Hem till  Industrihistoriska föreningen i Västerås.

Länk till denna artikel finns i "Standardisering - intressant och utmanande", som ligger under Internetboken / Berättelser & anekdoter.

Standardisering - min introduktion till SC 17 B

Del 2 av en artikelserie i sex delar av Sören Bååth, publicerad 2015.

IEC´s standardiseringskommitté för lågspänningsapparater heter SC 17 B. Den är en tämligen gammal kommitté, den startades strax efter andra världskrigets slut. Sverige var medlem i den redan från början, och givetvis var ASEA den drivande och mest aktiva medlemmen i den svenska motsvarande kommittén och därmed även dess huvudrepresentant i  IEC. När jag kom till ASEA i slutet av 1961 var Sveriges huvuddelegat Björn Kiessling, som då arbetade på Apparatkontoret som chef för dess offertsektion. Björn var en mycket språkkunnig och verbal person som passade bra till jobbet. Under år 1966 avgick den då sittande ordföranden, en engelsman, och till ny ordförande valdes, på förslag av Frankrike, som då var och fortfarande är sekretariatsland, Björn som ny ordförande. Detta innebar att Björn givetvis inte längre kunde vara svensk delegat. Min (och Björns) chef var Apparatkontorets överingenjör Torsten Lindström (som jag berättat i annat sammanhang var det han som lockade mig till ASEA), och han såg till att jag blev Sveriges nye huvuddelegat. Detta var givetvis en stor utmärkelse för mig, och ett tecken på att Torstens stora förtroende. Jag var givetvis mycket smickrad och glad över denna uppskattning.

I början av 1967 hölls det första sammanträdet med SC 17B efter Björns tillträde som ordförande. Det skedde i Paris, med den franska nationalkommittén som värd. Det var därmed även den första gång jag representerade Sverige som dess huvuddelegat. Sammanträdet ägde rum i Palais des Congres International som ligger alldeles i närheten av Triumfbågen. Som en kuriositet kan nämnas att detta hus året efter vårt sammanträde ”ockuperades” av Vietnamkonferensen som blev sittande där utan att egentligen komma någonstans i åtskilliga år, kriget slutade först 1975 utan dess medverkan. IEC har sedermera aldrig sammanträtt där trots att man även senare varit i Paris.

Palais des Congrès Paris Palais des Congrès Paris. Källa: Wikipedia Commons, licens CCBY 2.0.

Kommittésammanträdena var på den tiden tämligen långrandiga historier, delegaterna behandlade i långa diskussioner även detaljfrågor, sådana som numera konsekvent klaras ut i arbetsgrupperna, och de tog därför flera dagar, även om endast ett fåtal dokument stod på agendan. En mycket kraftfull rationalisering av arbetet skedde under följande år, delvis genom en helt ny metodik jag införde när jag många år senare blev ordförande, mer om detta berättas i ett annat sammanhang.

Vid detta tillfälle pågick sammanträdet i tre dagar, och det var med ett nödrop som Björn lyckades genomföra hela agendan. Våra franska värdar hade ordnat ett mycket underhållande program på de lediga kvällarna. Den första av kvällen blev vi bjudna på middag och då närvarade även de tjänstemän (och kvinnor) som var engagerad i sekretariatet. Jag blev placerad bredvid en förtjusande dam som var huvudansvarig för alla ”Minutes of the meeting”, det var en mycket språkkunnig dam som talade bl. a. ryska, och som översatte den franska värdens välkomsttal första dagen till ryska. Det var nämligen den enda gången under många år som ryska delegater deltog. Damen ifråga var en äkta markisinna, d.v.s. då hon var ogift var den korrekta titeln ”Mademoiselle”, men hennes far hade varit Markis. Hon ägde förresten ett eget mindre slott på Bretagnes kust. Hon tog mig sedermera på en mycket intressant sightseeing genom Paris. Andra dagens kväll blev vi bjudna på Opera Comique, där vi fick se Hoffmans äventyr, och tredje kvällen gick jag och en annan svensk delegat (från SC 17A, högspänningsapparater) till en restaurang i närheten av Rue de Rivoli där obegränsat med vin ingick i det fasta middagspriset! Jag minns att vi gick hem till hotellet glatt sjungande La vie en Rose på den folktomma gatan sent på kvällen. Men var trots detta kapabla att visa en (fransktalande) man den rätta vägen till jag minns inte vad. Jag fann att det var lättare att visa vägen än att förklara att jag inte talade franska särskilt bra!

Jag hade visserligen varit med i ett arbetsgruppssammanträde redan 1966, men detta var alltså min första medverkan i själva kommittén. Jag kom sedan att vara med i denna kommitté under hela min aktiva tid i ASEA och Kabeldon och även ett antal år under min tid som ”delpensionär” som Vice President i  CENELEC och anställd vid  SEK. Jag blev 1978 vald till ordförande efter Björn och innehade denna post till 1999, den längsta tid någon ordförande dittills suttit, ett rekord som torde bli svårt att slå. Under denna tid skedde som jag antytt en remarkabel rationalisering av standardiseringsarbetet som möjliggjort att ett närmast otroligt antal nya och modifierade standarder kunnat fastställas och utges för att kunna hålla takt med den snabba utvecklingen av tekniken.

Denna artikel är licensierad enligt Creative Commons CC BY 4.0.

 Till del 3: Temperament i IEC-arbete.