Samhällsplanering för handikappade

med självbiografiska inslag - av Karl-Gustav Brattström 2005.

Klicka på ett kapitel i innehållsförteckningen så kommer du dit direkt.

Innehåll

  Inledning
 Karl-Gustav Brattström berättar om ett besök till Stockholm
 Uppväxt och studietid, första jobbet
 Arbete som ingenjör på Asea, Reläkontoret
 Arbetet som handikappkonsulent i Västerås
  Landstingspolitikern
 Landstingets talarstolar
  Mot framtiden med en titt i backspegeln

Inledning

Nedtecknat av Solveig Ingemarsson 2001 i samtal med Karl-Gustav Brattström.

Våren 2001 gjorde jag - Solveig Ingemarsson - en serie personliga intervjuer med olika socialdemokratiska folkbildare i Västmanland om deras uppväxt och erfarenheter under 1900-talet. En av dem var Karl-Gustav Brattström, som föddes i Falun den 24 april 1927, och som vid 6 års ålder blev faderlös, men där modern tack vare sin skicklighet som maskinstickerska och ägda jordlott klarade av att försörja en son och två flickor.

K-G Brattström fick redan vid skolstarten svårt att gå. Man tror att han hade en födelseskada, som gav honom detta handikapp. Så när de andra barnen i hans ålder började skolan hamnade han själv på Falu lasarett, där fick han vistas i olika omgångar medan man försökte finna ut vad sjukdomen berodde på. Man hade idéer om engelska sjukan, deformitet i höftlederna, underutvecklade leder m.m. Den sammanlagda vårdtiden under K-G:s uppväxt beräknade han var drygt 10 år, där han genomgick 34 operationer. Den längsta sammanlagda tiden han låg på lasarettet var ett och ett halvt år. K-G Brattström gick ur tiden 2012.

Bild #9 Bild av entré i Västerås centrum 2014. Svårt att komma in med rullstol. Foto: Ulf Kjellsson

När man läser hans egen berättelse nedan, får man en mycket vidare kännedom om alla tunga strapatser han varit med om, men också lära känna hans många starka, ödmjuka, humoristiska och envisa egenskaper som präglade hans personlighet.

Tillbaka till toppen

Karl-Gustav Brattström berättar om ett besök till Stockholm

Här nedan kommer ett kort utdrag ur den intervju jag gjorde med honom våren 2001. Jag vill med detta exempel visa hur dråpliga hans livserfarenheter många gånger blev. Detta exempel borde förhoppningsvis ge oss friska, icke handikappade, en tankeställare om hur vi många gånger tanklöst behandlar alla dem som inte kan röra sig helt fritt i tillvaron.

- Jag har några historier jag brukar berätta, när det blir för dystert. Så att det blir lite roligt av det hela. Men också just för att folk ska förstå hur svårt det många gånger är att vara handikappad. Ska jag berätta den?

- Ja, gör det.

- Det var så att jag skulle åka ner till Stockholm för att komma till Riksdagshuset och träffa socialminister Karin Söder. Det var så länge sedan. Det var vinter och det var väldigt halt, och vi skulle vara där ganska tidigt på morgonen. Så jag tänkte. Jag åker ner på kvällen och lägger mig på ett hotell där, så jag slipper köra i halkan tidigt på morgonen. I all trafiken. Så sekreteraren på DHR (De handikappades Riksförbund) hade ordnat ett rum på ett hotell, vars namn jag naturligtvis inte ska avslöja/skicka ned genom att tala om vad det hette.

Så jag åkte ner till Stockholm i mörker och halka. Innan jag gjorde det hade jag ringt till hotellet. För jag var ensam och behövde hjälp med att lyfta rullstolen ur bilen. Och det skulle man göra lovade man mig. Det var bara att köra fram till entrén, så skulle receptionisten se mig och hjälpa mig. Och så gjorde jag. Men den här mannen i receptionen gjorde allt för att titta åt andra hållet och undrade naturligtvis vad det var för en tok som satt och vinkade i en bil utanför. Så jag slog mig till ro en stund och studerade dem som gick på trottoaren för att leta ut någon, som skulle kunna tänka sig att hjälpa mig - utan att det skulle missförstås. Och det var en kille. Han hjälpte mig och jag kom ut med rullstolen och in i hotellet och påpekade för receptionisten att jag hade ringt och berättat om min ankomst och att jag behövde hjälp. Ja, han bad ju förstås om ursäkt.

