Hem till  Industrihistoriska föreningen i Västerås.

Denna artikel "Metallverken" ligger under Internetboken / Andra storföretag.

Här finns mer att läsa om Metallverken:  Mina minnen från AB Svenska Metallverken.

Nordiskan, Miljonbolaget – Det välsignade företaget

Om Nordiska Metall AB, Svenska Metallverken, Outokumpu Copper, Kopparlunden - av Lars-Olof Rudh 2002.

Innehåll

 Nöden är uppfinningarnas moder
 Tanke och handling är ett hos mannen
 Produktion för kommunikation och utveckling
 Koncernbygge
  Personkemi och konkurrens
 Den man inte kan vinna över kan man försöka förena sig med
  Staden utvidgas
  Inte bara arbeta och bo
  Alla tillsammans ger styrka
  Från koppar i Norden ut i hela världen
  Samhällsbyggare

Nöden är uppfinningarnas moder

Upp till himmelriket tog sig budbäraren på darrande ben. Marmortrappor i tre avsatser förde honom allt högre och allt närmare den allsmäktige, disponenten  Wijkman.

”Måtte han sitta i sammanträde så jag kan lämna mitt brev - och slipper träffa vitskägget”, tänkte budbäraren, som egentligen var hjälpmontör.

Han var just tillfälligt hemkommen, efter veckors och dygns oavbrutet arbete vid anläggningen i Hofors. Med sig hade han fått ett brev från ingenjörn som skulle lämnas direkt och omedelbart när han kom till Västerås.

Den store mörknade bakom silverskägget. Inte nog med att han blev störd av en svettig karl mitt i kvällstoddyn tillsammans med sin jovialiske vän Johan, karlen hade illavarslande besked med sig också. Han läste den kortfattade rapporten och ställde några frågor till budbäraren. Svaren underströk allvaret i skriften.

”Ni kan gå ut i köket och få ett glas öl”, sade han till montören. På det sättet hänvisande denne till den mer passande kökstrappan för återtåget.

”Jaha”, lät det ur silverskägget när det vände sig till Johan, ”nu hänger det på dig. Du hörde - ny tråd och nya skenor, allt i gediget material, ingen inblandning av kol och inga blåsor i vare sig det ena eller det andra”.

”Vi har inga andra sorter än de vi redan levererat av och vi ligger efter med leveranser samtidigt som bror mycket väl vet att ån sinar”, sa Johan, litet rödbrusig av toddyn och med ansträngd röst.

”Om vi misslyckas med den här anläggningen kommer vi att få betala en ersättning som är nästan lika stor som vårt aktiekapital”, suckade Oskar Fredrik Wijkman uppgivet.

"Uppblåsta våghalsar”, reflekterade han,”ja, jag vet att jag var med och tillstyrkte vårt åtagande, men nu skulle jag hellre vara ordförande i Siemens & Halskes styrelse än vår. Dom var ju kloka, eller fega, som inte vågade offerera”.

Denna fiktiva episod hade mycket väl kunnat utspela sig hemma hos Oskar Fredrik Wijkman, styrelseordförande i Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget (  ASEA), ledande Västerås-politiker, initiativtagare till Västerås Masugnsaktiebolag och en av delägarna i Vesterås Mekaniska Verkstadsaktiebolag och Svenska Ammunitionsaktiebolaget. Han var så mäktig i Västerås att folkhumorn döpt honom till ”Gud Fadern”. Hans gäst, Johan Lundin, var förvaltare vid  Skultuna Bruk och ansvarig för leveranserna av det ledningsmaterial av koppar ASEA behövde i sin produktion. Året var 1894. Kanske var det vid detta tillfälle (om det inträffade) som Gud Fadern började fundera kring modernisering av den kopparförädling som i första hand skulle tillgodose behovet i elindustrin.

ASEA hade stora framgångar men även en del problem och motgångar under 1890-talet. Trefassystemet var under utveckling både inom företaget och hos konkurrenterna. Det gällde att snabbt kunna leverera funktionssäker kraftöverföring över allt längre sträckor till allt mer krävande industrietableringar. Det var nu grunden lades till en stor del av den moderna svenska industrin. Säker och effektiv överföring och användning av elkraft kräver material med kopparns goda ledningsförmåga. I Sverige fanns ett fåtal bruk, med ganska ålderdomliga tillverkningsprocesser, som kunde leverera den tråd, plåt och stång som den nya eltekniska utvecklingen krävde. Jämn och hög kvalitet var också nödvändig för säker elöverföring och drift av anläggningarna. Elektrifieringen av ett nytt valsverk i Hofors hade, om klausulen för leveransböter utlösts, kostat ASEA nästan hela aktiekapitalet. Siemens & Halske var inbjudna att offerera men bedömde att projektet var allt för riskabelt. (Se Jan Glete: ASEA under hundra år 1883 - 1983)

Tanke och handling är ett hos mannen

Tre år efter att Oskar Fredrik och Johan blivit störda i sin fiktiva lördagstoddy var planerna klara. Importstatistiken visade stigande efterfrågan på produkter av koppar och mässing. Marknaden gav utrymme för ytterligare någon förädlare i unionen Sverige / Norge. Med stöd av två styrelsekolleger i ASEA, Victor Åkerman och Georg Wenström, disponenterna Oscar Larsson vid Hallstahammars bruk och Gustaf Abraham Granström vid Norbergs Gruvförvaltning samt goda prognoser för finansiering kunde Oskar Fredrik bjuda in till konstituerande sammanträde för ett nytt företag den 5 oktober 1897. Medagerande var dessutom drätselkammarens ordförande John Karlsson och biskopen och riksdagsmannen Gottfrid Billing. Den senare nedkallade Guds välsignelse över Nordiska Metallaktiebolaget, som blev företagets namn vid den konstituerande bolagsstämman 4 december 1897. I dagligt tal förkortades företagsnamnet till Nordiskan.

