Hem till  Industrihistoriska föreningen i Västerås. Denna artikel "Kontor och verkstäder" ligger under Internetboken / Asea - industridominant.

I denna hemsida finns flera intressanta historier t.ex. om Aseas äldsta historia i:  Asea 1891 - 1905 som handlar om Turbinhuset, filaravdelningen och verkstäder,  ASEA 1930 - 52 som handlar om Relä, verktyg och isolation, två berättelser om Aseas motorfabrik i Ryssland 1929 - 1932: Jaroslavl 1 och  Jaroslavl 2, om Asea och ABBs kraftfulla chefer från Curt Nicolin till Percy Barnevik i:  35 år - från Nicolin till Barnevik och  35 år - utskrattad och om Aseas robotar i:  robot Asea och  den refuserade roboten. Därutöver boken om  Jonas Wenström, samt ett flertal DVD-skivor, se  DVD till salu.

Klicka på ett kapitel i innehållsförteckningen så kommer du dit direkt.

Aseas kontor och verkstäder i Västerås

Byggenskap i historisk belysning - av Sören Bååth 2005.

Innehåll

  Inledning
 Gamla kontor
 Ottar, Nore och Melkerkontoren
 Mimerverkstaden
 Gamla gjuteriet och nya
  Emauskvarteret och Arvidverkstaden
 Sigurdområdet
  Örjan
  Bergverkstaden som aldrig blev byggd
  Tegnérområdet
  Finnslättenområdet

Inledning

Präntarens far, liksom präntaren själv, arbetade nästan hela sitt yrkesverksamma liv i Asea. Min far, Gösta Bååth (1901-1988), kom dit redan 1929 och blev efter några år ansvarig för allt som hade att göra med underhåll och service av installationer och anläggningar (el, vvs, byggnader etc) samt byggnadsplanering och -projektering. Hans ansvarsområde växte i samma takt som Asea, vilket växte snabbt efter krigsslutet då "ryssorderna" skulle klaras av, samtidigt som efterfrågan på Aseas produkter ökade rekordsnabbt. Sverige var ju det enda land i Europa vars industri inte var krigsskadad. Organisationen blev med tiden en av Aseas största avdelningar.

Mimerområdet

Präntarens far kallades alltid Ingenjör Bååth. Han fick en gata uppkallad efter sig i Mimerområdet. Klicka på bilden så får du en översikt över mimerområdet 2015. Foto: Ulf KjellssonCreative Commons-licens

Asea hade, liksom alla större företag vid den tiden, egen organisation för all basservice liksom projektering av nybyggnader och nya anläggningar. Den rika flora av underentreprenörer och serviceföretag som finns idag saknades då. Det var ständigt nybyggnader, ombyggnader, renoveringar och reparationer på gång.

Far var en mycket noggrann man, och han ville själv följa pågående arbeten. Ofta hann han inte göra detta under normal arbetstid, på den tiden måndag till lördag lunch, varför det hände att han besökte Asea under veckohelgerna. Vid dessa tillfällen fick jag ibland följa med. Jag kan inte säkert erinra mig när dessa besök på Asea började, men det var troligen redan under mina tidiga skolår. Besöken gick till alla företagets anläggningar i Västerås, så jag lärde mig redan som pojke att hitta tämligen bra i alla de skrymslen och vrår som det var gott om i Aseas byggnader. De äldsta husen var då från slutet av 1800-talet och det ständiga byggandet som pågått hela tiden hade skapat veritabla labyrinter av hus med många våningar, förbindelsegångar och katakombliknande källarvåningar och kulvertar. Det största enskilda huskomplexet var Mimerkvarteret, men även Emaus/Arvidkvarteren var omfattande.

Avsikten med nedtecknandet av dessa rapsodiska historiska notiser och minnesbilder är att ge några återblickar på Aseas utveckling såsom den gestaltat sig dess industribyggnader. De bör ses som högst personliga intryck av präntaren, som praktiskt taget växt upp och levt ett helt liv med Asea.

Tillbaka till toppen

Gamla kontor

Arboga Mekaniska verkstad Elektriska Aktiebolaget startade sin tillverkning av dynamomaskiner på förrådsvinden till Arboga Mekaniska Verkstad.
(Foto från ABB)

Elektriska Aktiebolaget bildades 1883 och började sin tillverkning i Arboga. Man hyrde en hörna på ca 11x11 meter i Arboga Mekaniska Verkstads lokaler. Av en planskiss, ritad ur minnet 1922 av C Hj Nordqvist som arbetade där, framgår att företaget inte hade tillgång till någon egen kraftkälla att driva maskinerna med; man hade en transmissionsaxel genom väggen som drevs av Mekaniska Verkstadens turbin. Några år senare, 1889, bildades Wenströms och Granströms Elektriska Kraftbolag, som redan från början hade ett kontraktreglerat samarbete med Elektriska Aktiebolaget. Verksamheten inom de två samarbetande bolagen växte snabbt, och 1890 tvingades man göra något radikalt för att lösa kapacitetsproblemet.

Genom initiativ av två framsynta män i Västerås, grosshandlare Fredholm, och chefen för Västerås Mekaniska Verkstad, Oscar Fredrik Wijkman, erbjöd Västerås Stad välbelägen mark till förmånliga villkor och dessutom elkraft från det planerade turbinhuset nedanför slottet, och man beslöt i november 1890 att flytta verksamheten till Västerås. Samtidigt sammanslogs de två bolagen till ett som fick namnet Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget med säte i Västerås.

Man kan endast spekulera i om så ej hade skett. Kanske då Arboga hade varit dagens Västerås och tvärtom? En annan observation: De flesta av de elektrotekniska företag som startades vid den tiden och som växte sig stora kallades "Allmänna", t. ex. AEG (Allgemeine Elektrische Gesellschaft), GE (General Electric i USA), GEC (General Electric Company i England) och CGE (Companie General Electricité i Frankrike). De flesta fortlever än idag, om än i fusionerad och namnändrad form.

Plan över Aseas första verkstad i Arboga Plan över Aseas första verkstad i Arboga.
Ritad 1922 ur minnet av C Hj Nordqvist, som arbetade där.

Under de första decennierna kallades bolaget kort "Allmänna Svenska", namnet/förkortningen Asea tillkom först senare. Bolagets logo var ett hakkors, den fornnordiska symbolen för solen. Detta var långt före nazisternas annektering av den symbolen, men i slutet av 1930-talet slopades den av uppenbar anledning. Beträffande namn: i elgrossistkretsar kallades Asea under Curt Nicolins kraftfulla vd-tid "Curres Elektriska".

