Hem till  Industrihistoriska föreningen i Västerås.

Denna artikel "Asea-Atom" ligger under Internetboken / Asea - industridominant.

Möte med några kända industrimän under min tid i Asea-Atom

En rent subjektiv beskrivning av Erland Tenerz år 2010

Erland Tenerz och Cnut Sundqvist berättar om sina upplevelser om kärnkraftsindustrin i Västerås i sex filmer som du hittar under "Videofilm" ovan.

 

Innehåll

  Inledning
 1.Ragnar Liljeblad
  1.1   RL som konsult
1.2   Första mötet med Ragnar
1.3   Ragnar som arbetsledare
1.4   Mitt sista möte med Ragnar
1.5   Möte med Ragnars son Jan
 2.Curt Mileikowsky
  2.1   Anställningsintervjun
2.2   Resan till Rumänien
2.3   Oskarhamn I - ordern
2.4   Jag säger upp mig
2.5   CM som vd för Saab
2.6   Acceleratordrivna reaktorn med torium
2.7   Diverse episoder
 3.Curt Nicolin
  3.1   CN och Marviken
3.2   Oskarshamnsordern
3.3   CN som bränsletillverkare
3.4   Inbrytningen i Frankrike
3.5   SVEA -bränslet
 4.Lars Halle, Lars Leine och Lars Torseke
 5.Folkomröstningen 1979-80
  5.1   Möte med Olof Palme
5.2   Möte med Hannes Alfvén
5.3   Möte med Birgitta Dahl
 6. Internationella Kontakter
  6.1   Resan till Sovjet 1962
6.2   Uranium Institute:s möte i London
6.3   Resan till Novo Sibirsk och Kazakstan 1990
6.4   Kontakter med Japan
 7.Percy Barnevik

Inledning

Denna skrift är avsedd att bli en beskrivning av en del av de kända och framstående människor som jag träffat under mitt aktiva liv. Avsikten är inte att förhärliga dem eller att beskriva deras verk utan endast att framställa dem som människan bakom jobbet och hur jag personligen har upplevt dem. Det är givetvis en helt subjektiv beskrivning och är bara mina egna åsikter. De personer som jag i första hand avser att beskriva är Ragnar Liljeblad, Curt Mileikowsky Curt Nicolin, Olof Palme, prof. Hannes Alfvén, dåvarande energiministern Birgitta Dahl, Lars Halle och Lars Leine samt ryssar som deltog på Uranium Institute:s möte i London. Ryssar som bedriver reaktorverksamhet i Sovjet. och Percy Barnevik. Naturligtvis finns det mycket mer att berätta om dessa personer men här har bara några exempel tagits fram.

Skriften är avsedd primärt för mina barn, barnbarn och barnbarns barn och deras familjer och kanske för någon annan som kan tänkas vara intresserad. Jag började skriva detta i april 2010 dock vet jag inte när det blir klart eller om det överhuvudtaget blir klart.

1. Ragnar Liljeblad

Ragnar Liljeblad, född 25 sept 1885 och död 1967. Civ.ing. från KTH. Tekn chef på Asea 1918-44 och därefter konsult 1945-63. Han blev hedersdoktor vid KTH 1962 och var medlem av IVA (Ingenjörsvetenskapsakademin) från 1919 och från 1939 ledamot av Vetenskapsakademin. Jag tror, men är inte säker, att han också blev hedersdoktor vid Norges Tekniska Högskola och ev också vid ett engelskt universitet.

Ragnar Liljeblad (Foto: ASEA, Västmanlands läns museum.).

Han brukade säga att då han lämnade posten som vvd vid Asea, ersattes han av tre vvd, en för Forskning och Utveckling, en för Produktion och en för Ekonomi och Administration. Han var starkt drivande för att Asea skulle satsa på kärnkraft och vidare att man skulle ha ett halvstatligt företag, AB Atomenergi. Han satt i styrelsen för detta men kom senare att ändra mening och var mycket negativ till bolaget, men då hade han lämnat styrelseuppdraget,

1.1 Ragnar som konsult.

Det har sagts mig att han lämnade Asea som vvd i samband med ryssavtalet som innebar att Sverige lånade massor av pengar till Sovjet med vilka ryssarna skulle kunna köpa elutrustning från Asea. Det var med andra ord en strålande affär för Asea. Liljeblad skrev i tidningarna att detta är vansinnigt eftersom ryssarna aldrig kommer att betala tillbaka sin skuld. Med anledning av dessa skriverier blev han tvingad att lämna Aseas direktion men stod kvar som konsult.

Detta utnyttjade han på ett effektivt sätt. Jag kommer ihåg en gång då jag satt inne hos Curt Mileikowsky och Ragnar kom in. Curt kritiserade Ragnar för att han gått ut i tidningarna och skällt ut AB Atomenergi. Curt menade att detta kommer att skada oss men Ragnar svarade: "Kom ihåg. Jag är konsult och inte anställd av Asea och har därmed rätt att skriva vad jag vill."

Då Melkerkontoret var nytt och invigdes i den nya biograflokalen i källaren, höll professor Lundqvist från Åskforskningen ett föredrag om framtidens elproduktion. Han visade tre olika möjligheter men förklarade att var och en av dem krävde så stora utvecklingspengar att man inte kunde begära att en svensk industri skulle satsa på alla tre. Sannolikheten att lyckas var bara 33 %. Ragnar som satt på första bänken flög upp som en raket och sa: "Vad är det där för dumheter. Den där sannolikheten kan ju hur lätt som helst ökas till 50 %. Låt AB Atomenergi välja ett av förslagen och det som de väljer är naturligtvis fel. Alltså ökas sannolikheten till 50 % ." Ragnar var inte bara ett tekniskt geni han hade dessutom humor.

1.2 Första mötet med Ragnar

Året var 1958. Jag var grön och nyanställd och kunde inte mycket. Plötsligt slogs dörren upp och där stod självaste Ragnar Liljeblad. Han var ju nästan två meter lång och fyllde hela dörren. Tittade på mig och sa: "Det är lika bra att vi lägger bort titlarna omedelbart för förr eller senare måste jag skälla ut dig och då är det ett elände med titlar. Ragnar heter jag." Jag, som nu stod i givakt, räckte fram handen och sa: "Mitt namn är Erland."

Ragnar hade den vanan att de människor som han inte gillade betraktade han som luft. Hans måttstock var helt oberoende av formell utbildning utan bestämdes bara av vad personen gjorde och kunde. Jag var bekant med en av stadens lektorer som var oerhört stolt över sin utbildning. På Humanistiska Klubben hade han träffat Ragnar men kontakten var tydligtvis inte särskilt positiv. Jag träffade mannen ifråga och han sa: "Ragnar Liljeblad är en konstig människa. Vi träffas på Humanistiska Klubben men sedan när jag träffar honom på stan hälsar han inte. Och detta trots att vi båda bär doktorstiteln. Jag har disputerat vid Uppsala Universitet och är fil dr." Titlar föreföll inte det minsta imponera på Ragnar.

1.3 Ragnar som arbetsledare

Redan omkring 1950 hade Ragnar själv utvecklat en beräkningsmodell för utbränningen av uran i en reaktor. Vi den tiden fanns absolut ingenting publicerat utan amerikanarna betraktade beräkningsmodellerna som militära hemligheter. Först efter Geneve-konferenserna i mitten och slutet av 50-talet blev beräkningsmodellerna officiella. Dessa modeller användes numera över hela världen. De baserar sig på en form av homogenisering av moderator och bränsle. Ragnars modell skiljde sig markant från detta. Han utgick från en bränslestav med omgivande moderator. Detta betraktade han som en fristående reaktor. Därefter kopplade han ihop alla dess fristående reaktor med läckage över gränserna osv till en hel reaktorkärna. Det var enastående att han kunde få ihop en modell som fungerade och dessutom gav samma resultat som den gängse modellen. Det bevisar hans tekniska skicklighet.

