att jag kom från ett tolerant land till ett diktaturland med hårda kontroller. Jag hade tagit med mig ett stort fotografi av Elsa som jag lindat in i ett tidningspapper. Detta väckte tydligen tullarnas misstänksamhet ty de tog det med sig till sin chef för granskning. Som väl var hade jag inte använt tidningar som var portförbjudna i Tyskland. På tåget från Sassnitz till Hamburg satte sig en tysk mittemot mig och inledde genast ett samtal. Han kom också från Sverige och hade flera gånger varit där i affärer så han kunde lite svenska men när han hörde att jag skulle vistas fyra månader i Tyskland ansåg han att vi bara skulle hålla oss till tyska så att jag också fick träning. Det var en ovanligt hygglig karl som på alla sätt försökte hjälpa mig denna första dag i det främmande landet. Framme i Hamburg ordnade han rum åt mig på ett mindre hotell och ringde sen hem till alperna och berättade om sin skyddsling och att han skulle vara tillsammans med mig denna kväll. Vi gick på en mycket känd restaurang Alsterpaviljongen och där bjöd han mig på middag samtidigt gav han mig en karta över Hamburg och gick noga igenom vad jag borde se nästa dag. Genom hans välvilja fick jag från första början en rätt inställning till hur jag borde leva i Tyskland. Han framförde mycket noga att jag var gäst i hans land och därför borde jag följa de regler som gällde för tyskarna bland annat i fråga om hälsningsplikt även om jag inte gillade den. Men alla tyskar sträckte upp handen till Hitlerhälsningen i tid och otid och så gjorde även jag. Att mumla Heil Hitler ansåg jag mig inte ha någon orsak till eftersom jag inte kände karlen utan jag mumlade istället Hej Svejs. Det var aldrig någon som anmärkte på den hälsningen. Han gav mig också många andra tips som vad jag skulle äta och dricka.. Enligt hans förslag besökte jag också de viktigaste platserna såsom Hagenbecks, hamnen och på kvällen givetvis Zillertal och Sankt Paul. Den första maj som var en lördag och stor helgdag i Tyskland reste jag på morgonen från Hauptbahnhof mot Frankfurt am Main. Till en början var jag ensam i kupén men vid nästa hållplats kom det in ett sällskap på tre personer en dam och två herrar i min ålder. Jag förstod på deras resonemang att de skulle till Rüsselheim där Opelfabrikerna låg och hämta en nyinköpt bil. Efter svensk modell satt jag tyst och tittade ut genom fönstret på landskapet som var allt annat än vackert. Det dröjde emellertid inte länge förrän en av herrarna vände sig till mig och frågade var jag skulle resa. Jag behövde inte säga många ord förrän de visste att jag var utlänning och ville veta varifrån jag kom och vad jag skulle göra i Tyskland. Sen blev det ett väldigt snackande under hela resan. Ty som de flesta tyskar hade de aldrig varit utomlands och var därför intresserade av hur vi hade det i Sverige. Vi blev väldigt goda vänner och beslöt att tillbringa kvällen tillsammans i Frankfurt eftersom den första maj var stora festligheter överallt i Tyskland. Sen ordnades det så att jag fick rum på deras hotell över natten.

Nästa dag fortsatte de till Rüsselheim och jag gick till AutoHeffners huvudkontor där en vänlig portvakt ordnade så att jag fick ett trevligt rum i närheten av fabriken hos ett äldre par som hette Fritz. Frun var bortrest över helgen så jag fick göra sällskap med herr Fritz som var vänlig nog att visa mig runt i stan. Tyvärr hade han en gräslig schwabisk dialekt som gjorde att jag inte begrep så mycket av vad han berättade och vad han förklarade. Från min sida blev mest Jawohl och Achso o.s.v. När frun kom hem på kvällen blev det bättre för hon var från Mains och pratade en bra tyska. Henne blev jag mycket god vän med och så småningom lärde jag mig också förstå hans rotvälska. De hade bara en son som var i 25-årsåldern och som studerade i katolsk skola till någon sorts administratör i katolska kyrkan.

På måndagsmorgonen anmälde jag mig för en av de högre cheferna och blev anvisad plats uti fabriken. Det var inte en litet företag och vars huvudsakliga uppgift var att tillverka elektriska strömbrytare från de allra minsta för hushåll till de allra största för ställverk. För att utveckla dessa stora brytare hade AutoHeffner etablerat samarbete med ASEA i Ludvika och detta bidrog alltså till att jag hade fått tillstånd av de tyska myndigheterna att få praktisera på fabriken. I 3½ månader cirkulerade jag där på olika avdelningar och trivdes mycket bra. Av både arbetare och tjänstemän möttes jag av största välvilja och blev aldrig anmodad att yttra mig om deras politik som nazisterna bedrev. Jag blev visserligen inbjuden till deras möten men ett besök på ett sådant räckte för min del. De öronbedövande ovationerna, okritiska hyllningarna för Hitler och övriga  koryféer i partiet tyckte jag verkade löjliga och var enbart frånstötande för en icke tysk. Något annat som jag också tyckte var helt vansinnig var hitlerhälsningen. Så snart man träffade en annan person, kom in i en affär eller på en spårvagn så skulle man räcka upp handen och mumla Heil Hitler. Men alla gjorde det och jag hade ju redan i Hamburg av min gode vän där blivit allvarligt uppmanad att noga följa det som tyskarna själva ansåg vara fullt korrekt. Att jag istället mumlade Hesan svejsan var det ingen som tog illa upp. Speciellt noga med hitlerhälsningen var när militära eller halvmilitära enheter som jugend kom marscherande. Då vände sig alla mot enheten och gjorde en mycket korrekt hitlerhälsning, även jag. De fanns ju ingen som helst orsak att göra något annat. Jag var ju gäst i deras land.

Att man i allmänhet var fullt medveten om att landet rustade för ett väpnat uppgörelse mot sina forna fiender från första världskriget var ingen hemlighet. Man pratade ganska öppet om att landet rustade för fullt och man kunde köpa massor med olika vykort som visade vilken krigsmakt som Hitler redan byggt upp.

Även på fabriken fick jag känning av detta ty jag fick order om att på vissa avdelningar fick jag överhuvudtaget inte vistas eftersom jag var utlänning och man där hade tillverkning för krigsmakten och inte ville riskera en anmärkning från deras kontrollanter som kunde komma när som helst utan förvarning.

En av de första dagarna blev jag anmodad jag gå till en farbror som skulle fungera som en mellanhand mellan det nationalsocialistiska partiet och fackföreningen på fabriken. Det var en snäll gammal man klädd i naziuniform och vilkens enda önskan var att få veta vem jag var och vad jag skulle göra på Autoheffner. Det fick han och jag hörde aldrig av honom mer. Jag fick också anmäla mig på närmaste poliskontor och redogöra för mitt besök i Frankfurt am Main.

En tid därefter fick jag ett meddelande om att infinna mig på det nationalsocialistiska huvudkontoret i stan. Där blev jag mycket artigt mottagen av en högre partifunktionär i svart SS-uniform som utsatte mig för ett ingående korsförhör beträffande min vistelse i Tyskland och vilka planer jag hade för denna vistelse. Han ville också gärna veta hur jag hittills upplevt Tyskland och vilka intryck jag hade fått av att arbeta och bo i Frankfurt am Main. Eftersom jag endast hade positiva saker att berätta blev han synnerligen vänlig och försäkrade att om något negativt skulle inträffa för mig så skulle jag vända mig till honom och han skulle göra allt för att hjälpa mig. Vi skildes som mycket goda vänner men som väl var så behövde jag aldrig besvära honom.