Huset med trappgavlarna Huset med trappgavlarna
Sydvästra hörnet av Aseas första kontor i Västerås, "Huset med trappgavlarna", som revs 1930. Bilden är tagen ungefär från nuvarande järnvägsstationen. Nuvarande Karlsgatan går framför huset åt vänster framför det som senare blir Mimerverkstaden, Södra ringvägen leder framför högra fasaden. (Foto från ABB). "Huset med trappgavlarna", fasaden mot Södra Esplanaden, (numera Södra Ringvägen). Bågbron över till nya Ottar över nuvarande Karlsgatan är byggd. Foto: Gösta Bååth.

Redan 1892 stod ett kontorshus färdigt i hörnet av Södra Esplanaden, nu Södra Ringvägen, och dåvarande Kaserngatan, nu Karlsgatan, omedelbart söder om den året före byggda första verkstaden i Västerås. Det var ett vackert hus i två våningar med trappgavlar. I nedre våningen inrymdes bolagets kontor och på andra våningen verkställande direktörens, Göran Wenström, bostad. Aseas verksamhet fortsatte emellertid att växa, och snart var detta kontor för trångt.

Villa Asea Villa Asea. Foto: Wikimedia Commons, licens: Public Domain.

År 1908 färdigställdes en ny tjänstebostad, Villa Asea, ritad av "husarkitekten" Erik Hahr, för dåvarande vdn, den ryktbare Sigfrid Edström. Villa Asea har adress Villagatan 1. Edström lär ha låtit bygga huset utan att tillfråga styrelsen, från vilken han fick utstå kritik.  Läs mer om Villa Asea i Wikipedia.

Men därmed kunde även andra våningen i "huset med trappgavlarna" bli kontor. Huset revs 1930 för att ge plats för Mimerverkstadens utbyggnad mot öster längs Södra Esplanaden. Präntaren har i sitt bildarkiv ett antal foton som far tog av det vackra huset strax innan det revs. En liten randnotering: återanvändningsidéerna är inte helt nya, teglet från trappgavelshuset användes av byggmästaren Paul Anderssons till att bygga bostadshuset Engelbrektsgatan 12, som förblev i ByggPauls ägo i många decennier.

Mimer och huset med trappgavlarna Mimer till vänster, nuvarande Södra Ringvägen går framför husraden åt höger. Vykort Svenska litografiska AB Stockholm.
Tillbaka till toppen

Ottar, Nore och Melkerkontoren

Ottar, Nore och Melkerkontoren ligger nära järnvägsstationen, sammanbyggda i en rad mellan Kopparbergsvägen och Karlsgatan.

Asea fortsatte att expandera, och redan efter några år var lokalbristen akut igen. Styrelsen lät då avsätta medel för ett nytt kontorsbygge i kvarteret Ottar. Huset ritades av Erik Hahr, då stadsarkitekt i Västerås, och fick en sammanlagd golvyta på 12 000 m² . Det blev därmed Sveriges då största kontorsbyggnad. Ända sedan dess har Aseatornet varit Västerås tillsammans med domkyrkan mest kända och pregnanta silhuett.

Läs mer om tornet på Ottar i  Stadssilhuetten under Aseatornet.

Om en bolagsstämma i ASEAs styrelserum i Ottarkontoret:
Året var 1961. Jag hade efter några års arbete som forskningsassistent i KTHs Högeffektlaboratorium (högeffektlaboratoriet tillhörde KTHs institution för Elektromaskinlära) tjänat ihop något litet pengar som jag tyckte kunde investeras långsiktigt, och jag köpte därför i början av året ett mindre antal ASEA-aktier. Jag visste genom min far att bolagsstämman var intressant. Följaktligen anmälde jag mig till stämman och reste en vårvinterdag 1961 till Västerås. Stora styrelserummet låg, och ligger fortfarande, i Ottarkontoret i direktionsvåningen längs Södra Ringvägen.

De flesta stämmodeltagarna var ASEA-anställda, som också investerat (oftast inte så stora belopp) i ASEA-aktier. Dessutom var naturligtvis de stora aktieägarnas representanter där (Enskilda banken och dess stiftelser samt Marcus Wallenberg och andra storägare). Alla deltagarna i stämman rymdes då i ASEAs stora styrelserum! Styrelserummet hade för dagen försetts med stolar i rader i stället för det stora bordet med de till borde hörande stolarna. Alla kunde visserligen ej sitta, några fick stå längs väggarna.

Stämman öppnades av Marcus Wallenberg (som var styrelseordförande). Första punkten var val av ordförande för stämman. Sigfrid Edström deltog och blev som alltid när han deltog i ASEA-stämmor vald till stämmans ordförande. Därefter vidtog upprop av de till stämman anmälda röstberättigade med angivande av deras namn (eller vilka ägare de representerade) och innehav av antal aktier, varje deltagare som var närvarande ropades upp och fick svara, de som inte kommit ströks från röstlängden. Detta tog den längsta tiden.

Därefter följde de på en stämma stadgade punkterna: årsredovisning, revisionsberättelse, beslut om ansvarsfrihet för styrelsen och beslut beträffande utdelningen, men det gavs inte någon närmare redogörelse för bolagets verksamhet under det gångna året (som numera är en väsentlig punkt på dagordningen vi bolagsstämmor) eller förväntningar inför det innevarande året. Alla dessa frågor var snabbt avklarade, därefter skedde val av styrelse-ordförande, övrig styrelse och revisorer. Hela stämman (inklusive uppropet!) var avklarad på mindre än en halvtimme. Därefter var det dags för en generös lunch på Stadshotellet, där styrelsens ordförande (Marcus Wallenberg) välkomnade och höll en betraktelse över bolagets och Sveriges läge. Sedan skålades det (snaps till lunch var då kutym). Åke Vrethem (som då var VD) tog upp "Helan går" (alldeles för högt, ty han hade tenorröst). Och den traditionella burken med brända mandlar fanns på varje dukad plats. Detta var sista gången Sigfrid Edström kom till ASEAs bolagstämma. Han dog tre år senare, 1964.

Anekdoten om bolagsstämman skrevs av Sören Bååth 2016.

Först 1960 tillkom det tredje tornet i Västerås silhuett, stadshustornet (om man inte vill räkna gamla vattentornet som det tredje). Om stadshustornet finns en skröna: När stadsfullmäktige gav arkitekt Ahlbom uppdraget att rita stadshuset med torn ingick i kravspecifikationen att tornet skulle vara åtminstone 1 meter högre än Aseatornet. Stadens socialdemokratiska majoritet hade länge irriterat sig över tecknet på "storkapitalets" makt över Västerås, och nu var tiden inne att ändra på detta. Präntarens far konstaterade då torrt, att Aseatornet hade en förgylld kula överst som kunde hissas upp tillräckligt för att fortfarande vara högst.

