Aseat vid Volga

En reseberättelse om ASEAs motortillverkning i Ryssland 1930 under Stalin. Författad av Sven Maijgren, nedtecknat ca 1980, publicerat 2014.

Innehåll

  Inledning
 1.Resa över gränsen till Ryssland
 2.Åka tåg i Ryssland
 3.ASEA-motorer po-russki
 4.Väggtidningen Elektriska Gnistan
 5. Jaroslavl, en stad som Malmö
 6.Ett tvättfat makaroner och grisen Mischa
 7. Kontakt med yttervärlden
 8. Industrigrannar
 9. I rysk tjänst
 10. Hem på omvägar

Inledning

Asea betraktades under 1920-talet som en av världens mest framstående elmotorproducenter, och Sovjetstaten ville att Asea skulle producera motorer på plats i Ryssland. Omkring 1927 antog Asea uppdraget att starta denna motorfabrik och den drevs i Aseas regi 1929-32. Därefter övertog sovjetiska staten fabriken. Sven Maijgren reste som ung elevingenjör vid ASEA till Jaroslavl 1930 för att arbeta med beräkning och provning av trefasmotorer. Han berättar här om livet i fabriken i staden Jaroslavl som ligger vid Volga norr om Moskva. Stalin var vid makten och Sven berättar hur detta påverkade hans liv fram till uppdragets slut och hemresan 1932.

Sven Maijgren 1950 Sven Maijgren 1950. Foto: ASEA, Västmanlands läns museum.

Det finns ytterligare en berättelse från ASEAs motorfabrik i Jaroslavl:  Jaroslavl - Med Asea-motorn i österled. Samtal med Jan Christer Zanders.

1. Resa över gränsen till Ryssland

En ensam, pistolbeväpnad gränsvakt - liten och seg- hoppar av tåget på den finska sidan av gränsbron över Sestroretsk. Vid det motsatta brofästet äntrar ett dussin av Röda Arméns folk ombord med skramlande vapen: sablar, pistoler, gevär, maxilånga bajonetter. Och allt detta för den handfull passagerare som tåget förde.

Tullstationen i Beloostrov trist och livlös, bagagekontrollen långsam och petig. Böcker granskas särskilt, grammofonskivor spelas igenom. Ändå föreföll det som om ASEA-folket behandlades något mera hänsynsfullt än genomsnittet av resenärerna. Ilskna kommentarer från medpassagerare pekade i den riktningen.

Det fanns ju också ”resenärer” som tog sig över gränsen på egna vägar och utan visum. En grupp på fem fördes in på stationen - händerna över huvudet och bajonett i ryggen. De verkade rätt vilsekomna, mottagandet var kanske inte vad de hade väntat sig.

Leningrads flygterminal gav ett helt annat intryck än gränsstationen på järnvägslinjen. Vältrimmad och vaken personal i stället för det rätt så schabbiga gänget i Beloostrov. Till och med en kontakt med västerländsk reklam vid biljettkontrollen: ett litet presentpaket med Wrigleys tuggummi, som skulle vara så bra under flygresor, och en liten broschyr om “Gesundes Kauen”. Trafiken sköttes av Deruluft, Deutsch-Russische Luft verkehrs-Gesellschaft, som flög med Dornier- och Junkermaskiner på linjerna Moskva-Berlin och Leningrad-Tallin-Riga-Berlin.

Från Tallin till Helsingfors kom man med finskt flyg, och så till sist med Aerotransport till Lindarängen.  (Info om Lindarängens flyghamn i Stockholm, länk till Wikipedia.) Bytena gjorde tidsvinsten med flyget minimal. Men man kunde ju köpa hemresan med rubler som inte kunde växlas ut på annat sätt.

Litet annorlunda rutiner än vid andra länders tull gränser kunde noteras. En belgare på utresa lade sin öppnade väska på tulldisken i flygterminalen. Det enda tullmannen slog ner på var några exponerade filmrullar. Bröt förseglingen på rulle efter rulle, drog ut filmen, rullade omsorgsfullt ihop den igen och lade den tillbaka i väskan. Belgaren protesterade vilt, erbjöd sig att bekosta framkallning, kontroll, efter sändning. Tullaren log vänligt och fortsatte att rulla film. Snart låg allt snyggt och prydligt på sin plats i väskan. Åtta välexponerade filmrullar, som ägaren kunde föra med sig ut, utan några invändningar från myndigheternas sida. Det fanns skäl att föredra tåget, bland annat mängden bagage vid utresan till Jaroslavl. Man måste vara rustad för ett år framåt - från en semester till den nästa.

Det var så ytterligt litet man kunde skaffa sig på platsen. Vid hemresan kom man över gränsen med tom plånbok - några valutatransaktioner gick inte för sig. Men vid första stationen på finska sidan, Terijoki, kunde man vända sig till stinsen och kvittera ut finnmark och kronor för den fortsatta resan. Han extraknäckte som minibank för aseater.

När tåget rullat in på Finlandskij Vaksal i Leningrad mötte statyn av Lenin i agitatorpose med sin klotrunda skalle - en kanonkula med skäggtofs - och ASEAs Jegerman, enmansrepresentant i Leningrad. Han hade i förväg ordnat tågbiljetter till Jaroslavl, gay oss en ordentlig måltid på Hotel Europa - en relik från gångna dagar - och installerade oss i rätt vagn på tåget.

Tillbaka till toppen

2. Åka tåg i Ryssland

Klassystemet på järnvägarna var avskaffat. Nu hette det mjuk vagn och hård vagn. Skillnaden i biljettpris var väl tilltagen, men andra olikheter var mera påfallande. På grund av en bokningsmiss fick jag starta en resa i hård vagn. Träbänkar på längden och tvären, fullpackat med knyten, väskor, korgar, folk av alla åldrar och alla sorter - men inga representanter för det ledande skiktet. Vänliga, hjärtliga, frågvisa och pratsamma människor. Under en timme eller så ventilerade vi - så gott det gick med min knaggliga ryska - deras och mina angelägenheter: hemvist, jobb, familjeförhållanden. Sedan kom konduktören och meddelade att han, hjälpt på traven med litet rubler, hade ordnat en plats åt mig.

Mjuk vagn hade kupéer för fyra personer. Ryggstöden på sofforna kunde fällas upp och gav två liggplatser på var sida. Inga sängkläder, ingen uppdelning i herr- och damkupéer eller mellan rökare och ickerökare (Alla rökte, praktiskt taget). Men kupéerna var åtminstone rymliga tack vare den stora spår vidden. Någon kontakt mellan passagerarna som i hård vagn märktes knappast.

På stationerna fanns varmvattenbehållare där passagerarna kunde fylla sina tekannor. För resten var man hänvisad till medhavd matsäck - för vår del några smörgåsar från vår egen mäss eller från hotellet. Resan Leningrad-Jaroslavl var lång och vintertid mycket kall; restiden, normala förseningar in räknade, var bortåt ett dygn.

Det var skillnad inte bara mellan mjuk och hård vagn utan också mellan mjuk och mjuk. Krasnaja Streljá — Röda Pilen - gick i snälltågstrafik mellan Moskva och Leningrad. Bekväma tvåmanskupéer, sidenskärmad bordslampa på bordet mellan sofforna, servitör i fläckfri vitjacka söm serverade te i glas med vackert arbetade glashållare. Det hade sina fördelar att - som George Orwell formulerade det femton år senare - höra till en kategori som var litet mer jämlik än andra.

Den allestädes närvarande maktfaktorn som vid den här tiden kallades GPU - den har haft många namn genom åren - gjorde sin närvaro förnimbar på tågen. Tillsammans med en av de andra aseaterna steg jag sent en kväll på tåget i Jaroslavl för en tjänsteresa till Moskva. Vi uppsökte vår kupé och fann att två andra passagerare hade bokats in på samma platser. Det blev en stunds diskussion med konduktören, och våra konkurrenter om platserna kanske blev litet mångordiga. En man i svart skinnjacka - ett plagg som föreföll vara ett slags inofficiell uniform - dök upp från någonstans och frågade vad som var orsaken till folksamlingen (5 personer konduktören inräknad). Konduktören redogjorde aktningsfullt för sitt problem, skinnjackan gav snabbt sina order. Vi skulle ha våra platser, ingen fråga om den saken, men de två andra aspiranterna hörde tydligen också till en kategori som borde mjukvagnas. Konduktören fick redogöra för vilka andra passagerare han hade, och skinnjackan valde ut ett par som väl inte var särski1t jämlika. De kallades ut i korridoren, halvvakna och halvklädda, fick sina direktiv och knallade över till trä bänkarna i nästa vagn. Snällt och lydigt, utan protester.

Även om tågets ankomsttid till Jaroslavl var litet obestämd kunde man räkna med att den blå Volvon från ASEA väntade utanför stationen - enda personbil bland raden av izvoztjikar.

Tillbaka till toppen

3. ASEA-motorer po-russki

ASEAs verkstäder i Jaroslavl började byggas under första världskriget; revolutionen bröt verksamheten efter ett par år. Utdragna förhandlingar ledde till en ny start 1927.

Motorfabriksbyggnad Motorfabriken i Jaroslavl. Kraftstationen i bakgrunden. Bilden är tagen från kontorsbyggnaden. Foto: ASEA, Västmanlands läns museum.

Påbörjade byggnader fullbordades, nya uppfördes. Produktionen kom snabbt igång, till en början med halvfabrikat från Västerås. 1929 var verkstäderna klara att ta hand om hela tillverknings kedjan. De var i hög grad självförsörjande: egen kraftstation med STAL-turbiner, eget tråddrageri för lindningskopparn, lärlingsverkstad.

Kraftstationen Pannrummet
Från vänster: bränslecisternen, kraftstationen och motorfabriken med Volga i förgrunden. Foto: ASEA, Västmanlands läns museum. Pannrummet i kraftstationen. Foto: ASEA, Västmanlands läns museum.
STAL-turbiner Tråddrageriet
STAL-turbinerna i kraftstationen. Foto: ASEA, Västmanlands läns museum. Tråddrageriet. Foto: ASEA, Västmanlands läns museum.
Axelsvarvar Plåtläggning av rotor
Axelsvarvning. Foto: ASEA, Västmanlands läns museum. Plåtläggning av rotor. Foto: ASEA, Västmanlands läns museum.

Jag var elevingenjör vid ASEA när jag erbjöds arbete vid Jaroslavlverkstäderna. Senare delen av mitt elevprogram lades om och inriktades på beräkning och provning av trefasmotorer med tillhörande apparater. I oktober 1930 reste jag ut.

Bland Jaroslavlsvenskarna fanns en liten kärna av Rysslandsveteraner, som - till exempel - installerat ASEA-hissar i dåvarande Sankt Petersburg före revolutionen, deltagit i kraftverksbygget vid Volchovfloden - ASEAs första stora Rysslandsuppdrag under den nya regimen — eller arbetat hos Bröderna Nobel i Baku. Men för de allra flesta var Ryssland nytt och oprövat. Arbetsledarna hade det jobbigt: personal nästan helt utan yrkeskunnande som skulle instrueras på ett främmande och rätt svårbemästrat språk. Själv hade jag inte så mycket känning av sådant. Att beräkna elektriska motorer går ju till på samma sätt var man än befinner sig. De facktermer som behövdes för att formulera lindningsinstruktioner och andra tekniska data var inte alltför många; de var snart inlärda.

De allra flesta befälsposterna i verkstaden var besatta med svenskar. Tillgången på ryska ingenjörer och arbetsledare svarade inte alls mot den efterfrågan som den forcerade industrialiseringen hade skapat. En och annan tekniker hade man dock lyckats anställa . Gustaf Momkvist, gammal Rysslands veteran, hade hand om motorernas lindning, impregnering, montering och provning och hade som närmaste medarbetare dels två svenskar, Holm och Myhrán, på lindningsavdelningarna och dels en rysk ingenjör Loschkin, som svarade för monterings bandet och provrummet.

Någon månad efter min ankomst till Jaroslavl reste GM hem på vintersemester, och några dagar efter hans avresa försvann Loschkin. Arresterad.

Det var en form av störning i arbetslivet som vi fick vänja oss vid. Arresteringarna kom alldeles oförberett och var mycket ojämnt fördelade. Inköpschefen - svensk — hade ett tiotal ryska medarbetare; licenskrånglet krävde mycket folk. En vintereftermiddag skildes han som vanligt från en fulltalig avdelning vid arbetstidens slut. Nästa morgon fanns bara sekreteraren på plats. Resten hade tagits om hand under natten.

Arresteringarna drabbade ju inte bara ASEA-fabriken utan samhället i sin helhet. I den lilla dagstidningen Severnij Rabotchij - Den nordlige arbetaren - fanns naturligtvis ingenting om saken, men arresteringspatrullerna och köerna utanför fängelset kunde vi inte undgå att se. Omkring midnatt dök patrullerna upp här och var på sparsamt upp lysta gator: tysta grupper av två eller flera soldater anförda av en civil ledare, i skinnjacka. Fängelset låg 1ängs Tutajevskoje chausse som vi dagligen passerade på vägen till och från fabriken. Utanför porten köade släktingar och vänner till fångarna för att få överlämna paket med mat. Granskningen av paketen var noggrann, och tidsödande. Kön var lång redan när vi gick till arbetet på morgonen. Den var lika lång när vi gick hem mot kvällen.

Arresteringarna fortsatte intensivt under de första månaderna 1931 men avtog under året, utan att någon gång helt upphöra. De allra flesta arrestanterna bland ASEA-folket frigavs efter fyra-fem månader. De var ganska tystlåtna om fängelsetiden, men tydligen hade det - utöver många och långa förhör - inte hänt dem någonting, och någon förklaring till varför de hade arresterats fick de inte. Eller, för den delen, varför de släpptes. Några kom aldrig tillbaka. Ett fall hade jag direkt kontakt med. Vi var ett par nykomna svenskar som tänkte studera ryska på allvar, och vi fick adressen till en friställd professor som bodde i ett minimalt krypin möblerat med böcker. Från golv till tak, på bord och bänkar. Han var snäll och vänlig — det är svårt att föreställa sig att han skulle vara ett hot mot någon människa eller någon regim. Vid tredje eller fjärde lektionen visade han oss ett utkast till en svensk grammatik som han hade sammanställt på basis av våra samtal. Han skulle ha en mera komplett version färdig till nästa gång.