Kommunalmannen och industrialisten ”Gud Fadern” Wijkman hade ännu en gång visat sin skaparkraft. Grunden var lagd för Västerås andra storindustri. Den här gången såg han till att det fanns mark för både industri och bostäder. Han hade tagit tillfället att förvärva då Emaus gård sålde av. Förra gången skaparkraften slog till lockade han ASEA med stadens egengenererade elkraft.

Västeråskarta Kartan från 1907 visar Nordiskans (Nordiska Metallaktiebolagets) verksområde. Det begränsas av Korsängsgatan i norr, Emausbäcken i öster, ASEA:s Emausverkstad i söder och Emausgatan i väster. Utefter Emausgatan som började vid Pilgatan fanns bostadskvarter både norr och väster om verksområdet. Nuvarande Kopparlunden omfattar hela området mellan Kopparbergsvägen och järnvägen inklusive ASEA:s Emausverkstäder, bostadskvarteren och gatorna inom området.

Ambitionen att satsa modernt, rejält och stort var tydlig redan från början. Aktiekapitalet sattes till 1 500 000 kronor, en enorm summa år 1897. ”Miljonbolaget” blev företagets namn i folkmun. Vid den konstituerande stämman beslutade man satsa 50 000 kronor i  Trångfors Kraftaktiebolag som var under bildande. Bolaget skulle däremot inte köpa vare sig Skultuna eller Granefors Bruk som bjudit ut sig till de nya företagsbildarna. Johan Lundin, förvaltare vid Skultuna Bruk tillsattes som verkställande direktör. Han anställde ytterligare några tjänstemän från sin tidigare arbetsplats. Den svenske ingenjören James Forsstedt, med 18 års erfarenhet från amerikanska metallindustrier, ”head-huntades” från Worcester i USA. Stiftarna försökte också skaffa en lämplig (och billig) fabrikslokal genom att lägga anbud med 50 000 kr på den stora maskinhallen från Stockholmsutställningen 1897 som hade avslutats i oktober. Hallen gick dock till Stora Kopparberg för 61 000 kr och uppfördes i Kvarnsveden. Nordiska Metallaktiebolaget gav i stället Bergsunds Mekaniska och arkitekten och byggmästaren Oskar Herrström i uppdrag att bygga en liknande hall som den stiftarna gått miste om. Byggnaden inrymde då produktionen startade alla basprocesserna smältning, gjutning, valsning och pressning. Hundra år senare upptäcker musiker att den stora hallen (180 x 46 meter) har så god akustik att flera konserter arrangeras där. Vid sådana tillfällen skapar också sydgavelns sakralt rundbågade fönster sin del av scenografin. Mässor, stora företagsfester och teaterföreställningar har också funnit sin plats under de smäckra stålkonstruktionerna à la ingenjör Eiffel.

I november 1898, mindre än ett år efter företagets bildande, startade produktionen av tråd och kablar i tråddrageriet som redan då fanns i en separat byggnad. Det som tillverkades skulle användas för överföring av kraft från Trångfors. Parallellt med denna produktion pågick uppbyggnad av den stora industrihallen och byggandet av bostäder till arbetare. ”När fabriken med alla dess byggnader blir färdig, artar det sig att bli en liten stad för sig”, skrev VLT (Vestmanlands Läns Tidning) den 21 juni 1898. Det blev ingen egen stad men väl en stadsdel som 100 år senare heter  Kopparlunden.

Kopparlunden Den nordöstra delen av nuvarande Kopparlunden som den såg ut år 1915 med arkivbyggnaden ”kyrkan” till höger och de första 16 husen med arbetarbostäder utefter dåvarande Emausgatan. De vita husen i bakgrunden är ”Vita Sandgärdet”. Trädridån framför de vita husen står utefter. Emausbäcken som numera rinner i en kulvert ut i Mälaren. Mellan husen i bakgrunden och bäcken kan man ana järnvägen, då inte elektrifierad. På området finns nu produktionslokaler och byggvaruhus istället för bostäder. Det avgränsas nu av järnvägen i bakgrunden och E 18 i vänstra delen av bilden. Foto: Ernst Blom, Västmanlands läns museum.

De byggnader som VLT skrev om 1898 var omsorgsfullt arkitektoniskt formsatta. Efter att Outokumpu köpt Metallverken omstrukturerades företaget under 1990-talet och flera av byggnaderna blev lediga. Då blev också byggnadernas kulturella värde tydligt. Idén att Kopparlunden skulle härbärgera korsbefruktande verksamheter, inom områden som hightech, kultur, forskning och utveckling, började växa hos allt fler som såg områdets möjligheter och dess centrala läge.

Produktion för kommunikation och utveckling

Inflytandet från ASEA var stort då företaget startade, tre av de fem styrelseledamöterna ingick också i ASEA:s styrelse och ASEA var den främsta kunden. Snart blev också svenska staten en stor beställare av ledningsmaterial. Vattenfall, Statens Järnvägar och Televerket blev trogna kunder. Av allt som tillverkades år 1902 gick drygt 1/3, eller 900 ton, till Televerket. Det var nog ingen som tänkte på det då, men förutsättningarna för dagens informationssamhälle byggdes redan i början av 1900-talet. På det som en gång hette Kullgärdet har hårdvara för transport av energi i alla dess former utvecklats och tillverkats i 100 år. Bakom tegelarkitekturen i Rohbau-stil forskas det nu och utvecklas mjukvaror; system och produkter för kommunikation i glasfiberns och satelliternas tidevarv. Förutsättningarna är förändrade, men ambitionen att satsa framåt är minst lika tydlig som för 100 år sedan, nu i Kopparlundens många kunskaps- och innovationsföretag, ”Teknikbyn”.

