Hem till  Industrihistoriska föreningen i Västerås.

Denna artikel "Sören Bååth anekdoter" ligger under Internetboken / Berättelser & anekdoter.

Sören Bååths anekdoter

Författat av Sören Bååth, publicerade 2015 - 2017.

Innehåll

  Inledning
 Flygresa med poliseskort
 Licensavtal med Kina
 Edströms sista bolagsstämma
 KTHs högeffektlaboratorium

Inledning

Sören Bååth har ägnat större delen av sitt arbetsliv åt ASEA/ABB med diverse utvikningar. Han har en skatt av berättelser och har bidragit till Industrihistoriska föreningens hemsida med många intressanta artiklar. Här kommer nu ett antal kortare anekdoter med spretigt men spännande innehåll.

Västmanlands Läns Tidning (VLT) hade en artikel om Sören Bååth och Industrihistoriska föreningen i Västerås den 2015-05-26. Rubriken är "Sören vill berätta om hur Västerås blev Västerås". Den handlar om föreningens tillkomst och verksamhet. Du kan läsa den, länk till  VLT, artikeln om Sören Bååth. Det finns fler anekdoter på lager, fortsättning följer...

Flygresa med poliseskort

Under min aktiva tid flög jag kolossalt mycket. Det var nästan uteslutande resor för mitt arbete för ASEA, Kabeldon och de sista åren CENELEC. De flesta resorna gick inom Europa och till USA, men jag har flugit jorden runt vid några tillfällen. Jag har flugit med praktiskt taget alla västerländska flygplanstyper och även några ryska. Åtskilliga episoder kan vara värda berätta om, men det blir vid ett annat tillfälle. Men endast en gång har jag flugit med poliseskort. Och historien är följande:

Under den tidigare delen av 1970-talet, jag var då relativt nybliven chef för ASEAs Apparatsektor, fördes ganska långtgående samtal mellan ASEA och dåvarande Laur. Knudsen A/S om ett begränsat samgående. Laur. Knudsen var då fortfarande Danmarks största elektrotekniska företag, specialiserat på hög- och lågspänningsapparater. Den danska marknaden var emellertid begränsad och LK hade rätt liten export. Företaget gick därför vid denna tid med stigande förlust, och man insåg att stora delar av produktområdet måste överges. Det gällde i stort sett alla industriinriktade produkter, medan man hade god lönsamhet på installationsmateriel p.g.a. ett rent danskt nationellt system där man var nästan helt utan konkurrenter. De produktområden man diskuterade föll till största delen inom S-sektorns ansvarsområde, och jag blev därför nära involverad i att utarbeta underlaget för förhandlingarna. Förslaget jag kom fram till gick i korthet ut på att ASEA skulle ta över de av LKs produkter som bedömdes kunna bli lönsamma i ett längre perspektiv, det gällde framförallt LKs säkringar och speciellt deras säkringar för tyristorer och andra halvledare, där de var tekniskt ledande. Resten skulle avvecklas. De ekonomiska förhandlingarna sköttes givetvis av respektive företags högsta ledningar, d.v.s. på ASEAs sida av VD Curt Nicolin med stöd av ekonomerna.

Någon gång på vårkanten, jag tror det var 1972 eller möjligen 1973, var det dags för ett sammanträde för att utröna om en principöverenskommelse kunde träffas, vilket innebar att Curt Nicolin med bistånd av ett par personer skull resa till Köpenhamn för att träffa LKs ledning. Då jag var den ”tekniskt kunnige” skulle jag följa med.

Curt Nicolin (Foto: VLT:s arkiv).

