Ett minne från fornstora dar

Sven-Olof Olson minns - bl a hur nattvardskärlen kom hem från Poltava. Nedtecknat 2002.

På väg till och från vårt kära Örbäck passerar jag Salbohed, som en gång var militär övningsplats för   Västmanlands Regemente, dåvarande I 18. Regementet lades ner i slutet på 1920-talet som en följd av 1925 års nedrustningsbeslut. Att jag förknippar Salbohed med detta förhållande sammanhänger med att flygflottiljen F1 i Västerås, där jag tjänstgjorde under flera år, fick ärva det gamla regementets traditioner och symboler. Även de gamla regementskasernerna vid Viksäng övertogs av flyget. Det bildades även en gemensam kamratförening med namnet Kungl. Västmanlands Regementes och Flygflottiljs kamratförening. Numera heter föreningen, som är synnerligen livaktig, helt enkelt F1 Kamratförening. Ett av syftena är att vårda och bevara de historiska traditionerna.

Som en följd av ett annat riksdagsbeslut lades även F1 ner 1983. Eftersom jag då var chef för Flygvapnet kom det på min lott att genomföra själva nedläggningen, vilket i sig var en känslomässigt tung uppgift. I samband med den högtidliga nedläggningsceremonin överlämnade jag bland annat regementets nattvardskärl till dåvarande landshövdingen i Västmanlands Län att förvaras vid Länsmuseet i Västerås. Dessa   nattvardskärl, eller kommunionskärl som det heter på finare språk, har sin egen nog så spännande historia. Kärlen är av äkta silver och överlämnades till Kungl. Västmanlands Regemente första gången 1697. De medfördes i fält att användas vid samlingar med nattvard, men också av fältprästen för att "giva nattvarden till döende och ingjuta förtröstan hos de sårade". På den gamla regementsfanan finns många av namnen på de fältslag, där västmanlänningarna kämpade tappert och ofta framgångsrikt. Sålunda kan där läsas segernamnen Narva 1700, Clissow 1702 och Frauenstadt 1706. Västmanlänningarna ansågs allmänt vara elitsoldater.

Vid Poltava 1709 kämpade västmanlänningarna tappert men förgäves. Som alla vet led de svenska trupperna där under Karl XII:s ledning ett bittert nederlag. Många fann sin grav på slagfältet och det mesta av den svenska härens materiel gick förlorad. De överlevande gick ett hårt öde tillmötes. Bland dessa fanns västmanlänningarnas regementspastor, som hette Nothman. I den allmänna villervallan hade denne Nothman dock sinnesnärvaro nog att gräva ner de dyrbara nattvardskärlen intill ett träd, vars plats han samtidigt lade på minnet. Därefter följde för de tillfångatagna en lång och mödosam marsch, som slutade först vid ankomsten till Kostroma i Sibirien. Att för oss, dagens bekväma människor, bara tänka tanken att under svåra umbäranden gå denna sträcka till fots kommer oss att rysa, minst sagt. Skulle vi för övrigt över huvud taget orka? Säkert var det många som dukade under på vägen till Sibirien, men för dem som kom fram väntade sannerligen inga sötebrödsdagar. Jag känner inte närmare till förhållandena i just denna fångenskap, men det framgår av andra historiska beskrivningar att förhållandena i rysk fångenskap närmast var olidliga. Säkert gick många under i denna fångenskap.