Broschyr Företagets anläggningar, från söder, enligt en reklambroschyr från 1900-talets första decennium. Från vänster till höger visas kontoret, tråddrageriet och den stora industrihallen. Längst till vänster i bakgrunden ligger bostadshusen.

Koncernbygge

Redan år 1900 utvidgades produktsortimentet i Nordiskan genom att företaget köpte Svenska Ammunitionsaktiebolaget av O F Wijkman. Fabrikationen flyttades från Trädgårdsgatan 1, där ABB:s Norekontor ligger nu, till Nordiskans verksområde. Inviterna om övertagande av bruken i Skultuna och Granefors, hade avvisats vid bildandet av Nordiska Metallaktiebolaget. Efter nya påstötningar om samarbete bildade de tre tillsammans år 1902 Svenska Metallverkens Försäljningsaktiebolag med kontor och lager i Stockholm.

Samarbetet mellan bolagen ledde, i samband med en finansiell kris hos alla tre, till en fusion 1910. Nya finansiärer trädde till och styrelsen byttes ut. Ny vd för de närmaste 32 åren blev Erik Falk, tidigare VD vid Blötbergets gruvförvaltning. Pionjärtiden var tillända, Handelsbanken blev den främste finansiären och ASEA:s dominans i styrelsen upphörde.

Personkemi och konkurrens

En av de gamla i företagsledningen var James Forsstedt. Samarbetet mellan honom och Falk tycks ha varit en aning kyligt. Falk anställde ingenjören Magnus Schenström som assistent till överingenjören och tekniske chefen Forsstedt. I en skriftlig instruktion meddelade han dessutom att alla ärenden av teknisk art skulle handläggas av Schenström.

Forsstedt sade upp sin anställning. Han avböjde också ett erbjudande om årlig pension med 5 000 kronor mot löfte att inte starta med Metallverken konkurrerande verksamhet. Falk fick höra att den utfryste var engagerad i bildandet av Finspongs Metallverk. En av initiativtagarna till den företagsbildningen var Kristoffer Huldt, disponent vid Stens Bruk. Till ”broder Huldt” skrev Falk och vädjade till dennes bättre vetande och visade med siffror att om ytterligare ett tråddrageri startades i landet skulle det ”omintetgöra utsikterna för båda att få betalt för varan”. Han skriver vidare :”Vet nog att vår f d överingenjör önskar sluta sin bana med att af all makt motarbeta det företag, som han varit behjälplig med att grundlägga, men jag vill tro att Du, som ser klart, skall finna det olämpligt att starta ett företag, som intet har att vinna, men väl förstöra marknaden för oss”.

Forsstedt for i februari 1913 till Finspång och hjälpte till att starta driften av det nybildade Finspongs Metallverk tillsammans med Kristoffer Huldt som blev vd. Några år senare flyttade Forsstedt från Finspång för att bygga upp företaget Elektrokoppar i Helsingborg.

Falk bet i det sura äpplet och vässade verktygen för att möta den nya konkurrenten på den gemensamma arenan. Han försökte motarbeta att Finspongsverken skulle vinna inträde i Metallsektionen (en branschorganisation). På Baltiska utställningen 1914 hade Svenska Metallverken en storslagen monter. Delar av den blev koncernföretagens gemensamma produktutställning i ateljévåningen högst upp i den nya arkivbyggnaden. Den låg utanför det dåvarande industriområdet i hörnet Korsängs-/Emausgatorna. Byggnaden, med drakskeppet i kopparrelief över porten, är idag känd som ”kyrkan”. Drakskeppet inregistrerades som företagets symbol redan 1899. Falk utnyttjade också film i PR-syfte. Västmanlands Allehanda skrev den 17 april 1918 om ”premiärvisning av film från Svenska Metallverkens storartade anläggningar i såväl Västerås som Skultuna, Granefors, Kaveltorp och Sala”. Till premiären var 350 personer inbjudna med bland andra landshövding, biskop, borgmästare och stadsfullmäktige i spetsen. En förkortad version av filmen finns nu på  video som ett talande historiskt dokument.

Inbjudan Inbjudan till premiärvisning av filmen om Svenska Metallverken.

Den man inte kan vinna över kan man försöka förena sig med

"Icke egentligen för att ej nästan dagligdags bevis lämnas på mitt påstående därom, att onödigtvis förloras betydande kapital genom osund konkurrens mellan de svenska metallverken, utan mera för att bana väg för frågan, huruvida utredningsarbetet, som blivit åt Eder anförtrott, går framåt, tillåter jag mig att inberätta resultatet av en upphandling till kund i Småland som begärde offert på 11 ton mässingsplåt.
Ordern erövrades av Finspong till ett pris av kr. 1.05 pr kg., under det att en annan avnämare ej långt därifrån för samma vara godkände ett pris av kr. 1.14 pr kg. Endast på denna post förlorades inemot 1000 kronor, och – som sagt - många äro de vackra sedlar, vilka borde tillföras producenten, men som nu försvinna i försäljningsraseriet.
Tacksamt avvaktande svar på den i denna redogörelse inflätade frågan tecknar.
Högaktningsfullt
Erik Falk”

Citatet ovan är hämtat ur Falks brev till direktör Orvar Åqvist och revisor Seth Svensson den 27 maj 1931. De hade redan 1929 åtagit sig att utreda möjligheter och konsekvenser av ett samarbete mellan metallverken i Finspång och Västerås. Falk tyckte att utredningen tog för lång tid. När han inte lyckats avstyra vare sig etableringen i Finspång eller att den nya konkurrenten vunnit inträde i Metallsektionen försökte han under 20-talet åstadkomma ett samarbete eller, ännu bättre, ett samgående. Ivar Olson, vd i Finspongs Metallverk från 1919, var dock kallsinnig och hade säkert stöd av Kristoffer Huldt, tidigare vd och styrelsens ordförande fram till 1926. Det blev till sist styrelserna i de båda företagen som 1929 anlitade oberoende utredare för att få slut på dragkampen.