Kontorsbygge i kvarterat Ottar Ottarkontoret sett från Vasaparken.

Ottarkontoret förblev Aseas koncernlednings lokalisering ända tills Asea och BBC fusionerades 1988, och därefter fram till 2001 huvudkontor för den svenska delen av koncernen. Numera finns ingen egentlig svensk ABB-koncern, och mycket av "glansen" har försvunnit från Ottar och Västerås tillsammans med världsföretagets ledning.

Vid slutet av 1930-talet började trångboddheten för kontoren ånyo bli besvärlig, och ännu ett kontorshus projekterades, denna gång i kvarteret Nore omedelbart norr om Ottar. Krigsutbrottet kom emellertid emellan, och 1940 byggdes endast källarvåningen till det planerade huset. Den byggdes som ett skyddsrum och dimensionerades för att klara en fullträff av en av den tidens bomber, bland annat genom att ett kraftigt lager av stora huggna granitblock placerades ovanpå bjälklaget. Först ett par år efter krigsslutet färdigställdes huset ovan mark. Liksom nästan alla Aseas dittillsvarande hus var det ritat av Erik Hahr, denna gång i samarbete med Sven Ahlbom, då Västerås stadsarkitekt. Huset fick fem våningar över mark och dessutom en tornbyggnad på ytterligare tre våningar i östra änden. Högsta tornvåningen försågs med extra höga fönster och inreddes som representationslokal för prominenta gäster, men redan när kontoret stod klart var knappheten på lokaler så stor att det användes som kontor. De som arbetade där hade stans bästa utsikt! Det är intressant att konstatera hur väl Erik Hahr följde arkitekturens utveckling och stilförändringarna under många decennier och kunde anpassa byggnaderna till varandra. Nore är mycket olikt det 30 år äldre Ottar, men de två husen smälter ändå väl ihop.

Fram till att Norekontoret byggdes inrymdes Aseas alla kontorsfunktioner i Ottar och Mimers kontorsvåning. När Nore stod klart flyttades framförallt konstruktionsavdelningarna dit, och många rum i Ottar renoverades och anpassades för nya ändamål. I samband därmed revs en vägg mellan ett rum där den cigarrökande chefen för Apparatkontoret, Danielsson, hade suttit i många år och det intilliggande. Det syntes då klart i taket var väggen hade stått; i Danielssons rum var taket helt svart, medan det var vitt i rummet intill.

Kontorsbygge i kvarterat Nore Norekontoret.
Källarvåningen byggdes redan 1940 som skyddsrum, medan kontorsdelen blev klar efter krigsslutet. Tornet på Ottar ("Aseatornet") sticker upp bakom Nore.
Foto: Tord Säfvestad

Efterkrigstiden innebar som tidigare nämnts en mycket snabb expansion av Aseas verksamhet, antalet kontorsanställda ökade och ännu större kontorsytor erfordrades. Nästa kontorshus började projekteras i kvarteret Melker, ytterligare ett steg norrut, mellan Kopparbergsvägen och Karlsgatan. Arkitekt var denna gång Sven Ahlbom, som blivit något av Hahrs efterträdare även som Aseas arkitekt. Men denna gång blev stilbrottet dramatiskt. Melkerkontoret stod färdigt i februari 1960. Det är ett av Sveriges första "glashus" och, enligt präntarens personliga mening, ett av de mer arkitektoniskt lyckade.

Huset byggdes med många delvis banbrytande tekniska nyheter. Hela byggnaden är uppbyggd med en strikt modul av 1 meter och ett stort inslag av prefabricerade komponenter. Endast ytterväggarna och de bärande pelarna samt trapphusen är fasta, alla innerväggar är flyttbara. Kontoret byggdes specifikt för Aseas då snabbt växande konstruktionsverksamhet, som krävde ett omfattande ritarbete för hand, och husets bredd mellan korridoren och ytterväggarna är därför anpassad till dåtidens modernaste ritplatsmöbler. Detta var långt före datorernas och CAD-systemens tid. Det har tre källarvåningar och tio våningar över mark. Huset vilar direkt på berg, och för att det inte skall "flyta upp" av grundvattentrycket på ca 8 m vattenpelare, speciellt under byggnadstiden innan grunden belastats med husets fulla vikt, är det förankrat i berget och golvet konstruerat som ett "omvänt" valv.

Präntarens far var även då huvudansvarig för hela projekteringen, och och han skiljde alltid på vad som var "praktiskt" och vad som var "arkitektoniskt". Arkitekten ritade alltså utsidan, Asea-projektörerna insidan. Huset fungerade också utmärkt för sitt avsedda ändamål i över 30 år, och har sedan framgångsrikt kunnat anpassats till andra användningar än för ritkontor. Melkerkontoret kom att bli vägledande för senare kontorsbyggen i Sverige under många år, och det betraktas idag som så banbrytande, att det blivit föremål för en doktorsavhandling vid Uppsala Universitets Konstvetenskapliga institution.

Alla Aseas kontor från och med Ottar till och med Melker hade, förutom vanliga hissar, även s k paternosterhissar, som bäst kan beskrivas som en kedja från bottenvåningen till högsta våningen som går runt ett hjul upptill och ett nedtill, och på vilken det hänger ett stort antal hisskorgar. På ena sidan går de upp, på andra ned. De var beryktade och gjorde ofta ett exotiskt intryck på besökare, vilket resulterade i en del historier, t ex om en japansk kund på besök hos en Asea-försäljare. Efter lunch åkte de upp i hissen varvid försäljaren förmanade sin kund att ovillkorligen stiga ur tillsammans med honom. Fråga: "Vad händer annars?" "Korgarna vänder där uppe." Japanen stod nyfiket kvar, och när korgen kom tillbaka på andra sidan på nervägen gick japanen ut på händerna sägande: "Ja den vände däruppe".

Melker-huset Melker, Aseas sista stora kontorsbyggnad i centrum. Huset, byggt i Curtain-wall teknik, var banbrytande på sin tid. Det byggdes i slutet av 1950-talet och invigdes till jul 1960. Bilden visar arkitektens vision av byggnaden 1956. Notera att den visar en 11:e våning som byggnadsstyrelsen aldrig tillät byggas. Norekontoret ligger till höger och över Nore syns tornet på Ottar. Akvarell i privat ägo signerad Holger Hjortén.