Men här förelåg ett problem. Under februari hade Curt Nicolin och hans familj blivit utsatta för utpressning. Curt hade fått ett antal anonyma brev, där han och familjen hotades till livet om inte en större summa pengar vid en viss tid lämnades på en viss plats. Curt lämnade, efter samråd med polisen, ett kuvert (utan pengar) på utsatt plats vid begärd tidpunkt. Polisen, som givetvis i hemlighet bevakade platsen, konstaterade att ingen kom och hämtade kuvertet. Men saken var därmed inte ur världen. Man fruktade att förövaren skulle återkomma och hämnas på ett eller annat sätt, så Curt och familjen (och hela villa ASEA) stod under polisbevakning under en stor del av våren, även den tid då vi skulle resa till Köpenhamn. Detta inträffade under den tid då ASEAs traditionella bokslutsmiddag gick av stapeln i villa ASEA. Som en av företagsledningen deltog jag i den, och fick senare genom en bekant vid polisen veta att han sett mig i villa ASEAs biljardrum genom ett titthål i en garderob under kvällen.

Curt, jag och övriga deltagare från ASEA reste på morgonen sammanträdesdagen med en SAS DC9 från Arlanda. Curt hade alltså på grund av detta hot beväpnade livvakter med sig, och vi övriga fick därmed också polisskydd. Curt reste alltid första klass (det fanns då fortfarande även inom Europa), och vi följde automatiskt med då gruppen inte fick delas. Vakterna satte sig vid entrén till förstaklass och ingen annan släpptes in där. Livvakterna följde givetvis med även till LK, och innan sammanträdet kunde börja undersökte de noggrant sammanträdesrummet, alla in- och utgångar, fönster och andra öppningar och satte sig sedan på vakt utanför dörrarna. Återresan skedde naturligtvis på samma sätt under polisbeskydd ända tills vi var åter i Västerås.

Avslutningsvis blev hotet mot Curt aldrig klarlagt, kanske var det någon smågalen person som trodde att han kunde göra sig snabba pengar. Inte heller blev det något av med samgåendet med LK. De kunde inte bestämma sig, deras VD var alldeles för obeslutsam. Något år därefter begick han självmord och LK avvecklade hela sitt industriproduktprogram. Säkrings-produkterna såldes några år senare till ett amerikanskt företag, och LK-namnet finns nu endast på installationsmaterielen som fortfarande lever under beskydd av en unik dansk standard.

Av Sören Bååth, 2015

 Läs mer om Curt Nicolin och mordhotet i "35 år med Curt Nicolin" av Birgit Willegard
 Läs mer om Curt Nicolin i "35 år - från Nicolin till Barnevik" av Lars-Erik Lindbäck.
Tillbaka till toppen

Licensavtal med Kina

 Mao Zedong avled 1976 och  Deng Xiaoping övertog i praktiken ledningen av Kina 1978. I och med hans övertagande började Kina öppna sig mot västerländska kontakter, speciellt beträffande industrins utveckling. Man började träffa överenskommelser med västerländsk industri om samarbete och tecknade licensavtal med västerländska företag om tillverkning av produkter för att modernisera Kinas egen industri.

Ett sådant licensavtal tecknades i början av 1980-talet mellan  Siewerts kabelverk (ett Ericssonföretag) och en kinesisk kabeltillverkare, i vilket det ingick att Siewerts kabelverk skulle, förutom ge dem rätten att tillverka Siewerts kablar, bistå med inköp och uppstartning av en modern utrustning för tillverkning av   PEX -kablar för mellanspänning. I licensen ingick även en licens för tillverkning av ändavslutningar av polymermaterial för mellanspännings-kablar. Emellertid tillhörde hela detta produktområde  Kabeldon, som vid denna tid var företag ägt till hälften av vardera Siewerts och ASEA Kabel. Följaktligen bistod Kabeldon med inköp av maskinutrustning (från Tyskland) samt uppstartning av produktionen i Kina. Jag var vid denna tid sedan några år VD för Kabeldon.