Först 1932 bildades en priskartell som omfattade vissa produkter tillverkade av båda bolagen. Avsikten var nog också att möta konkurrensen från importerad metall. Det här samarbetet kanske underlättade samgåendet mellan de båda företagen 1942, men odramatiskt blev det ändå inte. Arkitekten bakom den nya företagsbildningen var Carl August Jacobsson, vice vd från årsskiftet 1941/42 och vd från påföljande bolagsstämma.

Falk var inte informerad om vad som var på gång. Han fick höra nyheten på en sammankomst med St Örjans Gille. Han blev då tillfrågad om det låg någon sanning i ryktet att han skulle överta Finspongs Metallverk. Historien förmäler inte hur han reagerade. Däremot visste Ivar Olson, som styrelseledamot i Göteborgsbanken, men inte som vd i Finspongs Metallverk, att banken önskade sälja sin 51-procentiga andel i hans företag och att Svenska Metallverken i hemlighet fått option på aktierna.

På morgonen den 13 mars 1942 lämnade Metallverken en check på 9,2 mkr till Göteborgsbanken. Samma dag var det styrelsemöte i Finspongs Metallverk. Därifrån berättas att Ivar Olson omedelbart efter att mötet öppnats meddelade att aktiemajoriteten övergått till Svenska Metallverken. Därefter förklarade ordföranden sammanträdet avslutat. I Finspång kallade man Sveriges dittills största företagsfusion för ockupation, ett slitet ord 1942.

Utvecklingen av såväl produktionsanläggningar, produkter som marknader vann ändå på samgåendet. För Västerås medförde det fler arbetstillfällen och från 1954 att det gemensamma försäljningskontoret flyttade från Stockholm till det nybyggda huvudkontoret i Västerås. Om det kontorshuset skrev signaturen Svale i Svenska Dagbladet: ”I hallen skall man först låta ögat smekas av linjespelet i vindeltrappan. Räckena av mässingsrör, lindade av hovsadelmakare Mårten Palmgren i Stockholm, är som triumfbasuner till den djärvt spiralböjda betongbalken som bär upp trappstegen av teakträ. I toppen ligger glaskupolen formad nästan som SM-kulorna i företagets ammunitionstillverkning.” Arkitektoniskt är Metallverkens huvudkontor vid Kopparbergsvägen och Östra Ringvägen en god representant för 1950-talets byggnadsstil.

Staden utvidgas

Redan sommaren 1897 köpte O F Wijkman Emaus gård. Han gjorde det på eget bevåg men styrelsen för ASEA godkände köpet i efterhand som om det var gjort för företagets del. Under hösten samma år köptes ytterligare några fastigheter för att binda samman de markområden som ASEA nu ägde. ASEA köpte för att bygga bostäder och för att utvidga sitt industriområde. Det var nog ändå ingen slump att marken kom att räcka till för ännu ett företags produktionsanläggningar och arbetarbostäder.

Industristaden Västerås byggdes för att där skulle produceras. Byggandet av hus för tillverkning och den viktiga produktionsfaktorn arbetskraft skedde parallellt och praktiskt taget på samma mark. Mellan hem och arbetsplats skulle avståndet vara kort. Under den viktiga matrasten mitt på dagen förväntades arbetaren, vid förra sekelskiftet, gå hem och äta för att orka med 11 timmars arbete per dag måndag till fredag och 5 timmar på lördagen.

I det expansiva Västerås rådde bostadsbrist. År 1890 hade staden 7 847 innevånare, år 1900 11 238 och år 1910 17 606. Arbetarna klagade över höga hyror och ville ha hyresbidrag. Arbetsgivarna svarade med att bygga bostäder.

Omedelbart norr om industriområdet vid Emausgatan byggde Nordiskan år 1898 sina första bostäder för arbetare. Carl Fredrikssons Träförädlingsfabrik i Katrineholm levererade 16 gedigna hus med 4 lägenheter om ett rum och kök på 35 kvm i bottenvåningen på varje hus och 4 enkelrum med spis en trappa upp. Lägenheterna var utrustade med rinnande vatten och avlopp, egen ingång med tillhörande trappa, egen källare, vedbod och eget avträde. Husen väckte stort gillande och beskrevs i samtida press som verkliga mönsterbostäder. Rabatter och fruktträd planterades av företaget. Först när byggandet av hus för produktion och arbetare var avslutat startade bygget av kontor.

Köksinteriör Köksinteriör i arbetarbostad omkring år 1915. Foto: Västerås stadsarkiv.

Att bygga bostäder blev dock en återkommande uppgift i takt med att företaget växte. Både norr och väster om industribyggnaderna utefter Trefasgatan och Östra Ringvägen tillkom flera bostadshus under början av 1900-talet. I oktober 1915 hade Metallverken 983 arbetare och 179 tjänstemän. Företaget disponerade då 238 lägenheter för arbetare. Motsvarande siffror för ASEA var 2 250 arbetare, 500 tjänstemän och 230 lägenheter. På Sandgärdet uppfördes år 1916 tre röda trähus med totalt 28 lägenheter och ett antal enkelrum. De försågs med vattenklosetter och ansågs mycket moderna för sin tid. På samma område byggdes också hus för fyra familjer i varje. De hade fasad med grå rappning och kallades ”Vita Sandgärdet”. Lägenheterna hade bara ett rum och kök. ”Men det måste ju ha varit gott om plats. Här fanns nämligen familjer med sex barn”, konstaterar Mauritz ”Mojje” Roseen skämtsamt i boken ”Historien om oss – Metallverkare i kropp och själ”. ”Mojje” var en känd profil i företaget. Under många år ansvarade han för bostadsservicen.