Det blev ingen nästa gång. Efter vad jag ryktesvis fick höra drabbades han av den mildare form av förvisning som förbjöd “brottslingen” att vistas i städer över en viss storlek. Några säkra uppgifter gick inte att få. Jag slutade att plugga ryska.

Det direkta omhändertagandet som för det mesta skedde nattetid gjorde att vi sällan såg några fångtransporter på gatorna. Någon gång mötte vi fånggrupper som fördes till järnvägsstationen. Beridna vakter som viftade förstrött med sina pistoler och såg närmast uttråkade ut. Vad jag inte glömmer är fångarnas ögon. Ingenting av protest, eller förtvivlan. Blicken var tom, bortom all förmåga att reagera.

Tåget från Moskva kom in, tog ombord fånggruppen och andra passagerare och fortsatte österut. Linjens slutstation: Archangelsk.

Inga svenska medborgare arresterades. Men det fanns ju ett litet antal svenskar som av olika skäl — inte bara ideologiska - hade sökte och fått ryskt medborgarskap. Vi hade ett sådant fall: en skicklig mekaniker, tidigare verksam i Leningrad. År 1921 införde Lenin NEP-systemet  (Information om NEP (Ny Ekonomisk Politik), länk till Wikipedia) som gav vidsträckt utrymme åt enskild företagsamhet och lyckades därmed blåsa liv i en förlamad produktionsapparat. Vår man uppmuntrades att starta en verkstadsrörelse, men det förutsattes att han blev sovjetrysk medborgare. Några framgångsrika år, och så tog alltihop slut i och med att NEP avvecklades i mitten av tjugotalet. Han fick lämna sin verkstad, sökte och fick anställning hos ASEA i Jaroslavl.

Vi hade inte så mycket kontakt med honom utanför arbetet, han ansåg det kanske inte tillrådligt. Försiktigheten hjälpte nu inte. Han arresterades och deporterades, och det skedde i flera svenska grannars åsyn. Han kom inte tillbaka — avled efter något år i förvisningen.

Arresteringarna drabbade oftast kunnigt och effektivt folk, och att de plötsligt försvann, utan någon förvarning, gjorde inte arbetet i verkstaden lättare. Ett annat problem var materialförsörjningen. Koncessionsavtalet förutsatte att fabrikationen skulle bygga på inhemskt material i första hand. Licenser för import från Sverige beviljades endast när material enligt ASEAs specifikationer inte kunde erhållas inom landet. Pappersexcercisen blev vidlyftig och tidsödande; ifråga om kvalitetsbedömningen kunde uppfattningarna gå isär. Kompromisser blev ofrånkomliga men hade väl inte några svårare konsekvenser för motorkvaliteten. Den antikapitalistiska propaganda som genomsyrade hela samhället bidrog inte att främja relationerna på arbetsplatsen. Men störningarna var inte värre än att en jämnlöpande - och lönande - fabrikation kunde upprätt hållas genom åren ända fram till slutskedet.

Att det kärvade ibland mellan arbetare och arbetsledare var väl ofrånkomligt. Det hände att dagstidningen Severnij Rabotchij kommenterade konflikterna — dvs den ena partens syn på dem. Svenska arbetsledare kritiserades för sitt grava språk: några arbetare hade kallats för “fjofani”. Arbetsresultaten var inte alltid ägnade att väcka entusiasm. Och en spontan kommen tar (“fy fan”) hade missuppfattats som ett personligt invektiv. I verkstadsingången sattes en banderoll upp sam krävde ett slut på “de svenska administratörernas grava, fräcka upp trädande mot arbetarna vid ASEA-fabriken”.

Banderollen var en engångsföreteelse, men på ett rejält tilltaget utrymme i verkstadsentrén fanns alltid väggtidningen.

Tillbaka till toppen

4. Väggtidningen Elektriska Gnistan

Under vistelsen i England åren före revolutionen gav Lenin ut en tidning som hette Iskra - på svenska Gnistan. Väggtidningen hos ASEA döptes efter några förberedande utgåvor till Elektro Iskra. Innehållet förnyades med någon månads mellanrum.

Väggtidningen Väggtidningen Elektro Iskra Foto: Nikolaj Petrovitj Tverdisjev

Dagstidningen Severnij Rabotchij publicerade mest allmänna propagandaartiklar: rapporter om nya produktionsplaner, uppmaningar till ökade arbetsinsatser och frivilligt extra arbete etc. Sådant fanns i väggtidningen, men den innehöll även kritik och utfall mot namngivna personer som i något avseende hade uppträtt eller handlat misshagligt. Ingen av svenskarna angreps direkt, men samröre med svenskar fanns ofta bland anklagelsepunkterna.

I början angavs som utgivare “Arbetare och tjänstemän vid ASEA-fabriken”. Det ändrades så småningom till “Parti kommittén och fackföreningen”. Tonen skärptes.

Textmängden i väggtidningen var stor, och handtextningen i olika stilar gjorde inte läsningen lättare. För mig, liksom flertalet svenskar, räckte kunskaperna i ryska bara till en ytlig skumning av innehållet. Men bergsingenjör Uno Åberg (hos Nobel i Baku från 1907, i Jaroslavl hela koncessionstiden 1927-32) fotograferade tidningen under flera månader. Vid Jaroslavlsvenskarnas sista träff i Västerås våren 1967 överlämnade han en sats kopior, i stort sett väl läsbara. Någon fullständig översättning vill jag inte försöka mig på. Fotona vore kanske värda att studeras av någon med bättre språkkunskaper.

Tills vidare följer här några exempel ur innehållet.

En halv månadslön till pjatiletkan! Väggtidningen propagerade intensivt för statliga lån och lotterier. Det fanns flera, men största intresset koncentrerades kring stödlånet för pågående femårsplan - pjatiletka - och det uppställda målet: “Femårsplanen på fyra år” (Information, se "Sovjetunionens första femårsplan" i svenska Wikipedia). På ett möte med arbetarna hade man beslutat att var och en skulle teckna en halv månadslön. Väggtidningen konstaterar: Av 688 arbetare har bara 477 skrivit på, dvs 69,49 % (Min räknedosa får det till 69,33 %). På bilfabriken - närmaste grannen - har 98 % skrivit på. Arbetarna vid ASEA har tecknat 24.185 rubel eller 41,73 % (41,68%) av den totala lönesumman 58.024 rubel, dvs långt under de 50 % som beslutats på mötet. De 211 som inte har skrivit på, var håller de hus ? Menar de kanske att arbetare på koncessionärsfabriken inte behöver känna ansvar för fullföljandet av femårsplanen och uppbyggandet av socialismen i vårt land!

Femårsplan Propagandastånd dedikerat till den första femårsplanen i Moskva. Bild från 1931. Foto: Wikimedia Commons

Samma väggtidning har också en tabell över antalet låntecknare och totala lånesumman på de olika fabriksavdelningarna. Och en reklamation av bidragen till ett tidigare tecknat lån, där inbetalningarna släpar efter. “Skam över desertörer i arbetet!”

Skam och skamligt är kära ord för väggtidningsredaktörerna.

Flera väggtidningar återkommer med uppmaningar att skriva på lånet och skynda på med inbetalningarna. En ny uppgift om lånetecknandet ges: 73 %. “Skamlig siffra”. Och under rubriken “Skamlig tabell” finns en förteckning över sex arbetare med deras namn, månadsinkomst (230-275 rubel) och deras bidrag till lånet. Läsaren fick veta att Schilov och Sedov hade skrivit på 50 rubel var, Charlamov 25 rubel och Postuchov, Kanonov och Leontev inte en kopek.

Femårsplanerna byggde kanske på sikt upp landets närings liv och ekonomi, men inriktningen på tung industri och forceringen av den första planen - fyra år i stället för fem - gjorde att stora områden utanför planens målsättningar blev åsidosatta. Vad folk märkte i det dagliga livet var att konsumtionsvaror försvann ur handeln eller steg skyhögt i pris. Det kan knappast förvåna om entusiasmen för att skriva på lånet inte var så stor.

Ut och jobba på veckohelgen! Propaganda för subbotnik, frivilligt arbete på lördagar och söndagar drevs flitigt i väggtidningen. Extraarbetet sattes in på en mängd olika områden: lossning av spannmålspråmar, arbete på nybygget vid bilfabriken eller det nya torvkraftverket på andra sidan Volga, kollektiva grönsaksodlingar osv. Väggtidningen höll reda på folket också på fritidsjobben, Barinov på lindaravdelningen fick påskrivet för att hans arbete i grönsakslanden inskränkte sig till att gå in i matsalen och äta middag. Därefter gick han direkt hem utan att ha gjort ett handtag. Då subbotnik förbereddes för torvkraftverket märktes några kamrater, och främst A Smirnov och G Lisenbov, som inte bara uteblev från subbotnikarbetet utan gjorde sitt bästa för att störa organiserandet av den arbetargrupp som mött upp som svar på Lapinkverkets rop på hjälp. Sådana människor tänker bara på fördelar för egen del!

Mot religionen för uppfyllandet av femårsplanen! En av väggtidningarna ägnades till större delen åt detta tema. “Den gudlöse går i spetsen för klasskriget. Kriget mot religionen är krig för socialismen. Det är vår skyldighet att gå i främsta ledet i detta krig”. En teckning visar en kyrka och en präst som lyfter sitt kors och en skara arbetare som vänder honom ryggen och marscherar bort. “Påskhelgen ägnar vi alla åt subbotnik”.

Individuella piskrapp. Åtskilliga spalter I väggtidningen ägnades åt mer eller mindre hårda personliga angrepp på individer som ansågs ha uppträtt olämpligt. Förseelserna var mycket skiftande. Här några exempel:

Kommunister skall alltid gå i främsta ledet, men den principen ska inte tillämpas som medlemmen i partiet Aleksejev gör. När han äter frukost i matsalen tycker han inte att han behöver ställa sig i kön. Han får sin frukost före alla andra, utan att bry sig om andra arbetares protester.

Det finns en arbetare Solomokov här på fabriken som är med i facket men som aldrig deltar i något gemensamt arbete - subbotnik vänder han ryggen. Men på fritiden dyker han upp, och inte av en slump. Han har händerna fulla av gamla dåliga fickur och annat krafs. Svartabörsaffärer är hans modell.

Lysenkov har ertappats med att försnilla pengar och dömdes till tre månaders straffarbete. Efter domen har han tagit sig för att försöka skrämma och hota flera kamrater som vittnat vid rättegången. Svindlare ska hållas efter!

Under det sovjetryska försvarets informationsdagar anordnades en kvällssammankomst för arbetarna vid ASEA där försvarets målsättning och betydelse förklarades. Arbetarna svarade på denna kallelse och tog livlig del i organiserandet och genomförandet av sammankomsten.

Men alla tog inte dessa saker på allvar. Tre personer störde samvaron på grövsta sätt. Ivanov, Solovjev och instruktören vid lärlingsskolan Kasatkin kom inte till klubben för att medverka i sammankomsten. Det främsta bordet i klubbmatsalen tog de i besittning och förvandlade det till en krogdisk. Tre välutbildade personer ägnade kvällen åt att supa, störa sammankomsten och bära sig illa åt. Sådant motbjudande uppträdande kan inte tolereras.

Vid invigningen av försvarsdagarna infann sig - med starkspritsdimmiga ögon - huliganen Lisekov som alltjämt arbetar i gjuteriet och är medlem i vår fackförening. Han tyckte att han den här kvällen kunde ta sig den anarkistiska friheten att vända sig till de svenska arbetsledarna och uttryckte sin uppskattning och erkänsla, som om han hade auktoritet och fullmakt att föra arbetarnas talan inför koncessionärerna.

Kamrat Lisenkov har ärvt sitt sätt och sinnelag från sin far som en gång var fångkonstapel. Sådana personligheter passar inte bland arbetarnas järnmassor - de undergräver arbetarnas strävanden. “Kamrater, låt oss förklara ett avgörande krig mot sådana företeelser mitt ibland arbetarna!”

Här på fabriken finns en elektromontör Rudakov som, fastän arbetare, genom sitt uppträdande snarare liknar en klassfiende gentemot sina kamrater.

Elektromontörer som arbetade tillsammans med Rudakov har flerfaldiga gånger märkt hur han sökt upp verkmästare Svensson, tagit emot pengar av honom, klagat på sina kamrater osv. Men det var inte enda sättet att skaffa pengar. Han drog sig inte för att begära förskott från koncessionärkassan fastän han är medlem i vår egen stödlånekassa.

Men Rudakovs verksamhet inskränkte sig inte till detta. Som en äkta klassfiende spred han kontrarevolutionära rykten. När kamraterna tillbakavisade hans falska uppgifter svarade han, att han hade studerat tillräckligt mycket litteratur om saken och att han var övertygad om att Sovjetunionen var på upphällningen (och detta mitt i det framgångsrika fullföljandet av femårsplanen), att bara byråkrater satt i centralkommittén och att alla utom Kalinin (den dåvarande presidenten i SSSR) var ett pack, osv.

Han lyssnar inte på kamraternas föreställningar, han bättrar sig inte utan bygger bara på sin fientliga politik.

Fack, ta hand om Rubakov!

En verklig lakej. En “elektrotekniker” Gusev arbetar sedan några månader i fabrikens provrum. 0m något litet fel görs i provrummet rapporterar han det genast till verkmästare Momkvist. Nyligen råkade Novoschilov, en kvalificerad och noggrann arbetare, försumma att föra in ett siffervärde i provningsprotokollen för 2-3 motorer. Värdet kunde emellertid lätt fyllas i efteråt på basis av de uppmätta provningsresultaten. Gusev gav sig först på Novoschilov och underrättade därefter Momkvist, som gav Novoschilov en skrapa. Gusev anmärkte också på obetydliga fel som hade gjorts i tabellblad för lindaravdelningen, och flera liknande händelser inträffade som klart härrörde från typen Gusev. Det är karaktäristiskt att han vid sammankomster med arbetarna går omkring och trycker händerna och sätter i gång samtal, och inte långt efteråt går han till Momkvist och berättar vad arbetarna sagt.

Det är nödvändigt att rikta uppmärksamheten på kapitalets flitige lakej och hämma hans bemödanden.