I avtalet ingick även utbildning i Alingsås av de kineser som skulle sköta produktionen, och därför fick Kabeldon i Alingsås under 1986 ta emot "elever" från Kina under några månader. De blev ett mycket uppmärksammat inslag i Alingsås stadsbild, på den tiden var kinesiska besökare ett mycket ovanligt inslag i Sverige. De fick "på stan" benämningen "Birgittas kineser". Birgitta de Verdier var nämligen min sekreterare som fixade allt från bostad för kineserna till annat de behövde. De lagade mestadels sin mat själva, då deras traktamenten var små. Men de besökte då och då stadens kinarestaurang, där de kunde tala sitt eget språk med personalen, ty de kom från samma region i Kina.

I slutet av 1986 var all utrustning levererad till Kina, maskinerna monterade och man meddelade oss på Kabeldon att man förväntade sig att vi skulle komma till invigningen samt godkänna hela att installationen var OK (detta var nämligen ett krav från de kinesiska myndigheter som godkänt affären). Givetvis måste då jag, som VD för licensgivaren Kabeldon, vara närvarande.

Just januari 1987 var osedvanligt kall både i Kina och hos oss, så vi utrustade oss med tjocka kläder, vinterstövlar och pälsmössa. De kom väl till pass! Den industri som vi tecknat licensen med ligger i  Harbin, en industristad ca 100 mil nordnordost om Beijing. För att komma dit flög min medarbetare med ansvar för försäljningen i Asien och jag till Beijing, varifrån vi skulle ta ett inrikesflyg till Harbin. Detta var i första veckorna av januari 1987, så tiden råkade sammanfalla med det kinesiska nyåret, då alla skall till sina hemorter för att fira nyår. Det visade sig därför att alla flyg till Harbin var fullbokade, så vi tvingades ta tåget (ett nattåg). Det var en upplevelse! Trots att vi reste första klass var vi fyra personer i kupén (vår kinesiske agent reste med som följeslagare, ciceron och tolk). Vi blev väl behandlade av konduktören och fick varma drycker men stördes av en envis högtalare som spelade musik hela tiden. Vi lyckades koppla ur den (senare upptäckte vi att det fanns en avstängnings-knapp, men då hade vi redan kopplat loss kabeln).

När vi kom till Harbin steg vi av tåget. Jag förundrades över det enorma myller av människor som var på perrongen och undrade var de kom från. Svaret var att de också kom från vårt tåg. I vanliga kupéer sov man nämligen 8 personer på samma utrymme som vi fyra, och vi tyckte vi hade trångt!

När vi kom till fabriken blev vi mycket väl mottagna och visades runt. Företaget tillverkade kablar från utgångsmaterialet kopparkokiller och drog tråd som sedan slogs till kablar och isolerades. Det gamla koppardrageriet var tämligen primitivt, men vi blev även visade den nya (av Sieverts licensierade) PEX-kabelmaskinen.

Det var sedan dags att åka till fabriken för "vår" produkt. Det blev en bilresa till en ort på landsbygden utanför Harbin där tillbehörsfabriken var belägen. Vi visades in i ett ganska stort konferensrum där många personer var samlade, tydligen de som i olika nivåer representerade företaget. Efter några högtidliga tal (där även jag uttryckte min aktning för Kina och bland annat dess, jämfört med Sverige, långa historia) undertecknade vi en handling där vi förklarade att vi var tillfredsställda med det sätt varpå projektet genomförts (i västerlandet är det väl mest tvärtom, kunden skall förklara sig tillfredsställd). Lokalen var inte uppvärmd alls, det var lika kallt som ute. Jag satt med alla ytterkläder och tjocka vantar på hela tiden, det var ganska svårt att underteckna handlingarna! Det enda varma var det heta kinesiska te som serverades.

Därefter var det dags att starta maskinen. Den fanns i en annan byggnad, där var det varmare p.g.a. maskinens härdningsvärme. Den fungerade klanderfritt, men vi hade svårt att förstå hur kineserna hade lyckats frakta den synnerligen stora och tunga maskinen hela vägen till Harbin och fått in den i lokalen utan travers. Kineser är trägna och uppfinningsrika!

