Hem till  Industrihistoriska föreningen i Västerås. Länk till denna artikel finns i "Standardisering - intressant och utmanande", som ligger under Internetboken / Berättelser & anekdoter.

Hur strömställare inte blev svick men elkopplare.

Del 5 av en artikelserie i sex delar författad av Sören Bååth 2001, publicerad 2015.

Om det roliga men stundtals svåra arbetet med internationell standardisering. I det här fallet gäller det ord (termer) inom elektrotekniska området.

Terminologin på elområdet är idag mycket välordnad och stringent. Men så har inte alltid varit fallet. För t.ex. produkter för koppling, styrning och övervakning av elanläggningar och elinstallationer, såsom ställverk och andra utrustningar för elfördelning och olika apparater för till- och frånslagning, var terminologin ännu vid mitten av 1900-talet tämligen vildvuxen och osystematisk. Detta gällde inte bara i det svenska språket utan i de flesta industriländers språk. I Sverige användes inte sällan vissa benämningar för produkter i industriella och professionella sammanhang och helt andra för samma eller motsvarande produkter i föreskriftstexter (lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter) såsom dåvarande Kommerskollegii Säkerhetsföreskrifter  (läs mer). Detta var givetvis inte bra, och stundom uppstod missförstånd eller dispyter om tolkningen, bland annat i säkerhetsfrågor, t.ex. vad som menas med frånskiljning och hur den kan säkerställas.

Under efterkrigsåren tog den internationella standardiseringen inom området ”switchgear and controlgear” fart, och resulterade i att  IEC-standarder började publiceras inom både högspännings- och lågspänningsområdet. Behovet av en för båda områdena gemensam och stringent terminologi blev då uppenbart. Till saken hör att praxis var något olika inom de två spänningsområdena i många språk. Även gränsen mellan hög- och lågspänning definierades olika i olika länder. Sverige utmärkte sig t.ex. genom en mycket ”snål” definition av begreppet lågspänning, vilket förorsakade problem vid överförandet och tillämpningen av internationell standard. Terminologiarbetet skedde inom en särskild grupp gemensam för IEC SC 17A (högspänning) och SC 17B (lågspänning), och resultatet publicerades vid början av 1960-talet som en separat standard som sedermera integrerats i International Electrotechnical Vocabulary,  IEV. Medlemsländerna i IEC har sedan överfört den till de egna språken för att åstadkomma en anpassning av det egna språkbruket till IEC-standarden. Den svenska myndigheten heter Svensk Elstandard,  SEK. SEK har motsvarande arbetsgrupper som IEC för införande i Sverige.

Det svenska språkbruket var, som nämnts, delvis vildvuxet och ologiskt. SEK beslutade därför att snarast överföra den nya IEC-standarden till svenska och utnyttja den för att systematisera och konsolidera det svenska språkbruket inom det berörda området, och det bildades en särskild kommitté, NK 01G, med detta uppdrag. I kommittén ingick dels några äldre erfarna personer med branschkunskaper, dels några yngre personer med inte fullt så stor erfarenhet inom området men kanske mindre bundna av traditioner och med synpunkter på hur det borde vara. Ordförande var  Torsten Lindström, då ganska nyutnämnd chef för ASEAs Apparatkontor (lågspänning) och Tage Holm från ASEAs Apparatkontor för högspänning i Ludvika; sekreterare var jag själv, och Vattenfall representerades av Hans Svensson, sedermera SEK-chef. Hans och jag tillhörde den yngre gruppen. Ytterligare ett par personer med branschkunnande var med, och dessutom medverkade vid några tillfällen John Wennerberg, skapare av Terminologicentrum,  TNC och SEKs språkgranskare, som klok rådgivare och bollplank.

Arbetet gick ganska snabbt. Efter endast ca 2 års arbete förelåg en komplett svensk version av IEC-standarden. Mottagandet var nog i början något tveksamt, och införandet av den delvis helt nya terminologin gick först något trögt, men snabbare med tiden. De stora företagen som ASEA och Vattenfall gick i spetsen, och nu är det knappast någon som inte använder eller som ifrågasätter den. Till och med det motspänstiga Kommerskollegium, vars terminologi vi i vissa delar ”mördade” har numera, i form av Elsäkerhetsverket, helt accepterat det nya språkbruket och 1000V som gräns mellan lågspänning och högspänning.

