Minnen från Västerås Flickskola

Om Västerås Flickskola (nuvarande  Fryxellska skolan) från år 1939 till 1944, av Ella Fredriksson Nedtecknat 2005.

År 1939 på hösten flyttade jag med mina föräldrar och en äldre syster från Jönköping till Västerås. Eftersom jag hade gått två år i Jönköpings kommunala flickskola var det självklart, att jag skulle fortsätta min skolgång i flickskolan i Västerås. Hösten 1939 övergick Västerås högre elementarläroverk för flickor till att bli Västerås kommunala flickskola.

Bortsett från vissa problem med min småländska dialekt hade jag inte svårt att anpassa mig i den nya miljön eller att komma in i klassgemenskapen. Det där med dialekt var något speciellt på den tiden. Folk flyttade inte så mycket inom landet då som nu. Jag var den enda i min klass med en annan dialekt. Ett par år senare kom ett par flickor till klassen som talade dalmål respektive bohuslänska.

Uppläggningen av undervisningen, skolans regler och dylikt var ungefär som i min gamla skola. Inte märkligt eftersom alla flickskolor hade sitt ursprung i den undervisning för unga kvinnor, som Cecilia Fryxell ledde på Karlslund i Västerås 1852. Efter sju år här flyttade hon till Kalmar där hon startade skolarbete i större format.

Precis som i flickskolan i Jönköping var alla mina lärare i Västerås kvinnor. De flesta var ogifta. Jag kan bara erinra mig, att vi hade en gift lärarinna och två som var änkor. Senare under mina år i skolan fick vi ytterligare en gift lärarinna, som dessutom hade småbarn hemma.

1939 var Vera Robért-Åkesson rektor för flickskolan. Hon var prästänka. Jag fick redan från början en god relation till rektor Åkesson. Vi hade bland annat det gemensamt, att vi var smålänningar. Rektorn kom från Växjö och hade precis som jag skorrande r-ljud.

Andan i skolan var fin. Det var lugnt och harmoniskt. Vi elever neg och hälsade alltid på våra lärare. De hälsade alltid tillbaka och kände igen oss. Även om de inte undervisade i vår klass och kanske inte visste namnen på oss, så visste de i vilken klass vi gick. Ingen var anonym.

Att vara klassföreståndare var för lärarna en viktig uppgift, har jag förstått så här i efterhand. Min klassföreståndare hette Valborg Andersson. Hon hade själv varit elev i skolan och efter utbildning på ett lärarinneseminarium kom hon tillbaka som lärarinna i sin gamla skola.

Hon var klassföreståndare för min klass från ettan till sjuan - från höstterminen 1937 t.om vårterminen 1944. Vi hade henne flera timmar i veckan i svenska och historia. Vi tyckte mycket om henne, och vi kände att hon tyckte om oss. Hon kallade oss alltid "mina flickor". Hon var intresserad av oss och våra liv även sedan vi slutat skolan. Själv fick jag en lysningspresent av henne. Det var sex år efter det att jag gått ut flickskolan.

Valborg, som vi uppmanades att kalla henne efter skolavslutningen 1944, bjöd hem oss då och då. Vid dessa tillfällen brukade vi ha "litterära tävlingar". Hon citerade ur dikter eller böcker som vi läst, och vi fick gissa vem författaren var.

Litteratur och litteratur- och konsthistoria var viktiga inslag i undervisningen. Det ansågs som ett led i vår uppfostran. Långt in på 40-talet var ett av flickskolornas mål att även fostra sina elever till kvinnor, som kunde delta i sällskapslivet och uppträda "belevat".

I den södra trappuppgången i skolan kunde man på väggen läsa devisen "Goda kvinnor goda hem, goda hem landets lycka". Det stod skrivet med vackra sirliga bokstäver. Jag läste det ofta, när jag gick nerför trappan och det fastnade i mitt minne. Tyvärr finns devisen inte kvar längre. Den ansågs väl inte höra hemma i nutiden, när skolan renoverades.

I likhet med läroverken läste vi naturvetenskapliga och humanistiska ämnen. Språkundervisningen ansågs mycket viktig. Vi började med tyska i första klassen, i trean kom engelskan in i undervisningen och i femman fick man, om man ville, även läsa franska. Vi skulle göra vissa val i femman och jag valde att läsa franska i tre år.