Vid Lovisebergsvägen byggdes lägenheter för tjänstemän under första världskriget. När de byggdes om till kontor under 1960-talet fann man en plankstump med texten ”Detta hus byggdes under krigstiden, snickarlönen var 11 öre/tim”. Plankstumpen finns kvar i huset, nu kompletterad med årtal för ombyggnad och den då aktuella snickarlönen.

Allteftersom produktionsanläggningarna krävde ökat utrymme offrades de gamla bostadshusen. Endast ett eller annat fruktträd och namnet Kopparlunden vittnar nu om att här har människor bott och odlat i övergången mellan jordbrukssamhället och industrisamhället. De rabatter som nu i allt större utsträckning blommar i Kopparlundens informationssamhälle kan ses som ett bevarande av traditionen. VLT skriver 22 september 2001: ”Också vid Teknikbyn finns en rad festligt rika rabatter, väl skötta av fastighetsägaren”.

Modernare bostäder fick ersätta de som offrats för att produktionsanläggningarna skulle ligga intill varandra. Höjda standardkrav, ökat behov av arbetskraft och arbetskraftsinvandring bidrog till att företaget också nu aktivt engagerade sig för att hjälpa sina anställda till en god bostad. På Korsängen byggdes, under 40- och 50-talet, ett antal baracker för ungkarlar. I samverkan med fastighetsägare, HSB och Riksbyggen förmedlade företaget hyres- och bostadsrätter. En liten metallverkskoloni - ”Juntan” - bildades på det sättet av hyresgäster i några hus på Agnegatan. År 1957 erbjöd företaget anställda med familjer 83 villor på Norra Malmaberg och samma år, en- och tvårumslägenheter i den nybyggda, elva våningar höga Profilen. (År 2001 härbärgerar Profilen studenter.) Förmånliga lån och villkorade subventioner hjälpte anställda att finansiera sitt boende. Den egna bostadsförmedlingen avvecklades först 1984.

Inte bara arbeta och bo

Det var måndagmorgon med sol och en lätt bris. De glada höstfärgerna förstärktes av vimplar och banderoller över Verksgatan. Vimplarna snarare fördystrade Oskar Jönssons sinne än gjorde honom gladare. En del av banderollerna gav dramatiska budskap om spritens nedbrytande effekter på liv och samhälle, andra prisade den ljuva nyktra tillvaron. I sin omtanke om arbetskraften hade skyddsingenjören Oskar Jönsson nappat på erbjudandet att, efter motbokens avskaffande, driva kampanj mot spritmissbruket. Han hade med mycken möda hängt upp alltsammans under fredagen. Vid arbetsdagens slut på lördagen hade han gått några varv på Verksgatan för att höra om någon kommenterade hans tilltag. Det var då chocken kom, de som sade något, yttrade: ”Ja visst ja, jag måste hinna till systemet innan de stänger”. Så nu måste grannlåten ned igen.

En sommardag 1957 Hemgång en sommardag i slutet av 1950-talet. Foto: Västerås stadsarkiv.

Oskar Jönsson var företagets förste heltidsanställde skyddsingenjör. När skyddshjälm och skyddsskor hade lanserats blev det hans dagliga mundering i arbetet. Han ansåg att ingen som drabbats av olycksfall fick lämna platsen för olyckan innan skyddsingenjören kommit dit och börjat utreda orsaken. Sjukvårdaren Waldemar Goecke har berättat att hans uppgift att ge snabb vård ofta kom i konflikt med Oskars iver att utreda. Waldemar vann alltid eftersom larm om inträffat olycksfall nådde sjukvårdaren före skyddsingenjören.

Redan byggandet av produktionslokaler och bostäder gav arbete åt många. Omtanken om arbetskraften fanns med från början. En del av det tyngsta byggnadsarbetet underlättades med hjälp av den nya elkraften och transporterna gick på rälsbanor enligt  Décauvilles system. Det var dock fortfarande brukspatronernas tid i början av 1900-talet. Den arbetare som uttryckte synpunkter på sina villkor och hur de borde förbättras ansågs vara uppstudsig och riskerade att bli bryskt tillrättavisad.

Bildandet av fackförening sågs som en stor fara för lugnet och disciplinen på arbetsplatsen. När verkstadsklubben på Nordiskan hade bildats i slutet av år 1900 blev dess första ordförande Ernst Lindley samt hans far och bror avskedade. I boken ”Av kamplust och gott mod” som gavs ut till verkstadsklubbens 80-års jubileum står det: ”Lindley blev uppsagd kl 10 den 28 februari 1901 och skulle vara ur verkstaden kl 12 samma dag”. Motiveringen var svävande men rädslan för socialism, förlorad disciplin och därmed uppluckring av rådande ordning, tycks ha varit vägledande.

Direktör Erik Falk, som var vd från 1910 till 1942, beskrivs som en kärv, plikttrogen och ekonomisk men godhjärtad och kulturellt intresserad person. Han var kommunalpolitiker, engagerad i flera branschorganisationer och historiskt intresserad. En liten svart anteckningsbok, ”pliktbok”, bär vittnesbörd om hans pedagogik för att lära ut punktlighet. I boken noterades var och en som kom för sent till arbetet och pliktbeloppet 1:- krona per gång. Med de insamlade medlen drev Falk välgörenhet - diakonissor, Röda Korset och någon änka till en tidigare anställd kunde få en slant. Fornminnesföreningen fick ändå det största enskilt utbetalade beloppet på 1 000:- kr den 29 december 1920.

Kanske var det han, den förutsägbare högste chefen, som lade grunden till den kultur i företaget som kom att kallas ”metallverksandan”. De som utvecklade och var bärare av denna kultur var framför andra alla de familjer, – ja nästan hela släkter – som i flera generationer genom arbete i företaget byggde upp sin yrkesstolthet, självaktning och trygghet. Grundpelarna i förhållningssättet var pliktkänsla, solidaritet med företaget och tillit till företagsledningens rättrådiga handlande. Det fanns naturligtvis åtskilliga anledningar till besvikelser och konflikter men andan var uthållig.

