Hem till  Industrihistoriska föreningen i Västerås.

Länk till denna artikel finns i "Standardisering - intressant och utmanande", som ligger under Internetboken / Berättelser & anekdoter.

Standardiseringsarbete - en arbetsrelaterad hobby

Del 1 av en artikelserie i sex delar författad av Sören Bååth 2003, publicerad 2015.

Under min yrkeskarriär kom jag tidigt att bli involverad i arbetet med att utarbeta standarder. En standard kan, principiellt, betraktas som ett avtal med bestående giltighet mellan två parter: köparen och säljaren. I avtalet fastställs den grundläggande specifikationen för en produkt. Vidare anges vilka alternativ avseende dess egenskaper som finns att tillgå, och vilka data som i varje enskilt fall skall anges vid valet av produkt. Det är därmed självklart att avtalet utformas av just representanter för köparen och säljaren, med inflytande från vissa parter som bevakar allmänintressen, i första hand säkerhetsvårdande myndigheter. Och det var som representant för "allmänintressen" jag först kom att medverka i utarbetandet av standarder.

Under de år jag arbetade på Teknis högeffektlaboratorium startade ett antal initiativtagare från den elanvändande industrin en organisation som kom att kallas Föreningen för Industriell Elteknik, FIE. Dess syfte var att skapa ett språkrör för elanvändarindustrin och en motpol till den elektriska tillverkningsindustrin, vilken av elingenjörerna upplevdes som starkt dominerande och inte tillräckligt hörsam mot sina kunders intressen. Vid decennieskiftet mellan 50-talet och 60-talet hade även ett antal uppmärksammade större haverier med ställverk för mellan- och lågspänning inträffat, i flera fall med dödsfall som följd, och uppfattningen från användarindustrin var att drift- och personsäkerheten i dessa utrustningar var otillfredsställande. Det fanns otvivelaktigt en viss grund för denna åsikt, men samtidigt var driftrutiner, arbetsföreskrifter, underhåll mm även bristfälliga. Vid denna tid fanns överhuvud inga standarder i Sverige eller internationellt för kopplingsutrustningar överhuvud, vare sig hög- eller lågspänning, och inget internationellt arbete på sådana var påtänkt. FIE beslutade därför att starta ett sådant arbete i egen regi.

Beslutet skapade naturligtvis en diskussion och häftiga protester från både tillverkningsindustrin och den existerande etablerade standardiseringsverksamheten,  SEK. FIE fann snabbt att någon "standard" i egentlig mening kunde man inte skriva, men man skapade begreppet "upphandlingsspecifikation" som medlemmarna kunde använda vid upphandling av anläggningar. Dessutom fattade man det kloka beslutet att involvera även representanter för tillverkningsindustrin i arbetet. Och så ville man ha en "neutral" expert med. Eftersom jag vid denna tid hade genomfört en stor mängd tester på ställverk ,framförallt högströmstester i högeffektlaboratoriet, och blivit ganska känd i branschen blev jag ombedd att delta i arbetet.

Möte med diskussioner. Källa: cliparts.co

Den lilla gruppen på ca ett halvdussin personer leddes av en äldre mycket erfaren konsulterande ingenjör från konsultföretaget Bergman och Co, en av de ledande industrikonsulterna (där bland annat dåvarande professorn i Elektrisk Anläggningsteknik på KTH var delägare, professorsjobbet var för honom mer av ett sidojobb vars lön han enligt egen utsago använde till att betala skatten). Som jag var yngst utsågs jag givetvis till sekreterare, dvs. den som gjorde det verkliga jobbet när "snacket" var gjort. Ingen av oss hade någon större erfarenhet av standardskrivande, men efter några års arbete och en del intensiva debatter mellan olika intressenter blev det ett ganska bra dokument som kom att användas länge vid upphandling av kopplingsutrustningar. För min egen del kom arbetet att bli en nyttig lärotid och en inkörsport till ett småningom omfattande och långvarigt arbete som standardskrivare vid sidan av men nära relaterat till mina ordinarie arbeten. I augusti 1961 började min anställning på ASEA Västerås. Trots att jag därmed bytte sida från "allmänintresse" till "tillverkarintresse" fortsatte jag som sekreterare i FIEs arbete tills det var slutfört. FIE existerar fortfarande men för en något tynade tillvaro.

På ASEAs Apparatkontor kom jag, redan från början i nära kontakt med standarder genom att vi som tillverkare måste uppfylla alla relevanta standarder i de länder där vi sålde våra produkter. Inom  IEC pågick då redan sedan ett antal år arbetet med att standardisera lågspänningsapparater inom kommittén SC 17B (17A behandlade högspänningsapparater). De första två standarderna utkom i början av 1960-talet och omfattade kontaktorer och effektbrytare upp till 1000V. Från svensk sida deltog en Tkv-ingenjör och kollega till mig, Björn Kiessling, mycket aktivt i kommitténs arbete; han var med i de arbetsgrupper som hade utarbetat texterna i de nypublicerade dokumenten, och i det pågående arbetet med nya apparatfamiljer.

Som ett av de första resultaten av 17-kommittéernas arbete publicerades i början av 1960-talet en standard för terminologi avseende kopplingsapparater och kopplingsutrustningar. Språkbruket inom detta område var ganska vildvuxet, och begreppen varierade dessutom mellan olika språk. Mitt första egentliga arbete med standard kom att bli som deltagare i den terminologikommitté SEK bildade för att överföra denna standard till svenska. Det visade sig vara ett intressant men ganska svårt arbete, då den svenska terminologin inom området också var ganska osystematisk och vildvuxen, bland annat var vissa ord och begrepp olika i föreskrifterna och branschens allmänna praxis, och vissa begrepp saknades helt i svenska språket. Så vi fick uppfinna nya ord.