En morgon kl 08:00 ringde telefonen. Jag var relativt nyanställd. Det var Ragnar: "Jag har här en reaktor baserad på uran. Nu byter jag varje uranatom mot en plutoniumatom. Vad händer?" Herre Gud! Vad händer? Det som det visste. Jag förklarade att det hade jag inte en aning om. Ragnar svarade då: "Tänk på saken och återkom kl 11.00." Jag sammankallade alla fysiker och vi diskuterade intensivt till klockan var 10:45. Då beslöts att jag skulle ringa Ragnar och svara att det visste vi inte. Med darrande händer tog jag telefonen och slog hans nummer. Jag började: "Jo, hej - det är Erland. Det var angående den där frågan Du ställde i morse…" Längre kom jag inte förrän han svarade: "Problemet är redan löst!" Därefter slängde han telefonen på klykan - han bokstavligen slängde alltid telefonen på klykan. Jag drog en lättnadens suck!

En annan gång ringde han mig och sa "Ni räknar utbränningen fel!" "Nej det gör vi inte" svarade jag."Jo, det gör ni visst . Kom upp på mitt rum kl 08.00 på lördag, man jobbade då på lördagar, och ta med dina formler och ekvationer så ska jag visa dig var ni gör fel." Jag kom till honom med en full pärm med ekvationer och kopplade differentialekvationer osv. Vi gick igen allt från början till slut vilket tog flera timmar. Till slut tog han min pärm och smällde ihop den och sa: "Jag kan inte längre påstå att ni räknar fel men kommer vi till olika resultat har jag rätt." Han hade humor.

Ragnar deltog mycket aktivt i den tidens kärnkraftdebatt. Den debatten handlade om hur en  reaktor skulle se ut. Vilken Moderator? Tungt vatten eller lätt vatten eller grafit. Skulle bränslet vara urandioxid eller metalliskt uran? Angående bränslet fastnade man mycket snart för urandioxid däremot var moderatorvalet helt olika. Engelsmännen valde  grafit, amerikanarna lätt vatten och kanadensarna  tungt vatten. Vi startade med tungt vatten men övergick sedan till lätt vatten det vill säga det som gäller här i Sverige även idag. Ragnar körde sin egen linje nämligen grafit och bergrumsförläggning. Vi och även kraftindustrin var starka motståndare till detta. Slutliga valet blev lätt vatten: kokvattenreaktor och  tryckvattenreaktor.

1.4 Mitt sista möte med Ragnar

Mitt sista möte med Ragnar kommer jag aldrig att glömma. Det var 1966 eller 1967. På Teknologföreningen i Stockholm hade vi mycket ofta diskussioner om kärnkraft. All kraftindustri, AB Atomenergi och alla leverantörer det vill säga Asea, NOHAB och diverse underleverantörer, Ragnar deltog mycket intensivt i alla diskussioner och körde hårt med sin grafitreaktor.

Till Stockholm åkte vi Asea-bil. Vi var mycket trötta på Ragnars åsikter i denna fråga så då vi satt i bilen sa vi: "Du, Ragnar, du vet ju att dagens diskussion är tungt eller lätt vatten och inte något annat. Det vore därför bra om Du inte med nödvändighet drog upp grafitfrågan så att vi kan koncentrera oss på tungvatten eller lättvatten" Ragnar svarade: "OK, jag lovar er att inte delta i diskussionen utan bara lyssna."

Vi kom fram och satte oss på första raden där plats var reserverat för Ragnar.

Sammanträdet öppnades av ordförande Göte Malmlöv, vd på AB Atomenergi med orden: "Jag ser att direktör Liljeblad från Asea är här så det är väl lika bra att vi startar med att ge honom ordet." Vi suckade djupt och tänkte att nu är loppet kört. Ragnar reste sig upp och gick till talarstolen. Där höll han ett tal som gjorde att tårarna börja fall för alla. Alla satt dödstysta och lyssnade. Han förklarade att han visste att hans tid var begränsad och att detta var hans sista möte med oss alla. Han tackade sin motståndare och förklarade att han var helt övertygad om att alla var ärliga och trodde lika starkt på sina åsikter som han själv på sina. Han uppskattade djupt sina motståndare men nu var tiden förbi för honom och han önskade oss lycka till i framtiden. Talet var relativt långt men detta var kontentan av talet.

Som jag kommer ihåg detta så förklarade Göte Malmlöv därefter ordet fritt men ingen begärde det. Sammanträdet bara avslutades och vi gick hem.

Då vi stod på trottoaren och väntade på Asea-bilen kom Ragnar fram till mig och sa: "Du, Erland. Vad är det för skillnad mellan tungt och lätt vatten?" Jag studsade. Det var ju det som vi åratal talade om där han själv var mycket aktiv. Då förstod jag att nu var Ragnar gammal. Kort därefter dog han.

Jag brukar hävda att det enda universalgeni som jag träffat är Ragnar Liljeblad. Han deltog i samhällsdebatten, teknikdebatterna, humanistiska frågor, barnbegränsningsfrågor, religiösa frågor, rasfrågor med mera. Alltid med samma entusiasm.

Det har berättats för mig att då Ragnar startade sin båt här i Västerås för att segla till sitt sommarställe utanför Oxelösund tittade han på sjökortet en gång och lade det helt på minnet. Därefter seglade han hela vägen, säkert en hel dag och kanske mer utan att ta fram sjökortet. Sant eller inte? Det vet jag inte.

1.5 Möte med Ragnars son Jan

Jag träffade aldrig Jan på jobbet. Vi hade helt olika områden men som seglare mötte jag honom. Han var mycket aktiv i GBO (Gröna Bojens Order) där han deltog i sången, historieberättandet och den goda middagen. För att bli medlem väljs man in genom ett komplicerat förfarande.

Grundförutsättningen är att man är gammal seglare. GBO tillhör WSK (Västerås Seglarklubb, som är en av landets äldsta seglarklubbar). Den fyllde 100 år 1983 det vill säga samtidigt som Asea. Vissa människor påstår att Asea flyttade från Arboga till Västerås därför att WSK fanns där!!
Jan dog i år då han var över 90 år. I GBO måste man vara minst 35 år och antalet medlemmar får aldrig bli mer än 35 st. Givetvis måste man vara eller ha varit mycket aktiv seglare.

Vid ett tillfälle seglade vi förbi det Liljebladska sommarstället utanför Oxelösund och passade på att besöka familjen. I bastun frågade jag Jan hur det v ar att vara son till en sådan stor man som Ragnar, jag förstår att det var både fascinerande och ibland jobbigt. Jag tror nog att man måste vara mycket ihärdig om man skulle få sin åsikt accepterade om den inte stämde med Ragnars.

2. Curt Mileikowsky

Curt Mileikowsky (1923 -2005) var teknologie doktor och docent. Han hade varit anställd på Nobelinstitutet innan han gjorde sin entré i Västerås. Han var en arbetsmänniska av Guds nåde. Han kunde ringa mitt i natten och be en komma upp på hans kontor för han hade fått en idé. För honom var arbetstidens 8 tim helt ointressant. Han var mycket krävande men också mycket charmerande. Han dog för ett par år sedan.

Hans första anställning på Asea blev på Kontoret för speciella utvecklingsarbeten med Uno Lamm som chef. Jag själv anställdes några år senare också där. Vi hade två projekt nämligen Högspänd Likström och Atomkraft, som det hette då. Senare byttes det mot Kärnkraft. Vidare kom kontoret att uppdelas i två enheter en under Uno Lamm nämligen HVDC (högspänd likström) och den andra under CM nämligen Kärnkraft.

Curt Mileikowsky (Foto från ABB:s arkiv).

