Hem till  Industrihistoriska föreningen i Västerås.

Denna artikel "35 år med Curt Nicolin" ligger under Internetboken / Berättelser & anekdoter.

Här finns mer att läsa:  35 år - från Nicolin till Barnevik,  Möte med några kända industrimän under min tid i Asea-Atom och  På Kättilö utstakades Aseas färdriktning.

35 år med Curt Nicolin

Händelser berättade av sekreteraren Birgit Willegard 2008.

Utskrattad av Marcus Wallenberg

Marcus Wallenberg Marcus Wallenberg.
(Copyright: ABB)

När jag flyttade från Asea, Ludvika till Västerås i december 1962 som sekreterare till vd Curt Nicolin upplevde jag den enorma respekt alla hade för Marcus Wallenberg, Aseas styrelseordförande. Min gode vän Pelle Hammarlund, chef för ugnsbyrån, förvarnade mig om detta.

En av mina första dagar på den nya posten kom ett telefonsamtal som jag aldrig kommer att glömma.

- Goddag, god dag, det här är Marcus Wallenberg.

- Nej du, mig lurar du inte, svarade jag som trodde att det var Pelle Hammarlund som ville ploja med mig.

Marcus Wallenberg utbröt i ett av sina välkända gapskratt. Efter denna incident presenterade han sig alltid:
- Detta är verkligen Marcus Wallenberg. Och så följde hans bullrande skratt.

Var är papperet?

Curt Nicolin hade svårt för att hålla reda på sina många papper. En dag när han hade besök av Jens Christian Hauge, dåvarande norsk styrelseordförande i SAS, ropade Curt på mig.

- Var är grafen om SAS utveckling?

- I din högra kavajficka, svarade jag.

Hauge kunde skratta han också och berättade sedan vitt och brett och med stor förtjusning om Nicolins gapande mun. Papperet låg där i fickan!

Slipsen ett kännemärke

Curt Nicolin satt i sammanträde med ett tiotal utländska, för mig okända gäster. Plötsligt skulle av någon anledning allas flygbiljetter bokas om.

Samtidigt som jag samlade in biljetterna passade jag på att på omslagen notera färger och mönster på herrarnas slipsar.

De omskrivna biljetterna delade jag senare ut till de rätta ägarna – till allas förvåning och Curt Nicolins oförställda förtjusning.

Ett-noll till mig

Curt Nicolin hade samlat alla berörda chefer för att introducera sina idéer om produktionen. Han påpekade bland annat att bara för att den tillgått på samma sätt i 40 år var det inte sagt att den var den mest optimala.

Det tyckte inte heller jag om min arbetsplats; ett skrivbord framför Curts dörr och en sekreterarkollega bakom min rygg. Så jag klev in till chefen och sa:
- Så här kan jag inte sköta mitt jobb, och säg inte att det ju har fungerat i 40 år.

- Ett-noll till dig, svarade Curt, skrattade gott och vidtog omedelbara åtgärder till förändring.

Kall och okänslig?

Man trodde sig veta att Curt Nicolin var hårdhudad, kall och okänslig. Sanningen är att han innerst inne var blödig och empatisk.

När jag berättade att min syster var allvarligt sjuk var hans omedelbara reaktion:
-Släpp vad du har för händer och åk till henne. Det är henne det gäller nu.

När hans bror Stig i Sundsvall rapporterades sjuk, avbröt han sitt jobb och åkte genast iväg för att vaka över honom.

Vid ett annat tillfälle när en gammal skolkamrat från Lycksele - en i och för sig ganska misslyckad person - ringde och berättade om sin misär och ensamhet, stängde Curt Nicolin sin skrivbordslåda och reste till honom.

Pengar eller livet!

Curt Nicolin mordhotades 1973. Hotet kom per post.
- Betala en miljon eller du och din familj är dödens.

Curt ringde mig en söndagskväll och bad mig komma över: -Något allvarligt hade hänt. Han visade mig brevet, skrivet med blyerts på ett skrynkligt papper med en mycket omogen handstil. Han skulle inte få kontakta polisen, men det gjorde han ändå.

Han och hela familjen fick livvakt. Men det skulle hållas hemligt, eftersom polisen ju inte skulle få kontaktas enligt mordhotaren. Nicolins livvakt följde varje steg han tog, satt utanför hans kontorsdörr och reste med honom. Det blev lite svårt för mig att förklara denne mystiske mans närvaro, att beställa hotellrum för två, flygbiljetter för två ….

Tidningarna fantiserade och skrev. Där brast min tilltro till medias trovärdighet.

Flera hotelsebrev kom. Till sist beslöt sig Nicolin för att möta sin utmanare. Det skulle ske vid Lillhäradsmasten. Polisen levererade en skottsäker väst som jag klädde på honom.

Han gav sig iväg med pengarna till Lillhärad, men polisen sabbade det hela genom att låta en helikopter cirkulera över området. Ingen mordhotare vågade sig fram och det hela rann ut i sanden. Ingen gärningsman, inga pengar.

Natten då Olof Palme mördades

Det var sent på kvällen den 28 februari 1986. Jag hade just somnat men radion stod på. Jag vaknade till av att höra en radioröst flämtande säga:

-Olof Palme är skjuten, han är död, vår statsminister är död!

Först när meddelandet upprepats flera gånger, förstod jag att det var sant. Då gjorde jag vad jag aldrig förr gjort – jag ringde hem till Curt Nicolin mitt i natten. Jag måste förvissa mig om att han fått kännedom om den fruktansvärda händelsen. Det hade han inte och han trodde mig nog inte först, men jag sade åt honom att sätta på radion. Jag hörde hur det knäppte till i hans nattduksbordsradio. När han fått bekräftat vad jag meddelat sade han:

- Jag måste åka till kontoret så att folk kan nå mig. Jag kopplar över telefonerna dit.

Jag steg upp, klädde på mig och åkte till kontoret. Vi bildade en liten sambandscentral. Kolleger ringde, media ville ha kommentarer. Alla ville höra vad Curt Nicolin hade att säga. Han var lika frustrerad som alla andra men ändå lugn som en filbunke, klar i hjärnan och medveten om sin position. Det var en natt som jag aldrig glömmer – och jag är ju inte ensam om det.

Birgit Willegard och Curt Nicolin

Birgit Willegard och Curt Nicoöin
(Copyright: Författaren)