Hem till  Industrihistoriska föreningen i Västerås. Denna artikel "Några gamla industrier vid Svartån" ligger under Internetboken / Stadsutvecklingen.

Några gamla industrier vid Svartån

Av Arne Dybvig 2005.

En vandring längs Svartån

En av stadens uppskattade promenadstigar leder längs Svartåns västra sida från Biskopsbron och norrut, tills den vid Vallbybron leder över ån till en öppen plats som sedan gammalt kallas "ullspinneriet". En vandring längs ån ger tillfälle till mången eftertanke. Gamla städer genomkorsas oftast av en å. Ån var en livsnerv för kommunikation, vattenförsörjning och inte minst energi i form av små vattenfall. På Svartåns östra sida ser man i början av vandringen stadens äldsta bebyggelse, och innan man passerat cityringen kan man en vårdag, om man har tur, höra näktergalen sjunga i träden ovan stigen.

Snart når man kvarnfallet, där en av stadens numera nedlagda industrier, Falkenbergska Kvarnens eller Västerås Kvarns damm och byggnader, har tagits tillvara och nu används för andra ändamål. På samma sidan ån låg i gamla dagar stadens norra gräns och Qvarntullen. På vår väg vidare norrut kan vi njuta synen av åns lugna lopp där den omramas av höga träd och buskvegetation. Några metande pojkar faller naturligt in i miljön.

Tavla av Rudolf Gagge Mitt emot Karlslund, uppe på Lustigkulla, stod en försommardag 1905 Rudolf Gagge och målade utsikten uppefter ån. Närmast ser man Skerikesbron och längst bort, där Vallbybron nu korsar Svartådalen, en stor byggnad. Men i gamla dagar flöt ån inte så där lugnt. Längs ån har det legat flera mjölkvarnar, tillhörande bönder eller stormän, kyrkan, klostret.
(Original hos Västmanlands Läns Museum)

Från bränneri till tändsticksfabrik och spinneri

Den stora byggnaden på Gagges bild var ursprungligen ett bränneri, omtalat i Westmanlands Läns Tidning 1867 och anlagt av grosshandlaren P O Flodin. Om detta - och mycket annat i stadens historia - har Arvid Offe, en av stadens veteraner, berättat i VLT vid olika tillfällen. Bränneriet bör ha kommit till ungefär 1855 då hushållsbränningen förbjöds. Grosshandlaren Flodin odlade potatis till brännvinsbränningen på sina gårdar Apalby och Blåsbo. År 1868 var det emellertid missväxt och nödår i Sverige. Från flera håll kom anhållan till regeringen om att den måtte förbjuda brännvinsbränning för att undvika hungersnöd. Vad som sedan skedde är obekant, men året efter lät Flodin bygga en tändsticksfabrik på tomten.

Om tändsticksfabriken skriver VLTs redaktion i 1869:

Då wi i början af året omnämnde anläggningen här invid staden af en Fabrik för tillwerkning av tändstickor, uttalade wi på samma gång wår förhoppning, att fabrikatet skulle komma att täfla med de bästa inom landet. Efter det fabriken nu tillräckligt länge warit i gång för att dess tillwerkning hunnit komma i marknaden anse wi oss på wår wunna erfarenhet om dess beskaffenhet kunna grunda ett fördelaktigt och rekommenderande witsord om detsamma, på samma gång wi upplysa, att det i handeln härstädes utbjudes till en tredjedel lägre pris än t.ex. Jönköpingsstickorna.

Då man vanligen ser wåra detaljörer med stora stilar puffa för utländskt kram af ganska twetydigt wärde, anse wi det wara den fosterländska pressens uppgift att påpeka fabrikater av wärde hwar från sin ort. Wi böra wänja oss att af patriotism företrädeswis förbruka inhemska waror isynnerhet om de jemte godhet förena pris i förhållande till dugligheten, och för konkurrensens skull bör uppmärksamheten företrädeswis fästas wid den wara som är på samma gång bäst och billigast.