Familjen Fritzt bodde på samma gata som fabriken vilken var en fördel eftersom jag kunde gå hem på lunchen. Maten som serverade på kantinen var inte särskilt bra. På kvällarna gick jag ofta ner på stan och åt på något mindre restaurang. Frau Fritz och jag blev så småningom mycket goda vänner. Hon berättade för mig sådant som jag inte skulle kunna få reda på från annat håll. Mannen var protestant men hon var troende katolik och som sådan hatade hon Hitler och hela hans mördargäng, menade hela hans partiledningen. Hon berättade om morden på SA-ledningen och förföljelserna mot judarna och klostren vilka Hitler betraktade som tillhåll för homosexuella och dit unga pojkar lockades i fördärv vilket Frau Fritz menade var rena lögner. När hon berättade såna saker för mig gick hon först ut i tamburen och la på säkerhetskedjan på ytterdörren och försäkrade sig att fönsterna i mitt rum var ordentligt stängda. Sen satt hon där och talade i viskande ton till mig. Genom henne fick jag en inblick i hur en del personer upplevde Nazitysklands avigsidor och skräcken för att bli anmäld för olydnad. Att hon så litade på min diskretion var helt oförklarligt men självklart hade jag ingen som helst orsak att göra denna snälla gumma något ont eller att tala om för andra vad hon hade sagt. Jag fick under denna min vistelse i Frankfurt inga andra vänner än denna snälla familj.

På jobbet talade man istället om hur bra man hade det nu i jämförelse med hur man hade haft det före Hitler kommit till makten och därför hyllade man honom och partiledningen. Därvid var det tre saker som framförallt omnämndes som särskilt bra. Stödet till barnfamiljerna de så kallade Silungen och Kraft und Freude resorna. Unga människor som gick in i partiet fick vid sitt giftermål en summa pengar för bosättning och understöd för varje barn de födde. Man propagerade starkt för den tyska rasens fortbestånd och gjorde allt för att premiera barnafödslar och uppfostra barnen i god Hitleranda. Silungen var nya egnahemsområden utanför städerna som framförallt var avsedda för nygifta och där ägarna skulle utföra en del av arbetena själva eller med hjälp av sina släktingar, goda vänner eller bekanta allt för att nedbringa kostnaderna och minska behovet av arbetskraft vilket som då var brist på..

Kraft und Freude organisation var endast avsedd för rekreation alltså en sorts jättestor resebyrå där man kunde boka resor och betala in i förskott. Den hade stora båtar som gick upp för fjordarna i Norge eller söderut till Medelhavet. För alla dessa resor gällde att ingen fick lämna båten och gå iland utan man var hela tiden ombord på båten där all tänkbar service fanns. Man fick sin vanliga tyska mat och underhölls av tyska orkestrar och artister. En tysk fick inte utan mycket giltiga skäl lämna landet och då fick han endast disponera en mycket liten summa förutom resekostnaderna. Kraft und Freude var en mycket populär organisation och man skröt mycket om dess fördelar framförallt från de partianslutna som hade förtur vid beställning.

Min fritid i Frankfurt utnyttjade jag med att besöka alla museer och utställningar och även roa mig på kvällarna där det inte kostade så mycket. Jag var ju förbjuden att ta betalt för mitt arbete. Jag köpte en cykel och varje helg cyklade jag runt i omgivningarna. Framförallt i Tranumsberg. Franfurt var en stor stad och full med minnesmärken från bland annat Romartiden. Men det fanns något som var ännu intressantare. Flughafen Rhein am Main. Där landade och lyfte Tysklands stolthet:  Zeppelinarna.

I min målsättning för stipendiets utnyttjande ingick även resor för att på andra fabriker studera tillverkningen av formpressade produkter som man numera kallade plastprodukter. För den skull gjorde jag en resa till Holland och en till Schweiz och en i Tyskland i samband med hemresan.

Resan till Holland gällde Philips fabriker i Eindhoven och det blev en spännande upplevelse. På ditresan skulle jag besöka Klöckners fabriker utanför Köln men när jag skulle lösa biljett till Frankfurt fick jag veta att med tyska mark kom jag inte längre än till tyska gränsen mot Holland. Det hjälpte inte att jag som utlänning hade köpt mina så kallade turistmark med svenska pengar och inte hade jag heller några svenska pengar kvar. De rådde mig att åka till Köln tur och retur och där låna erforderlig valuta det vill säga holländsk gulden av svenska konsulatet därstädes.

Jag kom till Klöckners på förmiddagen och blev mycket väl mottagen De hade genomfört en mycket intressant sak. De hade inga stämpelur. De som kom för sent till jobbet fick anmäla sig hos portvakten och dessutom arbetade man i huvudsak i lag och lagbasen var ansvarig för att hans kompisar jobbade effektivt och inte var borta i onödan. Istället för sirener som angav slutet och början på arbetsdagen eller eventuella raster hade man musik genom högtalare som angav detta. Man såg det som en stor vinst mellan de anställda och företaget.

I Schweiz besökte jag BBCs fabriker i Baden och Örlikon i Zürich. Därutöver besökte jag några presserier i Tyskland och på hemresan fabriker i Nürnberg, München och Berlin. I München besökte jag Technische Museum som då ansågs som det mest intressanta tekniska museet i världen. I Nürnberg tittade jag självklart på den jätteanläggning som Hitler och hans nationalsocialistiska parti varje år hade sin stora mönstring. I Berlin stannade jag ett par veckor.

Tillbaka till toppen

6. Isolationsfabriken 1941 - 1945

Faktaruta: Danmark och Norge är ockuperat av tyskarna sedan april 1940. Paris intogs juni 1940. Sedan juli 1940 finns en överenskommelse om transport av tyska varor och militär personal genom Sverige till Norge. Tyskland har gett upp planerna på invasion av England, men fortsätter att bomba London. Tyskland anfaller Sovjetunionen utan krigsförklaring i juni 1941. Tyskarnas offensiv hejdas bara 3 mil från Moskva i december 1941. Tyskarna utnämner norrmannen Vidkun Quisling till regeringschef i Norge i februari 1942. Tyskarna besegras i Stalingrad i november 1942 och därefter startar tyskarnas reträtt från Sovjetunionen.

Axel Bengtsson Axel Bengtsson. Foto: Wijgård, Västerås.

Den 13 augusti 1941 avled min svärfar Axel Bengtsson efter en tids sjukdom. Han jordfästet i lasarettets kapell under närvaro av ASEAs högsta ledning och sen kördes kistan till krematoriet i Eskilstuna eftersom inte Västerås hade något sådant. Han hade tidigt uttryckt sin önskan att bli kremerad.

Efter en tid kom Hellman upp på kontoret och talade då om att det hade varit häftiga diskussioner om vem som skulle bli chef igen. Ingenjör Leander med stöd av direktör Liljeblad som hade en stark ställning i ledningen ville ha en ingenjör Wennerlund som chef. Men han hade en anställning på Ludvikaverken och där ville inte överingenjör Sven-Erik Eriksson släppa honom och tänkte ge honom en bra befattning där. Någon annan kandidat fanns inte och då föreslog Hellman mig vilket accepterades under protest från Leander och Liljeblad. Detta berättade nu Hellman för mig men jag hade ingen större lust att ge mig in på en så stor uppgift och med givna antagonister och jag visste på förhand hur Svennborg skulle reagera. Han blev helförbannad och menade att han skulle passa bättre som chef. Men då reagerade Hellman som stucken av ett bi. Det var väl ASEAs ledning som skulle bestämma vilken som skulle bli chef och om han inte accepterade det så hade han från och med nu 6 månaders uppsägningstid. Svennborg accepterade inför denna hotelse och jag blev utnämnd till ny chef för Isolationsfabriken.