Fyrverkeri Fyrverkeri i Kina
File:Shanghai Music Fireworks.jpg I (Jason Zou), the copyright holder of this work, release this work into the public domain. This applies worldwide. Wikipedia Commons

När vi sedan passerade ut genom porten till anläggningen utbröt ett fruktansvärt smällande. Jag trodde först att vi blivit överfallna, men det var personalen som sköt raketer och smällare från taken till portvaktsstugorna för att fira invigningen Vi blev sedan bjudna på en frikostig lunch i bolagets kantin. Där bjöds på alla sorters kinesiska delikatesser: mängder av fisk, grönsaker och, naturligtvis, Beijing anka.

Se det var en stilenlig invigning!

Sören Bååth, Ringargården 2016.

Edströms sista bolagsstämma

Året var 1961. Jag hade efter några års arbete som forskningsassistent i KTHs Högeffektlaboratorium (högeffektlaboratoriet tillhörde KTHs institution för Elektromaskinlära) tjänat ihop något litet pengar som jag tyckte kunde investeras långsiktigt, och jag köpte därför i början av året ett mindre antal ASEA-aktier. Jag visste genom min far att bolagsstämman var intressant. Följaktligen anmälde jag mig till stämman och reste en vårvinterdag 1961 till Västerås.

De flesta stämmodeltagarna var ASEA-anställda, som också investerat (oftast inte så stora belopp) i ASEA-aktier. Dessutom var naturligtvis de stora aktieägarnas representanter där (Enskilda banken och dess stiftelser samt Marcus Wallenberg och andra storägare). Alla deltagarna i stämman rymdes då i ASEAs stora styrelserum! Styrelserummet hade för dagen försetts med stolar i rader i stället för det stora bordet med de till bordet hörande stolarna. Alla kunde visserligen ej sitta, några fick stå längs väggarna. Stämman öppnades av Marcus Wallenberg (som var styrelseordförande). Första punkten var val av ordförande för stämman. Sigfrid Edström deltog och blev som alltid när han deltog i ASEA-stämmor vald till stämmans ordförande.

Sigfrid Edström. Sigfrid Edström 1959.
Foto Wikimedia Commons, licens Public Domain.

Därefter vidtog upprop av de till stämman anmälda röstberättigade med angivande av deras namn (eller vilka ägare de representerade) och innehav av antal aktier, varje deltagare som var närvarande ropades upp och fick svara, de som inte kommit ströks från röstlängden. Detta tog den längsta tiden. Därefter följde de på en stämma stadgade punkterna: årsredovisning, revisionsberättelse, beslut om ansvarsfrihet för styrelsen och beslut beträffande utdelningen, men det gavs inte någon närmare redogörelse för bolagets verksamhet under det gångna året (som numera är en väsentlig punkt på dagordningen vi bolagsstämmor) eller förväntningar inför det innevarande året. Alla dessa frågor var snabbt avklarade, därefter skedde val av styrelse-ordförande, övrig styrelse och revisorer. Hela stämman (inklusive uppropet!) var avklarad på mindre än en halvtimme.

Därefter var det dags för en generös lunch på Stadshotellet, där styrelsens ordförande (Marcus Wallenberg) välkomnade och höll en betraktelse över bolagets och Sveriges läge. Sedan skålades det (snaps till lunch var då kutym). Åke Vrethem (som då var VD) tog upp "Helan går" (alldeles för högt, ty han hade tenorröst). Och den traditionella burken med brända mandlar fanns på varje dukad plats.

Detta var sista gången Sigfrid Edström kom till ASEAs bolagstämma. Han dog tre år senare, 1964.

Sören Bååth Ringargården 2016-03-19

Läs mer om Sigfrid Edström i Anders Lifs Bok Direktörernas direktör, utgiven 2015.