Men denna välvilliga "puff" fick kortvarig verkan, om ens någon. Efter några år - det sägs efter ett par eldsvådor (!) - upphörde verksamheten.

[Här är det emellertid motiverat med en försiktig reservation. I berättelser om Västerås Masugn (Västerås Hytta) talas om en tändsticksfabrik som fram till mitten av 1870-talet höll till i de byggnader som senare blev hyttans arbetarbostäder. När den anlagts tycks inte vara bekant. Med hänsyn till inledningen av VLT:s artikel ovan förefaller det dock rimligt att denna avser just Flodins fabrik på bränneritomten.]

Västerås ullspinneri och ångfärgeri AB 1897 grundlades i bränneribyggnaden Västerås ullspinneri och ångfärgeri AB, och fastigheten kom sedan att heta Ullspinneriet. Företaget finns med i en inventering av fabriker och hantverk 1899 som enda spinneri i Västerås, men i övrigt tycks det vara sparsamt med information om det. Verksamheten upphörde på 1930-talet. Byggnaderna användes sedan av diverse andra industrier, men tycks ha slutat som skrotupplag. Bilden är från 1950-talets början.
(Foto: Västmanlands Läns Museum)
Parkområde vid Svartån 1970 beslutade man riva lokalerna och göra tomten till parkområde, och när vi idag närmar oss Vallbybron på vår vandring längs ån ser vi resterna av byggnaderna som en prydlig gråstensmur vid motsatta åbrinken. Därovan en gräsplan med sittplatser vid åkanten. För att bekvämt kunna ta sig dit finns också en promenadväg från Karlslund på åns östra sida.
(Foto: A Dybvig )

Sedan kan man fortsätta vandringen genom Biskopsängen till Hovdestalunds kyrkogård. Se där ett trevligt slut på en kort historia om ett bränneri och ett ullspinneri.

Men nedströms i ån finns rester av annan verksamhet. Om detta kan man läsa i Västmanlands Fornminnesförenings Årsskrift 1969. (T Lundberg: "Gamla kvarnar och kvarnvretar vid Svartån.")

Kvarnar och annan industri

Vi vänder söderut igen längs ån. På båda sidor om Skerikesbron har flera kvarnar funnits under äldre tid, ända sedan medeltiden. (Åns lugna ström på Gagges bild är ett resultat av den senare tillkomna Falkenbergska kvarndammen nedanför Karlslund!) På 1600-talet omtalas främst två mjölkvarnar, "övre kvarnen vid Skerikesbron" som vid seklets mitt tillhör Kronan, och "nedre kvarnen" eller Stadskvarnen vid Skarpskyttebron. Den senare har en intressant historia. Den hade tidigare varit en smedja omtalad som Kronans faktori och under trettioåriga kriget tillverkat skjutvapen.

1621 byggde Skultuna bruk en anläggning för mässingstillverkning och manufaktur vid Svartån. Den omfattade två hyttor för rening och bearbetning av koppar och en galmejkvarn för malning av zinkmalm för legering av kopparn. Ändamålet var tillverkning av mässingstråd och kopparplåt. I det senare var domkyrkan en naturlig intressent, bl a genom ett försök att driva en kopparhammare, som dock existerade endast ett par år. Projekten fick inte den omfattning som man hade tänkt, men medräknat alla mjölkvarnar kan man kanske tala om ett mindre industricentrum längs ån.

I början av 1700-talet befinner sig "övre och nedre kvarnarna" i grevinnan Falkenbergs ägo. Hon bildar 1737 fideikomisset Västerås Kvarnar, och ätten Falkenberg förblev kvarnägare i närmare 200 år. Melchior Falkenberg förvärvade ett markområde mellan de två kvarnarna. I början av 1800-talet river han kvarnarna och bygger där ett nytt kvarnfall och en ny kvarn, Västerås Qvarn eller Falkenbergska Kvarnen.