Geografilektion i 7 Geografilektion i klass 7.
Lärare: fru Inga Rosenquist.

En del av mina klasskamrater tyckte att språkundervisningen var svår och läste extra på fritiden. Nu efter alla dessa år funderar jag över hur det kunde tillåtas att elever tog extra lektioner för samma lärare som undervisade i skolan.

Textilslöjd och skolkök var också viktiga inslag i undervisningen. Slöjd hade vi i alla klasser. Vi lärde oss virka, sticka, brodera, sy kläder, knyppla, väva med mera. I fyran virkade vi grytlappar och sydde olika förkläden, som sedan skulle användas i skolköket året därpå.

Skolkök Provmiddag i flickskolans skolkök.
Hushållslärare Elsa Johansson i mitten.
Till vänster "Kokerskan" Kerstin Carlbäck (elev)
Till höger "Lillhusmor" Liselott Beckman

I skolköket fick vi lära oss baka, laga olika maträtter, göra upp matsedlar och kostnadsberäkna dessa, duka och servera. Vår skolkökslärarinna lade stor vikt vid att lära oss föra en bordskonversation. Detta var säkert inte lätt med en grupp fnissande tonåringar, som blev lite lössläppta under de här praktiska lektionerna. Jag tyckte om de här praktiska timmarna såväl som skolarbetet i stort.

Flickskolan höll på gamla traditioner. Till exempel firade vi alltid Gustav Adolfsdagen den 6 november. Då ställdes det fram en speciell ställning i aulan och på den placerades en tavla föreställande Gustav II Adolf. En elev i en av de högre klasserna höll ett kort föredrag om den gamle krigarkungen och skolans kör sjöng några särskilda sånger. Det hela var mycket högtidligt.

Luciadagen kunde vara riktigt jobbig. Ofta var vi hemma hos någon klasskamrat på lussevaka. Mycket tidigt på morgonen gick vi hem till vår klassföreståndare och ibland till någon av de andra lärarna också och lussade, det vill säga vi sjöng och bjöd på kaffe. Luciafirandet i skolan började med att en grupp elever var draperade i vita lakan och skulle föreställa nunnor. Med ljus i händerna (ofta var de mycket bleka efter lussevakan) tågade de in i aulan och sjöng latinska hymner. En del av texterna var skrivna på ljusmanschetterna. Efter detta följde ett modernt lussetåg med Lucia och tärnor. När firandet i aulan var slut gick varje klass till sitt klassrum, som var julpyntat. Där vistades vi hela dagen med vår klassföreståndare. Det var ingen undervisning, utan vi virkade och sydde saker som skulle skänkas till en förening, som hette "Små smulor". Vi stickade också vantar, muddar och liknande, som skulle skickas till soldater i finska vinterkriget. Medan vi stickade och sydde läste vår klassföreståndare för oss. Att koppla av från den ordinarie undervisningen hela luciadagen, tyckte jag var en trevlig tradition. Den förde jag senare vidare när jag själv blev lärare.

Under åren 1939 - 44 rasade andra världskriget ute i Europa. Här i Sverige var vi ju skonade från krigets framfart, men naturligtvis märkte vi av det. Det var ont om det mesta. Vi hade ransoneringar på mat, kaffe och kläder. Vi tonåringar växte ur våra kläder och det var ständigt bekymmer hur klädkupongerna skulle räcka till.

Då kom min klass på, att vi kunde bära en slags skyddsrock och under den kunde vi använda nötta eller urvuxna kläder. En flicka i klassen, som var duktig att teckna, ritade en rockmodell med brett skärp och stora fickor. Vi valde ett tyg i glada färger, och så skrudade gick vi till skolan. Vi gjorde succé bland både lärare och föräldrar.

Under krigsåren hade Västerås en evakueringsplan för stadens barn i händelse av krig. Flickskolans elever skulle evakueras till Uttersberg. Vi fick detaljerade listor på vad vi skulle ha med oss. Först och främst var det kläder och hygienartiklar, men vi skulle även ta med lakan, handdukar och servetter. Allt skulle vara märkt med ett nummer, som vi fått oss tilldelat. Vid ett tillfälle skulle alla ha en resväska innehållande det som stod på listan med sig till skolan. Klassföreståndaren gick igenom våra väskor och prickade av efter listan. Läroverkets elever skulle också ha sina väskor med sig till skolan. Om jag inte minns fel så var det samma dag. Jag minns än, hur vi kom kånkade på våra tunga resväskor.