För CM existerade inte ordet omöjligt. Allt, precis allt, var möjligt bara man ville det. Många historier berättas om honom, en del sanna andra antagligen fantasier, men alla karakteriseras av att ingenting är omöjligt. Han hade också en svaghet, nämligen för vackra flickor vilket var mer eller mindre känt.

CM blev med tiden försäljningschef för hela Asea och därefter vd för Saab i Linköping. En rolig historia är att då han flyttade till Linköping ringde min bästa vän från skoltiden Olle Ericsson, som då var ekonomichef på ANA, det vill säga ett Saab-företag och frågade vem denna man var. Jag berättade allt. Då CM kom till Linköping bjöd han hela staben på middag och på ena sidan satt Karin, Olles fru. CM frågade: "Var bor Du?" "Ja, naturligtvis i Linköping" "Ja, men var i Linköping" varvid Karin svarade: "Min man har sagt att jag inte får säga var det är."

En annan historia är följande (Jag har frågat CM om den är sann men han bara skrattade och svarade inte): Den stora världsutställningen i New York skulle invigas. CM Nicolin tillsammans med sin dåvarande försäljningschef CM var inbjudna. Planet stod på Arlanda och skulle starta. Nicolin var som vanligt alltid i tid, men CM saknades. Flygkaptenen kom då fram till Nicolin och frågade om man skulle hålla planet en stund. Det skulle kosta så och så mycket. Nic svarade: "Nej Är han inte i tid får han stanna hemma. Vi kör." Så skedde och planet gick till Köpenhamn och därifrån till New York. CM kom till Arlanda. Planet hade startat. Han rusar fram till Informationsdisken och fick veta att ett annat plan skulle mycket snart starta men det gick över Bergen i Norge och sedan direkt New York. Problemet var att planet var fulltecknat. Inte en plats fanns ledig. Då började CM höra sig för vilken besättning de hade. Jo, jo det fanns en blivande flygvärdinna ombord som var på utbildning. Efter en del övertalning fick han hennes plats och tjänstgjorde som servitör hela vägen över Atlanten och landade en halvtimme före Curt Nicolin vars plan var försenat.

2.1 Anställningsintervjun

Jag hade avlagt fil.lic-examen i teoretisk fysik vid Uppsala Universitet och började fundera på mitt fortsatta liv. Frågan var industrin eller läraryrket. Jag beslöt mig för att prova industrin och kontaktade Dag Jungnell på Vattenfall och vidare Gunnar Holte på AB Atomenergi. Båda erbjöd mig jobb och dessutom fick jag av Holte välja mellan Studsvik och Stockholm. Innan valet var gjort ville jag också kontakta Asea men det gillade inte Brita eftersom hon ansåg Västerås vara en hopplöst tråkig stad, vilket hon idag har helt ändrat mening om. Hennes erfarenhet baserade sig på de långa gjuterierna som låg längs Stora gatan men som nu är borta. Jag for i alla fall till Västerås och träffade Curt Mileikowsky.

Samtal blev följande CM: "Vill du ha en hög lön?" Svar: "Ja naturligtvis." "Då ska du inte börja här utan på Vattenfall. Vill du ha ett jobb som slutar kl 17.00 och inte en massa övertid?" "Ja," Då ska du inte börja här utan på AB Atomenergi. Har du någon hobby som Du vill fortsätta med?" "Ja, segling." "OK, då ska Du bli lärare och inte jobba här." CM var emellertid så fascinerande att jag inte kunde låta bli att acceptera ett jobb på Asea. "Hurdan lägenhet vill du ha? Radhus, 3-4- eller 5 rums?" Obs! Under denna tid rådde en fruktansvärd brist på bostäder. Det var i slutet av 1957. "OK, Det står en bil här utanför och väntar på dig. Den ska visa Dig vilka möjligheter som finns."

Så började min anställning. Vi jobbade då på Ågesta-reaktorn och Marviken-reaktorn där tungvattenlinjen rådde. Övertiden var ofantlig. Några gånger körde vi två dagar i ett med fullt kör hela natten. Roligt hade vi! Någon övertidsersättning var det aldrig tal om.

Jag började den första februari 1958 och Brita med barnen kom i maj samma år. Vi hade då accepterat en 4-rumsvåning på Odensvigatan 5.

2.2 Resan till Rumänien

CM var ju mycket aktiv och energisk och hade en enastående förmåga att skapa entusiasm hos sina medarbetare. Under tungvattenperioden lyckades han skapa kontakter över hela världen bland annat med det kommunistiska Rumänien. De ville ha två reaktorer plus en bränslefabrik. Tillsammans med Siemens och en fransk byggnadsfirma offererade vi hela paketet men på tekniska sidan hade tvivlet på tungvattenreaktorer av den typ vi offererade börjat vakna hos oss.

Nåväl, vid en av de första kontakterna meddelade CM att jag och Hasse Stjärnholm och Aseas dåvarande försäljningschef Håkan Öfverholm skulle infinna oss på Bromma en söndagsmorgon kl 08.00 för transport till Bukarest. Vi var där alla tre och möttes av en schweizisk pilot som berättade att planet var chartrat för CM och pilotens uppgift var att transportera oss till Bukarest. Problemet var att man hållit på i över två veckor för att få landningstillstånd i Bukarest men ännu inte fått det. Av sin chef hade han fått order om att han inte fick lämna Bromma innan landningstillstånd var ordnat. Nåväl, vi inställde oss på en inställd resa och inväntade CM. Som vanligt kom han starkt försenad men kl 11:00 dök han upp. Vi informerade honom om läget och han sa: "OK, då får väl jag själv fixa landningstillstånd." Jag kommer ihåg min replik: "Fixar du det så stiger du i min aktning." "OK", sa CM, "Kom med nu." Vi gick till en telefonkiosk och han ringde upp rumänska ambassadören i hans bostad och berättade läget. Ambassadören svarade att han ska försöka ordna det om vi väntar. Jag kommer ihåg att jag sa: "OK, nu går vi upp och tar ett fika i väntan på svaret." "Du är inte klok. Vi tar ett blixtsamtal till industriministern i Bukarest." Så skedde och ministern förklarade att vi kunde starta genast och under tiden ordnar han landningstillståndet. "Nej, nej" sa piloten "Jag är förbjuden att starta innan alla formaliteter är klara." CM gav då faxnumret till Bromma åt industriministern och sedan gick vi upp till Brommas faxcentral. Inom ett par minuter kom landningstillståndet per fax och vi startade.

I Bukarest behövde vi inte gå genom tullen utan en regeringstjänsteman mötte oss. Utanför stod två stora svarta limousiner, en för head of delegation, det vill säga CM och en för Hasse, Håkan och mig. Vi installerades på ett flott hotell men fick absolut order av CM att inte nämna något olämpligt på rummet eftersom våra rum säkert var försedda med dolda mikrofoner. Alla viktiga detaljdiskussioner förde vi utomhus i en angränsande park.

På kvällen kände jag mig trött, jag är ju en morgonmänniska, men i lobbyn kom en svensk delegation som förhandlade om inköp av skor etc. Om jag kommer ihåg rätt var von Sydow head of delegation. CM föreslog att vi alla skulle gå på en nattklubb. Jag var mycket trött och föreslog att jag skulle hoppa av. Då sa CM: "Nu är det tjänst. Du måste hänga med." Så skedde. Påföljande morgon åt vi tidig frukost och CM satt med en specialordnad telefon vid matbordet. Han bröt plötsligt upp och sa att han tar vårt chartrade flygplan och flyger vidare. Hasse och jag blev kvar men fick en del trassel vid utfarten eftersom vi inte hade någon stämpel om hur vi kommit in i landet. Det ordnades emellertid. Vi hade noterat att var vi än gick eller satt och åt fanns en och samma man ett par bord ifrån oss. Då vi åkte hem upptäckte vi att samme man satt i sätet bakom oss i flygplanet och hängde med till Wien. Där bytte vi plan och sedan har vi inte sett honom. Nåväl, det blev aldrig någon affär utan rumänerna köpte en tungvattenreaktor från kanadensarna. Däremot hade ju Asea ordern på en licens för lokomotiv. Se Omvärldskontakt, läs vidare under kapitel Lok i Rumänien och Jugoslavien.