"Och så var det ett handikapprum jag beställt!" "Jahapp" Och så hissen upp. När jag sen kom in på rummet, så var det ett stort och rymligt rum. Det skulle få plats med många rullstolar där. Men toaletten hade för smal dörr! "Det här är inte handikappanpassat," sa jag. "Jag kan inte komma åt att ens tvätta mig där." Ja, och de hade han ju förstås ingen kännedom om. "Men det finns en toalett i korridoren", sa han "som det är en stor handikappssymbol på." Så jag tänkte. Jag får väl nöja mig med det då. Min tanke var då, att jag skulle gå på toaletten, tvätta mig och åka ner och äta någon gott och sen lägga mig med alla handlingar och förbereda mig till träffen med socialministern. Så jag åkte ut i korridoren, och ser där, en jättestor handikappsymbol 80 cm i diameter! Så den var stor! Men i den här korridoren stod det en buffé, som sedermera visade sig innehålla porslin och annat, och som gjorde att det blev svårt att komma fram till dörren!

- Ja, och det var då som jag upptäckte de där taburetterna, som jag berättade om tidigare - taburettvalsen (man tar två taburetter, sätter sig på den ena och flyttar den andra och hoppar över till den, osv. På så vis kunde jag ta mig in i trånga korridorer och trånga toaletter) - det stod en stapel så här med taburetter. Så lämnade jag min rullstol där för att ta min in i den här toaletten.

- Och nu kommer det roliga. Den där toaletten var alltså ett tornrum. Det var ett torn uppbyggt. Så det var runt, stort, stort och så stod det en liten toalett i ena hörnet och ett tvättställ i det andra. Och jag dansade iväg till den där toaletten. Det fanns inga stöd och sådana där saker.

Modern handikapptoalett Modern handikapptoalett 2014. Foto: Ulf Kjellsson

- Nu kommer jag in på lite intimiteter. För att dra upp byxorna efter välförrättat värv och inte ha något att stödja sig på, och inte kunna stödja sig på benen, det är alltså en akrobatisk övning. Det innebär att man får buga sig ner så här och så göra ett hopp i luften! Och blixtsnabbt dra upp byxorna medan man fortfarande befinner sig i luften. Vilket jag gjorde vid det här tillfället. Och då small det till och högg det till i ryggen.

- Djäklar! Ryggskott! Men när jag hade sansat mig en stund så fann jag att det inte var ryggskott, utan det var toalettsitsen som hade fastnad innanför byxorna (Skratt)!...och låg klistrade efter ryggen så jag satt i en militärisk hållning på den där toaletten…

- Oj, oj (skratt).

- Ja, det här är en rolig historia. För sen då jag befriat mig från den där sitsen och tvättat mig, upptäckte jag utanför dörren, att min rullstol var borta!! Och jag tänkte; jag får väl gå till det här rummet då och fixa det här med hjälp av de här taburetterna. Men så kom jag ihåg nyckeln - som låg i en ficka på rullstolen. Så jag blev sittande där. Och det där var lite avsides. För längre bort fanns en stor monumental trappa med lite klassiska pelare med voluter uppe i kapitälen så här. Och min rullstol hade väl utgjort någon slags stilbrott där då, för de hade väl undrat varför den stod där. Så någon hade lyft undan den. Och jag själv såg ned så här i trappavsatsen, och såg att rullstolen stod bakom en palm. Dit hade de burit ner den. Så jag tänkte… det kommer väl någon snart…(suck).

Joniskt kapitäl med voluter Pelare (joniskt kapitäl) med voluter. Foto: Wikimedia Commons.

- Jaha, och sen då?

- Så ropade jag när det kom en kvinna och en man förbi. Och hon sa: "Han sitter och ropar där borta!" "Han är väl full! Kom! Vi går!" svarade mannen. Och de gick. Själv gjorde jag fåfängda försök att väcka uppmärksamhet. Till slut så tröttnade jag mentalt på alla de där besvikelserna, så jag slog mig till ro och satt där på natten.