De här krigsvintrarna var kalla. Vi frös i skolan och för att skydda oss mot drag från fönstren lade vi våra gymnastikpåsar där. Under en vecka i februari stängdes skolorna för att spara bränsle. Det kallades "kokslov" och var en föregångare till senare tiders vinterlov.

Några friluftsdagar fick vi ägna åt att plocka kottar i skogen runt Villa Utsikten. Vi fyllde massor med säckar. Kottarna skulle användas till bränsle. Andra friluftsdagar ställde Röda Korset upp tält på skolgården och äldre elever fick lära sig lägga förband och ta hand om sårade.

Vid höstterminen de två sista åren i skolan deltog jag och många andra flickor i skördearbete på bondgårdar i trakten. Både unga och medelålders män var inkallade till militärtjänst, så gårdarna behövde all hjälp de kunde få.

Föreningslivet var inte särskilt blomstrande på skolan. Det fanns en idrottsförening och Ungdomens Röda Kors (URK). Jag var ordförande ett par år i URK. Den drivande kraften var skolkökslärarinnan Elsa Johansson. SSUH (Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund) hade en aktiv verksamhet i läroverket och där var även vi med.

Flickskolans elever uppvaktades naturligtvis av läroverkets pojkar. De tog alla tillfällen i akt att komma till kullen på Mariaberget för att träffa oss. Då cyklade de över skolgården, och detta tyckte inte rektor Åkesson om. Hon klagade hos läroverkets rektor, och pojkarna fick sig en rejäl tillrättavisning. Nästa dag fick vi flickor till vår stora förtjusning se en lång rad pojkar komma gående över skolgården bärande sina cyklar på axeln.

På min tid hade vi dans i skolan bara vid ett enda tillfälle. Det var en tillställning endast för vår klass. Vi fick bjuda in en grupp pojkar från läroverket och vi dansade i vårt klassrum och i korridoren. Vår klassföreståndare Valborg Andersson ställde upp som "förkläde". Vår danslust fick vi tillfredställa på läroverkets "skutt", jul- och gymnasistbaler, dit vi alltid blev bjudna.

Höstterminen 1943 fick vi en ny rektor. Rektor Åkesson gick i pension och rektor Ingeborg Jansson efterträdde henne. Vi älskade henne från första stund. Hon var ung, liten och nätt med glada, vackra ögon bakom sina glasögon med tjocka glas. Hon klädde sig piffigt enligt vår smak. Jag minns en vinterdag när rektor Jansson hade vita pjäxor på sig. Det gick ett sus genom klassen. Vi tyckte det var jättesnyggt.

Ingeborg Jansson kom med en del nya idéer till skolan. Till exempel fick vi ett elevråd, något som inte var vanligt på den tiden. Nu skulle vi få vara med och bestämma i en del frågor. Det gick lite trögt i början, men vi tyckte det var intressant att få vara med och yttra oss. Bland annat fick vi ta hand om morgonbönerna ibland. Naturligtvis i samråd med någon lärare. Ingeborg Jansson var humoristisk och skrattade gärna. Hon visade att hon tyckte om oss och trivdes med oss.

Till stor del påverkade hon mitt yrkesval. Jag ville själv bli journalist, men mina föräldrar tyckte att det var ett otryggt arbete för en flicka. De tyckte att jag skulle söka till Posten. Där fick man intern utbildning och sedan förhoppningsvis en trygg anställning. Min mamma träffade rektor Jansson och de dryftade min framtid efter flickskolan. Mamma nämnde Posten; men då sa rektorn mycket bestämt: "Ella passar inte att arbeta på Posten, jag tycker hon ska söka in på ett seminarium och bli lärare". Så blev det.

När jag nu efter 60 år ser tillbaka på min tid som elev i Västerås flickskola, så är det bara ljusa och trevliga minnen som kommer fram. Jag trivdes med mina lärare och klasskamrater och med den fina anda, som fanns i skolan.

De sista flickskoleeleverna De sista flickskoleeleverna vid Fryxellska lyssnar till rektor Gurli Larssons avslutningsord.
Många flickskoleelever fortsatte sina studier vid läroverket och tog studentexamen. Längst till höger ser vi en nybakad student som återvänt till sin gamla skola för att delta i den sista avslutningen.