Då vi skulle lämna Bukarest uppstod problem vid tullen eftersom det inte fanns någon stämpel som visade var, hur, och när vi kom in i landet. Med tiden ordnades även detta och vi lämnade Rumänien.

2.3 Oskarshamnsordern dvs O1

CM ledde ju arbetet på offerten till OKG på en lättvattenreaktor det vill säga nuvarande Oskarshamn 1 (O1). En annan man av stor betydelse var Lars Leine som var teknisk direktör. Arbetsintensiteten var hög. Flera nätter gick åt men vi hade roligt.

Lars Leine (Foto: Troligen ASEA-samlingen, Vi Aseater).

OKG var ju av naturliga skäl skeptiska till oss eftersom vi inte byggt något liknande tidigare. En annan man av stor betydelse var C Nicolin. Se avsnittet 3.2. Frågan föregicks naturligtvis av vårt arbete på Marviken. Se kap 3.2

OKG anlitade en amerikansk firma NUS (Nuclear Utility Service) för att granska oss. Där var professor Warren Witzig vd och teknisk chef Frank Schwoerer. Deras sätt att arbeta var fascinerade. De ville i första hand kontrollera de olika cheferna. Själv ansvarade jag ju för reaktorfysiken och fick av dem diverse frågeställningar som vi skulle besvara. Det innebar att jag skulle sätta de andra fysikerna i arbete och sedan få ett resultat som presenterades för NUS. Jag åkte ett stort antal gånger över till Washington DC där de hade sitt huvudkontor. Vi analyserade, beräknade och diskuterade allt mellan himmel och jord inom området reaktorfysik.

Sedan beslöts det att Cnut Sundkvist och jag skulle åka över till USA och besöka ett antal olika lättvattenreaktorer. Vi var till reaktorerna Pathfinder, Dresden 1, Big Rock Point osv. NUS ordnade besöken och vi presenterades som kunder till NUS vilket naturligtvis var sant .Vi lärde oss mycket eftersom vår specialitet var tungreaktorer och fysiken är helt olika för lättvattenreaktorer. Dock inträffade en lustig episod. Vi satt i ett konferensrum på Big Rock Point och då råkade jag ta upp en pärm från min portfölj där det stod Asea på pärmen. En GE-man (senare visade det sig vara Henry Stone sedermera teknisk direktör på GE.) Han förstod vilka vi var. På den tiden konkurrerade vi och GE om ordern till Oskarshamn. Henry ringde från Chicago till GEs atomcentrum i San José i Kalifornien och meddelade att han trodde att Asea hade två spioner i USA. GE ringde till Lars Leine i Sverige och berättade detta varvid Lars ringde oss i Chicago och sa att vi skulle ta nästa plan till New York och besöka GEs huvudkontor där, Så skedde och då vi kom i konferensrummet ställdes frågan "Varför är ni i USA och vad vill ni?" Cnut, som ju är en slagfärdig man, svarade: "Jo, som ni vet är Sverige ett socialistiskt land. Så länge vi minns har vi haft en socialistisk regering. Nu har Erland och jag blivit utsedda till Stachanov-arbetare och belönats med en gratis semesterresa till USA. Detta därför att vi är så aktiva och duktiga."GE-killarna brast ut i ett hejdlöst skratt och trodde naturligtvis inte ett skvatt på detta. Så sa deras head of delegation: "Vi hälsar er välkomna till USA. Här utanför står en bil med chaufför som tar er till den nu öppnade Världsutställningen där ni får vars en fribiljett på allt som finns där. Bilen förfogar ni över hela dagen" Vi hade en mycket trevlig dag.

Så kom den dag då resultatet av alla våra ansträngningar skulle utvärderas. Lars Leine, Cnut Sundqvist och jag kallades till Stockholm och OKGs huvudkontor. Där genomfördes en slutdiskussion. Närvarande var givetvis OKGs vd Olle Gimstedt, en ovanligt trevlig man, hans närmaste män och Warren Witzig med Frank Schwoerer. Efter ett par timmar sa Olle: "Nu kan ni från Asea gå ut på en promenad men kom tillbaka kl 16:00. Vi gjorde det men samtidigt förstod vi att nu skulle domen komma. Vinna eller försvinna? Kl. 16:00 infann vi oss och det började med att Witzig förklarade att man noggrant granskat oss och kommit till slutsatsen som han formulerade (fast på amerikanska): "Om jag skulle bygga en ny privat villa skulle jag inte tveka att placera den som närmaste granne till en av Asea byggd reaktor." Då förstod vi att vi skulle få ordern men att det inte fick komma ut innan OKGs styrelse hade haft sitt sammanträde. Efter detta förklarade Olle att han beställt bord på Operakällaren och där skulle firas. Så skedde och någon gladare tillställning har jag inte varit med om. Vi ringde omedelbart till CM Mileikowsky som chartrade ett flygplan som tog honom från Västerås till Stockholm så att han skulle kunna vara med på middagen. På middagen satt en man från NUS, Mr Keaggy mellan mig och Carl Olov Skygge. Så sa Carl Olov på svenska till mig: "Den här tomten mellan oss. Vem är det, och vad gör han här. Han kan ju ingenting. Inte ens de mest elementära saker." Jag svarade: "Du, han är NUS Europachef och bor i Schweiz. Antagligen är han ekonom." Då vi gick hem och tog på oss rockarna kom Keaggy fram till Carl Olof och mig och sa, på strålande svenska, "Jag vill bara upplysa herrarna om att jag är gift med en svenska. Hon har lärt mig språket, jag vore glad om jag kunde lika mycket teknik som ni."

Senare berättade Witzig att då han kom till Europa åkte han över Schweiz och var hemma hos Keaggy och då kom hans 10-årige son och frågade Witzig om något och använde tyska. Witzig begrep ingenting varför grabben övergick till franska och slutligen svenska. Då kom pappa Keaggy fram och sa: "Den här farbrorn kan bara ett språk och det är engelska." Grabben blev djupt förvånad och sa "Är han sjuk?"

2.4 Jag säger upp mig

En enda gång i hela mitt liv har jag diskuterat min egen lön. Förhistorien var den att man aldrig kunde lita på när CM ringde. Det kunde vara på natten eller på kvällen eller på söndag eller när som helst. Det var fascinerande och roligt men till slut är måttet rågat.