Det sista huset av kontorskaraktär som byggdes i centrum var Asea/ABB Forum i nordöstra hörnet av Vasaparken. Det byggdes dels som matsal för de centralt belägna kontorens personal, då den 1½ timme långa lunchen till många aseaters saknad slopades i slutet av 1960-talet, dels som centrum för företagets alltmer omfattande utbildningsverksamhet för både kunder och anställda samt för utställningar.

Alla senare nybyggda kontor uppfördes i anslutning till tillverkningsverkstäderna för de decentraliserade organisationsenheterna, från början kallade sektorer, senare divisioner, ur vilka ABB:s nuvarande många separata bolagsenheter bildats. De flesta finns på Finnslättsområdet och några på Örjanområdet. Då de är anpassade till de enskilda organisationsenheterna är de alla mindre än de centrala kontoren, i de flesta fallen av en- eller tvåvåningshus. De är också anpassade till dagens snabba förändringar av verksamheten och därför av avsevärt mindre permanent karaktär än de gamla kontorshusen. Industribyggnader uppförs idag mer efter "köp-slit-och-släng"-principen, och de lär knappast bli så långlivade som tidigare generationers solida arkitektritade hus. Kontoren i centrala Västerås används nu av ABB-enheter som saknar eller har en föga omfattande egen produkttillverkning, t ex många IT-inriktade verksamheter och serviceenheter, och stora delar är uthyrda till icke ABB-företag.

Tillbaka till toppen

Mimerverkstaden

Mimerverkstaden var en av ASEAs äldsta fabriker som byggdes till och byggdes ut under många år. Nu 2018 är det kraftigt ombildat och inte längre en stor fabrik. Läs om Mimerverkstadens historia och utveckling i en separat artikel:
 länk till artikeln.



Gamla gjuteriet och nya

Första gjuteriet Gamla gjuteriet
Asea:s första gjuteri vid Lillåns strand revs vid slutet av 1930-talet. Foto: ASEA, Västmanlands läns museum. Gamla gjuteriet, mellan köttbesiktningen och kreatursmarknaden. Den igenlagda Lillån gick fram strax till vänster om byggnaden (åt vänster utanför bild).

Aseas gamla gjuteri låg ungefär mitt på nuvarande Mimergården, i något sned vinkel mot Stora Gatan. Tidigare fortsatte nämligen Allégatan söder om Stora gatan fram till dåvarande Norra Ågatan vid Lillåns norra strand. Denna gick till Södra Ringvägen (som då hette Södra Esplanaden) och gjuteriet hade sin sydvästra fasad mot den gatan. Den östra fasaden vette mot den sedan länge försvunna Kungsängsgatan som gick mellan Stora gatan och Södra Esplanaden. Det var en envåningsbyggnad i tegel, ganska smal och lång. Som alla gjuterier var den inuti helt svart av gjutsand, sot och alla andra material som användes vid gjutning.

Större gods formades och göts på den tiden i golvet, som hade ett djupt sandlager för detta ändamål. Byggnaden (järngjuteriet) stod klar 1898. Senare byggdes intill ett metallgjuteri, klart 1900. Det var mycket spännande att få gå där med far, vid ett tillfälle tittade vi in i omklädningsrummet där några nakna gjutare var i färd med att tvätta sig före hemgång. De blev ju alldeles svarta som sotare i jobbet. De gamla gjuterierna revs i slutet av 1930-talet och nya gjuterier för maskinformgods och handformat gods uppfördes successivt under 1930- och 40-talen.

Gamla gjutare och kärnmakare var yrkesmän med stor hantverksskicklighet och yrkesstolthet, trots att de blev lindrigt sagt sotsvarta i jobbet. Men till gjuteriets omklädningsrum hörde goda tvätt- och duschanordningar, så gjutarna kom hem rena (om de ville). Präntaren feriearbetade som 16-åring en sommar på gjuteriet (det nya) som kärnmakarlärling, och hade som arbetskamrat och läromästare en italiensk kärnmakare; Asea började de åren att rekrytera yrkesarbetare från norra Italien, arbetskraftsbrist rådde i Sverige. Det var en glad och mycket trevlig man. Vi sjöng ofta tillsammans där vi jobbade och "bakade" kärnor vid arbetsbänken.

När en större gjutning skulle ske i storgodsgjuteriet var det alltid mycket spännande om det skulle gå bra; gjutarna och kärnmakarna hade ofta arbetat inte bara dagar utan stundom veckor på att forma. Det var inte ovanligt att stora delar av gjuteriets personal då kom och bevittnade händelsen, så gjorde även präntaren några gånger. Nu är all gjutning hos Asea (ABB) nedlagd sedan flera decennier, och överhuvud är sandgjutning en tillverkningsteknik som är nästan helt försvunnen.

En incident från gjuteriets storhetstid är värd att notera: Omkring 1950 misslyckades vid ett tillfälle en gammal oljetankbrytare i Vattenfalls Ångkraftverk med en brytning och exploderade. Oljan orsakade en kraftig brand som satte hela högspänningsställverket ur drift. Vid den tiden var detta den enda inmatningspunkten till centrala Västerås, så hela staden inklusive Asea blev spänningslös. Händelsen inträffade ungefär mitt på dagen, och i Aseas gjuteri hade man just tappat upp flytande järn från en smältugn till en jättestor skänk för att vidaredistribuera järnet till gjutningarna den dagen. Skänken hängde i en travers mitt emellan golv och tak när spänningen försvann, och där blev den hängande utan att man hade någon möjlighet att vare sig sänka ner den eller tappa ur järnet.

På gjuteriet blev man nervös, för om järnet hann svalna (stelna) innan man kunde få det ur skänken var den förstörd, jag tror att man hade endast en så stor skänk då, och ett mycket långvarigt driftavbrott skulle bli följden. På präntarens fars avdelning (han var som nämnts ansvarig för alla driftfrågor) vidtog en intensiv verksamhet för att först få reda på hur länge det skulle dröja innan spänningen kunde återställas, därefter försöka utfundera åtgärder för att tömma skänken på järn och rädda den. Man hade på den tiden inga reservelverk som klarade så stora effekter, och tvingades därför konstatera att det blev en fråga om vad som var snabbast: Vattenfalls reparatörer eller järnets svalnande! Som tur var vann Vattenfalls reparatörer kapplöpningen. Men efter den incidenten skaffade Västerås ytterligare en inmatning av elkraft från riksnätet från väster.

Tillbaka till toppen

Emauskvarteret och Arvidverkstaden

Emaus och Arvid ligger mellan Östra Ringvägen och järnvägen.