KTHs högeffektlaboratorium

Kungliga Tekniska Högskolas Institution för Elektromaskinlära hade under 1950 och 1960 talen ett högeffektlaboratorium. Det skapades av ett antal engagerade personer, däribland Torsten Lindström, sedermera under många år en framstående person i förnyelse av ASEAs produkter och under några år efter Curt Nicolin dess VD. Såvitt jag vet är laboratoriet sedan länge nedlagt, men det spelade en ganska betydande roll i den svenska elektroindustrins (utom ASEAs) utveckling av modernare produkter inom framförallt kopplingsapparater och kopplingsutrustningar efter andra världskriget. Laboratoriet matades i normalfallen från Stockholms 6 kV-nät via den närmaste stationen på Norrmalm, och p.g.a. de kraftiga spänningsfall vi åstadkom i nätet vid kortslutningsprovningarna måste vi ringa Elverkets station och förvarna när vi provade (normalt på kvällstid för att inte störa övriga abonnenter för mycket). Men vi hade även två drivna axelkopplade turbogeneratorer som vår verkstadspersonal förstärkt härvändarna på så att de tålde påkänningarna vid en kortslutning. Med dessa parallellkopplade kunde vi uppnå kortslutningsströmmar upp till 100 kA effektivvärde.

Under efterkrigstiden växte användningen av elektrisk kraft i Sverige mycket starkt, vilket resulterade i högre kortslutningseffekter i näten, och det ställdes därför allt högre krav på elprodukterna, bland annat på kopplings-utrustningarnas kortslutningshållfasthet och kopplingsapparaternas brytförmåga, både vid drift och vid fel. Vid den tiden var det bland elektroindustrierna i stort sett endast ASEA som hade resurser för högeffekt- och högströmsprovning. Men KTH hade alltså det av Torsten med flera uppbyggda labbet. Tillverkare utanför ASEA (det fanns vid den tiden ganska många mindre företag i branschen) kunde och ville av naturliga skäl ej gå till ASEA med sina provningsbehov. KTHs högeffektlab blev därför lösningen när man skulle testa sina produkters egenskaper förmåga att klara de nya kraven. Av mer eller mindre slumpartade omständigheter kom jag att få anställning som assistent vid Institutionen för Elektromaskinlära och provningsingenjör vid högeffektlaboratoriet, och under mina sista tjänstgöringsår vid KTH som dess chef.

Högeffektlaboratoriet hade i stort sett alla elprodukttillverkare (utom ASEA) som kunder, och under mina år där lärde jag känna branschen och dess tekniker tämligen väl. Under dessa år lärde jag mig även kollosalt mycket om kortslutningshållfasthet, brytförmåga och testmetoder. Det var mycket värdefulla kunskaper för min vidare karriär i arbetslivet. För de flesta produkterna fungerade provningarna mer eller mindre tillfredsställande, tillverkarna fick svar på sina frågor, och ibland några tips från oss som testade hur de skulle avhjälpa de brister som framkom. Men några mer storstilade haverier minns jag fortfarande.

Utkastarfrånskiljarna

Stockholms elverk hade vid denna tid (1950-talet) ställt som krav att alla kapslade centraler som anslöts till deras nät skulle klara en kortslutningsström på 50 kA effektivvärde och 100 kA toppvärde. Deras nätstationer hade nämligen blivit så stora att den (teoretiska) kortslutningsströmmen hade nått detta värde. Därför måste alla tillverkare av elcentraler testa dem för detta (vi kunde nå sådant värde i vårt lab). I de flesta fall kunde tillverkarna klara detta genom en del inte alltför komplicerade förstärkningar av centralerna. En dag kom emellertid Stockholms elverk själva för att testa ett  ställverk av egen konstruktion och tillverkning (man gjorde detta ännu på den tiden). Vi utförde de tester elverket önskade, det rörde sig inte om direkta kortslutningstester. Men med de erfarenheter vi hade av många tester såg vi att frånskiljarna i ställverket definitivt inte skulle klara deras egna krav på kortslutningsström. Vi gjorde därför på eget bevåg en sådan test som elverket föreskrev på elcentraler. Mycket riktigt: frånskiljarna kastades ut ur sina fasta kontakter. Vi på labbet kallade dessa för "utkastarfrånskiljare" Jag skrev då ett formellt protokoll (i samma formella format som vi gjorde för andra kunder) och sände det till Stockholms elverk med påpekandet att det var helt orimligt att kräva mer av de centraler som låg efter elverkets ställverk i nätet än vad ställverket klarade. När jag någon tid därefter frågade den beställande ingenjören om han visat detta för sin chef sade han "Nej överingenjörn är också av utkastartyp".