- Jo, så när gryningen kom, så kom samma kvinna ut. Vad hon hade där att göra vet jag inte, men just då upptäckte hon att jag satt kvar på samma ställe och så förklarade jag situationen för henne, och hon lovade genast fixa det hela.

- Och så kom personalen och lyfte upp rullstolen. Men då hade mitt betalda rum, som kostade 1 250 kr kom jag ihåg, stått oanvänt hela natten. Jag hade inte fått någon mat på kvällen. Jag hade inte hunnit läsa igenom mitt manuskript inför mötet med Karin Söder, utan jag var tvungen att rafsa ihop det och ta mig ner till matsalen, där de hade en sådan där västkustvecka! Det innebar att de hade dragit in en stor båt i matsalen. Sen hade de hängt fisknät och glasflöten, tåg, rep då, som hängde över den där båten. Och i den där båten stod alltså smörgåsbordet, eller frukosten. Jag kikade över kanten på den där båten och förstod, att det här kan jag inte hålla på med. Och så smetigt och kletigt var det - precis som utsidan på en Finlandsbåt i sjögång. Så det var bara att återvända. Och då började tiden bli knapp. Så jag bad att få bilen framkörd. Sen "klarerade" jag mig ut och när jag kom ut på gatan så visade det sig att Karin Söder hade åkt till Amerika. Hon hade naturligtvis inte fått tag på mig när jag satt ute i korridoren. Så det var bara att vända tillbaka till Västerås igen.

- Ja, den här historien är ganska rolig samtidigt som den är väldigt tragisk och väldigt typisk!

Tillbaka till toppen

Uppväxt och studietid, första jobbet

Jag föddes som yngsta barnet i en småbrukarfamilj. Min far omkom i en sprängolycka när jag var sex år. Mina två äldre systrar hade då lämnat hemmet. Min mor fick nu försörja sig själv och sin handikappade son. Tack vare vår lilla gård kunde vi själva odla de basprodukter som krävdes i hushållet. Pengar var det ont om. Min mor utbildade sig till maskinstickerska och anskaffade en stickmaskin. Genom att ta upp beställningar hos kunder i Falun med omnejd lyckades min mor förtjäna de pengar som behövdes för vår försörjning. Resurserna var knappa men vi hade bostad, mat och kläder. Det var jag som var familjens bekymmer.

I barnaåren kunde jag gå utan hjälpmedel, men efterhand som kroppen växte och jag blev tyngre, belastades höfterna och den medfödda skadan började ge sig till känna. När jag började skolan måste jag använda kryckor. Jag blev sämre och det blev inte många skoldagar i Falun. Jag kom till  Vanföreanstalten i Stockholm. I Lidingö fanns ett skolhem där jag fick min grundläggande skolutbildning. Min skolgång kunde jag så småningom avsluta i Falun. Så var det dags för min första anställning och jag fick börja hos Åkerströms Elektriska i Falun. Jag gick kvällskurser och lärde mig matematik och elektroteknik. Genom arbete och studier fick jag en allsidig praktik.

Mina arbetskamrater valde mig till fackligt arbetsplatsombud. Jag minns särskilt ett tillfälle när chefen tog upp sin räknesticka då vi diskuterade nya ackord. Där satt jag med papper och penna och försökte hänga med i svängarna. Då kände jag att kunskap var makt. Vid nästa avtalsförhandling hade också jag räknesticka och jag hade lärt mig att använda den.

Min gångförmåga försämrades och jag blev inlagd på Norrbackainstitutet. Vistelsen där blev trots många operationer stimulerande. Den läkare som opererade mig lät mig få tillgång till Karolinska Institutets bibliotek. Där kunde jag läsa om mitt handikapp men också mycket annat. Mitt intresse för studier stärktes och jag tog realexamen per korrespondens. Under tiden på Norrbackainstitutet läste jag också in en partiell studentexamen i matematik, fysik, kemi och svenska. Då visste jag att jag hade grundkunskaperna för att klara inträdesprovet till "Teknis" (Statens Elektrotekniska Fackskola i Västerås)

Nu hade jag målet klart för mig. Jag skulle bli elektroingenjör med siktet inställt på anställning hos Asea, som då betraktades som elektroteknikens kunskapscentrum. Jag och några kamrater for till Västerås 1949 och började på inträdeskursen till "Teknis" vid Västerås stads skolor för yrkesundervisning. Jag hade inga pengar men min svåger och en god vän till min far gick i god för ett lån. Jag sökte och fick ett stipendium från landstinget i Dalarna. Det var på 200 kr per termin ur Bröderna Molanders Stiftelse. Det gick bra, jag tenterade och kom in på "Teknis" 1951. Det var roligt att studera men slitsamt att cykla till skolan och gå med kryckor i trapporna.