I början av 1900-talet var Västerås fortfarande stapelstad med rätt att driva sjöhandel, vilket gav staden en ekonomisk särställning. Just i övergången till industristad mönstrade Johan August Lundqvist av ångaren Västeråsaren, tog med sig sin fästmö Ebba från ångarens kök och skaffade sig fast mark under fötterna i Nordiskan. Han och hans familj är ett av många exempel på ”metallverkare” som i fyra generationer skapade och levde i metallverksandan. Johan August, hans son Fritz och dotter Nanny, hennes man Erik och deras son Karl-Erik; vidare Fritz döttrar Ulla och Barbro samt Karl-Eriks dotter Kerstin har alla varit knutna till företaget. En sparkassebok vittnar om att Johan August tänkte framåt, nästan varje vecka i flera år finns insättningar med 1:- kr och ibland 2:-. Johan August bodde med sin familj i ett av Metallverkens hus vid Trefasgatan. Nanny var aldrig anställd i företaget men hennes man Erik Scherman var till 1924 chef för Sala Silvergruva som ägdes av Metallverken. När han emigrerade till Amerika fick Nanny och sonen Karl-Erik bo i ett av husen vid Trefasgatan.

Kulturintresset fortplantades också i familjerna, både Fritz och hans dotter Barbro sjöng i domkyrkokören. Fritz, med smeknamnet ”Kungen”, var aktiv i fackklubben. Ulla studerade till lärare, efter några år som sekreterare på tekniska kontoret, de övriga familjemedlemmarna blev företaget trogna under hela sin yrkesverksamma tid.

Den äldre generationen bevakade noggrant den yngres sätt att sköta sig. Barbro berättar att pappa Fritz gav förmaningar om att hon skulle passa tider och vara artig när hon fått sitt första arbete hos kamrer Torsten Lindblom på reskontran 1954. Vad Fritz däremot förteg var hur han och Torsten ”slagit runt” när de själva var i Barbros ålder. Historierna från den tiden fick Barbro höra av Torsten.

Ulla gifte sig med Marco. Han var en av många unga yrkesarbetare som företaget värvade från olika länder i början av 1950-talet. Marco var svetsare från Italien och arbetade i verkstaden. När han lärt sig svenska började han studera vid Tekniska skolan på kvällstid. Efter ingenjörsexamen fick han arbete på konstruktionskontoret och var bland annat med om att köra igång valsverket i Zutphen i Holland 1963.

1940-talet blev omvälvande i Metallverken. Byte av styrelseordförande och vd, samgående med Finspongs Metallverk, stor efterfrågan på företagets produkter, råvarubrist, ökat behov av arbetskraft och ökad fritid är bara namn på en del av de frågor företaget hade att brottas med. Personalomsättningen i vissa produktionsavdelningar var några år mer än 50%. Personalrekrytering, introduktionsprogram för nyanställda och trivselbefrämjande åtgärder blev modeord i industriföretagen. Både vd, Carl August Jacobsson, och chefen för Västeråsverken, Folke Petrén, var öppna för och stimulerade till visst personalinflytande och andra åtgärder som kunde stärka metallverksandan.

Företagstidningen Essemnytt kom med sin första utgåva i december 1945. I början av 1940-talet startade också Essemorkestern, Essemkören, Tjänstemannaklubben och idrottsföreningen med sektioner för bland annat fotboll, damhandboll, orientering, skidor, tennis, bowling, gevärsskytte och bågskytte. Tävlingar arrangerades både inom koncernen och mellan företagen i Västerås. Att slå ”storebror” på andra sidan staketet, Asea, i så många discipliner som möjligt var den största utmaningen. Den egna ammunitionstillverkningen gav anledning att måna om sport- och jaktskytte. SM-torped (SM för Svenska Metallverken) var ett starkt varumärke på tävlingsammunitionen. Metallverken instiftade vandringspriser till serietävlingar i vilka flera skickliga skyttar i företaget skaffade sig inteckningar.

Alla familjens medlemmar engagerades i idrottsföreningens ”Björnödag” med lekar och tävlingar för både stora och små och i ”Metallverkens dag” i Folkets Park. Företaget ordnade fritidsområden för anställda och deras familjer vid Framnäs i Västerås och vid Herrfallet utanför Arboga. Till 60-årsjubileet i Västerås 1957 avtäcktes inte en byst av någon långlivad styrelseordförande eller annan koryfé i företaget utan fontänen och skulpturgruppen ”Familjen”. Konstnären Ivar Johnsson har med gruppen, som är placerad på gräsmattan utanför huvudkontoret vid Östra Ringvägen/Kopparbergsvägen, visat vem som utvecklar och bär den viktiga kulturen – andan - i företaget.

Framnäs fritidsområde Framnäs blev ett populärt fritidsområde där många ”metallverkare” med ideellt arbete och företagets stöd skapade en omtyckt badplats, tennisbanor, fotbollsplan, minigolfbana och klubbstuga. Foto: Västerås stadsarkiv.
Statyn Familjen ”Familjen” av Ivar Johnsson (1885 – 1970), rest vid företagets 60-årsjubileum 1957. Foto: Bengt-Olof Hjort Västerås stadsarkiv.

Alla tillsammans ger styrka

”FÖRSLAG avseende anordningar
a) för underlättande och förbilligande av arbetsprocesser
b) för förhindrande av olycksfall i arbetet
c) för att på annat sätt öka trivseln i arbetslokaler och rastrum
kunna av intresserade nedläggas i en å portvaktsbyggnaden anbragd låda, till vilken nyckel förvaras av verkställande direktören, och som öppnas varje månad.