Den exploderande knivsäkringen

De flesta tillverkare som kom till oss för att prova sina produkter var givetvis svenska, men det förkom även att vi provade åt utländska tillverkare som sålde sina produkter i Sverige. En sådan kund var AEG, som genom sitt svenska dotterbolag sålde bland annat  knivsäkringar, alltså säkringar med större märkström för olika fördelningsutrustningar och förbrukningsapparater med större strömförbrukning. Av någon orsak (möjligen krav från just Stockholms elverk) behövde de en test från ett oberoende provningslaboratorium. Till saken hör, att  IEC hade då ganska nyligen fastställt hur provkrets och provningsdata (spänning, fasvinkel etc.) skulle vara. Men de tyska normerna (som säkringarna provats enligt i AEGs lab.) hade ännu inte ändrats i enlighet med IEC-normerna, de angav något lägre värde på bland annat provspänningen, vilket visade sig vara fatalt. Vi brytprovade alltså säkringarna enligt IEC-normerna för succesivt allt större kortslutningseffekter. Till en början bröt de strömmen OK, men när den inställda kortslutningsströmmen började nå högre värden (jag minns inte nu exakt vad det var, men det började närma sig 100 kA) exploderade säkringen som en bomb.
Säkringar överslag. Överslag i säkringsskåp.
Foto Wikimedia Commons, Daniel G. licens GNU Free Documentation 1.2.
Detta är nu inte särskilt märkligt, det sker stundom när man utvecklar säkringar. Men effekterna var denna gång litet dramatiska: porslinssplittret från säkringskroppen kastades långa vägar och gick igenom skyddsfönstret till vårt kontrollrum, trots att detta var av splitterfritt glas, och en flisa träffade min medarbetare Albert Lukas glasögon så att de gick sönder; som tur var stoppade glasögonen splittret så hans öga blev ej skadat.
AEG betalade utan prut både utbyte av skyddsglaset och Alberts nya glasögon. De återkom senare med nya förbättrade säkringar som klarade provet och fick ett officiellt protokoll från Högeffektlaboratoriet att uppvisa för elverket och sina kunder.

Krutbrytaren

Vid denna tid utvecklade Vattenfallsstyrelsen en hel del produkter i egen regi, ofta baserade på mer eller mindre strålande idéer från deras medarbetare. Vattenfall hade relativt omfattande nät även för lokal distribution, förutom de högspända transmissionsnäten (380 kV numera, 400 kV-näten var då ganska nya). Dessa lokala distributionsnät var då fortfarande mest 6 kV-nät, och för att snabbt koppla bort nätfel behövdes effektbrytare. Dessa kostade ganska mycket, både i inköp och underhåll, så man sökte billigare lösningar. En ide hade då kläckts att man skulle koppla bort den felaktiga nätdelen genom att skapa en enkel brytare där man sprängde bort en viss del och genom den kraftiga gasurladdningen åstadkom en bortkoppling av den del av nätet där felet inträffat (ett slags billigare tryckluftsbrytare som vid denna tid var den moderna brytarkonstruktionen för högspänning).Tanken var att man sedan med mindre brådska kunde reparera felet. De flesta provningar vi utförde gällde lågspänning upp till 500 V, men i detta fall gällde det 6 kV, och det kunde vi även klara.
Alltnog: Vattenfalls uppfinnare kom till oss med en attrapp som skulle kunna utvecklas till en "krutbrytare". Vi kopplade upp modellen med en tunn tråd som fick föreställa den ljusbåge som skulle uppstå vid bortsprängningen av en "brytardel", vi kopplade till en 6 kV kortslutningsström och sprängde krutladdningen där tråden hade varit. Men ljusbågen "blåstes" inte ut, utan en stående ljusbåge bildades. Modellen ändrades på olika sätt och provningarna upprepades men med samma resultat. Jag började då misstänka att hela iden var fel från början, och därför gjorde vi om försöket utan att ha en "tändtråd" men avfyrade krutladdningen med spänningen tillkopplad. Det resulterade i att det uppstod en stående ljusbåge trots att vi inte haft en tändtråd! Krutgasen var en utmärkt ledare! Därmed var en av de mer eller mindre strålande idéerna från Vattenfalls uppfinnare avskriven!