Det var en söndag förmiddag och vi hade packat bilen och alla barnen och skulle göra en utflykt i Västmanland. Alla hade sett fram med detta. Just före vi skulle åka ringer telefonen. Brita sa helt spontant: "Svara inte, det kan var CM och då är dagen förstörd." Jag tvekade länge men till slut tog jag telefonen. Det var CM. Han var i Stockholm och sa att han skulle möta topparna på marinen på måndag. Han tänkte då hålla ett föredrag om möjligheten att driva u-båtar med reaktorer. Speciellt skulle man ha åsikter om att driva reaktorerna med Plutonium. Eftersom han ville ha ett skrivet föredrag måste det vara klart till kl 16:00 och då skulle jag ringa honom i Sthlm och läsa upp det så spelade han in det. OK, man sa aldrig nej på den tiden. Vår familjeresa blev inställd och jag åkte till kontoret och skrev ihop ett föredrag som jag läste upp i telefonen och han spelade in det. På måndag morgon mötte jag CM i korridoren och sa: "Vad är detta? Du skulle ju hålla ett föredrag för marinen idag?" Han svarade: "Ja, du vet. Det är inte förrän på onsdag men för att vara säker på att det blev klart sa jag måndag." Då var måttet rågat. Jag beslöt att söka ett annat jobb. Jag kontaktade Gunnar Holte på AB Atomenergi och erbjöds omedelbart ett jobb. Samtidigt kontaktade jag Vattenfall som också erbjöd mig jobb. Alltså saken var klar . Jag steg upp på CMs kontor och berättade att min avsikt var att sluta. Varför? Jo, de andra bjöd mycket högre lön. Då sa CM: "Man ska inte arbeta för lönen. Man ska arbeta med det man tycker är roligt och inte kämpa för den högsta möjliga lönen." Då svarade jag: "Om man har ärvt ett fastighetsbolag av sin far och är överingenjör på Asea, (vilket han var då), och dessutom gift med dottern till Milda Margarin då kan man sitta där och vara tuff. Jag är inte i den situationen." Då brast Curt ut i skratt och frågade hur mycket mer Gunnar Holte bjöd. Jag sa siffran och då sa Curt: "Du, jag dubblar om du stannar." Innerst inne stormtrivdes jag på Asea varför jag omedelbart accepterade budet.

Curt Mileikowsky (Foto: VLT:s arkiv).

2.5 CM som VD för Saab

Curt Mileikowsky lämnade Asea i början på 1960-talet och blev chef för Saab i Linköping. Det var under den tiden som frågan om sammanslagningen mellan Volvo och Saab blev aktuell. Wallenbergarna understödde detta mycket starkt och till en början var Curt mycket positiv men helt plötsligt tvärvände han och sa nej. En dag när vi satt och småpratade frågade jag honom varför han vände. Jo, då Per Gyllenhammar kom till Saab och blev utfrågad av Saabs tekniska ledning, ställdes frågan om bland annat olika egenskaper som Saab har men inte Volvo. Skulle man få fortsätta med dem? Gyllenhammar svarade, att eftersom Volvo är störst, är det Volvo som bestämmer även i tekniska frågor. Det blev droppen som kom bägaren att rinna över. De tekniska cheferna rusade upp till vd, det vill säga CM och sa att de absolut motsatte sig en sammanslagning. Då ändrade CM uppfattning och anmälde till Styrelsen att han sa nej. Enligt svensk lag kan en vd i en sådan fråga inte köras över av Styrelsen. Styrelsen kan avsätta vd och skaffa en ny men avslaget till sammanslagning står fast. Detta ledde till att CM fick sparken och lämnade Saab och började i stället jobba på sitt gamla Acceleratorföretag i Uppsala.

En rolig detalj. Det gick ju kraftiga rykten om att Saab skulle starta en fabrik i Finland. Jag såg själv i svensk TV en intervju med CM och den finska inrikesministern. Sändningen gick både i Finland och i Sverige. Reportern frågade var fabriken skulle byggas. Inrikesministern förde över frågan till CM som svarade: "Det beror helt på de lokala förhållandena. Man måste vara säker på att man har ett bra kylvattenintag och att man också har ett bra kylvattenutsläpp." Jag begrep ingenting. Varför skulle en bilfabrik ha så stora kylvattenintag och -utsläpp? Senare träffade jag CM och frågade vad han menade. Han brast ut i skratt och sa "Jo du förstår, jag hade glömt att jag var chef för Saab och tänkte bara på att bygga en reaktor och då behöver man ju intag och utsläpp." Varken reportern eller ministern reagerade.

2.6 Acceleratordrivna reaktorer med torium

Så blev CM pensionär, även han, men det innebar inte att han slutade att spruta idéer. Han hade bl.a. kommit i kontakt med spalatorn, en acceleratordriven reaktor baserad på torium. Med hjälp av en accelerator skulle man beskjuta ett target som sedan skickade ut neutroner vilka sedan klöv toriumkärnor. Fördelen med detta skulle vara att man kom ifrån de långlivade isotoperna Pu har halveringstider på 1000-tals år. Vidare skulle reaktorn regleras med hjälp av acceleratorn. Om de stannade upphörde klyvningen av atomkärnorna och reaktorn stannade. Idén till hela projektet kom från en spansk professor.

CM bildade en arbetsgrupp bestående av Cnut Sundqvist, Kåre Hannerz och jag. Vi var alla pensionärer och hade industrierfarenheter. Vidare kontaktades KTH och Uppsala Universitet. På KTHs avdelning för reaktorfysik med professor Gudowski i spetsen hade man en grupp som studerade basen för klyvningen och i Uppsala bedrev en annan grupp med professor Henri Condé i spetsen forskning inom samma område men med experimentell verksamhet. Tillsammans utbytte vi våra erfarenheter och kompletterade varandra mycket bra.

Relativt snart kom vi från industrin till slutsatsen att det var för tidigt att ännu tala om kommersiell verksamhet eftersom vissa grunddata inte var kända ännu. Grundforskarna måste arbeta vidare för att kartlägga dessa data därefter skulle industrin kunna komma in. Projektet går nu vidare och en stor internationell grupp arbetar på att konstruera och eventuellt bygga en pilotanläggning.

2.7 Diverse episoder - sanna eller inte?

Många historier om CM finns. En del är sanna och andra är rena fantasier. De sistnämnda utelämnar jag här.

En episod som är både sann och belyser CMs natur. Han var i Polen. Ringer Västerås och säger åt Åke Molin, vår anläggnings- och försäljningschef, att han ska möta Curt M på Kastrup för en del diskussioner. Åke åker och inväntar planet från Warszawa men ingen Mileikowsky var med. Åke går till informationen och frågar om fler plan är att vänta från Polen. Svar nej. Då säger Åke att om något plan kommer in så kalla på mig i högtalaren. Jag väntar ett par timmar. Så helt plötsligt hördes i högtalaren: "Åke Molin till informationen." Åke gick dit och där meddelades att ett extraplan från Polen var i annalkande, OK, ut klev Curt Mileikowsky ensam. Nu var tiden till att New Yorkplanet skulle gå knapp varför det bara återstod för Åke att följa med till USA för att sedan återvända med närmaste plan. Inget är omöjligt men säkert kostar det på

3. Curt Nicolin

Curt Nicolin föddes 1921 och dog 2006. Civilingenjör från KTH där han blev hedersdoktor 1974. Han började sin verksamhet på Stal där han basade för utvecklingen av jetmotorn. 1955-59 var han vd för Stal och kom 1961 till Asea som vd, där han stannade till 1976 med undantag för 1961-62 då han tillfälligt blev chef för SAS. Efter 1976 blev han koncernchef för hela Asea och styrelsens ordförande. Redan 1953 fick han IVAs guldmedalj och blev också ledamot av IVA. 1998 fick han Svenska ICCs medalj utdelad av HM Konungen. Han deltog synnerligen aktivt i bildandet av ABB det vill säga sammanslagningen med Brown Boveri i Schweiz. CN deltog mycket aktivt även i politiska frågor speciellt de som berörde svensk näringspolitik

Ingen person har så imponerat på mig i fråga om industrier som han, vilket kommer att framgå nedan. Ragnar Liljeblad var ett universalgeni och Curt Nicolin ett näringsgeni.