Därest förslag finnes vara förtjänt av närmare prövning, föranleder till förändrad anordning eller på annat sätt nyttiggöres, kommer förslagsställaren att på lämpligt sätt belönas. Förslagsställare kan en var av inom företaget anställd vara, i vilken befattning han än står.”

Texten ovan är hämtad från ett meddelande som direktör Falk låtit anslå i januari 1937. Det kan ses som den första breda inbjudan till anställda att aktivt medverka till förbättringar och ett officiellt erkännande av deras kunskap och goda vilja. En säkerhetskommitté hade också funnits sedan 1931.

Hösten 1935 lyckades direktör Falk värva en sjukvårdare från flygflottiljen i Västerås. Det skedde i samförstånd med flottiljchefen. Sjukvårdaren Waldemar Goecke med familj fick bo i ett rum och kök i portvaktsstugan. Under de tre första åren skötte han också portvaktsjobbet. Alla slags kroppsliga sår och defekter tillsammans med diverse förtroenden och problem blev hans vardag och han blev legendarisk för sitt kunnande och sin rättrådighet. Fram till 1955 hade han ständig jourtjänst. Då inrättades, på förslag från Goecke, en läkarcentral med läkare, sjuksköterska, sjukgymnast och sekreterare. Idag finns den vid Kopparbergsvägen som ett eget företag med namnet Servicehälsan.

Redan år 1923 hade en statlig utredning föreslagit att ”driftsnämnder” skulle inrättas i företagen. En kommitté som den socialdemokratiska partistyrelsen och landssekretariatet tillsatt yttrade bland annat: ......”att den rätta vägen för utveckling på detta område är den ömsesidiga frivilliga överenskommelsens.” I sitt remissyttrande sa Svenska Arbetsgivareföreningen: ”För vår del vill vi bestämt avstyrka varje steg till införande av industriell demokrati.” Saltsjöbadsavtalet, som slöts 15 år senare, banade väg för samarbete mellan arbetsgivare och anställda i en rad frågor.

Föryngring av ledarskapet i Metallverken och samgåendet med Finspongs Metallverk minskade avståndet mellan företagsledning och anställda i början av 1940-talet. År 1942 beslutades att arbetarna inte längre behövde hälsa på arbetsledningen ”med avtagande av huvudbonad”. En nick eller liknande kunde räcka. En säkerhetsingenjör anställdes på deltid 1941 och regler för den lokala säkerhetstjänstens organisation fastställdes 1943.

I mars 1946 beslutades att alla i Metallverken ingående produktionsenheter skulle ha verkskommittéer för behandling av förslag. Verkschefen skulle vara kommitténs ordförande dessutom skulle chefen för arbetsstudieavdelningen, en ingenjör vald av Sif, två arbetsledare valda av Arbetsledareförbundet och två arbetare valda av Verkstadsklubben ingå. Företagsnämndens första sammanträde hölls den 28 oktober 1948. Därmed inleddes en lång tradition av breddat och fördjupat samråd i företaget.

Under 50- och 60-talen tillkom partsammansatta kommittéer för bland annat skyddsfrågor, personalfrågor, utbildning och ekonomi. I den för koncernen gemensamma företagsnämnden, Essemrådet, gavs övergripande information och diskuterades frågor om inriktning, budget och investeringsplaner. Här möttes också människor med olika erfarenheter i informella menings- och kunskapsutbyten.

Företagsledningar i de industrialiserade länderna intresserade sig allt mer för hur man motiverar och utbildar sin personal och hur man finner de mest effektiva produktionsmetoderna. Ökad konkurrens, brist på arbetskraft, stor frånvaro och höga krav på kvalitet och effektivitet drev på. Organisationskonsulterna hade gyllene tider. Ordet ”företagsdemokrati” började med viss försiktighet att uttalas i direktionsrummen.

I Gränges Essem ( företagets namn efter samgåendet med Gränges AB 1969), fick en ung medarbetare, utbildad i företagets industriskola, verktygsfräsare och gruppordförande i verkstadsklubben, år 1971 ansvaret för utveckling av samråd och demokrati. Åtgärden fick positiv uppmärksamhet i både dagstidningar och fackpress. Under de följande årtiondena fick samrådet en allt fastare struktur. I den redan påbörjade processen gick det också att passa in den omfattande arbetsrättsliga lagstiftning som kom under 70- och 80-talen.

Från koppar i Norden ut i hela världen

Nordiska Metallaktiebolaget bildades för att förädla metaller, i första hand koppar. Produkterna tråd, plåt, rör, stänger med mera skulle tillgodose behoven vid elektrifiering i Norden. Importen av förädlad koppar var stigande i slutet av 1800-talet. Företaget hade ingen egen unik produkt, men köpte ett patent på blixtlås dock utan att någon tillverkning startade. Den första produkt som tillverkades för den slutliga användaren blev ammunition sedan O F Wijkman sålt sin ammunitionsfabrik till Nordiskan år 1900.

Utan en egen unik produkt blev konkurrensmedlen kvalitet och effektivitet. Det var teknikerna som lade grunden till stabil framgång hos allt mer krävande kunder. Affärsmännen i företaget hade att förhandla fram långsiktiga leveransavtal och avtal för leveranser av de kostnadskrävande råvarorna till bästa möjliga pris.