Redan 1898 inköptes Emausområdet. Syftet var ursprungligen att där bygga bostäder för Aseas arbetare. Så skedde också 1898-99 på en del av området, men dessutom byggdes 1899 en industribyggnad för tillverkning av stora maskiner. Den kom successivt att utökas (bostäderna revs redan efter ett par decennier) med nya verkstadshallar ända till 1950, alla avsedda för de allt större maskinerna, speciellt vattenkraftgeneratorer.

Emaus 1899 - 1932 Ritning över Emausverkstaden i Västerås år 1899 (vänstra bilden) och 1932 (högra bilden). Den nedre gatan är Stora Gatan och den i vänsterkant Östra Ringvägen. Bild från "Asea 1883-1932".

I dessa verkstadshallar har de flesta av Sveriges vattenkraftgeneratorer tillverkats ända fram tills den nya Sigfridverkstaden byggdes på Finnslätten, där till en början den mekaniska tillverkningen, efter 1977 även den elektriska tillverkningen och montaget skedde. När utbyggnaden av vattenkraften i Sverige var färdig mot slutet av 1900-talet sjönk efterfrågan på vattenkraftgeneratorer kraftigt, internationellt förelåg en stor överkapacitet, och ABB fusionerade sin verksamhet med franska Ahlstom för att sedan sälja ut den helt. Därmed hade ABB lämnat ett av de produktområden omkring vilket företaget uppbyggts och en drygt 100-årig epok var slut. Visheten i detta kan starkt ifrågasättas, då idag stor beläggning finns hos alla tillverkare av generatorer; världens behov av elkraft är på intet sätt fylld ännu!

Emaus 1933 Utsikt åt nordost från Aseatornet
Aseas Emausverkstäder är de två stora verkstäderna mitt i bild. Senare byggdes två högre verkstadsskepp framför de som syns på bilden. Området bakom Aseas Emausverkstäder tillhörde Metallverken. Området benämns numera Kopparlunden. De mindre tvåvåningsvillorna är alla borta. Aseas isolationsfabrik syns i bakgrunden till höger om den långa raka vägen. Stora gatan går snett åt höger i bildens nedre del. Arvidkontoret byggdes senare längs med Stora gatan, på bortre sidan. Östra Ringvägen går snett åt vänster. Bilden är tagen 1933. Foto: Asea-samlingen Västmanlands läns museum. Arvidverkstaden 1940. Korsningen Stora gatan (åt höger) och Östra Ringvägen (åt vänster). Till vänster bakom Arvid ligger Emausverkstäderna. Arvidhuset innehåller i dag Bombardier Transportations kontor. Vykort.

I södra delen av Emauskvarteret, längs Stora gatan, byggdes 1935-36 en verkstad som fick namnet Arvid efter bostället Arvidslund. Det ritades liksom Aseas flesta hus under den tidigare delen av förra seklet av Erik Hahr. Dess tillblivelse har en litet speciell bakgrund: Asea byggde efter den ryska revolutionen upp en motorfabrik i Jaroslavl, vilken under många år drevs med ledande personal från Asea Västerås. Se  Jaroslavl 1, och  Jaroslavl 2. Som ett led i Stalins allt hårdare politik konfiskerades den i början av 1930-talet. Den svenska personalen kom hem och Asea bedömde den som förlorad. Men i mitten av 1930-talet kom helt oväntat betalning för Jaroslavlverkstaden från Sovjet. Pengarna kom mycket väl till pass och användes för att bygga just Arvidverkstaden.

På Arvid härskade under några år en beryktad verkstadschef vid namn Jansson. Även om honom går det många historier. Han började som förman och gjorde genom sin uppfinningsrikedom snabbt karriär, han införde t ex det löpande bandet vid montering av apparater. Han fick följaktligen öknamnet "Bandjanne". Han blev dock inte särskilt älskad av arbetarna, vilket kanske är förståeligt; han gick stundom längs monteringsbanden och uppmanade montörerna (mestadels flickor) "Arbeta fortare!" och underströk sitt argument genom att slå med en tennklubba i arbetsbänken mellan montageplatserna. Men han imponerade på direktör Hellman. Vid ett tillfälle var de två i Stockholm på Verkstadsföreningen och fick där se det senaste numret av tidskriften Verkstäderna, som precis kommit från trycket, där en artikel handlade om just löpande band. Hellman uppmanade Band-Janne: "Den här artikeln ska Jansson läsa!" Svar: "Det är jag som skrivit den". Detta var emellertid inte hela sanningen, Hans fru (som var språkkunnig) översatte artiklar ur amerikanska tidskrifter, och Band- Janne fick dem sedan införda i Verkstäderna utan att ange källan. En tid efter denna händelse blev han produktionsdirektör hos Atlas Copco, men det jobbet blev inte särskilt långvarigt. Han lär inte ha blivit så uppskattad där.

Hela Emauskvarteret inklusive Arvidverkstaden såldes 1975 till dåvarande Svenska Metallverken, men stora delar av lokalerna förhyrdes av Asea, då Metallverken i själva verket inte behövde alla verkstadsytorna, men Asea behövde dem under en övergångstid. Metallverken (numera Outokumpu) har sedermera sålt delar av fastigheterna vidare. Outokumpus tillverkning i Västerås är numera mycket blygsam, och Metallverkens gamla industribyggnader härbärgerar idag Kopparlunden, som inhyser en sjudande verksamhet av de mest skiftande slag, inte minst IT-företag. Bombardier, (f.d. ADtranz, f.d. ABB Traction, f.d. Asea Transportation) har delar av sin verksamhet i Arvid. Det kan också vara värt nämna att Asea hyrde en av de största Emaushallarna för sin minnesvärda 100-årsutställning och de många jubileumsfesterna 1983.

Föreningen säljer en dubbel-DVD:  Asea 100 år jubileet. Tillbaka till toppen

Sigurdområdet

Sigurdområdet ligger på andra sidan järnvägen från centrum sett, mellan järnvägen och Sjöhagsvägen.

Sigurd från Aseatornet Mekaniska verkstaden
Utsikt sydväst från Aseatornet på Ottar. Man ser Sigurdområdet med Aseas mekaniska verkstäder. Järnvägsstationen i högre hörnet. Längre bort i Mälaren syns kallbadhuset längst ut på piren. Kajplatserna vid Östra Hamnen är idag bebyggda. Skatteskrapan ligger i stället för det bortre verkstadsområdet. En fasad finns i dag (2014) kvar mot järnvägen. Foto: Asea, Västmanlands läns museum. Västerås Mekaniska Verkstad. Bilden tagen åt öster med järnvägen till vänster. Foto: Asea, Västmanlands läns museum.