3.1 Curt Nicolin och Marviken

Då CN tillträdde som vd för Asea gällde "den svenska linjen" det vill s tungvattenreaktorer. Vi på den tekniska sidan blev mer och mer tvivlande på detta koncept. Offerten till Rumänien knäckte oss definitivt. Vi konstaterade att en sådan reaktor, av Marviken-typ, skulle starta som stabil och bra men efter en kort tids drift skulle den utvecklas till en reaktor med positiv effektkoefficient det vill säga om effekten skulle öka okontrollerat, skulle den fortsätta tills allt gick åt skogen. Det visade sig ju ett antal år senare vad som kunde hända, nämligen olyckan i Tjernobyl. Vi framförde vårt tvivel till AB Atomenergi som var ansvarig för hela projektet. Vi var bara underleverantör. Svaret från Atomenergi var att även en cykel är instabil men den går att köra mycket bra. Vi protesterade hårdhänt och förklarade att en reaktor måste vara självstabiliserande, det vill säga om den går ur kontroll så ska den stoppa av sig själv. Detta hände ju vid Harrisburg, eller Three Mile Island. USA-reaktorn gick ur kontroll och det blev en rejäl härdsmälta men inte en enda människa skadades utan reaktorn stannar av sig själv. Internt på Asea blev diskussionerna så intensiva att det beslöts att allt skulle presenteras för CN.

Curt Nicolin (Foto: VLT:s arkiv).

Lars Leine, Cnut Sundqvist, Åke Molin, jag och Curt Mileikowsky kallades till CN. Det började med att CN frågade varför vi var så negativa och ville stoppa projektet. Vi redogjorde för ovannämnda problem, varefter CN vände sig till våra försäljare och frågade dem varför de ville fortsätta. Svaret var att vi ju inte hade något tekniskt ansvar. Det var AB Atomenergis och inte vårt. Dessutom var garantierna så skrivna att vi aldrig i livet skulle kunna lastas för något och dessutom hade vi bra betalt. Då vi gått igenom alla problem och CN hört detta var hans fråga: "Vad vore bäst för svenska folket? " "Givetvis", svarade vi alla, "vore det bäst att projektet lades ner." Då reste sig CN, lämnade rummet, ringde till Vattenfall och meddelade att vi inte var beredda att ta några som helst garantier och helst såg att projektet nedlades.

Vattenfall började också fingranska projektet och kom till samma resultat. De meddelade regeringen men då kom AB Atomenergi och förklarade sig fullt villiga att ta totalansvaret. Så skedde men då Atombolaget bytte vd från Harry Brynhildsson till Bo Aler ungefär 1969 blev det stor granskning av projektet och det lades ner. Det är att observera att detta skedde långt före det att diskussionerna om kärnkraft hade startat i Sverige. Marviken lades ner av tekniker inte av journalister!

Marviken byggdes och bränslet tillverkades och allt var klart för start. Efter intensiva diskussioner blev den nedlagd trots att allt var klart. Om Marviken startat hade den fått samma egenskaper som Tjernobyl, det vill säga icke självreglerande! Den byggdes om till oljedrift och kördes som försöksstation för icke-nukleär provning. Det sades att Marviken är det enda oljedrivna kärnkraftverk i världen!!

3.2 Oskarshamnsorden

Oskarshamnsordern var ju den största order som Asea dittills hade fått. Den var ju dessutom riskabel eftersom det inte på hela jordklotet fanns en reaktor av denna storlek. Frågan är om engelsmännen eller amerikanarna var de ledande. De gick emellertid på olika linjer. Engelsmännen valde grafit som moderator medan amerikanerna valde lätt vatten men kompenserade det med att anrika uranet. Naturligt uran innehåller bara 0,7 % U235 men amerikanarna anrikade det till omkring 3 %. Det var en teknik som de väl kände till eftersom man i bomber måste ha 95-98% U 235.

Läget i Europa var att alla började intressera sig för kärnkraft för fredligt bruk. Många firmor köpte licens för tillverkningen av USA. AEG i Tyskland köpte licens av GE, Siemens i Tyskland av Westinghouse, fransmännen av Westinghouse, Spanien både av GE och Westinghouse, Toyota och Hitachi i Japan från GE, Mitsubishi från Westinghouse. De enda som arbetade självständigt var Sovjet. Frågan var nu: Ska vi köpa en licens eller ska vi gå fram ensamma? I Sverige hade vi ju gått på tungvattenlinjen vilket vi på Asea ansåg helt hopplöst. Visserligen hade kanadensarna valt denna linje men ändå - licens eller inte? Curt Nicolin kallade till ett möte uppe hos sig. Det var Lars Leine, Cnut Sundqvist, Åke Molin och jag. Diskussionen gick intensivt men CN märkte att vi på den tekniska sidan var böjda för en licens. Då ställde CN frågan: "Varför vill ni ha licens? Ser ni några oöverskridliga problem för att bygga en reaktor på 400 MW eller vad är orsaken?" Vi förklarade att vi inte nu såg några tekniska eller naturvetenskapliga problem men vi har aldrig gjort en sådan reaktor. I hela världen finns då ingen reaktor av denna typ och storlek. Det kan mycket väl dyka upp problem som vi idag inte ser. Skulle så bli fallet kommer orden att bli en katastrof för hela Asea och den är Aseas genom tiderna största order och vi vill inte riskera hela Asea. Då svarade CN: "Ni är ansvariga för den tekniska lösningen, men vem är ansvarig för ekonomin?" Svar: "Naturligtvis du." CN: "OK, jag tar risken. Vi kör. Ingen licens. Därför att, om vi har en licens och ni får ett problem tar ni bara telefonen och ringer till USA och frågar hur de brukar göra. Utan licens är ni tvingade att tänka själv och eftersom vi ska serietillverka reaktorer måste ni känna dem i detalj." - Det blev ingen licens. Vi gick fram ensamma. Följden blev att det blev bara tre länder i världen som drev en ensam utveckling av lättvattenreaktorer, nämligen USA, Sovjet och Sverige. - Tänk er vad detta betydde för några ynglingar på omkring 30 år som hade en sådan chef! Skulle dagens chefer våg det? Se nedan under kapitlet om Percy Barnevik.

Oskarshamn 1 1974 (Foto: Ulf Kjellsson).Creative Commons-licens

3.3 Curt Nicolin som kärnbränsletillverkare

En dag ringde CN och meddelade att han ville komma och se på tillverkningen av kärnbränsle i bränslefabriken. Det visade sig att hans intresse denna gång var hur stora förråd vi hade. Givetvis var de rätt stora eftersom vi aldrig fick bli försenade vid tillverkningen. En försening kunde slå på driften av reaktorerna och det kostade stora pengar. Jag demonstrerade materialförråden för CN och kände mig lite stolt över att vi garderat oss ordentligt för en eventuell feltillverkning, vilket ju alltid inträffar. CN förklarade: "Du ska avskaffa alla förråd." "Han är inte klok" tänkte jag. "Ja, ja vi blir ju alla gamla!" "Javisst" sa jag, men fast övertygad om att inte göra någonting. Produktionschef var Sigvard Jungkrans men åt honom sa jag ingenting. Så gick det en månad. Då ringde telefonen och CN frågade hur mycket vi reducerat förråden. Jag svarade: "Ja, du vet jag har haft så vansinnigt mycket att göra att jag inte hunnit starta med detta ännu." Ett grymtande hördes men sedan la han på telefonen. Efter ytterligare en månad hände samma sak med samma svar från mig. Då blev han irriterad och sa: "Nu rapporterar du till mig var fjärde vecka om hur mycket du reducerat förråden." Jaja, han är ju styrelsens ordförande och jag bara divisionschef så det är väl bäst att lyda order. Jag ringde Sigvard och gav order om att förråden skulle minskas helst till noll. "Du är bara inte klok!" förklarade Sigvard, "det gör jag aldrig." Jag fick starkt påpeka att styrelsens ordförande gett order om detta och han får stå sitt kast! OK, vi reducerade förråden och vad hände? Jo tro mig eller inte men feltillverkningen gick ned till nästan noll för alla visste att det inte fanns något reservmaterial!