I kommittén som arbetade med detta var vi inte bara effektiva. Vi hade dessutom mycket skojigt. Ett exempel på termer där inget acceptabelt heltäckande svenskt ord fanns var ”switching device”, d.v.s. en övergripande term för alla slags apparater för att koppla elektrisk ström. I Kommerskollegii Säkerhetsföreskrifter användes ordet ”strömställare”, men det var helt oacceptabelt för branschfolk, speciellt från högspänningsområdet. Inte heller ordet ”strömbrytare” var acceptabelt, då det användes inom högspänning liktydigt med det som idag heter effektbrytare.

Svicka (Foto Witpsz.jpg av Stiopa, licens CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons).

Ett antal mer eller mindre originella förslag förelåg, det mest originella var nog ”svick”. Det finns ett gammalt svenskt ord ”svicka”, som enligt Hellquists Etymologisk Ordbok betyder liten tapp (i en tunna) och troligen är av tyskt ursprung; det är nog inte uteslutet att det etymologiskt är släkt med just det engelska ”switch”. Förslaget gav upphov till en hel del glada diskussioner inom kommittén, men vi förordade ordet ”elkopplare”, som dock ansågs ha en något tvetydig sidomening. Kompromissen blev, att vi föreslog ”elektrisk kopplingsapparat”, ett tungt ord som vi insåg inte skulle ha framtiden för sig, men med ”elkopplare” som alternativ, och en not att den kortare termen skulle föredras på längre sikt. Idag har ordet elkopplare vunnit burskap, även av Kommerskollegiets efterträdare  Elsäkerhetsverket, och knappast någon drar numera på munnen för den möjliga sidobetydelsen.

Ett annat problem var att skapa ett svenskt ord för ”switchgear and controlgear assemblies”, d.v.s. ett övergripande begrepp för alla slags utrustningar för att koppla, styra och övervaka elektriska anläggningar. Orden ”ställverk”, ”kapslad central” och ”kanalskenfördelning” fanns som relativt entydiga och väl etablerade begrepp, så pass väletablerade att det inte ansågs möjligt att ”upphöja” något av dem till överordnat begrepp. Men ett sammanfattande ord som täckte dessa och alla andra utföringsformer av fördelnings- och styrutrustningar (på den tiden var den gängse termen ”kontrollutrustningar”) fanns inte. Här lyckades vi inte finna något acceptabelt kort och enkelt ord som elkopplare. Vi fastnade till sist för ”elektrisk kopplingsutrustning”, ett tekniskt och språkmässigt helt godtagbart ord som dock har den nackdelen att vara långt och tungt. Men det gör nog inte så mycket för det används nästan enbart just som överordnat begrepp. För de praktiska utföringsformerna används de redan tidigare nämnda orden ställverk, kapslad central samt andra som ”serviscentral”, ”huvudcentral” med flera underbegrepp under ”paraplybegreppet”, vilka alla i och med standarden fick klara och entydiga definitioner.

Ställverk (Foto: Switchgear_HV.jpg av I, Dingy, licens CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons).

Kommittén ordnade och klarade även ut det svenska språkbruket för ”characteristic quantities”, dvs. begrepp som nätkortslutningsström, brytförmåga, etc. och ”characteristics” dvs. märkdata. Men där var det mer fråga om antingen direkta överföringar av de engelska orden till motsvarande svenska ord eller inordning och precisering av definitionerna för redan existerande svenska begrepp.

Ta en titt på den färdiga standarden: Elektriska kopplingsapparater och kopplingsutrustningar Ordlista från 1969 (senare uppdaterad). Bild med tillstånd från SEK. Du öppnar en pdf-fil på 1,5 Mb.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera, att de nya ord och begrepp som kommittén uppfann och införde helt och hållet har accepterats i dagens språkbruk, och att det varit möjligt att bygga ut terminologisystemet med ord för nytillkommande produkter och begrepp som inte ens var påtänkta när vi utarbetade den ursprungliga standarden.

Sören Bååth

Västerås, Ringargården 2001-10-29

Denna artikel är licensierad enligt Creative Commons CC BY 4.0.

 Till del 6: En oväntad invitation i Adelaide.



Tillbaka till toppen