Den här “lakejen” Gusev hade jag kontakt med ända från mina första dagar i Jaroslavl. Några och tjugo år, med någon form av elektroteknisk utbildning, tidigare anställning i ett av de statliga företagen, Skärpt och kunnig, lätt att samarbeta med, aldrig något fjäsk, alltid på gott humör. Han fick - och klarade elegant - uppdrag som egentligen låg utanför hans ordinarie arbete. En tillgång för provrummet och företaget.

Kanske ett kändisreportage. Verkstadsbygget i Jaroslavl stod färdigt sommaren 1930, och byggfolket slutade sin tjänst. Bland dem som reste hem var byggchefen Axel Olsson, och med honom följde sekreteraren Ester Nyberg. Det fanns särskild orsak att celebrera deras hemresa - de hade vigts på Moskvaambassaden några dagar tidigare. Man samlades till ett avskedsparty och följde sedan Ester och Axel Olsson till tåget.

Händelsen observerades av Elektro-Iskra. Reportaget illustrerades av ett gruppfoto från järnvägsstationen, det enda foto jag kan erinra mig ha sett i väggtidningen. Illustrationerna var annars teckningar av medelmåttig kvalitet.

Reportaget har titeln “Hur-r-ra!” och börjar: “De som råkade befinna sig på järnvägsstationen i Jaroslavl den 30 juni blev överraskade av att se hela aristokratin från ASEA-fabriken samlad för att följa någon avresande”. Aristokratins “... glänsande, feta nackar .. guld, siden ... är symboler som säger: Vi har inget gemensamt med arbetarna utom att de arbetar hos oss”. Litet fler älskvärdheter: “denne nygifte Balzac-liknande figur”... osv. "Vem kan efter detta förneka att kapitalet och arbete kan samarbeta ? De skamliga händelserna på Jaroslavl stationen den 30 juni ger orsak att klandra fabrikens arbetare. Inte måste vi ansluta oss till avskedstagandet när personer inom ledargruppen reser”.

Och så slutklämmen: “Läsaren tror kanske att dessa fakta skildrar allt sam hände ? Inte alls Hur—r—ra vrålar Speranskij, hur-r-ra piper Fjodorov, och många andra. Detta skrikande, som dränker medvetenhetens röst... bara för lite dricks från farbror Kapital. Skam!!!"

Det är svårt att säga om, och i vilken utsträckning, de här tjuvnypen i väggtidningen sammankopplades med andra åtgärder mot personerna ifråga. Ett ingripande behövde inte heller nödvändigtvis påverka framtida avancemang. Någon tid efter fabrikens försäljning till Sovjet infördes skiftgång, och för varje skift utsågs en verkstadsingenjör med ansvar för hela fabriksdriften under skiftet. Loschkin, som suttit inne några månader 1930-31. fick hand om ett av skiften. Väggtidningens starkaste effekt var kanske att befästa känslan av ständig övervakning. Big Brother is watching you.

ASEA—svenskarna var ju en priviligierad grupp i ett samhälle med brist på nästan allt, och att detta ledde till en viss animositet kan inte förvåna. Det muttrades ibland bland kunderna i butiker sam vi besökte - men det hände också att kverulanterna fick mothugg: svenskarnas insats bidrog till att påskynda utvecklingen i landet, och det hade alla nytta av. Ett och annat skällsord levererades då och då ute på stan - alltid på betryggande avstånd, nätt och jämt inom hörhåll. Det vanliga invektivet, ”schlapi”, dvs. hattar, kan knappast räknas till de grövre. Vi gick klädda i filthattar vår och höst; keps el1er skärmmössa hörde till den manliga standardriggen bland ryssarna. (Men hattar dominerade på chefspersoner, t ex den delegation från Moskva som handhade övertagandet av fabriken och den talrika skara som flyttade in på verkstäder och kontor för att ersätta oss. Att förvärva en filthatt betydde tydligen en del - (man hade kommit någonstans här i livet). Vår dagliga kontakt med den ryska ASEA-personalen fungerade i alla fall tämligen friktionsfritt. Fastän väggtidningen avstod från direkta personliga angrepp på svenska tjänstemän visade den en klar front mot kapitalet och “koncessionärerna” och varje samröre med dem.

Det stämde inte riktigt med ASEA-ryssarnas egen inställning. Frånsett en liten kärntrupp, som väl hade siktet inställt på ett framtida maktövertagande, var de påfallande vänliga och sällskapliga, både på jobbet och om man händelsevis stötte samman ute på stan. En och annan frispråkig kommentar kunde vi få till livs. En hjord av getter från en kolchos utanför Jaroslavl drevs förbi fabriken. “Titta, sovjet-kor!” En jobbare kom upp på kontoret och tappade luft ur värmeelementen. Han fick en tunn, smutsigt svartblå vätska i sin plåtburk. “Mjölk â la Sovjet”. En man från byggnadsavdelningen kom till mässen i något uppdrag, medan vi höll på med lite arrangemang för den förestående julhelgen. “Ni firar helg. Vi har pjatiletka. Vår femårsplan, den är så här” Han tog ett steg fram, ett tillbaka, ett fram, ett tillbaka — och så ett rejält kliv tillbaka. Den sortens talesätt förekommer i alla länder och under alla regimer, men att det var just vi som fick lyssna på den tyder inte på någon rättrogen antagonistisk inställning.

Tillbaka till toppen

5. Jaroslavl, en stad som Malmö

Jaroslavl är den äldsta staden vid Volga, grundad 1024 av varjagfursten Jaroslav. Liksom sin far Vladimir den helige hade han nära förbindelser med landet på andra sidan Östersjön. Hans hustru Ingegerd var svenska, svärfar hette Olof Skötkonung.  (Info staden Jaroslavl, länk till Wikipedia.)

Vid tiden för koncessionsverksamheten hade staden 100-150 tusen invånare, dvs ungefär som Malmö. Invånarantalet var den enda likheten. Jaroslavl hade fått sin del av påfrestningarna under revolutionskrigen. Våren 1919 sökte överste Perschurov med staden som bas upprätta en förbindelselinje mellan amiral Koltjaks styrkor, som från Sibirien trängde fram mot mellersta Volga, och andra kontrarevolutionära förband längre norrut. Perschurov besegrades först efter hårda strider som gick illa åt byggnaderna i staden. Under de följande åren hade mycket litet gjorts åt saken. Nybyggandet ägnades åt den tillverkande industrin, inte åt bostäder.

ASEA uppförde några bostadshus för sin egen personal, dels timmerhus i traditionell rysk stil men med putsade innerväggar och dels ett större trevåningshus med ett femtiotal lägenheter - ett unikt inslag i Jaroslavls stadsbild. Enligt en uppgift i en rysk tidskrift 1973 var huset alltjämt väl bibehållet och hade byggts till med en fjärde våning.

Det fanns dessutom en grupp nybyggda trevånings bostadshus i tegel, uppförda ett stycke från stadskärnan för den stora syntet gummifabriken Rezino Kombinat. Men de byggena hade inte riktigt fullföljts — femårsplanen hade väl tvingat fram andra prioriteringar. Utanför de tillbommade balkongdörrarna fanns inga balkonger, men i stället stack svarta kaminrör ut från varje lägenhet. Andra eldstäder hade fått ersätta den planerade men inte installerade centralvärmen. Så såg husen ut medan vi var kvar.

Den växande befolkningen måste i stort sett tränga ihop sig i de hus som fanns. Gamla köpmannagårdar - ofta mycket stora - hade delats upp i en massa en- och tvårumslägenheter. Allt för många människor bodde i fallfärdiga ruckel.

Filmer och foton från 70-talet ger en annan bild: en stadskärna av nyuppförda höghus. Antalet invånare hade ökat till över en halv miljon. Men ännu på slutet av 50-talet visar ett av de få fotoreportage som gjorts av utländska publikationer (Journey down the great Volga, LIFE 1958) en bild av några arbetarbostäder, “wheather-beaten shacks”, som lika gärna kunde tagits på vår tid bortåt trettio år tidigare.

Det fanns några spårvägslinjer i staden och även en liten lastbilspark, men hästdragna vagnar svarade för merparten av gods och persontransporterna. Personbilar var närmast obefintliga. En taxi, utan taxameter och av museal typ med växelspaken utanför karossen. Izvoztjikarna utgjorde, i Jaroslavl liksom i Moskva och Leningrad, en liten kvardröjande oas av fri företagsamhet. Och häpnadsväckande frispråkighet.

Bland gatutrafikanterna kunde man också träffa på någon enstaka cykel, som ägaren var mycket rädd om. Kunde ta den under armen om han besökte en pivnaja (ölkrog). Säkrast att inte parkera den utanför, även om det inte var mer än fyra meter mellan trottoarkanten och krogdisken.

Det som framför allt satte sin prägel på stadsbilden var de många kyrkorna. De allra flesta hade tagits i beslag för olika militära och civila ändamål som till exempel utminutering av vodka. Några var illa åtgångna - väggarna var bitvis raserade, kulkärvarna hade ritat stjärnhimlar i lökkupolerna. På senare år har dock de märkligaste kyrkobyggnaderna restaurerats och den sakrala konsten renoverats med stor omsorg.

Några få av kyrkorna fick disponeras för gudstjänster - väl besökta. Vid årets stora högtid, påsken, fylldes kyrkorna till bristningsgränsen. I den tidiga påskdagsmorgonen, efter den flera timmar långa påskmässan, hördes hälsningarna från alla håll: “Christos vaskrés” — “Voìstinu vaskrés”. Kristus är upp— stånden - i sanning uppstånden.

Några kyrkogårdar fanns, skräpiga och illa underhållna. Någon gång kunde man möta ett begravningsfölje. Kistan på en liten vagn som drogs av några av deltagarna. Främst en yngre manlig släkting som bar kistlocket på huvudet - det lades på omedelbart innan kistan sänktes.

Utbudet av fritidssysselsättningar var magert. Det fanns ett par biografer. Utomlands hade vid den här tiden en och annan rysk storfilm börjat dyka upp. Men genomsnittet av vad som visades i Jaroslavl låg på en helt annan nivå. Museet sades ha utmärkta samlingar men det led av resursbrist och låg mer eller mindre i lägervall. Det jag minns bäst är ett praktexemplar till björn i den naturhistoriska avdelningen. Den hade stoppats upp av en konservator med sinne för dramatik. Inget snällt och beskedligt “brummelibrum vem lufsar där”. Stående på bakbenen, med vitt uppspärrat gap och ögon (av rödfärgat glas) gnistrande av ilska. Ramarna lyfta högt i luften, högern laddad för en råsop. En textplåt berättade att björnen hade fällts med jaktspjut av ett par officerare. Jakten ägde rum i skogarna strax utanför staden några månader före revolutionen.

Teatern, med traditioner att vårda, var stadens förnämsta kulturtillgång. Den är uppkallad efter den ryska scenkonstens fader I G Volkov, som i mitten på 1700-talet skapade sin första teater här i Jaroslavl för att sedan fortsätta sin verksamhet i Sankt Petersburg och Moskva. Teatern bjöd på ett omväxlande program, för det mesta av hög kvalitet. Det förekom förstås enkla propagandistiska pjäser som påminde om gamla Western-filmer av klass B (eller C). Bovarna var köpmän och präster i stället för indianer, hjälten bar svart skinnjacka - ingen cowboyhatt. Men sådant hörde till undantagen, det mesta var bra: klassisk opera och operett, nya ryska operetter, enkla men välsjungna, balett, konserter för kör eller symfoni— orkester. Och en sällsynt entusiastisk och tacksam publik.

En blöt och kylig novemberkväll strömmade publiken sam vanligt mot teatern. Bland andra ett par unga flickor, tydligen klädda i det bästa de hade - men barfota. Satte sig på teatertrappan, torkade fötterna med en handduk och tog på sig strumpor och skor. Skor som kanske hade kostat en månads inkomst och måste sparas för verkliga högtidsstunder. Till exempel en kväll på teatern.

Krogar, danshak, friluftskonserter ? Fanns inte. Men på somrarna hade vi Volga.

Våra bostäder var santitetsutrustade som hemma i Sverige, men avloppet mynnade i en avloppsbrunn, en jama, något kloaknät fanns inte. Nattetid tömdes brunnarna med långskaftade skopor i hästdragna vagntunnor, som kördes ut och levererade sitt innehåll på ett fält ett stycke utanför stadsbebyggelsen. Tänkte man vara ute och slarva på stan på nätterna måste man kalkylera med risken att möta någon av de här doftkaravanerna.

De förhärskande vindarna följde Volgadalen, uppåt eller nedåt, och blåste mycket sällan från platsen för avfallsdumpningen.

Men det hände. Kanske en sommareftermiddag med bortåt + 40°C i skuggan. Avloppssystemet hade en stor fördel: Volga slapp att fungera som recipient. Floden bjöd på bra badvatten och fina sandstränder. Det badades överallt i och kring Jaroslavl. Baddräkter av alla slag, från voluminösa lO-talsmodeller à la Mölle till ingenting. Mest imposant: några babuschki i mogen ålder som väl aldrig hade konfronterats med begreppet baddräkt. De klädde av sig allt utom linnet - ett tält av jätteformat som fylldes med luft när de vandrade ut i vattnet. Som om ett knippe spärrballonger hade nödlandat på Volga.

ASEA hade skaffat en motorbåt med snurra åt sin svenska personal, och med den kunde vi leta upp fina utflyktsplatser längs Volga. Det fanns också små passagerarfartyg som trafikerade närbelägna orter - små byar där livet tycktes flyta kring kyrkan och by brunnen som det gjort i mansåldrar. Och över allt fanns det utmärkta badstränder som vi hade helt för oss själva. Båtarnas tidtabell hölls inte alltid, förseningar på flera timmar förekom. Men vi kom alltid både dit och hem. Så småningom.

Och ett besök hos ryska vänner på deras dacha - sommarställe - mitt i skogen gav nästan hemkänsla. Lite större och frodigare, men annars samma barrträd, skogsblommor och smultron som i Sverige.

Några underligheter fick ju Volgatrafikanterna finna sig i. När ett passagerarfartyg passerade under en bro kördes alla passagerare av någon anledning ner under däck. Motorbåtar fick bara passera under brospannet närmast land; gevärsposten på bron såg till den saken.