Redan innan Asea flyttat från Arboga till Västerås startade Oscar Fredrik Wijkman, samme man som senare initierade Aseas flytt, och hans svåger Per Viktor Svalin år 1873 Västerås Mekaniska Verkstad för tillverkning av lantbruksmaskiner. Bolagets byggde sina lokaler i kvarteret Sigurd, omedelbart söder om järnvägen, mittemot stationen. Asea expanderade efter flytten till Västerås kraftigt, och man behövde i slutet av 1890-talet lokaler för tillverkning av elektromekaniska produkter såsom hissar, spårvagnar, lok och lyftdon. Man köpte därför 1898 Västerås Mekaniska Verkstads alla lokaler och maskiner och dessutom av staden delar av kvarteret Sigurd. Inom Sigurdområdet tillkom sedan successivt nya byggnader för olika ändamål fram till slutet av 1950-talet då en pumpstation för sjövatten och en kompressorcentral för alla centrumverkstäderna uppfördes.

Sigurd 1900 - 1932 Ritning över Sigurdområdet i Västerås år 1900 (vänstra bilden) och 1932 (högra bilden). Järnvägen med stationen är utanför bilden upptill och Sjöhagsvägen är utanför bilden nedtill. Bild från "Asea 1883-1932".
Sigurd från Arvidtaket Sigurdområdet och Mimerområdet från Arvidtaket
Sigurdområdet och Mimerområdet från taket på Arvidhuset. Aseas viadukt över järnvägen är mitt i bilden. Nyta gjuteriet syns närmast på vid Stora gatan som löper snett åt höger. Foto: 1948, Asea, Västmanlands läns museum. Viadukten över järnvägen till Sigurdområdet från Mimer 1948. Foto: Asea, Västmanlands läns museum.

Trots att Sigurd ligger nära Mimerområdet komplicerades kommunikationen dem emellan av att järnvägen skiljer dem åt, och transporterna måste gå antingen via Hamngatans järnvägsövergång eller Pilgatans, undergångarna där tillkom först långt senare. Järnvägsbommarna, speciellt vid Hamngatan, var ofta nedfällda, de dåvarande järnvägsverkstäderna och lokstallarna låg nämligen på Svartåns västra sida. Något radikalt måste göras, och i mitten av 1940-talet byggde därför Asea en bro över stationsområdet som förband Mimer och Sigurdområdena. Den invigdes på sommaren 1947, och präntaren, som då för första gången arbetade som sommarpraktikant på Asea, stod i ett fönster i Mimer och såg på hur dåvarande vd Torsten Eriksson, assisterad av präntarens far, klippte av bandet och öppnade bron för trafik mellan gårdarna. Bron innebar en drastisk förbättring av transporterna mellan Sigurd- och Mimerområdena, så t ex lagrades allt stångmaterial på Sigurd, vilket sedan kördes till Mimers centrala kapning där all kapning för alla Mimerverkstäder skedde. Transporten skedde under många år med eldrivna truckar, helt fria från utsläpp! Eftersom bron gick mellan två inhägnade verkstadsområden hade aldrig allmänheten någon nytta av den. I och med att Asea helt lämnade Sigurd försvann behovet av bron. Den förföll och revs för några år sedan.

På hamnområdet, ungefär där den nuvarande betongfabriken ligger, hade Asea länge ett exportmagasin för gods som skulle skeppas via fartyg. Även det låg alltså avigt till för transporter från de olika verkstäderna i Västerås (och Ludvika). Vid början av 1930-talet hittades resterna efter Andréexpeditionen på Vitön i norra Ishavet. Aseas chaufförer tyckte exportmagasinet låg så avlägset att det fick namnet "Vitön".

Många av Sveriges tidiga spårvagnar och elektrolok liksom ett otal hissar och kranar har under 1900-talet tillverkats i "Mekaniska", som anläggningen kallades internt. Sveriges första snabbtåg, bestående av ett tågsätt med en förarhytt i var ände och motorerna liggande i boggierna under vagnskorgarna, byggdes där i början av 1940-talet för GDG (Göteborg-Dalarna-Gävle järnväg, inlöst av SJ på 1940-talet). Liknande tågsätt byggdes sedan även för SJ, och ett av dem kom långt senare att användas som rullande provbänk för Aseas moderna "lutande" X 2000-tåg. Asea/ABB har under senare decennier steg för steg lämnat alla dessa produktområden; hissar och kranar såldes till finska Kone och sedan sålde man ABB Traction till Daimler Benz (det hette då Adtrans) som i sin tur sålt vidare till Bombardier. Ytterligare några av Aseas tidiga verksamheter som man lämnat. Även i dessa fall kan visheten i försäljningen starkt ifrågasättas, Bombardier har nu full beläggning med alla tåg som behövs för dagens satsningar på spårbunden trafik och är mycket lönsamt.

Sigurdområdet såldes till Västerås stad 1967, men man hyrde lokalerna ytterligare några år. På platsen för de äldsta verkstadslokalerna står nu den beryktade skatteskrapan, ett tidens tecken.

Tillbaka till toppen

Örjan

Örjanområdet ligger på andra sidan järnvägen från Bäckby sett, mellan Johannisbergsvägen och Saltängsvägen.

Inledning

ASEAs Örjanverkstads första etapp uppfördes 1945 – 1946 och sedan byggdes etapp 2 åren 1948 – 1949. Under de följande åren fram till 1991 byggdes successivt i flera etapper verkstäder, lager och kontor, och den senaste utbyggnaden skedde för ABB Control när den divisionen som sista tillverkningsenhet flyttade ut från det centrala Mimerkvarteret.

Historia

ASEA förvärvade redan runt 1930 markområden utanför den centrala staden för sin framtida expansion, däribland dåvarande Hammarby gård med ägor. Fram till andra världskrigets slut var praktiskt taget hela ASEAs verksamhet lokaliserad i de centrala delarna av Västerås, endast vissa lager och förrådslokaler var belägna på Finnslättenområdet, och Isolationsfabriken låg i utkanten på det dåvarande Västerås.

Politik

Örjanverkstadens tillkomst hade emellertid en alldeles särskild bakgrund. Efter andra världskrigets slut avgick den samlingsregering, som under kriget lett Sverige, och socialdemokraterna bildade en enpartiregering då de hade ensam majoritet i Riksdagens båda kamrar. Nu väntade socialdemokraterna ”skördetid” och Sverige skulle bli socialistiskt.