Ljusbåge 3 kV. Ljusbåge 3 kV.
Foto Wikimedia Commons, Achim Grochowski, licens Creative Commons 3.0.

Demonstrationer för besökare

Det hände att vi fick besök av skolelever och andra som var intresserade av vår verksamhet. Det ingick då alltid att vi varnade för att fuska med elektriska installationer om man inte hade tillräcklig kunskap om vad man gjorde. Ett exempel på livsfarliga ingrepp var när man "förstärkte" säkringar med att linda koppartråd kring dem och sen sätta in dem i hållaren, sådant praktiserades ibland när man använde maskiner i hemmet, t. ex. golvslipare, som drog så mycket ström att säkringarna gick. Vi fingerade detta i labbet genom att förse en säkring med "extralindning" och släppa på spänning. Vi såg till att brytförhållandena var svåra genom att ha en ogynnsam fasvinkel i strömbegränsningsimpedansen. Resultatet var en våldsam eldsvåda som övertygade åskådarna om det olämpliga i "lagning" av säkringar.

Utredning av elolycksfall

Det hände även att vi blev inkopplade på att utreda omständigheterna kring elolycksfall. Ett sådant makabert fall var en utredning av en dödsolycka i ett ställverksrum i ett pappersbruk i Sundsvall. Ett fel hade uppstått resulterande i en stående ljusbåge i ett 6 kV ställverk, vilken bränt en ställverksoperatör till döds. Ställverket var av en gammal konstruktion med endast ett galler för apparaterna, alltså inte en skyddande ståldörr som i nya ställverk. Jag fick se bilder av den stackars mannen som såg ut som om han grillats på ett galler! Man trodde att mannen hade försökt påverka utlösningsmekanismen på effektbrytaren i ställverket mekaniskt med en stång och därigenom åstadkommit en ljusbåge. Han gjorde troligen så beroende på att utlösningen via manöverkretsen inte fungerade, detta var tydligen rätt vanligt p.g.a. att den korrosiva atmosfären i pappersbruket gjorde att kontakterna i reläer och manöverkretsar ofta var så korroderade att de inte fungerade. Vår uppgift var att undersöka om en ljusbåge kunde åstadkomma en total utbränning av ett ställverksfack. Vi riggade upp ett motsvarande provobjekt i laboratoriet och kunde konstatera att med de elektriska data man hade på platsen blev ljusbågen så stabil att det resulterade i en totalförstöring av ställverket. Numera är alla ställverk, även för lågspänning, försedda med ståldörrar, vars motståndskraft mot kortslutningar provas enlig moderna IEC-normer. Sverige har varit pådrivande i utvecklingen av dessa provningsnormer under den tid jag var aktiv i den normkommitté som var ansvarig för ställverksnormer.

Sören Bååth Ringargården 2017-09-04

Dessa artiklar är licensierade enligt Creative Commons  (CC BY 4.0).

Tillbaka till toppen