Träsnitt av Kvarngården Kvarnen har alltid utarrenderats, och 1835 byggdes "Kvarngården" för kvarnens arrendator, den röda tvåvåningsbyggnad som syns väl från Skultunavägen. Kvarnen byggdes om i början av 1890-talet och försågs med moderna turbiner från Arboga Verkstad. 1949 köpte Västerås stad kvarnen. Då verksamheten upphörde 1968 var det stadens sista gamla kvarn som stannade för gott.
Träsnitt efter teckning 1866 av A T Gellerstedt.
(Ur Fornminnesföreningens årskrift 1969.)

Starka röster höjdes för att göra kvarnen till ett industriminne. Tyvärr blev det inget därav. Kvarnbyggnaden var i dåligt skick, och drätselkammaren ville riva den. Resultatet blev dock att ett privat företag köpte byggnaden, renoverade den och återställde den i tidigare yttre skick. Där finns nu bl a en restaurant, där man sommarstid kan avnjuta sin lunch i uteserveringen i en vacker miljö till ljudet av kvarnforsens brus.

Men vi återvänder till vår vandring längs ån ner mot staden och stannar till på Köpmangatan några tiotal meter söder om Stora gatan. Tiden är 1870-talet, och vi möter en helt annan syn än idag.

Köpmangatan De två som är på väg mot rådhuset befinner sig vid Lillåns utlopp. Något längre ner efter ån ser vi vattenbrynet av en damm och en kvarnbyggnad som ägs av byggmästaren Wickholm. Kvarnen anlades på 1850-talet. Den är tillsammans med Falkenbergska Kvarnen de kvarnar som satt varaktiga spår i stadens industrihistoria
(Foto: Ernst Blom)

Innan vi fortsätter på detta tema, låt oss ta en titt nedefter Lillån. Vi står på Hospitalsbron på 1880-talet. Hospitalet finns alltjämt närmast till vänster, där Stora Westmannia restes några år senare. Vi ser Malmbron, i vars fortsättning Vasagatan, då Humlegårdsgatan, leder upp till Stora gatan. Byggnaden närmast nedanför Malmbron är Bomanska gården.

Utsikt över Svartån mot Folkets Hus Bilden visar en idyll, längre nedströms är det annorlunda. Där finns några mindre industrier, t ex garverier som utnyttjar åns vatten för sköljning, säkert mindre angenämt för andra som tar vatten från ån. Den vita byggnaden i bakgrunden blir senare Aseas Folkets Hus. Den ligger i kvarteret Mimer. Lillån böjer av till höger om byggnaden och fortsätter mot sydost genom kvarteret och ut i Mälaren.
(Foto: Västmanlands Läns Museum)

1852 hade staden låtit uppföra en damm i Svartån strax nedanför dess utgrening i Lillån och 1853 en damm i Lillån, som vi skymtar nedströms Malmbron, båda i avsikt att säkra vattentillgången vid eldsläckning. Genast uppstod frågan om vattenledningar från dammarna. Redan 1853 beviljades fabrikören Hedenström, som drev en metallfabrik i sin gård på södra sidan Lillån, tillstånd att dra en ledning till sitt vattenhjul. 1859 beviljades byggmästaren Wickholm tillstånd till vattenledning till sin kvarn på västra sidan om Svartån. I kontraktet ingick att Wickholm skulle ersätta den befintliga dammen i Svartån med en ny damm mellan kvarnen och Fiskartorget.

Att dela ett begränsat vattenflöde mellan flera intressen skulle dock snart visa sig problematiskt. Redan 1854 tvingas Hedenström stanna sitt vattenhjul på grund av för lågt vattenstånd. Han har nämligen förbundit sig att begagna vattenledningen endast då vattnet i Lillån flödar över dammens "skidbord". Här tar Westmanland Läns Tidning till orda och kritiserar att staden på detta sätt trakasserar en man som Hederström, "hwilken genom sitt redbara wäsende, sin arbetsamhet och energie är en heder för vårt samhälle".