Men vår fältpräst Nothman var uppenbarligen av segt virke. Inte nog med att han överlevde denna tunga krigsfångenskap. När han frigavs 1722 efter ofattbara 13 år i Sibirien hade det varit naturligt att han tillsammans med övriga frigivna vandrat närmaste vägen mot Sverige. Men så icke Nothman. Han hade under dessa år varken glömt Vår Herre eller de nergrävda nattvardskärlen. Därför började han i januari 1722 i stället en mödosam vandring söderut mot Poltava. Jag förmodar att hans starka gudstro var en livsuppehållande drivkraft. Han nådde också fram till Poltava och trots att de tretton åren måste ha förändrat naturbilden en hel del kände han igen trädet, där han grävt ner nattvardskärlen. Och han fann dem i stort sett oskadda. Via Polen vandrade han sedan mot Sverige och nådde fosterlandet i maj 1722. De fyra nattvardskärlen var alltjämt i gott skick. Nothman mottogs av den svenske kungen Fredrik I och återinsattes i sin tjänst som regementspastor. Men det skulle dröja ytterligare sju år, dvs till 1729, innan de återbördade nattvardskärlen officiellt återlämnades till regementet.

Ja, detta är i korthet den spännande bakgrunden till de nattvardskärl som vi nogsamt vårdade och aktade under de år som det förärades F1 att hysa dem. I vår vackra ordersal har jag haft många tillfällen att personligen beundra och begrunda dessa historiska dyrgripar.
Nattvardskärlen i sin monter
(Foto från F1 Kamratförening)
De har tillfälligt varit utlånade till Nationalmuseum i Stockholm och senare överförda till Armémuseum. Annars är det Länsmuseet i Västerås som borde vara deras permanenta hemvist. Men till min stora förskräckelse har jag hört att Länsmuseet har problem med sina lokaler och att dess framtid för närvarande är oklar. När väl lokalproblemen är lösta hoppas jag att utställningsföremålen åter skall kunna visas i Västerås. Och skulle Ni som läsare någon gång i framtiden besöka museet, så stanna inför de karolinska nattvardskärlen och betänk dess historia.
Poltavasilvret Poltavasilvret
Poltavasilvret återfört till Västerås och utställt i Västmanlands läns museum, juni 2016. Tavlan i bakgrunden, målad 1919 av Allan Egnell, visar Nothman när han återlämnar kalken till Västmanlands regemente 1729. Foto från Wikimedia Commons licens enligt Creative Commons CC BY 4.0. Nattvardskalk av silver. Text: No 1 Westmanlands Regemente. Conserverad af prosten C.G. Nothman i Ryska fångenskapen och regementet återskänkta den 1 sept 1729. Soli Deo Gloria. Foto från Wikimedia Commons licens enligt Creative Commons CC BY 4.0.

Skalden Carl Snoilsky har i sin diktsamling Svenska Bilder i poetisk form skildrat Nothmans stordåd. Så här låter han Nothman tala i några strofer, som endast är ett fragmentariskt utdrag ur hans diktverk:

För mig låg blott en sak tillhands: Att dölja helga kärlens glans
För byteslystna ryssar -
Vår kalk, en skänk av Carols hand,
Som bjudit nyss sin blanka rand

Åt mina bröders sista andaktskyssar!
Bredvid en trädgrupp, som där stod,
I jorden gömdes min klenod
Till lättnad för mitt hjärta,
Då fångenskapens bittra kalk
För trossknekt som för fältmarskalk
Snart bräddades med outsäglig smärta.

.........
När frihetsbudet hann vår ort,
Hur kände varje fånge fort
Sin fot till hemmet dragen!
Man vart ej färdig hastigt nog -
Men mig min plikt tillbaka drog
Till olycksfältet, där vår här vart slagen.

............
Befriat från sin bädd av grus.
Jag såg det blänka av grus.
Som stäppens stjärnor sände.
Med hjältens krönta namnbokstav
I glans ur sin Poltava-grav
Det dyra minnet rostfritt återvände.

...........
Jag spiller inga ord idag
På faror, nöd av tusen slag
I öknar hundramila.
Alltnog - vid herrans starka hand
Helbrägda nådde jag vår strand
Och står nu här i hemmets sabbatsvila.

Vilken bragd utfördes inte av regementspastor Nothman! Vilken idrottsprestation skulle idag kunna mäta sig med hans långa vandring till fots? Jag böjer mitt huvud i stum beundran.

 

Sven-Olof Olson 2002.