Att bada i Volga var vårt sommarnöje, men året om hade vi vår banja, den ryska bastun. Ryssarna antas ha fått idén till den från främre Orienten och den har sedan fått avläggare i den finska saunan och den skandinaviska bastun. Banjan, med heta vattenösta stenbumlingar, var vår förnämsta sociala förmån.

Tillbaka till toppen

6. Ett tvättfat makaroner och grisen Mischa

Det fanns en kooperativ affär vid ASEA-verkstaden, liksom vid andra företag. Den sålde ransonerade kvantiteter av vissa baslivsmedel till, som jag tror, mycket rimliga priser. Tillgången på svartbröd och kålsoppa var säkrad. Men för många vanliga livsmedel - smör, mjölk, vetemjöl etc. - var tilldelningen minimal eller obefintlig. Man var hänvisad till andra försäljningsställen, men tillgången var liten och priserna höga.

Mässsbyggnadaden Mässbyggnaden Volodarskaja 52 i Jaroslavl Foto: ASEA, Västmanlands läns museum

De svenska tjänstemännens mäss förestods av en finlandssvenska - gift med en ryss och rysk medborgare - som gjorde allt man kunde begära med de resurser som fanns. Det blev kanske inte alltid så strålande. En stående rätt var makaronipudding, men inte av de makaroner vi var vana vid - gyllengula som sol över mogna vetefält. Den ryska sorten var dystert gråaktig, någonting à la novemberskymning. Smak och färg harmonierade. Den ursprungliga svenska servisen och köksutrustningen måste ibland kompletteras med vad som gick att få tag i på platsen. Som puddingform användes ett emaljerat tvättfat.

Inget jubel när tvättfatet kom på lunchbordet.

Vi var ett par svenskar som en kväll var på hemväg efter ett butiksbesök. En kvinna följde efter oss och tilltalade oss på tyska; hon hade sett oss i butiken och förstått att vi var utlänningar. Hon kom från en preussisk bondgård. När allt manfolk var mobiliserat under första världskriget fick man ryska krigsfångar som hjälp i jordbruket. Vid krigsslutet följde hon med en av ryssarna till hans hemland. Men där försvann han. “Jag var tvungen att skaffa mig en annan karl”. Det hade hon gjort, och så småningom två pojkar. Och en gris - det var den hon ville sälja nu.

De bodde i ett av de mera pittoreska ruckelkvarteren. Upp och ner för trappor, genom gångar och prång och ut på en nermörk bakgård och till en liten inhägnad. “Mischa!” ropade hon, och han kom. Han var tam som en hund, och jag var ett ögonblick rädd att han skulle lägga klövarna på våra axlar och slicka oss i ansiktet. Och han var fullvuxen, vägde åtskilligt över 100 kg.

Mischa hamnade på mässen. Han var inte lik våra nutida långa slanka grisar - mera av den fylliga, dallrande sorten. Såg ut att ligga och skratta på tallriken. Men tillsammans med en säck ärter som skaffats till mässen på andra vägar räddade han torsdagarna en tid framåt.

Vi var, trots allt, en priviligierad grupp i samhället, och det gick ingen nöd på oss. Även om vi levde mer frugalt än t ex hemma i Sverige under andra världskrigets lindriga avspärrning eller den några svångremshål hårdare under det första.

Man skulle naturligtvis ta skadan igen när man kom hem. Vi var ett par semesterresenärer som på vägen till Sverige mellanlandade några timmar i Helsingfors en vacker sommardag. Vi använde tiden till att fara ut till Brändö och äta lunch. Ni måste prova vårt svenska smörgåsbord sa hovmästaren, och det kunde ju vara en lämplig första kontakt med hemlandets livsstil.

Trodde vi.

Allt efter som antalet assietter, fat och karotter bara växte och växte på vårt bord slocknade vår entusiasm mer och mer. Det var för mycket - vi kunde helt enkelt inte. Petade i ett par assietter och i lite kokt fisk. Sedan fick alltihop åka ut igen, praktiskt taget orört. Servitören såg lömsk ut. Beställa en stor och förnämlig lunch bara till påseende. Svenskfasoner...

Kaffet smakade bra.

Knappheten på livsmedel hade som naturlig följd att maten blev dyrare och dyrare. En viss del av vår lön växlades enligt officiell rubel-dollarkurs och överfördes till personliga konton i svensk bank. Resten betalades ut i rubler och skulle täcka våra levnadskostnader i Jaroslavl. När jag kom dit ut på hösten tog maträkningen omkring 40 % av rubellönen. Vilket mässgästerna inte alls var nöjda med; några månader tidigare, under sommaren, var kostnaden inte hälften så stor. Men det skulle bli värre. Fram på nyåret låg mässkostnaderna långt över rubellönen. VD Edvin Lindgren gav det enda möjliga rådet: “Ta ut förskott”. Så småningom ordnades det upp. Vi fick en ny betydelsefull funktionär i svenskkolonin, Filaret Michailovitj, som hade i uppdrag att för ASEAs räkning köpa upp livsmedel till marknadspriser och leverera dem till svenskfamiljerna och mässen. Varorna debiterades sedan efter en fast prislista. Affären betydde en återgång till ett någorlunda normalt kostnadsläge för familjerna och för gästerna på mässen. Och en präktig utgiftspost för ASEA, förstärkt genom en extra månadslön (utan valutaöverföring) som motvikt mot förskotten.

Det var väl en viss klasskillnad inom kolonin. Våra gifta arbetskamrater hade säkert en högre standard än vi ungkarlar på mässen. Något bidrog väl medförda förråd från Sverige och kanske en och annan provianteringsresa till Finland. Under drygt ett halvår i slutet på ASEA-tiden hade vi, en liten grupp på fyra, ett eget ungkarlshushåll i ett hus med trädgård som ASEA hade övertagit. Det betydde några trappsteg uppåt i trivsel. Och vi kunde ta emot vänner, svenska och ryska. Bara fördelar - nästan.

Stadens elverk räckte inte till. Det hade inte byggts ut för att möta ett växande behov, och någon form av ransonering måste tillgripas. Det skedde på enklaste tänkbara sätt utan byråkratiskt krångel när belastningen blev för hög kopplade man bort en stadsdel. De flesta svenskhusen låg väl samlade utan stora avstånd från varandra, och den delen av staden förskonades i stort sett från bortkopplingar. Men vi andra, som var spridda över staden, kunde inte räkna med samma förmån.

Vårt hus låg så långt från verkstaden att vi inte kunde gå hem till lunch som vi gjort när vi var gäster på mässen. Vi ordnade en summarisk lunch vid skrivbordet— två skivor svartbröd med smör och ost och ett glas te - och koncentrerade oss på middagen efter jobbets slut. När vintern kom och dagarna blev kortare började också mörkläggningarna. Regelbundet varje dag, just som vi satt oss vid middagsbordet. Reservbelysning - fotogenlampor, ficklampor, stearinljus - fanns inte att köpa. Det enda vi kunde skaffa var små vaxljus, smalare än julgransljus, som var ämnade att placeras framför ikonerna i hemmen.

Varför just vår del av staden drabbades av ransoneringen vet jag inte Kanske brytarhandtaget satt bekvämt till för elverksmaskinisten. Vi hann bli ganska vältränade i mörkerseende innan vi med några Sverigeresenärers hjälp kunde skaffa oss ett litet förråd av svenska stearinljus. När kvällarna så småningom åter blev ljusare upphörde ransoneringen.

Torgsin-butik i Moskva 1931 Torgsinbutik i Moskva 1931. Foto: Wikimedia Commons

Under vårt sista år i Jaroslavl fick staden en Torgsin—butik där vanliga ryska pengar inte gällde som betalningsmedel.  (Info om Torgsin i engelska Wikipedia.) Utländsk valuta accepterades och likaså guldföremål Personliga konton lades upp för vår räkning, och vi kunde köpa konserver, ost av lite högre kvalitet, kex, choklad och annat som inte fanns på andra håll. Kostnaderna drogs på den del av lönen som reserverats för överföring till Sverige. Torgsin hade gott om kunder bland de stora utlänningskolonierna i Moskva och Leningrad. I Jaroslavl var förutsättningarna för en valutabutik mycket sämre. ASEA-svenskarna, som var den största utlänningsgruppen, kunde knappast väntas förbruka någon väsentlig del av valutalönen i Torgsin. Några år tidigare, när ASEA började sin verksamhet, var privathandeln med guld— och silverföremål, ikoner osv. ganska livlig, men sådana erbjudanden hade nästan helt tagit slut. Det föreföll som om befolkningen hade uttömt sina tillgångar på värdeföremål.

Men om behovet av utlandsvaluta är stort, kanske desperat, mobiliserar man väl även de minst givande resurserna. Det fanns andra tecken på att valutaläget var trassligt. Våra löneöverföringar skulle inbetalas i svensk bank utan annat dröjsmål än vad som krävdes för expedition och postgång, kanske en vecka. Vi fick vänta i månader, tidvis ett halvår, utan annan kommentar än att pengarna kommer säkert. När en inbetalning äntligen inträffade täckte den inte eftersläpningen, som stod kvar och kunde öka på nytt.

Ett plus för Torgsinbutiken: snabb expedition. Att handla i vanliga butiker innebar att köa vid disken för att se på varorna och ta reda på priset, köa vid kassan för att handla ett kvitto på köpesumman, köa för att få ut grejerna mot kvittot. Bra sätt att dämpa konsumtionen. I Torgsin hade vi bara att kolla och signera köpesumman. Men det gick fort även för andra än kontokunder. Bredvid mig vid disken stod en gammal kvinna, liten och bräcklig. Hon hade en tunn, sliten guldring med halvädelsten som hon ville växla till vetemjöl. En snabb titt med luppen, ett tag med tången över stenen som hamnade i skrotkorgen, ringen på vågen. Och så fick tanten en liten påse ur hyllan bakom disken. Ett funt vetemjöl. 410 gram.

Av köpglädje såg man inga spår i Torgsin, stans enda lyxiga butik. När jag första gången anlände till Jaroslavl blev sjukstugan min första anhalt. Inte för att jag var ett vårdfall, men ASEAs bostäder var fullbelagda för tillfället, och tack vare ett gott hälsotillstånd var sjukstugan ledig.

Svenskkolonin hade alltså en egen sjukstuga som förestods av en svensk sjuksyster. Det saknades inte läkare och sjukvårdspersonal i staden men deras resurser var begränsade. Sjukligheten var rätt obetydlig bland svenskarna ända till omkring ett år före avvecklingen då staden drabbades av en paratyfusepidemi. Ett par ryska läkare och vår sjuksyster fick plötsligt en talrik patientgrupp inom kolonin. Det var vi nykomlingar i landet sam råkade ut - våra Rysslandsveteraner tycktes vara immuna. Alla klarade sig igenom kriser och febertoppar, och de flesta återhämtade sig snabbt. För min egen del blev åkomman mera utdragen med långa, trista feberveckor i högsommarvärmen, och då jag slutligen kom på benen blev jag ordinerad en månads konvalescens i Sverige. Jag fick sällskap på hemresan med en annan sjukling som råkat betydligt värre ut — blindtarmsinflammation. Han togs in på lasarettet och opererades, men läkningen gick dåligt; de saknade desinfektionsmedel för att hålla såret sterilt. Det hände flera gånger att lasarettet vände sig till vår sjukstuga för att låna material sam de själva var utan - även enkla förbandsartiklar sam t ex gasbinda. Sjukvårdsmaterial hörde tydligen inte till preferensvarugruppen inom planekonomin. Men sjukstugan hade ju ingalunda några lasarettsresurser.

Såret läktes till slut, och vi kunde resa hem, i sjuksysterns sällskap.

Tillbaka till toppen

7. Kontakt med yttervärlden

Svenskarna i Jaroslavl var i stort sett hänvisade till sig själva då det gällde att skapa lite trivsel i tillvaron. Vi blev helt naturligt rätt väl sammansvetsade, både i arbetet och genom samvaron under fritiden. Och vi såg till att svenska traditioner hölls vid liv vid jul och nyår, Valborg, midsommar och ibland dess— emellan. Och gemenskapen från Jaroslavltiden har hållit genom åren.

Någon gång träffade vi ryska vänner, både i deras hem och som gäster hos oss, och det gjorde mycket till för att motverka främlingskapet. Vi fick också kontakt med några av de tyska tekniker som arbetade på det stora torvkraftverket söm uppfördes i Lapink ett stycke neråt Volga. Det var till stor del tyska företag som tillverkade utrustningen och svarade för monteringen.

En av tyskarna blev en trägen gäst hos oss, och jag fick också tillfälle att besöka honom i Lapink. De bodde i en liten by av nyuppförda timmerhus mitt i skogen. Kraftverksbygget gick inte gnisselfritt. En frivillig stötbrigad (Information, se "Shock brigade" i engelska Wikipedia) från den kommunistiska ungdomsorganisationen hade satts in för att påskynda bygget. Entusiasmen var det inget fel på. Det var bara yrkeskunnandet som saknades. Det första aggregatet hade satts i drift men för övrigt låg man långt efter programmet.

Från toppen av stålkonstruktionen hade man en vid utsikt över Volga, skogarna och mossmarkerna. Och över en smal väg med en karavan av hästkärror som aldrig tog slut. Bönder från trakten och alla tillgängliga hästar hade mobiliserats för att forsla fram torv till kraftverket. Enligt planerna skulle torven ha transporterats på räls som lagts ut över mossarna. Men marken tålde inte vagnstrycket, så nu fick hästarna göra jobbet i stället.

Hela vårt ordinarie arbete uträttades i Jaroslavl men ett och annat tjänsteuppdrag utanför stan förekom. Televerket i Moskva meddelade att en likströmsgenerator för batteriladdning levererad av ASEA i Västerås hade kollapsat. Jag reste dit och gjorde misstaget att gå direkt till televerket. “Receptionen” var den vanliga: en soldat med gevär och bajonett. Det var omöjligt att komma förbi honom eller få ett meddelande framfört till den televerksingenjör jag skulle ha tag i. Jag fick gå tillbaka till ASEAs kontor och ringa honom. När jag återvände till televerket mötte han mig, och jag fick en passersedel sam gjorde Rödaarméenheten flyttbar.

