Hem till  Industrihistoriska föreningen i Västerås.

Länk till denna artikel finns i "Standardisering - intressant och utmanande", som ligger under Internetboken / Berättelser & anekdoter.

Värdet av handgriplighet som argument i IEC-arbete

Del 4 av en artikelserie i sex delar författad av Sören Bååth 2001, publicerad 2016.

Att utarbeta IEC IEC-standarder innebär för det mesta ett träget och mödosamt arbete med texter och textförslag, nationella kommentar och kompromissförslag, så det slutliga standardförslaget kan accepteras av alla eller åtminstone en betryggande majoritet av medlemsländer. Fram till för några decennier sedan utarbetades de slutliga förslagen i allmänhet "in pleno", dvs. standardtexten fastställdes vid sammanträden med kommittén i sin helhet, oftast dock baserad på ett förslag från en arbetsgrupp eller ett land. Detta var en långsam och trög procedur som tog lång tid. Numera skrivs i praktiken även sluttexten i arbets- och projektgrupper, vilket har möjliggjort de dramatiskt kortade tiderna att få fram IEC-standarder. Kommittésammanträdena är idag oftast mycket snabbt avklarade och tjänar mest till att de i arbetet involverade parterna skall få tillfälle att träffas och lära känna varandra, en nog så viktig sak för att bygga upp förtroende länderna och intressenterna emellan. Men fortfarande kan vissa nyckelfrågor behöva ventileras och beslutas av kommittén i sin helhet.

Effektiviteten har med de nya arbetsmetoderna förvisso ökats kraftigt, men samtidigt har en del av charmen med de stundom animerade meningsutbytena i kommittéerna i de tidigare arbetsformerna försvunnit. Under mina många år i IEC-kommittéerna SC 17B och SC 17D upplevde jag en del episoder som stannat i minnet.

Vid mitten av 1960-talet hade redan SC 17B (Lågspänningsapparater, upp till 1000 Volt) producerat standarder för flera viktiga familjer av lågspänningsapparater, men för ställverk, eller med dagens terminologi kopplings-utrustningar, fanns inte ens någon kommitté. I några länder, däribland Tyskland och England, fanns viss standardisering. I slutet av 1960-talet tillsattes en IEC-kommitté, SC 17C, som till en början tänktes utarbeta standarder för både hög- och lågspänning, men det befanns snabbt vara helt olämpligt, varför även en lågspänningskommitté, SC 17D, bildades. I Sverige pågick vid den tiden en ganska intensiv diskussion om krav på ställverk, bland annat om säkerhetsfrågor. Sverige blev därför mycket engagerat i arbetet, och som tekniskt ansvarig för ASEAs utveckling och konstruktion av både elkopplare och kopplingsutrustningar för lågspänning blev jag djupt involverad i kommitténs arbete. Inom ASEA var vi då nämligen inne i slutskedet av utvecklingen av det första moderna helt moduluppbyggda systemet för kopplingsutrustningar.

En svensk "skuggkommitté" tillsattes för att bereda och samordna de svenska insatserna i SC 17D. I den ingick givetvis representanter för både tillverkare och användare, och då säkerhetsfrågor som nämnts var mycket omdiskuterade vid denna tid (man hade haft en del mycket svåra olyckshändelser i ställverksrum), deltog även säkerhetsmyndigheterna aktivt. Detta var inte helt problemfritt: som svensk huvuddelegat i SC 17D skulle jag givetvis representera de samlade svenska synpunkterna, men som ansvarig för ASEAs produktområde måste jag även tänka på företagets kommersiella aspekter. Det hände ibland att representanten från säkerhetsmyndigheten inte riktigt trodde på att jag försvarade deras synpunkter lika energiskt som ASEAs vid IEC-sammanträdena.

Vid ett tillfälle hettade diskussionen till, och jag sade då "du får väl komma med själv och försvara dina synpunkter". Men redan då var säkerhetsmyndighetens, vid den tiden  Kommerskollegium, resurser knappa, och svaret var att han inte fick resa. Jag lät mig emellertid inte nöja med detta, eftersom samma typ av diskussion hade förekommit vid flera tillfällen, så jag ringde upp den beviljande chefen Gustav Öhlén och klargjorde, att om säkerhetsmyndigheten inte var nöjd med mina insatser i SC 17B fick man vara så snäll att kosta på sig att låta sin egen representant vara med vid sammanträdena. Mina argument tog skruv, och vid nästföljande kommittésammanträde kom personen ifråga, överinspektör Hans Jansson, verkligen med.

De allra flesta frågor som behandlades vid detta sammanträde var inte särskilt kontroversiella från svensk synpunkt, så i de fallen var Hans Janssons insats knappast avgörande. Dock behandlades en fråga där Sverige (inte bara Lennart utan även svensk industri) hade en bestämd och från textförslaget avvikande uppfattning. Vi ville från svensk sida sätta en lägre gräns än förslaget för hur högt på en ställverksfront en apparat med manöverhandtag fick monteras med hänsyn till bekväm och säker manövrerbarhet. Diskussionen var tämligen animerad, många länder (eller snarare fabrikanter) ville av kommersiella skäl ha den större höjden. Lustigt nog var japanerna de ivrigaste förespråkarna för det högre värdet, trots att de ju normalt är småväxta jämfört med européer.

Kopplingslådor i Gröndalslaven, Klackberg 2015 Författaren kommenterar kopplingslådor i Gröndalslaven, Klackberg 2015. Foto från Industrihistoriska föreningens film, 2016.

Då ingrep Hans Jansson. Han drog upp en meterstock ur fickan, gick fram till en dörr (sammanträdet skedde i London i ett gammalt hus med högt i tak), mätte upp det högre måttet, ritade ett märke på dörrposten, och försökte sedan med uppenbar svårighet nå upp att manövrera ett låtsat handtag. Hans var en högväxt man, säkert bortåt 1,9 m, och hans demonstration tystade mycket snabbt all vidare diskussion. Även japanerna gav upp, och vårt förslag om en lägre gräns accepterades utan omröstning.

Ringargården 2001-11-22

Sören Bååth

Denna artikel är licensierad enligt Creative Commons CC BY 4.0.

 Till del 5: Hur strömställare inte blev svick men elkopplare.