Efter första skolåret på "Teknis" måste jag tillbaka till Norrbacka för ytterligare operationer och behandlingar. Först hösten 1955 kunde jag fortsätta andra året på "Teknis". Det gick väldigt bra i skolan, i varje fall rent betygsmässigt. Jag hade inte släppt studierna under tiden på Norrbacka. Jag tog tillvara varje möjlighet att förkovra mig. Jag tyckte livet hade återvänt och jag hade gott hopp om att jag en dag skulle kunna gå obehindrat. Jag träffade min blivande fru och vi gifte oss i februari 1956. Vid den här tiden tillbyggdes skolan och det var byggprovisorier och hantverkare överallt. Fyra månader före min examen halkade jag i trappa och föll så illa att mina höfter skadades allvarligt. Jag blev sjukskriven för behandlingar och sedan vidare ställningstagande. Nu var jag återigen på Norrbacka. Min dröm om anställning på Asea och en ordnad familjeekonomi försvann i fjärran. Även om min fru arbetade och hade lön blev vår ekonomiska situation prekär. Jag hade lån som förföll till betalning. Det såg mörkt ut. Men så en dag kom en skolkamrat och besökte mig på Norrbacka. När han skulle gå vände han sig om i dörren tog upp ett papper och en massa pengar. Rektorn på "Teknis" hade tagit initiativ till en insamling. Först på papperet stod lärarna och de hade skrivit på ganska stora belopp - sedan varje elev med belopp från tre till tio kronor. Jag klarade lånen.

Efter jul 1957 kom jag tillbaka till skolan, avslutade studierna och tog min examen med goda betyg. Tillbaka till toppen

Arbete som ingenjör på Asea, Reläkontoret

Jag fick anställning på Asea som konstruktör på reläkontoret. (Det finns mer läsning om reläkontoret i  Relä, verktyg och isolation.) Men nu var jag rullstolsbunden för resten av mitt liv. Efter 10 år på sjukhus och ett 30-tal operationer var jag, som man nu säger, slutbehandlad. Jag trivdes med arbetet och gick in i arbetsuppgifterna med liv och lust. Jag lyckades ta flera patent och något av dem blev världspatent.

Jag minns särskilt en konstruktion - ett reläsystem för ett ryskt hyvleri - som ledningen bestämde sig för att följa upp på plats i Ryssland. Då säger min chef: "Ja - Du har ju gjort den här konstuktionen men du kan ju inte åka. Du kan ju prata med Erik så skickar vi honom." Erik visste ingenting om konstruktionen. I princip hade de kunnat skicka vem som helst. Då fick jag mig en tankeställare. Jag räckte inte till. Mitt handikapp skulle för alltid binda mig vid skrivbord och ritplanka. Trots allt drömde jag om ett rörligt yrkesliv.

Tillbaka till toppen

Arbetet som handikappkonsulent i Västerås

Nu hör till saken att jag under en längre tid hade varit aktiv i handikapprörelsen. Jag var bara 18 år då jag var med och grundade en lokalavdelning av DHR (De Handikappades Riksförbund) i Falun. Samtidigt med min karriär som ingenjör var jag med och bildade DHR:s distrikt i Västmanland och valdes till dess förste ordförande Jag blev också invald i Förbundsstyrelsen. Mitt politiska intresse ledde till att jag kom in i socialnämnd och hemvårdsnämnd för socialdemokraterna i Västerås.

Under början av 60-talet byggdes stadshuset i Västerås. Arkitekten Ahlbom ville att entrén skulle ha en trappa som på ett estetiskt sätt anslöt fasaden till gatuplanet. Jag var envis och hävdade att även handikappade måste ha tillträde till huvudentrén. Så småningom lyckades Ahlbom lösa detta arkitektoniska problem på ett elegant sätt. Bakom en anslagstavla med buskage ligger handikapprampen.