Felet med generatorn var att nedledningarna till kommutatorn hade lossnat vid lödställena. Jag tog isär maskinen och lyfte ur rotorn som packades och gjordes klar för att sändas till Jaroslavl. Televerksingenjören ville också resa dit och följa reparationen i vår verkstad, och jag föreslog att vi skulle boka plats och göra sällskap på tåget. Men det avböjde han — vågade inte skiljas från rotorn. Så han fick tillbringa en sen höstnatt i godsfinkan.

Han kunde återvända efter en dag i sällskap med en rotor i prima skick.

Ett annat ärende som vi fick ta hand om rörde också en maskin levererad från Västerås. Vi fick rapport om en jättestor ASEA-märkt packlåda som i flera år hade stått vid en liten järnvägsstation neråt Volga. Det bodde folk i lådan - gamla tiders ASEA packlådor hävdade sig säkert bra jämfört med många ruckel sam fick göra tjänst som bostäder. Hyresgästerna fick flytta, lådan kom hem till verkstaden och det övriga innehållet rengjordes och sattes ihop i provrummet. Det var statorn till en trefasgenerator på ett par tusen kVA, med horisontal axel, ett par meters luftgaps— diameter och kort..plåtlängd. Lådan hade antagligen kastats av från ett tåg sam beslagtagits för militära operationer under inbördeskriget.

Statorn fick bli skrot.

Under vårt sista år i Jaroslavl fick vi besök av en engelsk konsthistoriker Robert Byron. Han hade fått tillstånd att studera rysk kyrkokonst och bland annat några av kyrkorna i Jaroslavl. Genom svenska legationen hade ASEA ombetts att ta hand om honom (och hans obligatoriska eskort) under besöket i staden.

De inkvarterades hemma has VD Edvin Lindgren, som emellertid själv var bortrest vid tillfället. Vi bjöd hem honom på middag hos oss - utan eskort. Han var en lättsam och angenäm bekantskap, och han tycktes sätta värde på att slippa gå i koppel för några timmar.

Vi visste inte att han redan då, vid 28 års ålder, hade ett halvt dussin böcker bakom sig och var en erkänd auktoritet på bysantinsk konst. Att han var litterärt orienterad var tydligt. Böckerna om första världskriget lästes flitigt vid den här tiden. Jag höll på med Robert Graves’ “Good-bye to all that” som hörde till förvärven under senaste Sverigebesöket. Boken debatterades ju rätt livligt. Enligt Byron var mottagandet bland läsare med egen fronterfarenhet svalt. Släktingar och vänner till Siefried Sassoon (“ Memoirs of a fox-hunting man”) kritiserade boken hårt för det sätt Graves hade behandlat sin författarkollega och frontkamrat, och det kan man kanske förstå. Jag frågade vad han själv skulle rekommendera och räckte fram en anteckningsbok - en liten rysk sak med rätt dåligt papper men med ett påkostat reliefporträtt av Lenin (vem annars ?) på pärmen. Han skrev ner ett namn och en titel; bladet ligger kvar som bokmärke i mitt exemplar av “Gailipoli Memories” av Compton Mackenzie. En stimulerande läsning — utan att på något sätt framställa kriget som annat än ohyggligt. Mackenzie har ju långt senare glatt mänskligheten med bl. a. boken och filmen “Whisky Galore”. I inledningen till “Memories” säger han sig vara glad över att aldrig ha fört någon dagbok. Den skulle troligtvis tagit med allt möjligt, rubb och stubb. Minnet har filtrerat bort oväsentligheterna och lämnat kvar det som är värt att berätta. Sådant erinrar man sig gärna när man, utan stöd av anteckningar, försöker teckna ner det man varit med om för ett halvsekel sedan.

Inför sin resa till Ryssland ville Byron gärna få lite tips från någon som varit där. Det fanns inte så många att välja på vid den tiden; den enda han kände var George Bernard Shaw.

Och visst hade GBS varit i Ryssland. Ett halvår tidigare hade han tillsammans med lord och lady Astor gjort ett uppmärksammat fjortondagars besök i landet. En PR-vinst av stora mått för Sovjet; men GBS var nog stundtals en rätt besvärlig gäst. Under ett besök i Moskva fick Sven-Erik Eriksson höra en skildring av mottagandet på flygplatsen. Högtidliga tal, paraderande soldater, tutande blåsorkester, och så förstörde GBS alltihop. Klappade sig på knäna och skrattade för full hals, som om han hade sett en riktigt bra clownakt på cirkus.

All solennitet försvann som en punkterad ballong. Och vid besök på propagandainstitutioner kunde det hända att hans små inpass fick guidens intrimmade oration att hoppa ur spår. Men hemkommen hade han bara lovord för den nya ryska staten, och det återspeglades i hans pjäser. Redan i “Too true to be good”, som tillkom samma år som Rysslandsbesöket, figurerar en idealstat UFSS (Union of Federate Sensible Societies eller något sådant). Ett par år senare hade han en tvåaktare färdig som mera direkt tog den socialistiska staten i försvar. Pjäsens namn är “On the rocks” - det har ingenting att göra med en under senare år populär förfriskning utan skall fattas bokstavligt. I svensk tappning kallas pjäsen “På grund”.

Företalet, som knappast har någon anknytning till innehållet i pjäsen, är en uppbygglig läsning. Det försvarar statens rätt att likvidera människor som är skadliga för samhällets utveckling precis som man utrotar råttor och andra skadedjur. I demokratierna har man sedan länge godtagit att konjunktursvängningar, omplaceringar, lockouter, nöd och umbäranden förkortar även oskyldiga människors liv. I det socialistiska samhället är avlivningen planmässigt styrd och drabbar endast sabotörer och parasiter - individer som det borgerliga samhället skonar i sin orimliga vördnad för livet. Det är endast tack vare tjekans medverkan som kollektiviseringen av det ryska jordbruket kunnat genomföras. All avlivning måste givetvis ske smärtfritt, grymhet och tortyr kan inte tolereras. Nackskottet är en human avlivningsmetod.

Robert Byron sökte alltså upp GBS och blev som alltid vänligt mottagen, men om Ryssland hade han inte så mycket att säga. Byron frågade honom vad han tyckte var av särskilt intresse att observera och ta del av. — I Ryssland ? Vad skulle det vara. Jo, en sak frapperade mig - det var i Lenins mausoleum. Jag hade alltid tänkt mig honom som svartskäggig, men skägget var faktiskt rött!

Detta var den förhandsinformation Byron fick med sig på resan. Fram på nattkröken följde jag Byron hem till Edvin Lindgrens våning och det rum han delade med sin eskort. Som lyfte sitt lurviga huvud från kudden och verkade nöjd med att ha sitt anförtrodda kolli under kontroll igen.

I sin bok “Four studies in loyalty” ägnar Christopher Sykes en av studierna - den längsta — åt Robert Byron. De närmaste åren fylldes av resor och studier, framför allt i Asien, och ett produktivt författarskap. Från mitten av trettiotalet fick han ett nytt mål. Under sina resor hade han fått upp ögonen för hotet från Berlin och satte in all sin energi på att göra sina landsmän medvetna om vad som var att vänta och förmå dem att öka sin beredskap. Sedan kriget brutit ut arbetade han inom informationstjänsten. Under den andra krigsvintern lämnade han England med Alexandria som mål,officiellt som speciell korrespondent för en grupp tidningar. Hans egentliga uppdrag antogs gälla Grekland där en konflikt närmade sig. Han kände landet väl, och associationerna till hans namne och avlägsna släkting (“he is somwhere in the family”, för att citera Robert själv) och aktionen i Missolonghi på 1820-talet gav honom en lämplig bakgrund.

Han kom aldrig till Alexandria. Fartyget torpederades - inga överlevande.

Tillbaka till toppen

8. Industrigrannar

Det fanns ännu ett elmaskinföretag i Jaroslavl. Energia, en liten fabrik som tillverkade lågspända likströmsgeneratorer för batteriladdning — kanske 500-600 per år. Vi hade knappast någon kontakt med dem förrän ASEA-fabriken övergått i rysk ägo då Energia införlivades med företaget. Flera av oss svenskar som var kvar efter övertagandet fick anledning att besöka Energia i uppdrag för den nya ledningen. En av vännerna på verktygssidan gjorde en upptäckt: Energia arbetade med verktyg från Eskilstuna. Importerade genom en lyckad forcering av licensbyråkraternas krångelbarriär ? Knappast. Det fanns ju ett välordnat verktygsförråd på närmare håll, och det gällde ju bara att övertala några patriotiska medhjälpare som kunde ordna med överflyttningen. Kanske en förklaring till en del av svinnet på ASEA.

En nära granne till ASEA var Autozavod, bilfabriken, som tillverkade tunga lastbilar — märke Hercules - på licens från USA. Utleveranserna passerade förbi mitt kontorsfönster. Det var ett hackigt och ojämnt flöde. Jag såg aldrig fabriken på insidan; däremot fick vi ta emot ett besök från dem. Verkstadschefen var en ingenjör av finlandssvenskt ursprung men rysk medborgare. Han bad att få ta sina arbetsledare med sig på ett studiebesök hos oss. Jag fick ta hand om gruppen; jag berättade på svenska och verkstadschefen översatte till ryska. Det var intressant att lyssna till hans egna kompletteringar till vad jag hade att säga. Här ser ni att arbetarna jobbar på i ett sträck, utan några avbrott för frågor och eviga diskussioner. Arbetsledarna har gett dem all instruktion som behövs”. I gjuteriet hade de fått något krångel på transportbanan; en skänk med smält järn hade fastnat på halva vägen. De två svenska förmännen slet som djur för att få fart på skänken innan järnet hann kallna. Och det klarade de. “Där ser ni hur svenska arbetsledare jobbar. Sitter inte på kontoret och röker papyrosser”.

Strömmen av bilar från Autozavad var gles.

Jaroslavls stora industri var Rezino Kombinat, syntetgummifabriken som var ämnad att bli Europas största. Också en rätt stor ASEA-kund; vi hade levererat åtskilliga motorer och apparater till dem. En dag när jag kom in från verkstaden på mitt kontor satt överingenjör Harry Zanders och väntade tillsammans med en besökande. Han var klädd i rysk skjorta med sidknäppt krage; resten - kostymen, skorna och framför allt mannen själv - var omisstagligt US. Han hade ansvaret för installationen av produktionsanläggningen hos RK. Efter lång försening var det nu dags att montera ASEA-utrustningen som hade levererats för bortåt ett år sedan. Men alltihop låg hopvräkt i en hopplös röra. Kunde vi hjälpa honom med foton eller andra illustrationer som skulle göra det lättare att identifiera och sortera godset, särskilt startapparaterna. Foton hade vi inte men däremot sammanställningsritningar; vi skulle skicka över en sats blåkopior så snart vi hunnit dra dem. Nej, försändelser litade han inte på utan väntade hellre tills kopiorna var färdiga. Han behövde nu inte vänta så lång stund - var närmast häpen över att det gick så snabbt. (“Sånt händer ju inte, inte i det här landet”.)

Det ansvarslösa hanterandet av ASEA-godset hos RK ställde till värre bekymmer än så. Regn och snö hade haft fritt tillträde och motorlindningarna var ordentligt blöta. Det klarades genom en försiktig torkning med elström från ett portabelt aggregat. Gusev från provrummet fick ta hand om jobbet; lindningarnas isolationshållfasthet återställdes till fullt värde.

Vi frågade Gusev vad han trodde skulle ha hänt den ansvarige driftverkmästaren om han inte hade fått hjälp. Ryssarna uttrycker sig gärna i gester och teckenspråk, kanske alldeles särskilt i senare tid - gester kan inte avlyssnas. När en förfrågan om en persons frånvaro besvarades med båda händernas pek- och långfingarar lagda i kors och lätt åtskilda, visste man förstås att han fanns bakom galler. Andra tecken kunde vara mer svårtydda. Gusevs svar på vår fråga var enkelt och klart: han förde långsamt höger pekfinger tvärs över strupen.

Vi fick ju en del kontakter med RK i samband med de här leveranserna. På en förfrågan om ett studiebesök svarades att vi var välkomna. Men det blev bara en forcerad marsch genom ett par våningar i en av de minsta av de många fabriksbyggnaderna. Vi tittade på gummivalsverk och maskiner för däcksmontering utan att få någon information om vad vi fick se. De ryska GET— motorerna som vi nu såg i drift var gamla bekanta. Vi hade studerat flera exemplar: mätt upp, detaljgranskat, noga provat och räknat genom dem. En detalj hade frapperat oss: kablarna från nätet kopplades direkt till motorlindningarna utan kopplingsplint och uttagskåpa och nu fick vi se hur det fungerade. Det såg minst sagt äventyrligt ut; knippena hängde lite löst från öppningen i statorn, och isolationen var på sina ställen illa skamfilad.

Hur har det sedan gått för RK ?

Nikita Chrustjov berättar i sina “Minnen” att han år 1939 fick Stalins uppdrag att utreda vad det var för fel på bildäcksfabrikationen i Jaroslavl. Chrustjov var vid den tiden ledamot av Centralkommittén, ordinarie medlem av Politbyrån och - med kommentatorn Edward Crankshaws ord - vicekonung över 40 miljoner ukrainare. Det kunde tänkas vara ett heltidsjobb. Men nu fick han lämna det för en tid och resa till Jaroslavl med Stalins order att inte återvända till Ukraina förrän problemen med däckstillverkningen var uppklarade.

Det klagades allmänt över den dåliga livslängden has däcken från Rezina Kombinat. Chrustjov själv hade gjort samma erfarenhet som flitig bilresenär mellan Kiev och Moskva — en sträcka på 800 km eller så. (Under en period i slutet av 30-talet var Centralkommitténs medlemmar förbjudna att ta flyget). Med hjälp av Centralkommitténs maktapparat trummade Chrustjov samman all tillgänglig expertis på däckstillverkning och satte igång sin undersökning. Det visade sig att man för 1-2 år sedan hade beslutat göra vissa avsteg från de instruktioner som den amerikanske tillverkaren av produktionsutrustningen hade lämnat. Däcken bedömdes som överdimensionerade, och man beslöt att ta bort ett par cordlager och även spara in en del på däckskantförstärkningen av ståltråd. Stötbrigader skulle driva upp produktionstakten. Vid ett inspektionsbesök rekommenderades de här reformerna av Lazar Kaganovitj, som ledde folkkommisariatet för transportväsendet under några år på 30-talet.