Då träder snuspatronen A T Sundin in. Han har nämligen finansierat dammbyggnaderna, och det gjorde han minsann inte endast från nyttosynpunkt, utan även med avsikt på "det sköna", vilket går förlorat om inget vatten flödar över dammen. WLT replikerar att "wi för wår del icke det ringaste frågar efter det för ögat afsedda sköna så snart det kommer i jemförelse med en sak af sådan allmän och enskild nytta, som driften af en fabrik". Det hela ger anledning till åtlöje, speciellt sett mot det faktum att dammen läcker!

Det förefaller som om frågan om reglering av vattenfallet blev en följetong. 1880 är den åter aktuell i stadsfullmäktige, och nu gäller det även kvarndammen som uppförts en fot högre än vad som medgivits. Man beslutar att på 10 år uppsäga Wickholms avtal om nyttjanderätten till fallet, samt att vad gäller metallfabriken avstänga inloppet till vattenledningen, eller anbringa en regleringsdamm över vilken fabriken får ta in vatten till ledningen mot en fast årsavgift. Men - en ny tid nalkas.

Röster har redan höjts för att staden själv borde förfoga över allt vatten i ån. Under tiden hade  Oscar Fredrik Wijkman, tillika kommunens mäktigaste man, etablerat Wästerås Mekaniska Verkstad. Han hade insett vad vattenkraft kunde användas till. Man beslutade att låta utreda om Svartåns nedre del kunde utnyttjas för produktion av elektrisk kraft för belysning och småindustri. Man fann att ån nedom Storbron kunde ge 150 hk om dammen förlades ovanför den Wickholmska, och att kraften kunde utnyttjas både till kvarnen, belysning och småindustri.

Då arrendetiden för vattenkraften utgick 1890 hade Wickholm avlidit. Hans änka erbjöd staden att få köpa vattenrättigheten och hennes fastigheter, och därigenom få tillgång till vattenfallet. Som det har berättats på andra håll, en mycket läglig händelse som gjorde det möjligt att - sedan man flyttat fallet ner till slottsbron och gett det större fallhöjd - bygga den kraftstation som kom att spela en viktig roll för etableringen av Asea i Västerås.

Det skulle dock inte ske utan visst motstånd från några ledamöter av stadsfullmäktige som pekade på andra - som de tyckte - angelägnare samhällsuppgifter som väntade på sin lösning: gatufrågor, renhållningväsendet och skolbyggnader, i stället för att "utkasta stora summor på industriella anläggningar om vilka man ej kunde veta hur de skola ställa sig." Dessutom tyckte de att änkan begärde för mycket. (VLT 1890 - referat från stadsfullmäktige)

Vi vet hur det gick. Stadens starke man, "Gud Fader" Oscar Fredrik Wijkman fick som han ville.  Turbinhuset med kraftstationen byggdes. Totalkalkylen gick på 64 000 kr, och i avtalet med det blivande Asea ingick bl a leverans av 70 hk elektrisk effekt mot ett årligt arrende på 6 000 kr.

Lillån I projektet ingick också igenläggning av Lillån, strandmurar ovanför dammen och järnstaket vid Fiskartorget, som därmed fick den utformning vi ser idag.
(Akvarell av Rudolf Gagge 1904.
Original hos Rudbeckianska Gymnasiet)

Här slutar vår åvandring - på tröskeln till stadens moderna industrihistoria.

Arne Dybvig, 2005.


Berättelsen bygger främst på följande källor:

    T Lundberg: "Gamla kvarnar och kvarnvretar vid Svartån."
  • Västmanlands Fornminnesförenings Årsskrift 1969.
    Vestmanlands läns tidning:
  • Debatt om vattenrättigheter i Svartån 1854.
  • Referat från stadsfullmäktiges sammanträden under 1880-talet.
  • Arvid Offe: "Vandringar i Västerås" etc 1970-90-åren. Några redaktionella artiklar under samma tid.
 Läs mer om Järnvågen i Västerås (hel bok av Brage Lundström från 2015 att ladda ner, se länk längst ner på artikeln om Bergs- eller järntullar och järnvågar).