I mitten av 1960-talet avgick den engelska ordföranden i SC 17B, och till hans efterträdare utsågs Björn, som var mycket väl meriterad för jobbet och dessutom från ett "neutralt" land; som följd av bildandet av  EEC hade nämligen en viss polarisation börjat förmärkas inom IEC-arbetet. Som ordförande kunde givetvis Björn inte samtidigt vara svensk delegat, och Torsten Lindström rekommenderade mig till SEK som hans efterträdare. Detta var i det närmaste liktydigt med ett beslut, då Apparatkontoret därmed åtog sig att bekosta mina resor och den tid jag ägnade åt IEC-arbetet. Och därmed började mitt nästan 40-åriga engagemang i IEC och annat standardiseringsarbete.

Under de sista åren av 60-talet och ett drygt decennium framöver var standardarbetet inom SC 17B intensivt. Successivt utarbetades standarder för praktiskt taget alla typer av kopplingsapparater, även elektroniska i den mån de ersatte eller kompletterade elektromekaniska. Antalet arbetsgrupper växte med antalet apparattyper som behandlades, till slut var de uppe i ett tiotal. Eftersom ASEA på den tillverkade de flesta typer av lågspänningsapparater blev jag involverad i många av dessa arbetsgrupper förutom i kommittén. Sammanträdena skedde i åtskilliga länder, mest i Europa men stundom i USA, oftast flera gånger om året. Kommittén sammanträdde dessutom med ungefär 1½ års mellanrum i olika länder, ibland även i avlägsna länder. På mitt initiativ skapades en ny grundstruktur för området: sådana bestämmelser som var gemensamma för alla eller flera apparattyper lyftes ut till en gemensam standard, s.k. General Rules, medan sådana som var speciella samlades i standarden för den aktuella produkten. Gnom detta arrangemang har kommittén lyckats eliminera motstridiga regler för de olika apparattyperna och bibehålla en hög grad av konsekvens mellan standarderna. De olika apparaterna delar ju samma elektriska "miljö", och det finns ingen anledning att beskriva denna på olika sätt.

I slutet av 60-talet bildades även en IEC-kommitté (SC 17D) för kopplingsutrustningar för lågspänning. Björn Kiessling blev ordförande även i den, och då detta var ett för S-sektorn mycket viktigt produktområde blev jag svensk delegat även i den och medlem i arbetsgruppen för utarbetandet av den första utgåvan. Så här i efterhand undrar jag hur jag kunde vara aktiv i allt detta och samtidigt sköta mitt ordinarie arbete. Och att min arbetsgivare accepterade detta!

Dessa engagemang medförde givetvis ett utomordentligt omfattande resande, jag brukade säga att jag slitit ut åtminstone ett par skor på att gå mellan terminalerna på Kastrup, där man ofta fick byta plan till bestämmelseorten. Jag lärde känna de flesta huvudstäder och större städer i Europa och i USA. Det var mycket intressant och spännande, mest tyckte jag nog om London. Men även Paris var fascinerande, speciellt om våren då kastanjerna blommar längs boulevarderna.

Blommande kastanjeträd i Paris Strolling down the Boulevard Arago beneath the chestnut trees in blossom. Källa: Wikipedia Commons, licens CCBY 2.0.

Jag utnämndes år 1971 till chef för S-sektorn. Därmed var jag naturligtvis tvungen att trappa ner mitt engagemang i IEC, och jag överlät de flesta arbetsgruppsuppdragen till min efterträdare Walter Pucher. Men jag blev kvar som svensk delegat i kommittén. När Björn Kiessling ett par år senare lämnade ordförandeposten blev jag vald att efterträda honom. Detta tecken på förtroende från mina kommittékollegor gladde mig mycket. Dessutom är det betydligt mindre tids- och arbetskrävande att vara kommittéordförande än att medverka i arbetsgrupper, så det passade bra ihop med min nya arbetssituation. Jag kom därigenom att stå kvar som ordförande i SC 17B ända till 1999, jag tog nämligen med mig jobbet också när jag flyttade till Kabeldon 1983 och sedermera till SEK/CENELEC. Allt som allt har jag alltså varit verksam inom standardiseringsverksamhet i ganska precis 40 år, varav inom IEC 33 år.

År 1984 blev jag vald till Vice President i  CENELEC. Sedan åtskilliga år sker endast ett begränsat och för varje år allt mindre omfattande standardskrivande inom CENELEC. Man ikraftsätter utan eller med mycket små ändringar IEC-normerna som EN (Europeisk Standard) och dessa införs därefter som nationell standard i alla CENELEC-länder. Men för de administrativa rutinerna och den omfattande informationshanteringen bakom detta finns ett sekretariat och en administrativ styrelse. Det var alltså i denna styrelse jag ingick, vald för en mandatperiod på två år och sedan omvald för ytterligare en period (det maximalt tillåtna). Det ingick därför inget standardskrivande i denna befattning, men trots detta blev jag involverad i försöken att åstadkomma en gemensam europeisk standard för eluttag (plugs and sockets).

Jag har alltså arbetat med utarbetandet av standarder i stort sett hela mitt yrkesverksamma liv, men bortsett från deltidsarbetet i CENELEC (som betalades av Kabeldon via SEK) har det aldrig varit mitt egentliga arbete. Därmed kan man kanske med viss rätt påstå att det varit mer av en hobby. Och en rolig och givande hobby!

Denna artikel är licensierad enligt Creative Commons CC BY 4.0.

 Till del 2: Min introduktion till SC 17 B.