Teknikerna har av tradition utvecklat produkter som motsvarat kraven i kundernas tillverkningsprocesser och i slutprodukten. Det har också medfört utveckling av egna processer, metoder och maskiner. I några fall har den utvecklingen lett till att enheter blivit så specialiserade att de kunnat sälja tjänster och produkter externt och bildat egna företag. Exempel på sådana företag i Västerås är Metallverkens Ugns AB (senare Tabo), AB Metotest och Aquawarm AB. Konstruktörer och maskinbyggare i Västerås har utvecklat unik kompetens som byggts in i företagets maskinpark och även funnit sin marknad utanför företaget. Av maskinskyltarna på flera kompletta maskinsystem och enstaka maskiner hos metallverk i Frankrike, Japan, USA och Brasilien med flera länder, syns det att de har sina upphovsmän hos Svenska Metallverken i Västerås. Kompetensen lever vidare i Outokumpu Copper Process Automation som finns i Kopparlunden. VLT berättar den 22 december 2001 om en leverans till Spanien och en till Kina för totalt 51 miljoner som maskinbyggarna åtagit sig att genomföra under 2002.

Många produkter har utvecklats för speciella ändamål. Kontaktledning för tågtrafik, ferrallina för kraftöverföring och tunna band för bilkylare är bara några exempel. Ferrallinan fick sitt genombrott i början av 1950-talet. Överföringen av 380 000 volt från Harsprånget till Hallsberg krävde 6 000 km ferrallina. Med den överföringen slog Asea världsrekord, det tidigare hade satts i USA och löd på 287 000 volt.

Ferrallinan, som har en kärna av järn lindad med aluminiumtråd, erövrade världen. Det skedde inte utan stor anpassning i Västerås. Från Brasilien tog en försäljare hem en order på lina i längder så långa att varken befintliga maskiner eller lokaler förslog. På sju veckor uppgraderade konstruktörerna maskinritningarna och kompletterade dem med en del nya konstruktioner. Samtidigt startade bygget av en ny verkslokal vid Kopparbergsvägen. När fundament, pelare och tak var på plats installerades de ombyggda och nya maskinerna. Produktionen av ferrallina startade samtidigt som murare byggde väggar runt det hela. Brasilianarna fick sin lina för kraftledningar i de längder de hade önskat. Lintillverkningen expanderade under hela 1950-talet. I mitten av 1960 flyttades lintillverkningen till Horten i Norge. Nu tillverkas rör för speciella ändamål i de snabbyggda husen med taklanterniner där Kopparbergsvägen möter E 18.

Emballaget till ferrallinan, kabeltrummorna, satte snurr på namnet Svenska Metallverken världen över. I Brasilien och andra länder blev gavlarna till trummorna stabila vagnshjul. Under flera år syntes namnet Metallverken Sweden rulla på vägar och stigar med oxar, åsnor och kameler som dragare. På det sättet gjorde linverket i Västerås sin insats i världen för transport av högspänd elkraft, gods och personer.

Ferralina ”Ferrallina emballerad på de välkända kabeltrummorna för leverans ut i världen. Foto: Västerås stadsarkiv.

Samhällsbyggare

O F Wijkman grundade industristaden Västerås i sin dubbla roll som politiker och industriidkare. Hans ställning i staden gjorde honom snabbfotad i beslutsprocessen. Den kvalifikationen drog Asea och Nordiska Metallaktiebolaget till Västerås. Både Arboga, där Asea startade, och Örebro var tänkbara etableringsorter för Asea på 1880-talet men Västerås gav de bästa förutsättningarna och där fattade man de snabbaste besluten. Historien om industristaden hade varit en annan utan dess envetna medborgare - optimistiska entreprenörer som vågade, skapade och kunde. Oskar Fredrik Wijkman tog det första steget men Johan August Lindqvist och många med honom som vågade bryta upp från det gamla och ge sig in i framtiden såg till att det blev en fortsatt färd med honnörsorden ”att våga, att skapa och att kunna”.

Göran Philipson (vd i Gränges 1960 – 1970) och Erland Waldenström (vd i Gränges AB 1950 – 1971) tänkte sig inte den utveckling som sedan kom, när de fattade sitt historiska beslut om samgående på försommaren 1969. I Gränges var man snudd på världsmästare i långsiktig planering men stålkrisen fanns inte med i deras kristallkula. När Elektrolux sedan tog över blev Metallverken en av flera främmande fåglar i deras bo. Outokumpu, Metallverkens konkurrent i Finland, köpte ut företaget ur Elektrolux. I den strukturering som följde ansåg man att metallverk för förädling av avancerade halvfabrikat i koppar och mässing var överrepresenterade i Norden. Produktionsutrustning från Västerås flyttades bland annat till Spanien och USA. För många metallverkare med lång familjetradition i företaget var det nästan ofattbart att större delen av produktionen i Västerås kunde flytta. Fack och företag drev i samverkan utbildnings- och omställningsprogram för uppsagda under några år. Det hjälpte säkert en del. Några startade egna företag men övergången till nytt arbete blev tuff för de flesta.

Utvecklingen bryr sig sällan om särintressen. Överlevnad beror av förmågan till anpassning. Det forna Kullgärdet är åter öppet men heter nu Kopparlunden. Den som strövar omkring på gator och i gränder där finner att det gamla verksområdet sjuder av liv. Väletablerade tjänsteföretag och optimistiskt nyföretagande samsas med ung kultur och kreativ utveckling av skilda slag. Lika många personer är nu verksamma inom området som innan merparten av industrin flyttade ut.

Oskar Fredrik och Johan August har fått flera efterföljare av praktiska politiker och lekmän med fast förankring i många av Västerås företag. Ännu fler har med ideella insatser armerat vårt samhälle med kultur och idrott i föreningar och andra hållbara nätverk. Förutsättningarna för det stabila samhället Västerås har under hela 1900-talet legat i industriföretagen. Metallverken fyllde väl sin funktion i den konstellationen.

Flygfoto över Kopparlunden Kopparlunden år 2001. Foto: Bergslagsbild, Västerås stadsarkiv.

Lars-Olof Rudh, 2002

Här finns mer att läsa om Metallverken:  Mina minnen från AB Svenska Metallverken.

Tillbaka till toppen