Att vara chef för isolationsfabriken var inget jobb som jag längtat efter och inte heller bett om men jag hade då inget val. Jag visste mycket väl hur man angrep svärfar när det var fel på våra produkter och det hände ganska ofta för hela tillverkningen var ytterst känslig för störningar mycket för att det rörde sig om kemiska processer som var svåra att hålla under kontroll. Vi var också beroende av en del importvaror och dessa varierade ofta till både kvalité och konsistens och inte blev det bättre av det pågående kriget när vi inte kunde få in varor från utlandet. Efter ockupationen av Norge spärrade tyskarna hela Skagerack och vi blev helt beroende av deras välvilja om vår sjöfart den vägen. Ett litet andningshål hade vi i Petsnau i Finland. Det var i huvudsak två import varor som vi inte kunde få längre kinesisk träolja till våra lacker och  glimmer som var ett mycket viktigt isolermaterial. ASEAs laboratorium fick till uppdrag att hitta ersättning till träoljan och det lyckades de med till slut efter många bekymmer för både oss och dem. Som väl hade jag vår duktige kemist Svennborg som skötte diskussionerna med laboratoriet. Att hitta en ersättning för glimret ansågs omöjligt då inget annat material kan uppvisa så stora fördelar när det gäller isolering i elektriska maskiner och apparater. Sen första världskriget visste vi att det skulle finnas användbara glimmer i vårt land. Verkmästare Johansson kände till att överingenjör Bengtsson hade fått en del användbara prover från Småland och Bohuslän som resulterade till en del leveranser till Västerås där glimmerråvaran i mindre och större block spaltades av flickor.

I början av kriget hade man i Sverige tillsatt Statens industrikommission som skulle handlägga frågor om industrins olika behov. Chef för denna kommission var dåvarande chefen för televerket generaldirektör Sterke. Då kriget ytterligare förvärrades i samband med Tysklands anfall mot Ryssland sommaren 1941 blev man allvarligt oroliga över att få in råvaror särskilt efter det att Finland gått med på Tysklands sida och tyskarna skärpt sin handelsblockad. Industrikommissionen införskaffade uppgifter från industrierna beträffande deras importbehov som inte kunna täckas med inhemska råvaror och ASEA angav då bland annat glimmer och i början av 1942 kom generaldirektör Sterke till Västerås för att diskutera glimmerproblemet med ASEA. Han talade då om att det fanns två firmor som sysslade med glimmerbrytning dels i Bohuslän och dels i Jämtland. Den ena firman ägdes av en finne vid namn Rettig och den andra av en familj Andrén och söner i Göteborg. ASEAs inköpsavdelning och jag fick i uppdrag att ta kontakt med dessa firmor för att ta reda på deras kapacitet. Rettig kunde vi omedelbart koppla bort såsom en pratmakare utan möjlighet att hjälpa oss. Andrén hade en stor brytning på gång och hade fått licens för att leverera glimmer till AEG i Tyskland. Denna licens fick vi stoppad av industrikommissionen något som Andréns inte tyckte om. Efter diverse hårddragna förhandlingar slöts ett kontrakt mellan Andréns och ASEA vilket innebar att de i första hand skulle leverera glimmer till oss och i andra hand till AEG det glimmer som vi inte ville ha. Andréns var inte villig att åta sig spaltningen av glimmern utan jag fick därför i uppdrag att undersöka olika alternativ. I samarbete med vår Göteborgsfilial ordnades lokaler på gårdar och där började glimmer spaltningen i november 1942 med verkmästare Ernst Johansson som chef. Det klientel som arbetsförmedlingen sände honom var en brokig skara av flickor och fruar, många rena gatflickor som trodde att de skulle få ett lättförtjänt tillskott till sin normala inkomst. Så Johansson fick ingen lätt uppgift att hålla ordning på denna hoprafsade skara Framförallt gällde det otrevliga diskussioner om ackordsättningen och när inte Johansson klarade av dessa skickade överingenjör Hellman ner en ung ingenjör Alde Nilsson som skulle hjälpa honom.

Alde Nilssons rapporter resulterade i att Ernst Johansson fråntogs befälet och ersattes av Alde Nilsson från och med 1 april 1943. Detta var hans första självständiga jobb och han var underställd mig tills glimmerspaltningsverkstaden upphörde i juli 1945 i samband med krigets upphörande. Hellman hade nu fått se att Alde var en kapacitet som man kunde utnyttja och vid hemkomsten till Västerås fick han jobbet som chef för den nybyggda  Örjanverkstaden. Ja sen steg ju Alde sakta i graderna och slutade som produktionschef och vice VD direkt under Curt Nicolin.

Curt Nicolin Curt Nicolin. Foto: VLT:s arkiv.

Alde Nilsson avgick från denna befattning på sin 60-årsdag i oktober 1977.

De första åren som chef för Isolationsfabriken innebar massor med problem som jag inte tidigare hade sysslat med både interna och externa. Efter min vistelse i Tyskland 1936 hade jag inte stuckit under stol med att jag fann mycket där som var mycket bättre ordnat där än hos oss och jag blev känd som en stor vän av nazismen vilket var en grov lögn. Genom att jag läste och talade tyska mycket bra köpte jag ofta tyska tidskrifter som då var de bästa som man kunde få här i Sverige. Genom att jag prenumererade på en sådan tidskrift blev jag då förmodligen föremål av proengelska kretsars undersökning. Vi fick reda på detta och som motvikt prenumererade Elsa på nyheter från Storbritannien som trycktes av Västmanlands tidning.

Givetvis fanns det på Isolationsfabriken många arbetare som inte gillade mig som chef ty i motsats till verkmästare Johansson hade jag aldrig sökt deras vänskap. Han betraktade sig som en av dem men det kunde inte jag göra. Ett fult utslag för antagonism var att under de meddelande som jag satt upp på vår anslagstavlor skrev de i början Qvisling under mitt namn. Han var ju den som förrådde Norge till tyskarna. Såna barnsligheter var ju inget att bry sig om så på ren kiv lät jag meddelandet sitta uppe så länge som möjligt.

Tillbaka till toppen

6.1. Försäljning av öl och läsk

Men vi hade en verkligt otrevlig historia som berörde en av de mest dominerande arbetarna. Han skötte en av rörledningsmaskinerna på andra våningen och han hade utverkat i sitt ackord att han skulle ha en hjälpare vilket var en ren bluff. För att dryga ut sin förtjänst hade han ordnat för försäljning av öl och läskedryck bakom maskinen där temperaturen sällan understeg 30 grader. Han var en stor och kraftig bjässe. Maskinen sköttes av hjälparen och han skötte försäljningen. Dryckerna levererades i porten där han hämtade dem. Då han var en synnerligen arrogant herre vågade ingen av de andra arbetarna ta med sig läskedryck eller öl till jobbet utan ansåg sig tvungna att köpa av honom. Denna trafik var känd många år innan jag blev chef och när jag blev utnämnd till verkstadsingenjör påtalade jag detta orimliga förhållande med verkmästare Johansson. Men han avrådde mig med bestämdhet att ta upp saken med ingenjör Bengtsson ty han skulle av rädsla för att stöta mig med arbetarna be mig håla käft och inte lägga mig i sådana saker. Jag kunde aldrig förstå varför svärfar alltid föll undan för arbetarnas krav men kunde vara rent oförskämd mot sina tjänstemän. Den enda förklaringen var att arbetarna hade en stark organisation bakom sig medan tjänstemännen då var helt oorganiserade.