Sverige var då nästan det enda industriland i Europa med en av kriget oförstörd industri, medan resten av Europas industri var mer eller mindre förstörd av krigets härjningar. Speciellt Tysklands industri var naturligtvis i stort sett utslagen, men samma sak gällde Ryssland som härjats svårt. Sovjetunionen hade därför ett omättligt behov av att bygga upp sin infrastruktur, och man vände sig till väst, däribland Sverige, för att köpa all slags utrustning. Som tidigare nämnts skulle nu socialdemokraterna i Sverige styra mot ett socialiserat samhälle, och då passade det utmärkt att knyta närmare band med det stora grannlandet i öster. Därför träffade regeringen under handelsminister Gunnar Myrdal det s.k. Ryssavtalet, vilket innebar att Sverige skulle leverera mycket stora mängder utrustning till Sovjet (givetvis mot god betalning). Även ASEA skulle leverera stora kvantiteter av bland annat motorer, mycket större mängder än man hade kapacitet att tillverka, speciellt eftersom även de svenska kundernas behov av produkter, inte minst motorer, var stort efter de ”magra” krigsåren.

ASEA var därför inte berett att acceptera att så stora mängder gick till annat håll än de väntande svenska stamkunderna. Men de argumenten accepterade inte Myrdal och regeringen.

Dåvarande Verkställande direktören för ASEA, Torsten Eriksson, blev därför uppkallad till regeringen och tvingad att acceptera de ryska orderna annars skulle ASEA socialiseras.

Beslut om byggande och genomförande

Enda lösningen var att avsevärt utöka produktionskapaciteten, och det var bråttom! Inom ASEAs kvarter i centrala staden fanns helt enkelt inte plats, så men valde mellan att bygga på Finnslätten eller Hammarbys åkrar. Min far Gösta Bååth, som då var ASEAs fastighetschef, utredde alternativen. Han prefererade Finnslätten, men direktionen (troligen var detta en styrelsefråga) beslutade att bygga på Hammarbys åkrar.

Jag minns att min far, Gösta Bååth, tillsammans med Arne Mattson, som då var VD för Byggpaul (det byggbolag som byggt de flesta ASEA-byggnader under 1900-talet) en sommardag 1945 (jag fick följa med) for i Arnes bil till platsen där verkstaden planerades ligga. Det var en platt åker så långt man kunde se, och Arne som hade en teodolit med sig och kollade nivåskillnaderna (det var inga) sade att det var inga problem: ”Vi skalar av matjorden och bygger”.

Namnfrågan

Så skedde och verkstaden stod klar för inflyttning 1946, någon invigning hade man inte tid med, tillverkningen började redan innan huset var helt klart! En liten kuriositet: ASEA hade sedan lång tid tillbaka ett internt postbenämningssystem, varje avdelning hade en intern bokstavskod som för verkstäderna började med kvartersbokstaven, M för Mimer, E för Emaus, A för Arvid etc., och för kontoren en bokstav som oftast syftade på funktionen, t.ex. TK för konstruktionsavdelningar, E för ekonomiavdelningar, F för försäljningsavdelningar etc. Vad skulle man nu kalla de nya produktionsavdelningarna på Hammarbyåkrarna, de låg inte inom stadsplanerade områden och hade därför inga kvartersnamn?

Vid middagen en dag berättade min far om detta och att man funderade över detta, till saken hörde att der flesta bokstäver redan var upptagna p.g.a. existerande avdelningar, men bland de lediga var Ö. Jag var då scout, scouterna har St Örjan som skyddshelgon, så jag föreslog det namnet. Min far tog upp det vid en konferens, och man tyckte det var bra, och så den nya verkstaden döpt till Örjan. Idag hade det inte varit så praktiskt med hänsyn engelskans inflytande i allting, Ö finns ju inte i dess alfabet.

Försenad invigning

När Örjan 2 (som byggdes redan 1948-1949, produktionen ökade snabbt) skulle invigas tog man dock till rejält. Alla som arbetat med bygget och alla ASEAter som arbetade på Örjan 1 eller skulle flytta in i den nya verkstaden samt ASEAs styrelse inbjöds till fest med middag och dans i de ännu tomma lokalerna.

Paramountorkestern från Avesta, ett av tiden bästa storband, spelade, Operabaletten skjutsades in på ett hästdragna landåer från Eks åkeri och dansade på en uppbyggd estrad och en operasångare sjöng! Jag blev som enda utomstående inbjuden som tack för att jag hittat på namnet.

Örjanverkstaden Örjanverkstaden 1951. Foto: ASEA, Västmanlands läns museum.

Utbyggnad 1991

Den (hittills) sista utbyggnaden på Örjanområdet är som nämnts Controls kontorsdel som blev klar 1991. All annan utbyggnad efter 1985 har skett på Finnslättsområdet, det område som min far förslog redan 1945.

Tillbaka till toppen

Bergverkstaden som aldrig blev byggd

Efterkrigsåren och 1950-talet karaktäriserades inte bara av en stark tillväxt av Sveriges industriproduktion utan även av det kalla kriget. Alla nytillkommande hus, bostadshus såväl som verkstadslokaler och kontor, måste förses med skyddsrum. Hela verkstäder förlades till bergrum för att vara bombsäkra; speciellt gällde det krigsviktig industri som Saab och Flygmotor. Staten subventionerade byggandet av sådana bergverkstäder. Asea var i och för sig inte en krigsindustri, men i planeringen för en krigssituation ingick att delar av produktionen skulle omställas för krigsändamål, såsom också hade skett under andra världskriget. I slutet av 1940-talet diskuterades därför på allvar att Asea skulle bygga en bombsäker bergverkstad. Min fars avdelning gjorde ganska omfattande studier av hur en sådan anläggning skulle utföras och var den skulle ligga.

Varken Asea eller den påtänkta byggaren, ByggPaul, hade några erfarenheter av sådana anläggningar, och man gjorde därför studieresor till existerande bergverkstäder. En av dessa resor fick jag följa med på. Den som stod för skjutsen var Arne Mattson, då vd för ByggPaul, Gunnar Sundberg, chef för ByggPauls konstruktionskontor, min far och präntaren. Resan företogs med Arne Mattsons då nya stora de Soto, en av efterkrigstidens verkliga prestigebilar. Vi for först till Linköping, där man besökte Saabs bergverkstad (dvs inte jag, hela saken och inte minst verkstäderna var mycket hemliga). Därefter gick färden runt Vättern, övernattning skedde givetvis på Gyllene Uttern, och sedan besöktes Flygmotors underjordiska verkstad i Trollhättan. Vid en lunch i Hjo minns jag att Arne Mattson bjöd på Vätternröding, en för mig ny smakupplevelse.