3.4 Inbrytning i Frankrike

CN ringde och berättade att han ville besöka fabriken med en annan höjdare från ett annat företag. Jag tog emot dem men eftersom Karl-Erik Hallgren, som då var produktionschef och kunde fabriken bättre än jag, bad jag honom vara guide. Under tiden gick CN och jag tillsammans och pratade om diverse. Så sa jag till honom: "Jag måste berätta för dig att vi nu tänker ta oss in i Frankrike och ett par av våra försäljare är där nere nu." "Till Frankrike? Varför det? "Jag svarade: "Det är ju Europas största marknad med 55 reaktorer och starkt behov av bränsle." CN förklarade att idén var vansinnig eftersom vi aldrig kan komma in där och dessutom kan vi inte PWR, det vill säga deras reaktortyp. Vi kan BWR men inte PWR. Jag förklarade att för några år sedan kunde vi inte BWR heller men vi är läraktiga. Vi kan lära oss deras reaktortyp. CN menade att Asea försökt exportera bla generatorer dit men Frankrike är så protektionistiskt att det aldrig kommer att gå osv.

Djupt deppad över hans inställning sa jag "OK, du är ju styrelsens ordförande och jag bara en divisionschef så jag ska idag ringa till killarna där nere och be dem komma hem omedelbart." CN tvärvände och stirrade mig rakt in i ögonen och sa: "Du är ju inte klok." "Men vad menar du, ska vi försöka eller ska vi inte försöka." Svar: "Det är klart att du ska försöka men du har ingen chans!" Tänk en sådan chef! Det ger inspiration. - Det gick en tid men till slut lyckades vi och då fick vi beröm av CN. Idag är Frankrike vår största exportmarknad! Man kan faktiskt säga att var tredje glödlampa i Frankrike får sin ström från bränsle som är tillverkat i Västerås. Våra försäljare brukar säga att man kan se vilken glödlampa det är. Det är nämligen den som lyser bäst. (Tro det den som vill!)

3.5 SVEA-bränslet

I slutet av 70-talet var vi klara med en utveckling av ett nytt kärnbränsle, som vida översteg det gamla i fråga om ekonomin. En oktoberdag kom vi till slutsatsen att bränslet måste testas i vår stora Frigg-loop. Det kostade stora pengar och fanns inte med i den budget som vi presenterat för styrelsen

Alltså, jag gick till Lars Halle som var vd och påpekade att vi behövde väsentligt mer pengar i vår utvecklingsbudget för nästa halvår. Han skakade på huvudet och så att det var så dags. Utvecklingsbudgeten blev godkänd för ett par veckor sedan och komma nu med ytterligare krav! Nåväl, jag visade honom våra resultat och han blev tänd." OK", sa han," jag tar upp det vid nästa styrelsesammanträde men då måste du vara med för jag kan inte detaljerna." Så blev det. Jag gjorde min presentation och närvarande var hela styrelsen, det vill säga Curt Nicolin, Torsten Lindström, landshövding Cedervall och Systembolagets vd Hermansson (tror jag att han hette). De två sistnämnda var statens representanter. Vi var ju halvstatliga på den tiden. CN satt som ett åskmoln och rörde inte en min. Landshövdingen och Systembolagets vd blev heltända och förklarade enhälligt: "Det är klart att grabben ska ha det han begär." CN fortsatte att lyssna. Jag njöt. Saken var ordnad. Så höjde CN klubban och sa med bestämd röst: "Frågan uppskjuts till nästa sammanträde. Du, Erland, du kan gå." Jag lommade ut djupt besviken och tyckte att det var en tråkig f-n. Nästa dag ringer telefon och CN är där. Han bad mig ta tåget till Stockholm och komma upp på hans kontor kl 13.00 påföljande dag. Jag kom. Vi satt i 3-4 timmar och gick igenom hela den tekniska biten och analyserade den fram och tillbaka. Så sa han: "Ta de pengar du behöver och kör med full fart. Om du överskrider beloppet som du angett, kommer ingen att begära en förklaring. Kör!" Det blev full fart.

Curt Nicolin (Bild från DVD:n ASEA 100 år).

Efter ett år ringde CN igen och sa: " För alla utvecklingsarbeten gäller att man tror mer än det blir. Alltså vill jag veta var du har måst backa för det har du säkert fått göra." Jag svarade att det var precis tvärtom. Vi hade nu upptäckt att vid Pu-återcykling var detta bränsle mycket bättre än det gamla.

Tiden gick och våra energiska försäljare sålde och kontrakterade flera hela årsladdningar till Vattenfall. Då Karl Erik Hallgren som var produktionschef fick veta detta störtade han in till mig och uppbragt förklarade att det kunde vi inte tillverka på aktuell tid. Vi har inte maskiner osv. Ett fåtal kan vi klara men inte ett eller flera 100-tal! Jag blev mycket bekymrad och ringde Lars Halle och bad honom informera styrelsen att jag måste fara till Vattenfall och återta ordern men kunde erbjuda det gamla bränslet i stället. Vidare måste jag få några miljoner för att skaffa fler maskiner. Lars lovade att göra det. Då sammanträdet var över, ringde Lars mig och sa att pengarna för maskinerna var helt OK." Bra," sa jag, "men du berättade väl att vi måste annullera ordern till Vattenfall?" "Du, på den punkten blev det avslag. Nic förklarade att du skulle också klara leveransen." "Men hur?" "Nic sa att det har ingen betydelse vad det kostar. Det får kosta hur mycket som helst, men leveransen ska fram." Oj oj, vi hyrde flygplan som flög rännor från Schweiz till Västerås och byggde ett renrum i Ringhals, vilket kostade stora pengar. Tänk er att bygga ett renrum på en byggnadsplats! Leveransen klarades, bränslet låg i bassängen tre veckor före laddning men enligt bestämmelserna ska det ligga där tre månade före. Jag fick en rejäl utskällning från Vattenfall för dålig planering osv. Samtidigt kom ett tack från CN för väl genomförd leverans! Saker kan uppfattas på olika sätt beroende på bakgrunden.

SVEA-bränslet blev en stor ekonomisk framgång för oss. Vi fick bra betalt och stora volymer.

Varför namnet SVEA? Jo, det var ett täcknamn som vi använde för att dölja utvecklingsarbetet som pågick. Det fick heller inte ha ett namn som våra fruar kunde missuppfatta. Om de tittade i vår kalender och fann namn som Annette, Marianne eller liknande kunde svåra missuppfattningar ske med våra fruar. På en konferens i Japan var det en japan som sa." Det är klart att SVEA är en förkortning för Swedish Very Effective Assembly." Detta hade ingen av oss tänkt på.

4. Lars Halle, Lars Leine och Lars Torseke

Detta var tre Larsar men egentligen två Larsar och en Lasse

Lars Leine Lars Halle
Lars Leine. Foto: ASEA, Västmanlands Läns museum Lars Leine. Foto: ASEA, Västmanlands Läns museum.

Under en längre tid hade jag Lars Leine som närmaste chef. Han blev också teknisk direktör medan Lars Halle var vd. Då divisionerna bildades flyttade LL till USA som teknisk direktör och vvd för vårt amerikanska bolag. LH var dock nästan hela tiden vd. De var helt olika till sättet men synnerligen trevliga att samarbeta med. Som divisionschef fick jag den ståtliga titel vice President and General Manager. Då basade jag för hela bränsledivisionen som under lång tid var den division som höll ABB Atom vid liv.

Både LH och LL gjorde en enastående insats för vår reaktorindustri och blev båda två promoverade till hedersdoktorer vid KTH. LH var organisatör, försäljare och ekonom medan LL stod för tekniken, givetvis i samarbete med sina medarbetare.