När jag blivit chef tyckte min dåvarande verkmästare Lundgren att vi skulle försöka få bort denna vansinniga försäljning och vi diskuterade ingående hur vi skulle göra. Frågan löstes genom välvillig medverkan av centralförrådet som kraftigt ökade sina beställningar på de bakelitrör som tillverkades i hans maskin. Han blev till en början jätteglad för att få mer att göra och arbetade en hel del övertid. Men sen när beställningarna plötsligt upphörde med den motiveringen att lagren var överfulla begrep han att vi lurat honom. När han nu inte hade jobb i rörledningsmaskinen erbjöd vi honom ett sekunda lackorderjobb med sämst betalt. Då skred han till motattack mot mig genom att ta hjälp av fackföreningen. Ordförande och två av hans drabanter bad då om ett samtal och talade då om hur illa vi hade behandlat en av deras högt värderande medlemmar och de begrep vad vi ville komma åt och vilka metoder vi hade begagnat oss av. De hotade oss med att tillsammans med den lokala fackföreningsledningen i Västerås dra upp fallet för ASEAs ledning. Jag nöjde mig med att be dem först tala med min chef Hellman för om det förbigick honom skulle de ha mycket små möjligheter att gå vidare. De nappade på kroken och droppade av förvissade om att Hellman skulle ge mig en näsbränna eftersom jag var nybliven och oerfaren. De hade under svärfars tid fått rätt. Men så snart de hade gått tog jag tag i telefonen och lyckades få tag i Hellman som tur var. För honom berättade jag hela historien och var då tvungen att också medge att vi av rädsla för repressalier från svärfar under alla dessa år inte vågat påtala detta missförhållandet. Han tackade mig för upplysningen och lovade ta emot min värderade fackföreningsordförande med varma servetter. De hade tydligen direkt begärt om företräde hos Hellman och bara efter en timme kom de tillbaks till mig och var helförbannade ty de begrep dels att jag hade spelat mina kort väl och dels att jag i fortsättningen hade Hellmans fulla stöd för åtgärder jag kom att vidta. De förklarade att de omedelbart skulle avgå och nya män skulle tillsättas i fackföreningsledningen på Isolationsfabriken. Det hade jag inget emot för jag kunde knappast få sämre representanter för arbetarna än vad dessa var. Jag fick av mina förmän reda på att Hellman gett dem en rejäl utskällning för att de försvarade en sådan horribel tillställning som denna försäljning.

Den nya fackföreningsstyrelsen som arbetarna tillsatte visades vara en helt annan kvalité än den förra och jag fick med dem ett otroligt fint samarbete som varade under hela den tid som jag var kvar på Isolationsfabriken.

Tillbaka till toppen

6.2. Nia eller dua

På tjänstemannasidan hade jag ett annat problem som inte var så allvarligt men som jag tyckte var helt groteskt. På de avdelningar där jag tidigare jobbat var vi alla du med varandra utom chefen vilket ansågs helt korrekt. Men jag blev ganska häpen när de tre cheferna som var underställda chefen på Isolationsfabriken titulerade varandra och alltså inte var du. När jag kom dit och skulle samarbeta med en av dem ingenjör Landkvist som var maskinkonstruktör så blev vi omedelbart du, som jag tidigare talat om, men eftersom både ingenjör Remert, chef för ackord och planeringsavdelningen och kemisten ingenjör Svennborg var betydligt äldre än jag så var det helt uteslutet att bli du med dem. Verkmästare Johansson bestämde sig för säga du till mig och jag skulle säga farbror till honom. Det tyckte han var så hemtrevligt för han var ju också vän till familjen. Han var det enda som fick säga du till min svärfar, men endast när ingen hörde på. Ja, så var andan på Isolationsfabriken. När jag blev verkstadsingenjör blev jag du med mina verkmästare och förmän för det hade även min föregångare varit.

När jag nu blev chef på Isolationsfabriken beslöt att försöka jag få lite mer kamratskap mellan ledningen och inbjöd därför Ingenjör Remert, ingenjör Svenborg och Landkvist. Vid sillasupen föreslog jag att vi fyra skulle lägga bort titlarna och hjälpa varandra på jobbet efter bästa förmåga och jag poängterade utan dem skulle jag ha svårt att sköta mitt jobb och tituleringen bara försvårade samarbetet mellan oss. Alla såg nöjda och belåtna ut och i fortsättningen hade vi ett mycket gott samarbete.

Tillbaka till toppen

6.3. Sprit

Eftersom vi hade stora mängder av ren sprit i omlopp på fabriken för lösning av lackerna så var det ett ständig bekymmer. Visserligen var spriten starkt denaturerad men det hindrade inte de mest sprithungriga att fixa den så det gick att drickas. Det var i regel de äldre som inte kunde låta bli att med jämna mellanrum att supa sig helt plakata. Hur mycket som togs hem för fixning kunde vi inte av naturliga skäl inte kontrollera ty överallt i fabriken fanns det 200 liters fat med pumpar i så det var ganska lätt att pumpa upp önskat kvantitet.

Vi hade på den tiden spottkoppar överallt för rökning var strängeligen helt förbjuden och därför snusade gubbarna så mycket mer. Vi hade en gammal farbror som hade som uppgift att tömma dessa spottkoppar och dessutom skulle han fylla tvållösning som fanns på toaletterna. Han var synnerligen begiven på sprit och var med jämna mellanrum full på jobbet men eftersom vi omöjligt kunde få någon annan att åta sig hans jobb så fick vi se genom fingrarna på hans små egenheter. Den som tyckte det var mest synd om honom var Oskar Hallberg och han brukade hjälpa honom hem när det blev kritiskt. Spottkoppstömmaren var liten och späd och Hallberg var stor och stark så han brukade bära stackaren ut genom porten och sen fick han gå hem. Men var gång detta hände så skällde spottkoppstömmaren på Hallberg och lovade att slå igen honom. Men Hallberg bara skrattade. En gång hade den stackaren slagit i sprit i den kanna han hade tvållösningen i och spätt ut blandningen med vatten. Nu hade han fått tag i sprit som var färgat med nigrosin det svartaste färgämne som finns och som vi använde till pressmassa. Dessutom hade han tvållösning kvar i kannan. När Hallberg fick vetskap om sin klients tillstånd fick han se honom gå och blåsa såpbubblor och alldeles kolsvart i ansiktet. Alla som såg honom hade naturligtvis roligt så Hallberg blev inte populär när han avbröt föreställningen.

Trots alla bekymmer på fabriken så anser jag nu att de första åren som chef där var de roligaste. Då skötte Svenborg alla problemen på laboratoriet och den dåvarande chefen för detta försökte inte intrigera för att dirigera oss.

Men så länge Hellman var min chef så fungerade det ändå bra för mig.

Tillbaka till toppen

7. Isolationsfabriken 1945

Familjen Knutsson på vandring vid isolationsfabriken Hela familjen Knutsson på promenad på isolationsfabrikens område. Elisabeth längst till höger om vagnen vid mammas sida. Bilden är från 1945. Foto: författaren.

Faktaruta: Den allierade invasionen i Frankrike D-dagen var den 6 juni 1944. Tyskarna kapitulerar villkorslöst 7 maj 1945. Metallarbetarstrejken pågick i Sverige februari till juni 1945, hur det påverkade Asea berättas i vår DVD Asea och storstrejken 1945.  Mer info i vår DVD ASEA och storstrejken 1945. Hiroshima och Nagasaki i Japan bombas med atombomber i augusti 1945 och därefter kapitulerar Japan. Andra världskriget är slut.