Handikappramp Västerås stadshus Handikappramp till entrén Västerås stadshus 2014. Foto: Ulf Kjellsson

Genom ny lagstiftning blev kommunerna ansvariga för samhällsplanering avseende handikappfrågor. Jag fick ett erbjudande av kommunen att på heltid ansvara för handikappärenden i samhällsbyggnadsfrågor. Det var inget lätt val jag stod inför. Jag trivdes bra på Asea men de nya uppgifterna lockade och jag bestämde mig för att sluta på Asea 1965.

I mitt nya uppdrag som kommunens handikappkonsulent fick jag stor personlig frihet och väl tilltagna resurser för att lösa handikappfrågorna. Jag hade genom DHR fått komtakt med många ledande personer såsom Planverkets chef, generaldirektören Holm, Folksams chef Seved Appelquist och blivande socialministern Ingemund Bengtsson som då var ordförande i DHR. Genom kontakt med de olika delföreningarna inom DHR lärde jag mig mycket om olika handikapp. Den viktigaste erfarenheten var att bemästrandet av ett handikapp nästan alltid var beroende av den handikappades livssituation. Även en normalt fungerande människa kan bli handikappad i ovan situation.

Med liv och lust tog jag mig an arbetet att organisera handikappverksamheten i Västerås. Kontor inrymdes i hemvårdens lokaler. En kanslist och en kurator anställdes. Många handikappade var isolerade i sina bostäder. Min första åtgärd blev att organisera färdtjänst. Brandkåren fick till en början ansvaret för transporterna. En handikappbuss ritades och ganska omgående anskaffades två fordon. Brandkårens bilar var röda, men efter en del diskussioner fick jag igenom att bussarna skulle vara blåa precis som stadsbussarna. De handikappade skall inte särskiljas från befolkningen i övrigt. På ett ingenjörsmässigt sätt upprättade jag beställningstabeller till stöd för kanslisten vid samordning av trafiken med färdtjänstbussarna. (Tänk om vi hade haft datorer för denna uppgift!)

Nästa steg i utvecklingen blev att inrätta ett daghem för svårt handikappade. Där fanns talpedagog, psykolog, sjukgymnast etc. samt även möjlighet till medicinska bad för rörelseträning. För ändamålet utnyttjades ledigblivna lokaler i Karlslunds äldreboende. Genom daghemmet fick vi möjlighet att individuellt hjälpa de handikappade men även ge stöd till deras familjer. Jag minns många telefonsamtal från anhöriga när vi startade daghemmet. En dag meddelade vi en fru till en svårt handikappad att nu fanns det en avlastningsmöjlighet för henne. Först blev det tyst i telefonen sedan sa hon: "Men tänk... nu kan jag gå till frissan."

Vi ordnade kurser för kommunens handläggare. Själva medverkade vi både som deltagare och föreläsare. Jag är säker på att kurserna ökade förståelsen för de handikappades situation och medverkade till att handikappfrågorna uppmärksammades på olika arbetsfält inom den kommunala planeringen.

Under 70-talet byggdes flera nya bostadsområden i staden som t ex Vallby, Råby och Bjurhovda. Överallt togs särskild hänsyn till de handikappades problem. Jag minns särskilt en familj som efter en bilolycka hade flera handikappade inom familjen. Vi lyckades utverka byggande av en anpassad lägenhet just för dem. Finansiering av hyreskostnaderna ordnades med tillkomsten av ett kommunalt bidrag, som var inkomstrelaterat.

Även på central nivå hade nu arbetet med handikappfrågorna skjutit fart. Typritningar utarbetades av Planverket. Handlingsplaner och modellösningar tillkom genom den så kallade "Tillåtakatalogen". Arbetsgrupper startades inom olika centrala verk. Genom DHR deltog jag bl a i Statens Handikappinstitut. Genom institutet ordnade vi uppfinnarsymposier. Vi fick ta del av många underliga konstruktioner för handikapphjälpmedel, men några var mycket bra och utvecklades till produktion.