Platsen som utvaldes för en projektstudie var Rocklundaåsen ungefär mitt emot Vallby friluftsmuseum. Asea hade 1945 genom vissa markbyten med staden skaffat sig ett markområde på åsen mitt emot Biskopsängens koloniträdgård strax söder om dåvarande Villa Utsikten. Stadsplaneringskontoret kopplades in på att projektera tillfartsvägar, vilket var knepigt, platsen mellan åsen, koloniträdgården och ån är smal. Verkstaden kom dock aldrig till utförande. Kanske var både kostnader och andra svårigheter avskräckande.

Tillbaka till toppen

Tegnérområdet

Tegnérområdet gränsar till Gideonsbergsgatan, flera av gatorna i området heter Forskargränd.

Tillverkningen av isolermaterial är inom Asea nästan lika gammal som tillverkningen av maskiner och apparater. Från början skedde tillverkningen på Emausområdet, men den flyttade 1920 till Tegnérområdet. Inom Isolationsfabriken på Tegnér tillverkades de flesta för isolersystem erforderliga material: isolerlack (det luktade fruktansvärt starkt av lösningsmedel i de lokalerna), massor för formpressning, bakelitpressning (den tidens härdplast), lacktråd för maskinlindning m m.

Läs mer om Aseas isolationsavdelning i  Relä verktyg och isolation.

I början av 1950-talet började lokalerna i det gamla laboratoriet på Mimerområdet bli otillräckliga, och nya laboratoriebyggnader började uppföras på Tegnérområdet. Den första var för högeffektlaboratoriet. Det stod klart 1953 och utrustades för att klara högeffektprovning av alla Aseas produkter i Västerås vid den tiden. De innefattade bland annat elkopplare från manöverströmställare till effektbrytare för både växelström och likström upp till flera tusen amperes märkström och kortslutningsströmmar på mer än 100 kA. Det blev därför en mycket komplicerad anläggning, där man kunde utföra nästan hur komplicerade provningar som helst, men inte särskilt rationell och praktisk att arbeta i. Korskopplingsrummet var en sannskyldig labyrint av grova kopparskenor. De flesta av de extremt effektkrävande produkterna ingår inte längre i svenska ABB:s sortiment, och laboratoriet har sedermera modifierats och blivit något mer rationellt att arbeta i.

Tegnérområdet Tegnérområdet domineras i dag av ABB:s Corporate Research Center (t h), den största av koncernens sju forskningsenheter världen över, och Westinghouse som är efterföljare till Asea-Atom.
(Foto 2008: Tord Säfvestad)

Tillverkningen av isolermaterial har sedan länge upphört inom Tegnérområdet och överlåtits till andra enheter inom ABB-koncernen eller utomstående företag, men på området har successivt nya laboratorier byggts, och det har blivit ABB:s centrum för forskning och utvecklingsverksamhet i Sverige. Där ligger också laboratorier och övriga lokaler för Aseas atomkraftverksamhet, som växte mycket kraftigt under tiden för utbyggnaden av kärnkraft i Sverige på 1960- och 70-talen. Tillverkningen av bränslestavar förlades redan 1965 till en nybyggd verkstad i norra delen av Finnslättsområdet; som sedan successivt byggts ut under 1970- och 80-talen för att klara den växande produktionen och behovet av kontorslokaler. Sedan riksdagen i sin outgrundliga vishet satt stopp för vidare utbyggnad av kärnkraft i Sverige har denna verksamhet kraftigt krympt, och hela produktområdet är numera sålt till (tidigare) ärkekonkurrenten Westinghouse, som därmed fått sin första etablering i Västerås. Så har ännu en av Aseas kärnverksamheter, om än inte så gammal, lämnat företaget, i detta fall som följd av politiska beslut.

Tillbaka till toppen

Finnslättenområdet

Finnslättenområdet ligger nära järnvägen mot Stockholm, på ömse sidor om Lugna gatan.

Finnslätten har sitt namn efter ett gammalt torp som för länge sedan låg i norra delen av området. Ända fram till 1950-talet var området obebyggt och skogbevuxet och gick under namnet "Östra utmarken". Det var goda och av västeråsarna uppskattade friluftsmarker med gott om svamp. Präntaren med föräldrar har plockat mycket kantareller och murklor i de skogarna. Vid ett större markbyte med staden 1945 fick Asea ett stort område av Östra Utmarken väster om Lugna gatan "som reserv för industribebyggelse". Genom senare markbyten och köp har Asea successivt utvidgat sitt område även öster om Lugna gatan, det s k Lundaområdet. Finnslätten övervägdes allvarligt som alternativ placering för den nya motorfabriken då den skulle byggas vid slutet av 1940-talet, men för den valdes som tidigare nämnts Hammarby ägor.

Finnslättenområdet Finnslätten, där västeråsarna fram till 1950-talet plockade svamp, är i dag fylld av kontor och verkstäder. Asea var först på plan, men senare har också andra företag etablerat sig där.
(Foto 2008: Tord Säfvestad)

Finnslättenområdet med det intilliggande Lunda är emellertid ett avsevärt större markområde än det Asea äger på Hammarby och från flera synpunkter bättre som industrimark, vilket präntarens far redan vid mitten av 1940-talet framhöll i sina utredningar om Aseas framtida utbyggnad. Men när det i slutet av 1950-talet blev aktuellt att börja utflyttningen av tillverkningen av stora maskiner från Emaus var det naturligt att välja Finnslätten. De första verkstäderna byggdes 1960 för tillverkning av de mekaniska delarna av stora vattenkraftgeneratorer, och successivt byggdes fram till 1977 verkstäder och kontor för hela O-sektorn, som sektorn för stora maskiner kom att heta.

Bränslefabriken Asea-Atoms bränslefabrik på Finnslätten. (Foto 2008: Tord Säfvestad)

Den första leveransen från Asea-Atoms nya bränslefabrik på Finnslätten ägde rum 1967. Verksamheten övertogs 2000 av British Nuclear Fuel Limited (BNFL) och infogades 2002 under Westinghouse, som 2007 köptes av Toshiba. Lyssna på berättelserna om Asea-Atom som finns inspelade i strömmande videofilmer som du hittar under "Videofilm / Kärnkraften". Här en länk till Inledningen:  Kärnkraften Del 1 Inledning, hur det började.

Under åren som följde flyttade Asea/ABB:s tillverkning successivt från de centrala kvarteren till Finnslättenområdet, och även nytillkommande produktområden, t ex hela elektronikverksamheten och industrirobotarna, förlades dit. Vid början av 1990-talet hade all tillverkning lämnat de gamla centrala verkstäderna, som därefter har ombyggts och anpassats för kontorsverksamhet. De utnyttjas förutom av ABB även av utomstående företag. ABB:s hela tillverkningsverksamhet i Västerås utom Motors och Control ligger nu på Finnslättsområdet.

Sören Bååth

Tillbaka till toppen