Efter 1945 hände väldigt mycket i mitt arbete. Efter krigsslutet blev det gott om arbete och ont om personal. Den svenska industrin var helt intakt medan den europeiska var mer eller mindre utslagen. Även om en del länders fabriker och maskinutrustning fanns kvar så var den kraftigt reducerad, nedsliten och helt inriktad på krigsproduktion. Våra varor var därför synnerligen begärliga och vi kunde sälja så mycket vi kunde producera. Hela den svenska industrin ville nu expandera men då blev det också svårare för vissa industrier att få personal. Vi på Isolationsfabriken fick snart känning av detta problem genom att de yngre arbetarna sökte sig till bättre betalda jobb. Vår produktion hade också vissa nackdelar. Vi hade både två- och treskift och speciellt till det senare var det svårt att rekrytera personal. Treskift innebar svåra omställningar för personalen genom att de inte kunde få regelbundna sov- och mattider. Därtill kom att vår produktion lutade illa och denna lukt satt kvar i kläderna. Man måste byta allt om man t.ex. ville gå ut en kväll. Visserligen kom det en hel del invandrare från hela Europa men de flyktingar som vi tog emot av humanistiska skäl utgjordes fram för allt av outbildad arbetskraft och som var i dålig kondition. Småningom fick dock industrin tillstånd att bedriva värvning i länder där det fanns utbildad arbetskraft och stor arbetslöshet. Och speciellt från Italien kom det många invandrare hit.  Mer info i vår DVD om Italiensk arbetskraftsinvandring.

Men till Isolationsfabriken var det inte många som sökte så vi hade stora svårigheter att hålla igång produktionen. Till det kom det andra svårigheter. Under kriget hade vi varit tvungna att ställa om produktionen för att kunna använda inhemska råvaror eftersom importen i stort sätt varit avstängd. Efter kriget kunde vi visserligen få in en del av de råvaror som vi tidigare hade använt men utvecklingen i både Europa och Amerika hade inte stått stilla under kriget i frågan om användningen av nya råvaror och givetvis ville båda laboratorier och konstruktörer på ASEA att vi skulle använda dessa nyheter. Så nu måste vi ställa om produktionen igen vilket innebar nya bekymmer. De värsta stötarna fick ingenjör Svenborg ta eftersom det i huvudsak gällde kemitekniska problem och han hade fortfarande bra kontakt med laboratoriet. Men det gällde också att öka produktionen och detta innebar dels att införskaffa fler och moderna maskiner men men också nyrekrytering av personalen bland annat måste vi öka tillverkningen av glimmerprodukter och där var vi beroende av kvinnlig personal. Vi lyckades få några tyska, polska och danska flyktingar men deras arbetstakt var undermålig. Av Hellman fick jag förfrågan var vi kunde få tag i kvinnlig arbetskraft och även förlägga någon tillverkning där. Jag reste till Göteborg och Bohuslän och speciellt i Uddevalla och Strömstad var man intresserade av att hjälpa oss eftersom det där var överskott på kvinnlig arbetskraft. Men innan något definitivt beslut hade fattats avgick Hellman med pension något som för mig innebar näst intill en katastrof. Han hade i det närmaste varit som en far för mig och alltid stött mig.

Min nye chef ingenjör Sven-Erik Eriksson kom från Ludvika och jag hade träffat tidigare på de tekniska konferenserna.

Sommaren 1947 drabbades jag av en stor förlust. Ingenjör Svenborg hade tidigare haft känningar av ett magsår och när han skulle stänga ett fönster som satt ganska högt upp så brast detta magsår med svåra blödningar som följd. Efter han legat på lasarettet ungefär en månad fick han lunginflammation som snabbt knäckte honom. Hans död var en stor förlust inte bara för mig personligen utan även för ASEA. Han hade ju varit med ända sedan Isolationsfabriken startade 1920 och visste allt om den känsliga och oerhört viktiga kemisk-tekniska produktionen.

Tillbaka till toppen

8. Isolation flyttar till Robertsfors 1947 - 1949

Mina problem med personalrekryteringen kvarstod och jag berättade för Sven-Erik om de diskussioner som förekommit mellan Hellman och mig om att jag ville bli förflyttad till ett annat jobb. Något besked fick jag inte utan han skulle återkomma till mig. Att det fanns andra planer inom ASEAs högsta ledning visste jag inte då men på hösten 1947 fick jag veta vad som var under diskussion. Orsaken låg på ett mycket högt plan och var trefaldig förutom min personalbrist. För det första hade inom det socialdemokratiska partiet diskuterats möjligheterna att förstatliga en del större industrier bland annat ASEA. Vår största kund var den statlig ägda Vattenfall. För det andra ville Norrland ha fler industrier för där fanns överskott på arbetskraft som inte ville flytta söderut och för det tredje och kanske det viktigaste fanns det två bröder Kempe som var höga chefer inom Mo och Domsjö koncernen och som privat ägde en pappersmassefabrik i Robertsfors 6 mil från Umeå. Denna fabrik måste nu av flera skäl läggas ner och Kemparna såg sig nu omkring efter en annan tillverkning för att rädda jobben för personalen och för bygden. En av Kemparna hade jobbat på ASEA i Ludvika och hade goda kontakter med ledningen speciellt med direktör Liljebladh. Diskussioner togs alltså mellan Kemparna och ASEAs ledning om att överföra någon tillverkning till Robertsfors. Nu såg Malmlöv sin chans att bli av med mig och bli chef för Isolationsfabriken. Han föreslog direktör Liljebladh att flytta en del av tillverkningen dit upp och sätta mig som chef däruppe. Liljebladh tyckte det var en bra ide och började bearbeta Sven-Erik men denna var tveksam dels för det långa avståndet och transportkostnaderna. Han ville hellre ha dit en tillverkning som framställde fullt färdiga produkter och inte halvfabrikat som vi gjorde. Men mot Liljebladh kämpade han förgäves och det beslöts att debattera frågan vid en konferens med deltagare från flera berörda avdelningar. Tyvärr fick jag kämpa ensam med mina argument och ingen annan verkstadsingenjör var intresserad av att flytta någon tillverkning dit upp. Liljebladh avslutade konferensen med orden: "Knutssons argument bryr vi oss inte om. Han skall lyda order och medverka till att flytta en del av sin tillverkning till Robertsfors".

Ja, så började cirkusen i Robertsfors med ombyggnad av så gott som hela den inre delen av de byggnader som vi behövde. Den notan blev inte billig och säkerligen hade vi gjort en stor ekonomisk vinst om vi fått bygga en helt ny fabrik på Västkusten. Transporterna till och från Robertsfors blev ju också ganska dyra. Men någon kritik vågade jag inte framföra eftersom Sven-Erik var mycket intresserad av hur vi skulle lösa alla problem däruppe. Han trivdes uppe i Robertsfors och for dit upp ganska ofta och vistades där ibland flera dagar och där han fri från de dagliga bekymren i Västerås var mera avspänd och gemytlig. I Västerås var Sven-Erik butter och otillgänglig och svår att samarbeta med till skillnad mot Hellman som visserligen kunde uppträda som en domptör bland vilda djur men som innerst inne var hjärtesnäll.