1 majtåg ca 1985 Karl Gustav Brattström deltar i 1-majtåg ca 1985. Foto: Brage Lundström

Eftersom Västerås låg långt framme i planeringsfrågor och hade tillsatt den förste handikappkonsulenten i riket, fick vi besök av kommunala delegationer från hela landet, ja, även från Danmark och Finland. Jag anlitades ofta som föredragshållare i olika sammanhang och på orter långt hemifrån. Mina upplevelser från olika platser är en tidsenlig beskrivning av en rörelsehindrads svårigheter i offentliga miljöer på 70-talet.

I en småländsk kursgård skulle jag hålla föredrag för en grupp arkitekter. När jag vid ett tillfälle behövde besöka toaletten, upptäckte jag att alla sanitära faciliteter hade koncentrerats till källarplanet och dit kunde man endast komma via en smal trappa. Jag satte mig i bilen och åkte till Kalmar där jag visste att det fanns handikappanpassade toaletter. Det blev en bilresa på åtskilliga mil. I mitt föredrag berättade jag om min upplevelse. Det gjorde ett starkt intryck på arkitekterna.

En annan gång skulle jag hålla ett föredrag i en offentlig lokal i Stockholm. Samlingssalen låg en trappa upp och tidstypiskt nog fanns ingen personhiss i byggnaden. Däremot fanns det en varuhiss. Två män tillkallades för transporten. De slet och drog i mig och samtalade inbördes men sa inte ett ord till mig. Så småningom lyckades de packa in mig i varuhissen bland kartonger och kringflygande träull. Hissen stannade bakom scenen. De handgångna männen placerade mig i rullstolen och körde in mig baklänges på scenen. Med träull i håret och skjortan utanför byxorna gjorde jag entré. Efter att offentligt ha kammat mig och rättat till klädseln kunde jag hålla mitt föredrag om de rörelsehindrades situation. Åhörarna trodde nog att min entré på scenen var arrangerad och ingick i föredraget.

Bara för några tiotal år sedan var vardagen för oss rörelsehindrade en ständig kamp mot allehanda hinder i den offentliga miljön. I min roll som handikappkonsulent blev jag med tiden en klagomur för alla handikappade i Västerås. Jag minns särskilt ett telefonsamtal från en förtvivlad person som nästan varje dag måste besöka ett hus i närheten av slottet. Han kunde inte parkera därför att det stod en sopcontainer på parkeringsplatsen för handikappade. Jag ringde till ansvarig tjänsteman på gatukontoret och uttryckte mina åsikter om blockeringen av parkeringsplatsen. Tjänstemannen förklarade att arbeten pågick i huset vilket krävde närhet till en sopcontainer men lovade att omedelbart vidta lämpliga åtgärder. När jag på eftermiddagen lämnade stadshuset såg jag att sopcontainern stod kvar. Vid en närmare titt på parkeringen fann jag att handikappskylten var borttagen.

Handikapp-parkeringsskylt Skyltar anvisar parkering för handikappade utanför Västerås stadshus 2014. Foto: Ulf Kjellsson

Dessbättre har förståelsen för de handikappades situation med tiden ökat, likaså viljan att genomföra byggnadstekniska anpassningar för rörelsehindrade.

Tillbaka till toppen

Landstingspolitikern

Mina uppdrag i DHR, som kommunpolitiker och som handläggare i kommunen kom ibland i ett motsatsförhållande. Jag fick rådet att sadla om och bli landstingspolitiker. Tiden var tydligen inne för mig att byta arbetsfält. Ju mer jag läste desto mer blev jag intresserad av landstingsfrågorna. Det var en helt ny värld för mig och det var stimulerande. Det fungerade på sätt och vis som en nytändning i mitt liv.

Mitt första uppdrag var som förtroendeman i kultur- och utbildningsnämnden. Jag hade många kommittéuppdrag och fick arbeta hårt. Så småningom blev jag suppleant i sjukvårdsstyrelsen, senare ordinarie ledamot och 1984 vice ordförande och landstingsråd på heltid. Solveig Berglund var ordförande och samtidigt engagerad i Landstingsförbundet. När hon var borta på centrala uppdrag fick jag även ta hand om en del av hennes uppgifter. Arbetsbördan blev ofta tung, men jag trivdes med arbetet, vilket bidrog till att jag orkade med uppgifterna.

