Hem till  Industrihistoriska föreningen i Västerås.

Länk till denna artikel finns i "Standardisering - intressant och utmanande", som ligger under Internetboken / Berättelser & anekdoter.

En oväntad invitation i Adelaide

Del 6 av en artikelserie i sex delar författad av Sören Bååth 2001, publicerad 2016.

Adelaide är enligt Evert Taube en trevlig stad. Hans hjälte lättmatrosen  Karl-Alfred snyggar till sig, går iland, besöker en teater där och accepterar en frestande invitation efter föreställningen till en våning på Victoria Street, som emellertid visar sig leda till en dyrköpt  erfarenhet. Men man kan även få invitationer av mer angenämt slag, varom jag skall berätta.

Att medverka i  IEC-arbete innebär att man får resa till många länder som man kanske annars inte skulle få anledning eller tillfälle att besöka. En äldre kollega till mig sade då jag var tämligen ny i IEC-arbetet: "Join IEC and see the world". Under mina ca 35 år i IEC-arbete har också jag besökt många länder och städer, mest de Europeiska industriländerna och USA, men också många mer fjärran länder, bland dem Australien.

Sekretariatet i IEC´s kommitté SC 17B (Low Voltage Switchgear and Controlgear), innehas av Frankrike. Sekreteraren var ända till för några år sedan alltid en av ingenjörerna på den franska nationalkommittén, UTE. Under 1980-talet, då denna episod utspelas, var sekreteraren Michel Holl. Han var en utomordentligt flitig och samvetsgrann man med en häpnadsväckande arbetsförmåga, vilket möjliggjorde det synnerligen omfattande antalet standarder som SC 17B producerade under 1980-talet, trots att datorunderstödd textbehandling och e-mail inte ännu börjat användas inom IEC. Liksom flera av UTE´s medarbetare hade han en militär bakgrund. Han hade deltagit i Frankrikes Indokinakrig, där han tjänstgjort som fartygschef på ett örlogsfartyg. Hans specialitet var artilleri, och därför kunde han matematik, en inte så dum bakgrund när man arbetar med elektriska normer.

I mitten av 1980-talet hade SC 17B ett kommittésammanträde i  Adelaide i South Australia. På sedvanligt sätt, för att effektivisera arbetet och utnyttja tiden och kostnaderna för resan, sammanträdde även flera av kommitténs arbetsgrupper dagarna omkring kommittésammanträdet. Under det drygt en vecka långa besöket inföll även en veckohelg då deltagarna var fria. Den Australiska nationalkommittén ordnade givetvis olika program till deltagarnas förnöjelse; så t.ex. besökte jag vingårdar i New South Wales och lärde mig bland annat att vinodlingen där startades av invandrare från Tyskland. Därför gör man så bra vita viner.

En ledig lördagseftermiddag promenerade Michel Holl, jag och ett par andra delegater i staden och kom ner till hamnen (där Karl Alfred gick i land med vissa komplikationer som följd). Det befanns då att Franska flottan var på officiellt besök i Australien och just hade kastat ankar i Adelaide. I eskadern ingick flera båtar, bland annat en stor fregatt.
Fransk fregatt Classe d'Estienne d'Orves Fransk fregatt Classe d'Estienne d'Orves. Foto: Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0.
Det var allmän besöksdag, så vi gick naturligtvis ombord. Det var intressant att beskåda tekniken i dagens krigsfartyg, så mycket mer avancerad än då jag gjorde min militärtjänstgöring i svenska marinen på 1950-talet. Till sin överraskning fann Michel att några av hans gamla kollegor från militärtiden var med, nu med ålderns rätt i hög tjänsteställning. Det blev ett glatt återseende som resulterade i att han och även vi andra inviterades på lunch dagen därpå när allmänhetens besökstid var slut.

Vi accepterade naturligtvis med glädje, och vid lunchtid dagen därpå infann vi oss "snyggt och prydligt klädda" vid hamnen, där vi blev mottagna med all formell marin artighet. Efter en formell presentation och en välkomstcocktail serverades lunchen i jagarens gunrum med eskaderchefen som värd och de högre officerarna runt bordet. Vad som serverades minns jag inte, men både maten och drycken liksom gästfriheten var av god fransk kvalitet. Bordskonversationen var livlig, trots att några av oss inte var så bra på att tala franska. Men de franska officerarna klarade engelska tämligen bra, kanske en följd av NATO-samarbetet? Och vi fick tillfälle att informera även den franska flottan om vad IEC innebär. Det hör nog inte till vanligheterna att under så angenäma former få tillfälle att propagera för IEC hos franska marinen.

Ringargården 2001-11-22

Sören Bååth

Denna artikel är licensierad enligt Creative Commons CC BY 4.0.

Detta var sista avsnittet om standardisering. Skulle du vilja börja om så gå till inledningen:   Standardisering - intressant och utmanande.