Som blivande verkstadschef i Robertsfors anställdes en ung fackskoleingenjör Ivan Söderberg samt en verkmästare. De blev ansvariga under mig för igångsättningen av fabriken däruppe. I januari 1949 var vi färdiga och kunde sätta igång backelit presseriet och sedan övriga tillverkningar igång så småningom. Givetvis hade vi stora problem eftersom personalen däruppe tidigare hade arbetat inom pappersbruk och inte hade någon som helst erfarenhet av verkstadsarbete. Vi skickade upp några instruktörer från Västerås men det tog lång tid att vänja arbetarna vid våra maskiner och att arbeta på ackord. Vi hade svårigheter att sysselsätta all den personal som varit anställda vid pappersbruket så många äldre blev förtidspensionerade på Kemparnas bekostnad. Vi erbjöd en del att flytta till Västerås men det var inte populärt varken av personalen och eller i kommunalfullmäktige. Några äventyrslystna ungdomar nappade på det men då som nu så hade norrlänningarna svårt att trivas i storstäderna söderut. De fick lätt hemlängtan till sina skogar.

När vi kom igång med mekaniktillverkningen blev vi mycket populära ty till den behövde vi bara kvinnlig arbetskraft. Vid pappersbruket behövde man inga kvinnor men nu kunde även de få arbete och tjäna egna pengar och det var en stor fördel för bygden. Attityden till ASEA var från början mycket misstänkt från befolkningens sida. Vi kom ju som utbölingar söderifrån och rubbade deras invanda livssystem och arbetstakt. Men man kom snart underfund med att ASEA var ett stort bolag med stora resurser bakom sig och vi hade stora friheter att sätta sprätt på pengar. Det dröjde heller inte länge förrän personalen började ställa krav på oss och likadant var det med de styrande i kommunen. Vi mötte nu för första gången den understötta anda som alltjämt finns hos befolkningen i Norrland. Jag hade en gång en lunch i Robertsfors för några befattningsinnehavare från arbetsförmedlingen i Umeå. De uttryckte sin tacksamhet för att ASEA hade startat tillverkning här uppe i Norrland och de hoppades att fler industrier skulle göra likadant. De påpekade att det var Norrland som bar upp den svenska ekonomin genom sina råvarutillgångar järnmalm skog och vattenfall och att det var skandalöst hur Norrland behandlats genom ren utsugning. Landet i övrigt var skyldigt att ge norrlänningarna kompensation i form av ekonomiskt understöd. Jag kunde inte tiga utan påpekade att även om smålänningarna inte hade några råvarutillgångar så hade folket där lärt sig att klara sig själva utan några subventioner från övriga landet så varför kunde inte norrlänningarna göra detsamma. Jag påpekade också att det rådde stor brist på arbetskraft söderut så varför kunde inte norrlänningarna flytta dit när det rådde arbetslöshet i Norrland. Men det skulle jag inte ha sagt. Det blev ett nästan hysteriskt utbrott från våra gäster och jag fick veta vilken okunnig person jag var när det gällde problemet Norrland. De trodde jag var smålänning och det gjorde ju inte saken bättre när jag talade om att jag var skåning för då blev jag ännu mer suspekt. Jag och Söderberg som också var med fick en klar bild av den understödtagaranda som vi skulle möta i olika former och som vi tyckte så illa om.

ASEAs satsning i Robertsfors väckte stor uppmärksamhet i hela landet och företaget tog väl vara på denna publicitet. Det blev invigning av prominenta personer från såväl ASEA som från bygden och länet. Pressen och radion var där och gjorde reportage och allt gjordes för att tala om för hela landet vilken insats ASEA gjorde för det stackars Norrland. Socialiseringstankarna beträffande ASEA tystnade också så småningom. Det finaste besöket vi hade var när statsrådet Per-Edvin Sköld kom på besök tillsammans med dåvarande landshövdingen i Umeå.

Sven Knutsson Sven Knutsson 1947. Foto: okänd.

Tillbaka till toppen

9. Resor i Europa för att köpa maskiner 1948 - 1950

I samband med ökade krav på våra produkter måste vi förstärka vår maskinutrustning skaffa fler och modernare maskiner. På flera håll i Europa började man nu komma igång med sin produktion med nyare maskiner istället för de som slitits ut eller förstörts. På laboratoriet hade de nu fått en ny man som chef för den kemiskt tekniska avdelningen. Han var civilingenjör och hette Georg Andersson och var skåning. Redan från första stund blev vi mycket goda vänner och den vänskapen håller fortfarande i sig trots vissa komplikationer. Det bestämdes att vi skulle sondera vilka nyheter som kommit fram beträffande de maskiner som vi behövde. Det gällde fram för allt bakelitpressar. Men vi var också intresserade av en maskin som kunde lägga glimmerark samt en stor maskin för lackering av papper till cylindrar.

Vi fick tips av vissa agenter här i Sverige som resulterade i att Georg och jag blev inbjudna till England, Danmark och Tyskland.

Den första resan gjorde vi till England och den blev minnesvärd i flera avseende. Vi startade på kvällen den 30 oktober 1948 från Göteborg med gamla Saga som var ökänd att stampa och rulla vid dåligt väder. Överresan till London blev för mig en mycket obehaglig upplevelse.

På den första fabriken i London var vi väldigt intresserade av att se en maskin som kunde lägga glimmer fjäll automatiskt. Deras agent i Sverige hade nämnt detta för oss och vi hade planer att skaffa oss en sådan för att komma ifrån den tidsödande process som att lägga glimmerskifferna för hand som utförs av flickor. Vi hade ju också bekymmer med flickor som var villiga att utföra det monotona jobbet. Redan i början av besöket la vi fram vårt önskemål om att få se denna maskin i drift. Men det skulle vi nog inte ha gjort. Efter ett par timmars snack om deras produktion som vi var ganska ointresserade av så skulle vi få lunch och då körde de oss flera mil från London ut på landet till en gammal krog. Där fick vi också göra oss bekantskap med hur engelsmännens sed att äta lunch genom att först besöka baren där man startade med kraftiga drinkar. Förkyld som jag var accepterade jag denna sed tacksamt första gången med den påföljd att jag inte mindes något från själva måltiden. Den lunchen inklusive restiden tog minst fyra timmar så när vi kom tillbaks var arbetet slut för dagen och vi fick bara se en stillastående glimmerläggningsmaskin vilket inte gav något i utbyte. Vi hade den bestämda känslan att fabriksledningen inte ville visa oss hur deras produktion gick till. Och därför fixade en lång lunch.