Det var ovanligt med ett rullstolsbundet landstingsråd, vilket ibland ledde till missförstånd. Vid ombyggnaden av centrallasarettet i Västerås besökte jag och några andra landstingspolitiker, tjänstemän och byggansvariga arbetsplatsen. En sjuksköterska råkade komma förbi när vi var på ett våningsplan där ombyggnaden pågick som bäst. Hon grabbade tag i min rullstol med orden: "Här får inte patienter vara". Och så bar det iväg med ilfart mot trapphusets hissar. Jag sa ingenting men mina följeslagare ropade: Stopp! Stopp! Vad gör du med landstingsrådet?" När hon insåg sitt misstag, spred sig en djup men klädsam rodnad över hennes kinder och hon bad flera gånger om ursäkt.

Vid ett tillfälle var jag med några tjänstemän i Köping för att diskutera en anslagsframställan. Två överläkare kom in i rummet och gick runt och hälsade på landstingsfolket. Läkarna sneglade på mig men hälsade inte. Antaglingen trodde de att jag var någon sorts rekvisita inför dagens överläggning. Jag presenterade mig och inledde sammanträdet. Då reagerade läkarna: "Oh! Vi har visst inte hälsat." Jag replikerade lite kärvt: "Nu har vi inte tid med några ceremonier. Nu skall vi diskutera sakfrågor." Läkarnas pläderingar för ökade anslag blev minst sagt skruvade. De tittade hela tiden oroligt på mig. Det måste ha kommit som en chock för dem att makten över landstingets pengar satt i en rullstol. (Som en upplysning till läsaren vill jag här meddela att läkarnas anslagsframställningar blev objektivt bedömda. De fick höjda anslag för sin verksamhet.)

Tillbaka till toppen

Landstingets talarstolar

I den svenska demokratin är det en hederssak att man sakligt pläderar för sina förslag med full respekt för motståndarnas åsikter och integritet. Detta gör man i talarstolen som av hävd betraktas som demokratins högaltare. Även i landstingets plenisal fanns det en traditionellt utformad talarstol. Det var ju bara det att jag inte nådde upp. Jag lät rita en talarstol för rullstolsbundna. Den tillverkades i ek och försågs med samma tekniska utrustning som den ordinarie talarstolen. Min talarstol fungerade bra i det avseendet att jag fick tid att förbereda mitt inlägg innan föregående talare hade avslutat sitt.

Talarstol stadshuset Det finns två talarstolar i plenisalen i Västerås stadshus 2014. De är försedda med mekanism för höjning och sänkning. Foto: Ulf Kjellsson

När jag som pensionär återkom till plenisalen för att hålla ett föredrag upptäckte jag två talarstolar av traditionell typ. Då frågade jag en landstingsman: "Varför har ni två talarstolar?" Svaret blev något överraskande: "Ja - vi har funnit att debatterna flyter bättre och vi sparar tid genom att växelvis använda två talarstolar. Medan en ledamot talar kan näste gå till den lediga talarstolen och förbereda sitt inlägg." Då svarade jag lite avmätt: "Det kan jag förstå att ni har lärt er. Men var är min talarstol för rullstolsbundna, som ursprungligen stod här?" Men ingen ville kännas vid en talarstol för sittande talare.

Tillbaka till toppen

Mot framtiden med en titt i backspegeln

När jag tänker tillbaka på mitt liv känner jag mig lyckligt lottad trots mitt handikapp. Jag har fått uppleva en tid med snabb materiell välståndsökning. Det gamla självhushållnings- och förmyndarsamhället är borta och har på gott och ont ersatts med ett samhälle för masskonsumtion med global produktion för distribution genom internationella handelskedjor via stora köpcentra. Livsvillkoren har radikalt förbättrats i industriländerna, men det har skett genom hårt driven rationalisering, mekanisering och datorisering av produktionsapparaten. Resultatet har blivit ökad produktion med minskad arbetskraft. Arbetsmarknaden har i grunden förändrats. När min mor blev änka fanns fortfarande möjligheten att med enkla medel och kort utbildning försörja sig på arbete i hemmet. I många hem utfördes i början på 1900-talet produktivt arbete i liten skala. Det fanns beställningssömmerskor, kalaskokerskor, tvätterskor, skomakare, möbelsnickare, smeder etc. i nästan varje by. I det nutida konsumtionssamhället med internationellt organiserad tillverkning är inte längre småskalig produktion möjlig.