Resultat: Väsentliga besparingar i material, produktionssiffrorna drevs upp långt över de amerikanska normerna. Och däckens livslängd sjönk till en tiondel.

Chrustjov drar gärna fram Kaganovitjs försyndelser, placerar honom som god trea bland missdådarna i Kremltoppen, efter Stalin själv och Lavrentij Beria. Han är säkert väl meriterad för platsen. Vad Chrustjov inte finner anledning att beröra är att han själv gjorde sin snabba klättring till partitoppen tack vare Kaganovitjs beskydd och som hans närmaste medarbetare och högra hand.

Vid Rezino Kombinat återgick man till att producera enligt den amerikanska instruktionsboken. Inga fler foton av stötbrigadshjältar på verkstadens hederstavla. Enligt Chrustjov blev resultatet hållbara däck av god kvalitet.

Och sedan var bekymren ur världen ?

Bilismen i Sovjet tog ett språng framåt med den ryskbyggda Fiatbilen Zjiguli (Vaz eller Lada i exportversion). Togliattifabriken byggdes 1967-71 — ASEA var med på ett hörn med sina induktionsugnar - och lär ha producerat nära 700 000 bilar 1977. År 1973 återvände de sista av de 2 000 italienska tekniker som arbetat på anläggningen och kunde berätta om en oändlig rad av problem. (“Ordeal on the Volga”, Time Magazine, 5 mars 1973). Bilmodellen måste modifieras för att kunna starta och köras på vintern - rysk vinter - och chassit måste höjas 35-40 mm för att kunna trafikera knaggliga ryska bygdevägar. Jetmotorer på lastbilsflak användes vid bygget för att töa marken och för att förebygga frostsprickor i nygjuten betong. I början av produktionen måste man utnyttja inhemska underleverantörer för många detaljer. En stor del - kanske hälften — måste kasseras. Och : “Tires from the factory of Jaroslavl wore out after no more than ten miles of testing”.

Tillbaka till toppen

9. I rysk tjänst

I ASEAs årsberättelser talades i försiktiga ordalag om vissa svårigheter vid Jaroslavlfabriken, bl. a. med materialförsörjningen. Under sista året blev situationen allvarligare. Avsättningen hade tidigare inte varit något problem, marknaden slukade allt vi hann tillverka, men nu minskade plötsligt efterfrågan radikalt. Det fanns tydligen en strävan från ryskt håll att överta fabriken. Detsamma gällde även andra utländska koncessioner, bi a övertogs SKF-fabriken i Moskva vid den här tiden.

Under överläggningarna krävde de ryska förhandlarna som väntat en detaljerad inventering. Det betydde åtskilliga veckors arbete på kvällar och veckohelger för hela svenskgruppen. Vi fick var sitt ansvarsområde att beta av tillsammans med en partner från köparsidan. En talrik grupp av sakkunniga hade mobiliserats från landets industricentra. Ersättningen för all övertiden blev förstås en försvarlig hög med rubler som vi på något sätt måste göra slut på under den korta tid vi hade kvar i Ryssland.

Resultatet av inventeringen blev, att ryssarna lika gärna kunde ha accepterat de bokförda uppgifterna. Där fanns inga friserade siffror, allt stämde. Men vid ett par tillfällen försökte några ryska förrådsjobbare att fuska med materialkvantiteterna. Det observerades och föranledde ett beklagande och en ursäkt. Ronden bör ha gått till ASEA.

En söndagsförmiddag gjorde jag slutpasset i inventeringsjobbet. Det gällde provrummets utrustning. Gusev hade lagt upp alla mätinstrumenten i en lång rad - det såg ganska imponerande ut. Han sa: ”Tänk om en gumma från landet kom in här och fick se en sån förfärlig massa ikoner av en sort som ingen hade sett förut. Hon skulle bli vimsig”. Och han spelade upp en sketch, for fram och tillbaka längs instrumentraden, bockade och neg och gjorde korstecken, Och låtsades vara alldeles dödsförskräckt.

Och så anlände min inventeringspartner, och vi gjorde vår slutkoll. Friktionsfritt.

Personalen vid övertagandet Röda flaggan i topp vid övertagandet
Personalen samlad framför fabriken vid övertagandet den 11 maj 1932. Foto: ASEA, Västmanlands läns museum Röda flaggan hissad över kontorsbyggnaden 11 maj 1932. Slut på den svenska epoken. Foto: ASEA, Västmanlands läns museum

Den 11 maj 1932 överlämnades fabriken till de nya ägarna. Och samma dag blev vi uppsagda. Ett avgångsvederlag på tre månaders grundlön skulle utgå, men endast om vi, ifall den nya ledningen så begärde, stannade kvar i rysk tjänst upp till tre månader. Uppsägningen var väl inte så hotfull som den kunde verka. Alla Aseater kunde räkna med att fortsätta i företaget efter hemkomsten.

Övertagandet firades med tal och demonstrationståg. Severnij Rabotchij hade ett reportage om händelserna med rubriken “Röd fana på ASEA—fabriken”. I glädjeyran råkade skribenten datera artikeln 11 april, en månad för tidigt.

Tidningen är daterad onsdagen den 31 maj , men inte 1932 utan år 15 av proletariatets diktatur. Det sättet att räkna levde alltjämt kvar vid den här tiden. Däremot hade man övergett det kortvariga experimentet med sexdagarsvecka - det pågick något år - och de gamla veckodagsnamnen var åter gångbara. Under franska revolutionen infördes dekaden, tiodagarsveckan; sexdagarsveckan i Sovjet — 60 veckor à sex dagar och fem helgdagar per år - blev kortlivad. Det som består är de fem helgdagarna: 1:a och 2:dra maj, två revolutionsdagar i november, och Lenins dödsdag i januari.

Det var ett femtiotal svenskar som under några år hade arbetat tillsammans för att hålla fabriken i gång. Tjugo stycken, med Harry Zanders i spetsen, sade sig den nya ledningen vilja hålla kvar. Med i stort sett samma arbetsuppgifter men i en helt annan arbetsatmosfär. Lite omflyttningar i bostäderna och på arbetsplatsen var ofrånkomliga men vi hade tillförsäkrats i alla avseenden samma ekonomiska och sociala villkor som hittills.

Midsommar 1930 Svenskarnas majstång 1930 när de fick löva den på Svenska gården. Foto: Nikolaj Petrovitj Tverdisjev

“Samma sociala villkor” tycktes inte inbegripa att fira midsommar på svenska. Svenskkolonin hade rest en midsommarstång varje år; en bild av den finns i ASEAs Tidning 9/1930, s 130. Björklöv skaffades genom de åkare som fabriken anlitade, vi hade ingen möjlighet att gå ut och ta det själva. När vi begärde samma förmån efter övertagandet fick vi ett avböjande svar från den nye företagschefen. Fabriksledningen kunde inte medverka i organiserandet av religiösa högtider. Det stod naturligtvis svenskar fritt att arrangera firandet, men detta fick inte störa fabrikens verksamhet. Organisera firandet så som våra arbetare gör vid sina revolutionära arbetsfester!

Vi reste stången ändå, fast den var alldeles kal så när som på ett jättelikt rabarberblad i toppen. Den såg inte särskilt religiös ut.

Ungefär en månad efter övertagandet kallades till den första produktionskonferensen. Personlig inbjudan från fabriksledningen, partikommittén och fackföreningen adresserad till kamrat Maijgren. Konferenslokal var stadens teater. Fabrikens direktör inledde med ett rätt faktabetonat föredrag om produktionsplanerna för det kommande halvåret och perspektiv på fabrikens utveckling. Fackordföranden talade så över temat “0m massornas arbetsinsatser” och sedan följde en lång rad av inlägg. Att lyssna på föredrag kräver ju kunskaper i språket som flera av oss inte hade. Men det mesta vi fick till livs var en arsenal av prefabricerade propagandafraser: uppfylla planen, överträffa planen med så och så många procent, bygga det socialistiska samhället. Och det ställde väl inte så stora krav på åhörarnas fattningsgåvor.

I gruppen på podiet fanns en grov, gorillalik figur, som tycktes halvsova, helt omedveten om vad som försiggick omkring honom. Men han sov inte, han bara laddade upp. Mot slutet av konferensen fick han ordet. Han for upp som ett skott, och under större delen av en timme bombarderade han auditoriet med en kaskad av hetspropaganda, i oavbrutet fortissimo, inga pauser för andhämtning. Tog emot applåderna, steg ner från talarstolen och sjönk tillbaka i sin tidigare nirvana.

Konferensen började klockan sex på eftermiddagen och höll på i mer än fem timmar. Vi var för trötta i hörselgångarna för att kunna uppskatta kvällens sista programpunkt, en operaföreställning. Tsarskaja nevesta, Tsarbruden, av Rimskij— Korsakov.

Vi gick hem.

Våra efterföljare i fabriken fick känna av bristerna i försörjningsläget ännu mer än vi hade gjort. Ett par exempel:

Kontorsmateriel. För externkorrespondensen användes delvis kuvert gjorda av gamla tidningar. Papperet viktes så att tryckraderna gick diagonalt över kuvertet; adressen, som skrevs för hand med bläck, blev på så sätt inte allt för svårläslig.

Råvaror. En dag ringde chefen för metallgjuteriet och bad mig komma ner på lunchrasten. Han ville visa den senaste leveransen av metallskrot till gjuteriet. En rad decauvillevagnar, alla med samma last: mässingsikoner. Det slags ikoner som fanns eller funnits - i så gott som alla ryska hem, betydligt mer spridda än de mer exklusiva målade ikonerna. Några var starkt nötta eller sönderbrutna men många var väl bibehållna. De skulle nu omvandlas till släpringar i motorerna och kontaktskenor och andra detaljer i apparaterna. 0m materialets samman sättning och lämplighet för ändamålet visste man väl inte så mycket.

Ett halvt dussin av ikonerna sitter på väggen här hemma. Det bör vara preskriberat nu.

Kanske.

Det fanns en förnödenhet som det inte rådde någon brist på: folk. Med några få undantag reste svenskarna hem efter mindre än tre månader i rysk tjänst. Under den tiden hade man hunnit mer än fördubbla antalet tjänstemän. Ökningen berörde alla nivåer. Direktör Edvin Lindgrens efterträdare fick omgående en assistent, pomoschnik direktora, förkortat pom-dir. Som snart också fick en assistent, pomoschnik pomoschnika direktora, pom-pom-dir. Innan vi lämnade av var en pom-pom-pom installerad. Det gick rykten om en pom-pom-pom-pom.

Nya avdelningar inrättades som låg utanför vår erfarenhet. I kontorets vindsvåning hade vi haft en enda arbetsplats: ritningsarkiv och blåkopiering, personal en man. Vi var bara några få som hade ärende dit. Där inrättades nu ett nytt, anonymt kontor.

Jag fick en och annan glimt av det, när en arbetare eller tjänsteman som kallats dit kom ut efter samtalet - lite kallsvettig och darrig, med skrämda ögon. Vid ett par skrivbord längst in i rummet satt två uniformsklädda män, båda lika bleka, lika allvarliga. Jag såg dem aldrig ute i friska luften.

De nyanställda rekryterades inom landet, med några få undantag. Ett par tjeckiska metallarbetare som arbetat 15-20 år som svarvare och fräsare i USA sökte och fick arbete. De åberopade politiska meriter som säkert uppskattades: utvisning för revolutionär verksamhet, återresa till USA med partiets hjälp, mångårigt arbete inom partiorganisationen i USA. 0m kompetensen på verkstadsgolvet sade meritförteckningen ingenting.

Konstruktionsavdelningen Konstruktionsavdelningen TK Foto: ASEA, Västmanlands läns museum.

Det mycket rymliga kontorsrum där jag hade min egen arbetsplats blev lite mera tättbefolkat efter ommöbleringen vid övertagandet. Platsen mitt emot mig övertog den nye överingenjören Krivenko i väntan på att Harry Zanders stol skulle bli ledig. Skrivborden ställda mitt emot varandra, gemensam telefon, som var vanligt på den tiden. Längre in i rummet satt bl. a. de två som skulle fortsätta mitt jobb.

Isak Abramovitj Abramskij, älskvärd och kultiverad, mer än dubbelt så gammal som jag, hade i många år undervisat blivande elektrotekniker men fick väl nu sin första kontakt med elmaskindimensionering i praktiken. Han hade massor att fråga om, och jag försökte så gott jag kunde sätta honom in i jobbet under timslånga samtal vid mitt skrivbord.

Efter några veckor fick A en medhjälpare, en tysk ingenjör Oestreicher. Det var troligtvis de växande antisemitiska stämningarna i hemlandet som hade förmått honom att ge sig österut

Jag kan inte minnas att jag någonsin hade ett samtal på tre man hand med A och O. När A avbröt sina konsultationer för ett besök i provrummet eller verkstaden brukade O inta hans plats. Han hade sysslat med elmaskinberäkning på hemmaplan, och vi diskuterade det jobb jag just då höll på med: att anpassa motorserierna till rysk effektstandard. Han visade mig ett par artiklar som han hade publicerat i Elektrotechnik und Maschinenbau och berättade att han hade observerat några bidrag av en ASEA-man, Ludvig Dreyfus, i E u M. De hade för hans del placerat ASEA på kartan bland tekniskt högkvalificerade företag.

Han berörde aldrig sin äldre kollega vid våra samtal. Men han kunde le lite maliciöst när mina samtal med A kom in på alltför enkla frågor.

I ledningens direktiv för nyorganisationen vid vårt avtåg placerades A som min efterträdare, O nämndes inte. Att det inte skulle hålla var ganska klart. Av en bland de svenskar som förlängde sitt engagemang har jag fått veta att A förflyttades till det lilla inkorporerade företaget Energia några månader efter vår avresa.

Vi hade givetvis regelbundna överläggningar med våra nya samarbetspartners om allt som rörde vårt arbete. Om samtalet gled in på andra ämnen försökte vi avfärda dem så lättvindigt som möjligt. Ingenjör Krivenko var inte särskilt fallen för demagogiska utläggningar och var lätt att samarbeta med. Någon gång tog han upp frågor som låg utanför jobbet. Han visade en broschyr om industrialiseringen i Sovjet med bl. a. en brant kurva över produktionsvolymens utveckling. Han uppskattade inte precis den kommentar han fick — att vi också hade upplevt den hiskliga rubelinflationen och närmast var förvånade över att kurvorna inte var ännu brantare.