I Manchester träffade vi ASEAs representant som tog hand om oss lördag - söndag. På söndagen fortsatte vi till Newcastle dit vi kom på kvällen. Vi hade fått en inbjudan av en firma som tillverkade plastlaminat och som hade gett oss anvisning på ett hotell där vi skulle bo. Vi gav adressen till en taxichaufför och han frågade om det verkligen var där vi skulle bo. Vi svarade att jo det är nog så. Och han körde iväg utanför stan och ut på landet. När vi gick ut möttes vi av full storm och dånet av havet i närheten. På vår fråga var vi var svarade han Timeouth och detta var ett hotell som endast var öppet på sommaren. Men det lyste i ett fönster så vi gick och ringde på en dörr. En man öppnade och hälsade oss välkomna. Vi hade alltså kommit rätt. Han bad oss komma ner i matsalen efter vi hade installerat oss på våra rum och nu kom en verklig överraskning ty i matsalen var framdukat en helsvensk supé och med hänsyn till vad vi hittills fått i England så var detta helt fantastiskt. Hovmästaren talade nu om att vi var firman de la Rouges gäster och att arrangemangen gjorts för vår trevnad. Normalt var hotellet stängt under vintern och endast hovmästaren med fru bodde där då. Men i undantags fall värmdes några rum upp för firmans räkning. Vi blev mycket imponerade. Nästa morgon efter en svensk frukost hämtades vi i bil och skjutsades till företaget. Där blev vi först inbjudna att hälsa på försäljningsdirektören. Denne smärte och välklädde man i 45-årsålder hälsade oss välkomna på mycket bra svenska. På vår fråga hur han kunde vårt språk så bra svarade han att han var född i Wien och hade efter första världskriget kommit som krigsbarn till Sverige där han fick stanna några år. Då lärde han sig svenska och han ansåg det som en hederssak att bibehålla och som han då och då förbättrade vid besök i Sverige. Så småningom kom han till Frankrike där han gifte sig med en fransyska och anställdes i firman de la Rouge. Han hade varit firmans representant och kunde förutom svenska och engelska även franska, kinesiska ett par slaviska språk samt ett par indiska språk alltså ett språkgeni. Sin tacksamhet till Sverige återgäldade han så att han tog hand om sina gäster på bästa möjliga sätt vilket vi också erfarit. När vi pratat en stund blev vi bjudna in i hans lilla pentry och där bjöd han på enligt äkta svenskt förmiddagskaffe. Efter detta kallade han på en tjänsteman som skulle vara vår ciceron i fabriken. Företaget hade innan kriget legat i London men under Blitzen blivit svårt bombade. Efter kriget hade de flyttat till Newcastle och fått mycket fördelaktiga lån för att bygga en helt ny fabrik med helt ny utrustning. Vi fick alltså tillfälle att få se en nyuppförd fabrik med helt modern utrustning och detta var en upplevelse. Deras tillverkning omfattade i huvudsak samma typer av beklädnadsplattor som Perstorpsfabriken hade här i Sverige. Vi blev speciellt imponerade av de stora och moderna pressar som fabriken hade.

På kvällen reste vi med nattåg tillbaks till London där vi skildes åt. Georg reste direkt hem till Sverige men jag åkte till Eindhoven i Holland där jag skulle besöka Philips fabriker för tillverkning av bakelitpressade produkter och titta på deras pressar. Sen for jag hem med tåg via Hamburg och Köpenhamn. Det var en kuslig erfarenhet att se de sönderbombade tyska städerna och då speciellt Hamburg som jag besökt 1936. Nu såg man inte ett helt hus och bangården huvudbyggnad var bara ett skelett utan tak. Människorna på perrongerna såg ut som människor från en svunnen värld och överallt tiggde man. Vi åkte genom den engelska ockupationszonerna och vid gränsövergångarna fick vi lämna tågen och gå genom noggranna kontroller. Det var skönt att komma hem igen efter att sett så mycket elände.

Svärfar hade en gång berättat att han konstruerat en glimmerläggningsmaskin när han var anställd på General Electric i Amerika. Han hade visat mig en ritning på en maskin men då hade det inte varit aktuellt att bygga en på Isolationsfabriken. Jag tog nu fram en ritning och föreslog att vi skulle försöka bygga en sån maskin. Vi gjorde en del experiment men innan vi hade hunnit sätta igång på allvar fick vi via kontakter från vår inköpsavdelning reda på att det fanns en firma i Berlin som före kriget byggt såna maskiner. Vi tog kontakt med firman och blev inbjudna att besöka dem i Berlin. Även denna gång följde Georg Andersson med på resan.

Den 13 oktober 1949 åkte jag tåg ner till Köpenhamn där jag skulle besöka en firma Johannesen om tillverkade bakelitpressar. På kvällen bjöd firman på en flott middag på Nordens då största restaurang National Scala och där hörde jag för första gången Jussi Björling. Både restaurangen och Jussi var en upplevelse men båda är borta för längesen. Dagen efter anslöt Georg på Kastrups flygplats och vi flög via Hamburg och Frankfurt am Main till Berlin där vi gick ner på Tempelhof som då var känd över hela världen genom den så kallade  luftbron i Berlin i samband med ryssarnas försök att knäcka västberlinarna genom svält och avspärrning. Genom att det var första gången jag flög så var det en sensation speciellt när vi gick ner på Tempelhof där det inte var många meter mellan vingspetsen och husen. Men det var ju gamla stridsflygare som satt vid spakarna. Eftersom man använde gamla stridsflygplan så var ju inte komforten den som vi nu är vana vid.

Firman som vi skulle besöka bestod av tre personer. Chefen, en prokurist (delägare och befullmäktigad köpare) och sekreteraren. Men de visade att de sålt flera glimmerläggningsmaskiner före kriget bland annat till USA. Maskinerna hade tillverkats på mindre fabriker och de försäkrade att de fortfarande kunde tillverka dessa maskiner nu i Västtyskland. Vi blev mycket vänligt mottagna och de tog oss med på en resa genom Östberlin till en stad som hette Köpenick och där i skulle överlämna gåvor från Backman på vår inköpsavdelning till en tysk familj. Då hade inte muren uppfunnits och man kunde färdas mellan Östberlin, Västberlin och Östtyskland utan större formaliteter. Skillnaden mellan Östberlin och Västberlin var redan då mycket markant. Vi observerade speciellt att så gott som alla husfasader i Östberlin var täckta med röda skynken med vit text där man talade om hu duktig man var i Östberlin till skillnad mot Västberlin. Det var inte svårt att konstatera att det verkliga förhållandet var precis tvärtemot. Men så fick ju Västberlin massor med understöd av USA och Östtyskarna var tvungna att bidra med sin egen uppbyggnad utan någon hjälp utifrån de fick tvärtom betala till uppbyggnad i Sovjet genom leveranser av varor som de fick mycket dåligt betalt för.

Efter några dagar i Berlin resta vi vidare med flyg till Frankfurt am Main och sen med tåg till Krefeld där vi skulle träffa en herre som hette Hoffman. Vi skulle förhandla med honom om en ny papperlackmaskin för isolationsfabriken. Deras kontor var inrymd i en liten trerumslägenhet. Hela personalen bestod av Hoffman, hans kompanjon en sekreterare som till lika också var populist. Hoffman och hans kompanjon hade varit anställda och kamrater vid samma firma i Leipzig. De hade båda flytt med familjer till Västtyskland och hade alltså nu en gemensam firma. Men trots många års vänskap titulerade de varandra med Herrn Hoffman o.s.v. Vi påtalade det för honom och han ansåg det vara barockt speciellt när han flera gånger varit i Sverige och märkt att vi mer och mer tagit efter amerikanarna och tillämpade du-systemet. Men han menade att man inte så lätt bryter en tysk tradition. Vårt samtal resulterade i att han föreslog att få kalla oss du och vice versa. Detta var fösta gången jag blev du med en tysk. Andra gången var när chefen, en teknisk doktor för den tidigare omtalade firman i Berlin kom till Robertsfors och tittade på den maskin som då hade levererats. Som en vänskapsgåva fick jag då fick jag då ett litet fint silverradband som jag fortfarande har kvar. Hans största upplevelse där var när han fick se ett praktfullt norrsken.

Förhandlingarna med firman i Berlin nödvändige gjorde att vi fick resa dit i augusti året därpå. Den gången flög vi Georg och jag från Bromma via Kastrup och Hamburg och direkt till Berlin och kom dit den 23 augusti 1950. Vi var där tre dagar och på kvällen blev vi hembjudna till prokuratorns villa. Det blev en minnesvärd kväll i många avseende. De bodde i en villa i Grünewald med stor trädgård till.