Vi behöver produktion i Sverige för att kunna konsumera. Skall företagen stanna här och inte flytta till lågkostnadsländer, måste de datorisera och robotisera tillverkningen i en aldrig tidigare skådad omfattning. Detta leder till att arbetstillfällena inom industrin fortsätter att minska i accelererande takt och utslagningen ökar. Allt fler människor måste lämna arbetsmarknaden och blir undanskuffade som arbetshandikappade förtidspensionärer. Detta drabbar inte enbart människorna utan också samhället som helhet. Den ekonom som lyckas finna en lösning på det nutida samhällets balansproblem är väl värd ett nobelpris. Vilket politiskt parti kommer först med ett hållbart program för att hantera det postindustriella samhällets sociala problem?

Under min aktiva tid har jag fått uppleva stora vetenskapliga och tekniska genombrott. Detta har skapat nya förutsättningar för industrin, medfört nya arbetstillfällen och bättre arbetsplatser. Det verkar emellertid som om vi har nått en platå i utvecklingen. Alla väntar på nya tekniska genombrott som skall förbättra vårt samhälle. Under tiden genomför vi trevande och föga målinriktade åtgärder för de arbetslösa. Vore det inte bättre att satsa våra resurser på projekt som påskyndar nya tekniska genombrott, t ex ett långsiktigt tryggande av energitillförseln, anpassning av produktions- och transportmedel därefter och åtgärder för att bibehålla ett inhemskt jordbruk.

Folkhögskolorna har betytt mycket för att fostra ledare inom folkrörelserna och våra partier i demokrati och opinionsbildning i ordnade former. Det är med en viss oro som jag ser hur grupper ur den yngre generationen försöker framföra sina åsikter och bilda opinion med våldsmetoder. I brist på demokratisk skolning har de fått ett allvarligt handikapp.

Min far dog när jag var sex år och då blev jag ett fall för de sociala myndigheterna. Jag minns särskilt ett tillfälle när myndigheten gjorde ett blixtbesök i vår lilla stuga. Min mor var borta och jag satt på golvet när en av myndighetspersonerna spände ögonen i mig och frågade ut mig medan de andra gick runt och synade huset i detalj. Det var en skrämmande upplevelse som etsat sig fast i mitt minne. Därför har jag alltid i mitt sociala arbete vinnlagt mig om att varsamt och förtroligt närma mig de hjälpsökande. Det är en social katastrof för varje individ som blir handikappad genom olycka eller sjukdom. Även familjen drabbas hårt. I de enskilda fallen får samhället inte uppträda som en myndighet utan som en hjälpande medmänniska. Jag förstår att socialtjänsten med sin nuvarande omfattning måste organiseras byråkratiskt. Men jag hoppas att även byråkrater kan uppträda med empati. Särskilt ömmar jag för barnen i drabbade familjer. Jag hoppas att de inte behandlas så, att samhället skapar oläkta sår i deras själsliv, för då vet man inte hur de reagerar senare i livet.

Det är med glädje som jag nu som pensionär upplever alla förbättringar som gjorts för oss handikappade. Med belåtenhet brukar jag iaktta hur vanliga människor utnyttjar tryckknappar till dörröppnare och liknande anordningar. Alla har faktiskt nytta av handikapphjälpmedlen. Vägen mot framtiden är ändå utstakad. År 2008 skall enligt förslag alla offentliga byggnader vara handikappanpassade. Detta har alla medborgare nytta av, särskilt de äldre.

Brattström 80 år Karl Gustav Brattström uppvaktas vid hans 80-årsdag av Gamla Gardets ordförande Roland Sundgren på Herrgärdets Servicehus 2007. Foto: Brage Lundström

Framstegen inom den medicinska vetenskapen har varit enorma under min livstid. Vi har också hittills haft förmågan att skapa en kostnadseffektiv och rationell sjukvård tillgänglig för alla. Tänk om dagens ortopediska kirurgi hade varit tillgänglig i min barndom, då hade jag inte behövt tillbringa mitt liv i en rullstol. Mina ingenjörskollegor i all ära må förlåta mig när jag säger att läkarna tillhör den skickligaste yrkeskåren i landet.

Karl-Gustav Brattström

Tillbaka till toppen