En morgon några dar senare placerade Krivenko med ett - som jag tyckte - onödigt belåtet leende ett färskt exemplar av Severnij Rabotchij på mitt bord. Nytt från Sverige på första sidan, enda gången det hände. Så vitt jag vet. En kort notis med en teckning och en kraftig rubrik. Teckningen visade en man i en likkista; kistan hade formats som en tändsticksask. Rubriken ett enda ord: KRASCH! Onomatopoetiskt och internationellt.

Det var ju inga färska nyheter. Vi hade fått våra svenska tidningar, även om postgången var trög - poststämplarna kunde ibland visa att tidningen först hade gjort en avstickare långt bort i Sibirien innan den kom till oss.

Det fanns inte mycket att tillägga just då, men någon vecka senare fick jag alldeles osökt tillfälle till en replik. En billig poäng, men välkommen.

Krivenko skulle tända sin cigarrett. Strök en sticka mot plånet tände inte. En till, och en till. Samma sak. Han fortsatte med sticka efter sticka. Det var en situation som alla nikotinister kände igen. Ryska tändstickor hade de senaste månaderna blivit sämre än någonsin. Tre, fem, tio, femton stickor innan man fick eld. Tändsatsen kletade som lera mot plånet.

Krivenko hade otur den här dagen. Han gjorde av med en mer än halvfull tändsticksask utan att få fyr på sin cigarrett. Den tomma asken landade i papperskorgen med ett ilsket “Tjort vazmi!“

Jag hade några askar Three Stars i en skrivbordslåda. Satte en sticka mot plånet och vred den mellan tummen och pekfingret. Den tände och brann som ett altarljus. Krivenko tackade. Och sedan sköt jag över asken till honom “Kreugerstickor. Varsågod”. Han sa inte ett ord mer den dagen. Nästa dag samtalade vi som vanligt men höll oss till frågor som rörde jobbet.

Och jobbet hade ändrat förutsättningar. Det köpmotstånd ASEA hade mött under de sista månaderna var totalt försvunnet. De nya motorbeställningar som flöt in och som jag hade att specificera lindningsuppgifter till var tilltagna i god rysk stil. Orderstocken fylldes på med några miljoner rubel.

De skriftliga direktiv som fabrikens direktör sände ut rubricerades inte instruktion eller meddelande som hemma i Sverige utan Prikaz, vilket betyder order, befallning. Prikaz nr 65 distribuerades några dar innan vårt engagemang upphörde och behandlade vaktavlösningen. Det meddelades att flera av svenskarna hade erbjudits fortsatt anställning på oförändrade villkor i fem månader, fram till årets slut. Fyra hade accepterat. Några hade vägrat blankt, andra hade krävt lönehöjningar som var helt oacceptabla. Exempel gavs. Sedan följde en lista med förordnande av ersättare för de avgående svenskarna.

Gjuteriet Gjuteriet i Jaroslavl. Foto: ASEA, Västmanlands läns museum.

Vid årsskiftet vände två av de kvarvarande svenskarna hemåt. Kvar fanns under ytterligare något år två man, gjutmästaren i järngjuteriet och hans medarbetare. En artikel i Izvestija för den 24 april 1933 behandlade Jaroslavl-fabriken. Fullt erkännande gavs åt fabriksbygget och den svenska insatsen i övrigt, givetvis med det politiska ställningstagandet orubbat. Men artikelns tyngdpunkt låg på ett uppdrag som centralledningen i Moskva gett fabriken och som låg helt utanför dess normala verksamhet: att framställa traktorkolvar. Inom jordbruket hade man mängder av amerikanska traktorer som var oanvändbara för att reservdelar saknades.

Man hade lite problem under inkörningen, men snart var gjuteriet uppe i en produktion av Caterpillarkolvar som var flera gånger större än man räknat med. Izvestija är helt klar över orsaken till framgången: man hade mobiliserat massorna. Samtidigt kan man inte dölja att det var de båda svenska arbetsledarna (“De är bra svenskar”) och deras kunnighet som spelat den avgörande rollen.

Izvestija berättar inte hur framgången firades i fabriken. Hela arbetsstyrkan samlades till en festlighet i en av fabrikshallarna. Tal hölls. Hallen var dekorerad med flaggor och banderoller. Och fyra porträtt. Överst stora foton av Lenin och Stalin och därunder, något mindre, av Gunnar Bokvist och Kalle Eklund.

Svenskepokens slutvignett.

Tillbaka till toppen

10. Hem på omvägar

Det massiva övertidsarbetet i samband med fabriksöverlåtelsen hade gett oss packar med rubelsedlar som inte kunde växlas ut och inte gärna förbrukas i tomma butiker. Flera av svenskarna hade investerat pengarna i en resa med hjulångarna som trafikerade Volga. ”Blindtarmen” och jag, som hade skickats hem på sjukpermis tillsammans ett år tidigare, beslöt att följa exemplet. På hemresan tog vi alltså en omväg via Saratov, vilket betydde en flodfärd över nära hälften av Volgas 3600 km. Att köpa biljetter för hela resan gick inte för sig. Vi fick börja med att ta oss från Jaroslavl till Nizjnij-Novgorod, eller Gorkij; staden höll just på att ändra namn. Här måste vi byta båt och försöka få plats på något av de fartyg som trafikerade huvudleden från Moskvadistriktet över bifloden Oka och vidare nedåt Volga. Jag fick kontakt med en flodbåtsstyrman som visade mig till en rad biljettkiosker nere vid hamnen, biljettförsäljningen skulle börja sent på kvällen. Det var fullt av folk när vi kom dit. Jag gick längs köerna för att finna ut vilken lucka som var den rätta. “Ställ dej i kön, kamrat” hördes en röst ur mörkret. Jag hade ingen tanke på att bryta kön, men då dök min vän styrmannen upp. Ett ord ”Inospetsialisti” till mannen i luckan. Utländska specialister. Vi fick våra biljetter bums, utan några protester. Jämlikheten fungerade.

Vid våra badutflykter från Jaroslavl längs floden hade vi någon gång träffat på pråmtransporter bogserade på det gamla sättet av pråmdragare som gick längs stranden med sina draglinor. Men det hörde till sällsyntheterna, bogserbåtar hade ersatt några hundratusen pråmdragare. Men hjulångarna som vi reste med förde tanken till gångna tider - Mark Twain och Mississippi. Timmertransporterna från övre Volga likaså. Timmerflottar på flera hundra meter med små timmerkojor där flottningsskepparna bodde med hustrur, barn och hundar medan flottarna i månader sakta drev neråt floden.

Samvaron ombord under några dagar med ett antal semestrande och lediga sovjetmedborgare var givande. De tog gärna kontakt - utlänningar var en kuriositet som man inte bjöds på till vardags. Som att få gå gratis på menageri.

Ångbåtar på Volga Båttrafik på Volga i början av 1900-talet. Foto: Wikimedia Commons, Steamboats on the Volga River.

På morgnarna var det någorlunda svalt och däcken praktiskt taget tomma. Det var en behaglig tid för en däckspromenad. Fram på förmiddagen började övriga passagerare vakna till liv. De flesta måste ha medfört matsäck; den rymliga och hyggligt inredda restauranten var glest besatt. De ryska passagerarna visste naturligtvis att vad den led brist på var mat. Förråden var gruvligt små, likaså de kompletteringar man kunde göra under vägen. När hovmästarn kom underfund med att vi var regelbundna gäster ordnade han en liten extra underrättelsetjãnst. Vi fick tips så snart han kunde bjuda på något ätbart.

Mot kvällningen samlades passagerarna i salongerna för- och akterut, och där stannade de till långt in på småtimmarna. Och sjöng. Någon satte sig vid flygeln, sånggrupper improviserades, och sedan var det bara att tacksamt lyssna och ta emot. Att sjunga, och sjunga i stämmor, tycktes vara medfött. Men det hade vi ju lärt oss av tonsäkra småknattar i förskoleåldern som vi lyssnat till på Jaroslavls gator.

De passagerare ur första och andra klass som vi träffade samman med på dagarna hörde väl till sovjetsamhällets medelklass. De hade mycket att fråga och tala om. Ett äkta par i medelåldern kom fram till mig och föreställde sin dotter som gärna ville säga några ord. Hon var en liten dam i tioårsåldern i skotskrutig hängselkjol och med flätor i kringlor vid öronen, allvarlig och artig, och vi konverserade i kanske fem minuter. På engelska. God och vårdad skolengelska från hennes sida. Och bakom henne mamma och pappa, runda, goda, brett leende. Och stolta. Hon förstår vad han säger, hon kan tala med honom på det här underliga språket. Det är skönt att någon gång möta mänsklig lycka som är helt ogrumlad.

Jag fick en lektion i jämlikhet. En av medresenärerna beskrev vilken skillnad det var att resa nu mot på tsartiden. “Ni reser första klass, jag andra. Förr var dörrarna mellan klasserna låsta. Nu är de öppna, vi kan ströva fritt längs hela däcket. Ni har en salong längst förut, vi har en akterut - kanske inte fullt så elegant men med en lika fin flygel”.

Och så vidare. Jag svarade att visst var detta bra, men det fanns ju en massa andra passagerare, instängda på nedre däck. ”Folk från bondlandet” Han var helt omedveten om att det fanns en hake i hans resonemang.

Befäl och besättning stoppade snabbt och effektivt varje försök av passagerarna där nere att komma upp och andas lite frisk luft. Men ingen hindrade mig när jag gick ner för en stunds sight-seeing. Ett obeskrivligt gytter av mänskokroppar, bylten och diverse bråte som täckte varenda liten bit av durken. Värre än på järnvägsstationerna, där man ofta fick kliva över män, kvinnor och barn som om en liten folkvandring var på gång bland de sämst ställda. Drev kors och tvärs genom landet i hopp att hitta en plats där förhållandena var något bättre.

Semesterresor var det inte fråga om.

Min reskamrat sökte upp mig en förmiddag när jag stod vid relingen och tog in landskapet. ”Kom ned och snacka engelska”. Den jag skulle snacka engelska med var en mycket behaglig bekantskap. Hon talade engelska, tyska, franska, verkade väl insatt i konst, litteratur, historia. (Politik snuddade vi inte vid). Lite mogen ålder kanske, vilket vid den tidpunkten i livet betydde några och trettio. Språklärarinna, tolk, över sättare ? Hon reste i sällskap med ett par väninnor som hon tyckte vi skulle träffa. Vi följde henne bortåt akterdäck, där trion hade ordnat en mer eller mindre permanent parkeringsplats.

Blond, blågrå ögon, perfekt design. Intelligent och snabbtänkt, 23 år, kirurg från universitetet i Moskva. Skalpellerna hade hon lämnat hemma. - Av den tredje i sällskapet har jag inget minne alls. Vad det nu kan bero på.

Vi drev inte inte längre omkring på promenaddäcket utan sökte oss till akterdäck. Och gjorde små expeditioner i land tillsammans när fartyget gjorde uppehåll vid tilläggsplatserna. Men vi närmade oss snabbt Saratov; trion skulle fortsätta. Vi fick ett förslag: “Följ med till Svarta Havet! Saratov är väl ingenting att ha”. Det lät ju trevligt. Men våra rubelhögar var ju inte outtömliga, och dessutom gick mitt uppehållstillstånd ut om några dar. Innan dess måste jag inställa mig på utlänningskontoret i Moskva och få det förnyat. Så tyvärr... Det måste bli Saratov.- Då tycker jag du ska tala med min man. Han känner bra till Saratov. — Din vaförnågot ? Bor han i Saratov ? - Nej, vi bor i Moskva. — Var finns han då ? — Här, har på båten!

Jag sa att jag gärna ville träffa honom och det ordnades samma kväll. Han var minst femton år äldre än sin kirurghustru. Bland oss andra solbrända semestrare var han ensam alldeles vinterblek. Han hade använt sin så kallade semester till att sitta i hytten och begrava sig i rapporter, tabeller och diagram. Hans arbetsplats var det ministerstvo som hade hand om industriplaneringen. Säkert ett Sisyfosarbete. Han tyckte i alla fall att han under de här “semesterdagarna” hade lyckats reda ut ett par särskilt trassliga härvor. Vi samtalade länge i augustimörkret över Volga. Innan vi skildes sa han: ”Ni i västländerna är så oändligt långt före oss på vartenda område. Men tror ni inte att, om vi verkligen arbetar hårt, vi så småningom, kanske efter lång tid, kan komma upp till någotsånär samma nivå som ni”. — Han kunde inte veta hur lite min bedömning var värd i den frågan. Jag svarade att om det fanns många sam satsade lika helhjärtat och outtröttligt som han själv skulle det nog gå. Banalt och dumt, men kanske en gnutta sanning i botten.

Planekonomen och kirurgen var ett omaka par. Det kanske var rent praktiska överväganden sam fört dem tillsammans. Att gifta sig kunde vara ett sätt att få någonstans att bo.

Bland våra bekantskaper ombord fanns en man som vi i början inte kunde placera. Han var omkring eller kanske lite över 35 år. Steg ombord i Nizjnij-Novgorod där han påstod sig bedriva högskolestudier; han siktade på att bli arkitekt. Han tag ofta kontakt med oss och var mycket intresserad av vår bakgrund och vårt arbete. Inte alls några förhör, bara någon fråga då och då som ganska osökt flätades in i våra samtal. Befälet ombord bemötte honom med påtaglig respekt. “De känner mig bra, jag reser ofta med de här båtarna”. Vad en arkitekturstuderande skulle ha för nytta av att fara fram och tillbaka på Volga var inte helt klart. Det enda vi tyckte oss vara säkra på var att han aldrig hade studerat eller tänkt studera arkitektur. Men vi höll kontakten med honom, bjöd in honom på en pratstund i vår hytt då och då. Vi hade ju också klara - och starka papper. Utländska specialister; uppehållstillståndet intygade att vi var i tjänst hos Statens Elektrotekniska Trust - inte hos någon utländsk kapitalistisk koncession. Och nu tog vi en omväg söderut innan vi reste hem på semester. Han verkade så småningom helt övertygad om att vi hörde hemma i det rätta etablissemanget. Blev oväntat frispråkig.