Sista gången jag och reste ut tillsammans var året därpå i maj och det gällde nya diskussioner med Hoffman i Krefeld om nya papperlackeringsmaskiner. Vi blev inte lite imponerade av den förändring som skett sen oktober 1949. Firman var nu inhyrd i nya lokaler och flera medarbetare hade nu anställts. Hoffman och hans kompanjon hade nu flott inredda rum och han talade nu om att båda flyttat in i nya våningar och skaffat egna bilar. Affärerna gick tydligen mycket bra. Firman hade ingen egen tillverkning utan endast konstruktion och försäljning. Tillverkningen och samman sättningen skedde på olika verkstäder och vi reste en dag med bil mot Wiesbaden för att titta på några av dessa verkstäder för att kunna bilda oss en uppfattning om kvalitén på deras arbete.

Tillbaka till toppen

10. USA och Verkskyddet 1950 - 1952

Faktaruta Kalla kriget
Kalla kriget var en period av skarpa motsättningar utan konventionellt krig, mellan främst Sovjetunionen och USA, samt deras respektive allierade stater, från omkring 1946, då andra världskriget slutade. Perioden dominerades från tidigt 1950-tal av så kallad terrorbalans och kapprustning mellan de två stora blocken. I Europa delades kontinenten i två delar av järnridån (uttrycket gjordes känt av Winston Churchill), där västalliansen Nato stod mot Warszawapakten.. (Text från Wikipedia).

I slutet på 1950 fick Georg Andersson ett erbjudande från Figeholms presspanfabrik för elektrisk isolering i Småland att bli överingenjör där och chef för deras tillverkning. Han tackade ja men blev samtidigt erbjuden bättre jobb på ASEA. Georg anlitade en advokat firma för att upprätta ett anställningskontrakt vilket inte uppskattades av ägarna till Figeholm. Diskussionen kring detta fortsatte ända till dagen för Georgs avres till Figeholm. Då han fortfarande inte hade fått besked om att kontraktet var godkänt skickade han ett telegram till ordförande i Figeholms styrelse och bad om ett omedelbart besked. Kunde de inte ge detta betraktade han alla överenskommelser som annullerade. Efter en timme kom beskedet att de inte ville anställa honom. Dagen efter var han återanställd på ASEA och han erbjöds då att som överingenjör bli chef för Isolationsfabriken och den nystartade glasfiberfabriken i Robertsfors. Jag hade helt plötsligt fått en chef mellan mig och min förre chef direktör Sven-Erik Eriksson utan att få yttra mig.

I detta läge tog jag sommaren 1951 kontakt med John Jansson som då hade diverse konsulentjobb. För honom berättade jag om mina svårigheter och han hade direkt ett förslag. Jag skulle utvandra till USA för där hade jag stora möjligheter att slå mig fram med hänsyn till de erfarenheter som jag hade. Han hade där fått två verkliga vänner utvandrade svenskar som hade en god ställning och som han trodde skulle vara villiga att hjälpa mig. De hette Einar och Gunnar Strömberg. Einar hade en verkstad med tillverkning av verktyget Travasity i Mitchigan och Gunnar hade en bra anställning vid Western Electric i Detroit. John skrev omedelbart till dem och de svarade omgående att de tillsammans skulle hjälpa mig, vilket var helt fantastiskt eftersom de ju inte visste ett dugg om mig. Både för dem och mig gällde det nu att skaffa fram alla de papper som amerikanska delegationen i Stockholm fodrade för att jag skulle få arbetstillstånd i USA. Bland annat fick bröderna Strömberg förbinda sig att ansvara för mitt uppehälle där i minst fem år och deklarera sin förmögenhet. Elsa måste skriva under ett papper att hon godkände min emigration vilket inte var lätt för henne men hela tiden räknade vi med att de skulle kunna stanna kvar i Västerås tills jag kunde ta emot dem i USA. På den tiden fick man väldigt mycket för dollarn så jag räknade med att Elsa skulle klara sig ganska bra. Hon hade inget emot att flytta till USA för hon hade ju bott där under sina första år och hennes mamma hade alltid varit ledsen för att hon tvingats att flytta därifrån. I oktober 1951 var alla papper klara och inlämnade till amerikanska ambassaden i Stockholm.

Den 10 november på förmiddagen blev jag nedkallad till direktör Eriksson och där fanns också ingenjör Villner. De började med en redogörelse vad som hänt den sista tiden med anledning av det pågående kriget i Korea och hotet om ett tredje världskrig. Vår regering hade i början av 1951 via civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna uppmanat företagen att starta upprustning av sina verkskydd som tidigare hette luftskydd. ASEA hade också fått denna uppmaning och tillsatt en ingenjör Millbers för att sätta igång med utbildning av personal och anskaffa ny utrustning. Från sin anställning på personalavdelningen hade han förflyttats till driftkontoret under ingenjör Bååth med uppgift att organisera ASEAs verkskydd. Följden var att han inte tog så allvarligt på sitt påtvungna jobb och ASEA ledningen var allvarligt bekymrade över detta.

Sven-Erik hade en ovanlig förmåga att ta reda på en massa saker om sina medarbetare och han hade nu fått veta av Villner att jag dels var stor försvarsvän och dels tjänstgjort i landsstormen under 1930-talet och dels byggt upp det så kallade industriluftskyddet på Isolationsfabriken i slutet på 1930-talet samt varit chef för det samma tills det lades ner 1945. Nu hade Sven-Erik funnit en bra lösning på två problem. Att hitta ett godtagbart jobb för mig och en lämplig organisatör för uppbyggandet av Verkskyddet. Motivering var att ASEA behövde en duktig man för att organisera verkskyddet och till detta passade jag och dessutom fungerade det inte med två chefer på Isolationsfabriken och det visste jag nu.

Erbjudandet var inte direkt strålande så jag bad att få en dags betänketid vilket beviljades. Strängt taget hade jag ju inget val ty dels hade jag bett om ett nytt jobb och dels trivdes jag inte längre på Isolationsfabriken, dels fick jag stanna kvar på ASEA i Västerås med samma lön och dessutom hade jag förhoppningen att få emigrera till USA så småningom så varför inte acceptera. Både Elsa och svärmor tillstyrkte detta på lunchen. Det egendomliga var att på eftermiddagen hade Millbers samlat blivande chefer inom verkskyddet till en fösta orientering om vad som nu skulle ske. Efter det mötet gjorde jag sällskap med direktör Eriksson och meddelade mitt beslut att gå med på hans villkor. Jag blev nog ganska överraskad över hans översvallande glädje över mitt beslut och han lovade att på alla sätt hjälpa mig i fortsättningen och det höll han. Ja, så var jag då anställd den 11 november 1951 som verkskyddskonsulent på ASEA. Ett jobb som jag fortfarande håller på med även om det nu sker på helt andra företag.

Efter hand som jag kom in i mitt nya jobb fann jag det mer och mer intressant så jag började trivas bättre än jag någonsin gjort på Isolationsfabriken de sista åren. När därför beskedet kom den 13 oktober 1952 från den amerikanska ambassaden i USA att jag fått arbetstillstånd så hoppade jag inte precis högt av glädje men jag hade nu ett år att bestämma mig. Samtidigt kom det ett brev från bröderna Strömberg i vilket de berättade att de med förkärlek tog ut invandrare till fronten i Korea och att man mer och mer talade om risken av ett tredje världskrig. Men det som verkligen kom mig att definitivt skrinlägga planerna var att Elsa den 10 november födde en son som sedan döptes till Axel Carl-Henrik. Detta var ju det mest glädjande som kunde hända den Knutssonska familjen.

Tillbaka till toppen

11. Slutord

"Dessa mina minnesanteckningar påbörjades någon gång sommaren 1975 och avslutades nu fyra år senare den 6 juni 1979. Därefter påbörjade jag omedelbart intalandet av dessa mina minnesanteckningar på det band som nu finns till förfogande. Jag säger därmed punkt och slut."

Sven Knutsson

Tillbaka till toppen