Jag hade på känn att han hade haft något med sjön att göra och jag sa några ord om att jag hade varit sjöman i handelsflottan i yngre dar (utan att nämna hur kortvarigt det jobbet var). Det lossnade direkt, och han berättade länge och väl om sin karriär: eldare i Östersjöflottan vid revolutionsutbrottet, aktiv medverkan i revolutionen från första början, deltog i operationerna kring mellersta Volga och - tydligen med stor framgång - i utrensningsaktionerna. Och nu hade han på sätt och vis återgått till sjölivet. Som funktionär i den organisation som hade hela landet i sitt grepp, med uppdrag att hålla flodtrafiken och särskilt dess passagerare under kontroll.

Sista dagen av flodresan passade jag på att fråga honom till råds om vart vi skulle vända oss i Saratov för att skaffa tågbiljetter. Vi hade av andra passagerare hört att det kunde vara besvärligt. Han lovade att ordna saken. Innan vi skildes och sade adjö på kvällen - vi skulle vara i Saratov mycket tidigt nästa morgon - påminde jag honom om löftet. Han bad mig följa med till hans hytt som låg långt ner i hålskeppet, avskild från passagerar- och befälshytter. På det lilla inbyggda skrivbordet fanns, förutom pärmar, böcker och papper, ett foto i ram av den store ledaren och den kraftiga eller kanske snarare brutala namnteckningen tvärs över nedre hörnet. Jag hade gärna tittat lite närmare på fotot för att kolla om namnteckningen var tryckt eller möjligen skriven för hand, men det hade nog inte varit riktigt passande. “Människa av stål” sa han och visade på fotot. Och stålmannen är väl ungefär vad man kan översätta namnet Stalin med.

Han skrev några rader på ett rutat block och rev av en smal remsa och gav mig. Skrivelsen var adresserad till kamrat Michejev och bad honom ordna biljetter till två utländska specialister på Moskvaexpressen följande dag. Jag tackade för hjälpen och vår samvaro under resan, och vi skildes.

Saratov sov när vi steg i land. Vi hittade till järnvägsstationen. Efter någon timme dök en man upp i effektförvaringen och tog hand om våra väskor. Han hade gärna velat att vi stannat och pratat med honom hela dan. Hade emigrerat till USA, fyllt i sina intention papers men inte hunnit få amerikanskt medborgarskap, återvänt till det gamla landet på ett besök. Och fastnat. Ville höra allt vi kunde berätta om livet och förhållandena västerut, och framför allt i USA. Där han kände sig höra hemma.

När stationen hade vaknat gick vi till biljettluckan för att köpa biljetter till Moskva. Njet. Utsålt! Vi bad att få tala med stationschefen. Han kom. Spänstig och solbränd, i välsittande uniform (ovanligt), med en kort vältrimmad mustasch och vänliga bruna ögon. Han var uppriktigt bekymrad över att inte kunna hjälpa oss. - Linjen är hopplöst överbelastad. Det finns inte någon plats varken i mjuk eller hård vagn eller någon annanstans (godsfinka ?). Det kan dröja en vecka eller kanske fjorton dar innan vi kan ordna biljetter. 0m vi bara hade fått ett meddelande i förväg...

Jag hade hoppats slippa använda papperslappen men nu fick den komma till tals. “Vi har tyvärr inte skrivit, men jag har ett meddelande till kamrat Michejev”.

Det var beklämmande att se hans reaktion. Hans pigga och vakna ögon slocknade, solbrännan blev grå och livlös. Det var en gammal och trött man vi hade framför oss. När han efter en stunds tystnad - sekunderna var långa - talade var det med låg och tonlös röst: ”Ni får biljetter”.

Han försvann med papperslappen någonstans i de bakre regionerna. Efter en stunds väntan fick vi en kallelse till Michejevs kontor. Ett långsmalt rum. Vid skrivbordet framför fönstret i bortre ändan satt en man i officersuniform. Gradbeteckningarna förstod jag mig aldrig på, kunde bara kan statera att de skilde sig från vanliga arméofficerares. GPU hade sin egen design. Han var stor och kraftig och ganska välfödd; det som framför allt satte sin prägel på hans fysionomi var en jättelik röd mustasch. Han var mycket älskvärd när vi hälsade, hela karlen tycktes vara ett enda stort välvilligt leende. Hans blå ögon försvann nästan i det fylliga ansiktet.

Det lilla som ändå syntes av dem var iskallt.

Jag drag vår historia. Utländska specialister, i sovjetrysk tjänst. På semestrarna hade vi tidigare alltid rest direkt hem för att träffa våra anhöriga. Men på det viset fick vi ju inte se så mycket av Ryssland, och därför hade vi den här gången bestämt oss för att först göra en tur neråt Volga. Men vi hade ju ingen erfarenhet av hur man arrangerar sådana här resor och vi var mycket ledsna om vi ställde till en massa besvär. Men vår vän ombord på båten hade sagt att det nog skulle ordna sig. Klara papper, oskyldiga som barn.

Det gick hem. Efter en stunds samtal, eller snarare diskret förhör, ordnades våra biljetter.

Vi hade några timmar på oss innan tåget gick. Det har gått bortåt ett dygn sedan vi åt sist, och det skulle ta nästan lika lång tid till nästa dags förmiddag, då Moskvas restauranger skulle vara inom räckhåll. Så vi beslöt att leta upp någonstans att äta. Som överallt utom i de allra största städerna var det ont om restauranger. Vi hittade ett ställe som såg hyggligt ut, men det drevs för vissa personalgruppers räkning - funktionärer inom partiet och facket ? Man beklagade, men utomstående gäster tog man inte emot.

Jag förklarade vår situation, utländska specialister på genomresa, skulle fortsätta till Moskva om ett par timmar. De borde väl kunna göra ett undantag. Man bad oss vänta.

Och vänta fick vi, länge och val. Och så äntligen kom man och bad oss stiga på. Inte in i restaurangens matsal utan genom en sidogång till ett mindre rum där ett bord stod dukat för två. Och en silverhårig servitör tog hand om oss och serverade lunchen, tyst och artig.

Varför vi fick den här sortens specialbehandling har jag ingen aning om.

Vi kom till järnvägsstationen i mycket god tid. Vi ville vara först ombord; vi kunde ju inte tänka oss att vi skulle vara ensamma om våra platser. Så småningom kom vår “konkurrent, en ung officer med biljetter till alla fyra platserna i kupén, för sig, sin hustru, två pojkar i åldern 8-10 år och en praktfull svart schäfer. Konduktören kom, och resonemanget blev livligt. Det vill säga, inte från vår sida. Vi förstod ju inte språket. Ne panimaju. Sprechen Sie deutsch ? Do you speak English ? (Det brukade vara riskfritt och väckte ingen respons den här gången heller. Språkkunskaperna var dåliga hos det ledande skiktet vid den här tiden).

Jag lyssnade på parlamenterandet, hoppades att tåget snart skulle sätta igång, tittade ut genom kupéfönstret. Och såg rött. En jättelik röd mustasch.

Kamrat Michejev kom ombord, vande sig till officern. Tyvärr, kamrat polkovnik (han var alltså överste, fast bara något över trettio) är det nödvändigt att ni delar med er av utrymmet i er kupé. Vi har inte kunnat ordna det på annat sätt. - Han vände sig till oss och önskade angenäm resa, vi bockade till svar (vi fick ju inte glömma att vi inte kunde någon ryska), och så försvann han.

Varför gjorde Michejev sig så mycket besvär för att hjälpa ett par utlänningar ? Bara för nöjet att för en gångs skull, och när det inte kostade någonting, vara lite mänsklig och hjälpsam ? Knappast troligt. Det kanske var så att hans åtgärder främst hade översten som mål, inte oss. Armén var en maktfaktor i samhället, erkänd av alla. Här hade en GPU-man ett tillfälle att påminna en ung och framåt officer om en allestädes närvarande Högre Makt som kunde ingripa i hans tillvaro precis när som helst.

Jag tog en promenad genom de närmaste vagnarna när tåget satt sig igång. Det var den vanliga uppsättningen mjukvagnspassagerare, det fanns till och med någon enstaka ledig plats. Jag samtalade en stund med en österrikisk ingenjör som jobbade i cementindustrin i Volsk vid Volga, 10-12 mil ovanför Saratov. Röda Armén var inte representerad någonstans utom i vår kupé.

Den livliga argumenteringen mellan översteparet och konduktören dog ned till ingenting när kamrat Michejev kom ombord. Sedan var det mycket tyst i kupén. Översten, som gjorde intryck av att vare skärpt och intelligent, tog det hela mycket lugnt. Förstod att han just då inte hade något annat att göra än att acceptera. Hans båda söner - trevliga och bra pojkar — ville förstås veta varför man måste resa så trångt. Han gav dem en något färgad förklaring: I de kapitalistiska länderna finns det massor av arbetare som har det svårt. Vi i Sovjet försöker hjälpa så många som möjligt. Ta hit dem och ge dem en bättre tillvaro. Och då kan det inte hjälpas att såna här krockar i planeringen inträffar någon gång.

Överstinnan gjorde inte samma intryck som sin man. Försökte behärska sin ilska, men den lyste igenom. Låg på en konstant, hög nivå hela den tid av bortåt ett dygn som resan tog. Och visst var det lite besvärande för översten och överstinnan att ha var sin pojke bredvid sig på britsen under natten.

Den som tog situationen med ro var schäfern. Så fort han kom in i kupén sträckte han ut sig på golvet. Lyssnade suveränt oberörd till tjattret omkring honom och nöjde sig med att ligga och se magnifik ut.

Några dagar i ett sommarhett Moskva med ASEAs gästvåning som bostad och replipunkt. Vi hade en viktig förrättning att fullgöra, besöka utlänningskontoret. Förnyelsen av uppehållstillståndet med ett par månaders mellanrum hade alltid klarats av ASEAs sekretariat via Moskvakontoret. Den här gången fick vi klara det på egen hand. Inga problem, utom att väntetiden var mycket lång. Men det gav oss ju tillfälle att studera klientelet i väntrummet. Påminde om den gamla skolgeografin med illustrerat uppslag över jordens människoraser. Araber och svarta, mongolfolk av alla schatteringar, européer från figurer i tyrolerhatt och — lederhosen till folk mera av vår egen sort - tyska och amerikanska tekniker i rysk tjänst. En mycket elegant tysk ingenjör berättade att han arbetade vid en textilindustri anlagd i direkt anslutning till stora bomullsodlingar i södra Sibirien. I en kitteldal med ett klimat sam var mördande. Bokstavligt. Dödligheten bland arbetarna på fälten var hög. Men produktionsresultatet var utmärkt, och inom förvaltningen var man mycket nöjd.

Livet var brokigt också utanför utlänningskontoret. Vad man lade märke till i jämlikhetens samhälle var kontrasten mellan olika samhällsskikt, särskilt påtaglig i storstäderna. En sval, tidig morgon, innan augustihettan hade satt in, passerade vi ett barnhem i centrala Moskva. Flickor i vita, stärkta sköterskekläder höll just på att ta ut sina skyddslingar i trädgården. Ungarna var välmående och välskötta och lika lyckliga över att vara till, antingen de satt i vagn eller försökte tulta omkring på egen hand.

I parken ett stycke bortom barnhemmet såg vi något rätt märkligt: en hög med avskräde mitt på gräsmattan. Det stämde inte med den vanliga bilden av hårt disciplinerad parkstädning. Vi gick närmare. Högen började röra på sig. Den delade sig i tre levande lumphögar. Tre grabbar, 12-13 år, sam diskret försvann in på en smal sidogata.

Besprizornij , skyddslösa — biprodukt av revolutionen. Människor likviderades eller sändes till arbetsläger; deras barn fanns kvar och fick klara sig på egen hand. Drev som gräshoppssvärmarna kring landet. Antalet avtog under NEP-epoken men ökade åter mot slutet av tjugotalet i samband med livsmedelsbrist och skoningslöst hårda spannmålsrekvisitioner. Som kom till och med Stalin att trampa på bromsen, men innan dess hade besprizornij- ligorna förstärkts med massor av nya rekryter.

Man såg dem alltjämt här och var. Enligt vad ryssar berättade var det ingenting att jämföra med de skaror man hade att freda sig mot några få år tidigare. Några fall av återanpassning och rehabilitering kände man knappast till. Vem tog hand om dem? Den ryska vintern ? De vintrar vi var med om i Jaroslavl var hårda nog.

Från Moskva tog oss Röda Pilen snabbt och bekvämt till Leningrad. Vi tog in på Astoria, ett berömt ställe under tsartiden. Under revolutionsstriderna hade det tagits i beslag och använts som någon sorts kommandocentral. Och sedan var det ingenting kvar av den gamla glansen. Men nu hade det återuppstått. För att få lite stil på det hela hade man gett ansvaret för nyinredningen till en man av den gamla adeln, släkting till en av befälhavarna på den vita sidan under inbördeskriget. Han bedömdes ha den rätta sakkunskapen.

Sista kvällen åt vi middag i Astorias matsal tillsammans med ett par ryssar, ASEAs man i Leningrad och en före detta tjänsteman vid ASEA i Jaroslavl. Det var rätt livligt på Astoria den kvällen. Bland annat fanns där ett stort antal tyskar - personal i diplomattjänst och andra - som tydligen celebrerade någonting. Jag fick kontakt med att par av dem under kvällen och vi växlade några ord. Jag fick reda på varför de hade samlats, det var årsdagen av Weimarrepublikens födelse. - Att Tyskland fått en stabil demokratisk styrelse, det är verkligen något att fira!

Datum: den 11 augusti 1932.

Vi tog ett tidigt tåg till Beloostrov för att få god tid för tullbehandlingen - alltid ett litet orosmoment. Tullen var sig precis lik, men den kommandir som fick befälet över gränsförbanden var av en mänskligare sort. Fick tullmannen att sluta snoka. Vårt tåg gick och saktade som vanligt in mitt på bron. Stövelsteg i korridoren Något krångel ? Nej, det var bara vår kommandir. Öppnade kupédörren ett ögonblick –

- Angenäm resa. Och välkommen tillbaka, - Och så skramlade mannarna från Röda Armén ner från tåget. Den ensamme finske vakten hoppade på. Några minuters uppehåll i Terijoki och en sista valutatransaktion med bankiren på stinskontoret.

Och tåget fortsatte västerut.

Tillbaka till toppen