LL hade förmågan att ställa mycket enkla och klara frågor. Jag kommer ihåg hur han gång i början av vårt samarbete sa: "Det där med utbränning det är ju inget märkvärdigt. Om man vet hur många ton bränsle man har laddat med och vet hur många dagar man kört och vet hur många MW man fått så är det ju bara att multiplicera och dividera så har man MWD/ton U." Svaret är ja men det är medelutbränningen och problemet är att avgöra vilka patroner som ska bytas och var ska de sitta i härden och det är något helt annat och mycket mer komplicerat. LL var tekniskt mycket kunnig och absolut ärlig och hängav sig aldrig till önsketänkande.

Tyvärr avgick LH från vd-posten innan han gick i pension . Jag är helt säker på att om LH hade varit kvar hade ABB Atom fått en annan utveckling, Vi hade nämligen startat en hel del diskussioner med ryssarna och även med tjeckerna och säkert hade det kunna bli mycket framgångsrikt. LHs efterträdare blev Lars Torseke som tidigare varit chef för Asea Ludvika. Han var känd som en hårding som gärna rationaliserade bort olönsamma enheter. Min personliga tro är att Percy Barnevik, som aldrig var kärnkraftsvän, ville ha någon som skulle slakta ASEA-ATOM. LT började som mycket kritisk till kärnkraft men hade förmåga att lära och se - han vände och blev en stor kärnkraftsvän. Åtminstone upplevde jag honom så. Men LTs efterträdare var inte av samma fart som LH och LT. Hans efterträdare var alltför blödig och vågade aldrig ta några risker. Den som aldrig tar en lott får heller inte någon vinst. Eller den som aldrig sticker ut huvudet kanske inte har något att sticka ut.

LH var dessutom en strålande ledare. En gång hade jag lovat Vattenfall något som LH absolut ansåg fel. Jag fick en utskällning men jag sa då till honom att det var ju inget problem Han var ju vd så jag kunde meddela Vattenfall att vd inte acceptera detta och sedan var saken klar. LH förklarade att den tanken var helt omöjlig. Han avsåg att backa upp mig vad som än hände. Det fick inte synas utåt att vi hade olika uppfattningar. Så blev det. Hans efterträdare hade aldrig det modet.

Under LTs tid inträffade Tjernobyl-olyckan. Telefonen ringde hos mig och det var Lasse Torseke: "Ditt bränsle läcker i Forsmark. De ringer därifrån och säger det. Kom genast till mitt kontor." Jag åkte dit och fick då veta att också Oskarshamn klagade över strålning utanför grindarna. Allt ansågs komma från bränslet. Då ringde jag till vår fabrik och bad dem gå upp på taket och mäta aktiviteten. Så gjordes och rapporten var att man mätte förhöjd aktivitet. Så ringde man från Studsvik och meddelade att också de hade mätt för hög strålning men dit hade vi inte levererat något bränsle. OK, det måste vara ryssarna som gjort kärnvapenprov i norr. När så skedde kunde vi konstatera förhöjd aktivitet. Vi fick kontakt med FOA (Försvarets forskningsenhet) som konstaterade att det kunde inte vara kärnvapen eftersom man noterat zirkonium och det finns inte i kärnvapen. Aha, det är Ignalina i Litauen som gått upp vilket inte förvånade oss. FOA kontaktade UD som ställde en fråga till Moskva men de förnekade först att något inträffat men några timmar senare bekräftade de att Tjernobyl var en olycka.

Nu var ju LT vd en kort tid och övergick till att bli vvd för hela ABB Sverige.

5. Folkomröstningen 1979-80

Möten med Olof Palme, Hannes Alfvén och Birgitta Dahl.

5.1 Möte med Olof Palme

Kärnkraftfrågan blev het och regeringen beslöt att en folkomröstning om kärnkraften i Sverige skulle ske. Tre alternativ fanns att välja på. Det var JA NEJ och Bygg klart först sedan NEJ. Varför tre alternativ? Enligt min privata tro, som helt saknar vetenskapligt värde, var man övertygad om att om det bara fanns två alternativ, skulle resultatet bli nej. Det ville inte någon - kanske var det Palme som hittade på detta med tre alternativ.

Olof Palme (Foto: Wikimedia Commons).

Det beslöts att kärnkraftindustrin det vill säga Asea, OKG, SV, Sydkraft och Studsvik tillsammans skulle uppvakta betydelsefulla personer. Vi bestämde oss för Olof Palme, socialdemokraternas partiledare, och vi anhöll om ett möte. Det beviljades. En man från varje företag skulle utses och jag blev vald för Asea. Vi fyra Kalle Wikdal(OKG), Per Erik Ahlström(SV), Thunell (Sydkraft), Evelyn Sokolowski (Studsvik) och jag(Asea) for till Stockholm. Kl 16:00 var mötet utsatt och på vår fråga hur lång tid vid hade var svaret max två timmar. Faktum var att det blev drygt fyra timmar.

Då vi kom dit var lobbyn utanför hans tjänsterum fyllt av kameror och journalister. Åke Wilhelmsson var ledare för dem. Han kom fram till mig och frågade varför vi var emot kärnkraft. Jag svarade att vi var för kärnkraft vilket förvånade honom. Han vände sig då till alla kameramän och sa: "Packa ihop grejerna. Här ska inte bli någon sändning för kärnkraft." Så försvann de. Det första jag gjorde när Palme kom var att jag berättade detta för honom. Han var inte ett skvatt förvånad utan sa att det var mycket typiskt. "Tror du något annat har du fel."

Vår plan var att var och en skulle hålla ett anförande om sitt specialområde men ack så blev det inte. Palme tog omedelbart befälet och förklarade att han inte var intresserad att höra om våra områden. Nej, han skulle hålla ett föredrag för oss om kärnkraft och vi skulle rätta honom om hade fel. Han höll ett lysande anförande vilket visade mycket klart att han verkligen visste vad han pratade om. Han började med Urankärnans klyvning, värmen som alstrades, överföring till vattnet osv. Sedan talade han om konstruktionen, säkerheten, ekonomin. Allt helt perfekt. Vi blev rent förstummade.

Vid den stora diskussionen i Göteborg med statsministern Torbjörn Fälldin sa Palme: "Du kan väl skilja mellan en termisk megawatt och en elektrisk?" Svar:" Megawatt som megawatt. Det är samma skräp båda två." Sanningen är ju att för att få en elektrisk megawatt behöver man tre termiska megawatt!! Man ser på TV-rutan hur Palme faller ihop och väl tänkte att här är det ingen idé att argumentera. Han förlorade ju också den debatten och vi fick en Fälldin-regering som relativt snart sprack.

Thorbjörn Fälldin 1967 (Foto: Wikimedia Commons).

Då jag kom hem fick jag frågan om jag nu blivit socialdemokrat vilket jag absolut förnekade men samtidigt måste erkänna att jag blev väldigt imponerad av Palme. Jag beslöt att gå på Moderaternas nästa möte och där ställa frågan till Västmanlands moderate riksdagsman vad han ansåg om Palme. Jag sa att jag påstår att Palme är ett geni men du som är riksdagsman har träffat honom mycket mer än jag. Därav frågan. Inget svar gavs. Tre gånger begärde jag ordet och ställde samma fråga. Så till slut svarade han:" det är inte nödvändigt att statsministern är ett geni." Detta instämde jag i.

Den 1 maj 1980 höll Palme ett tal i Västerås som jag gick och lyssnade på. Det var rent förskräckligt. Man riktigt kände hur han visste att han var ett geni och försökte sänka sig till Folkets nivå. Det vill säga att tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin. Felet var att han sänkte sig långt under folkets nivå varför talet blev uselt enligt min mening.

Nåväl, Palme lyckades inte och hans regering föll. I kärnkraftfrågan var svensk industri mycket, mycket svaga. Alla var för kärnkraft men sade inte det högt. De ville inte stödja Palme. Jag tror att Industrin lärde sig av kärnkraftdebatten att Industrin måste ta en rejäl ställning i olika samhällsfrågor. Senare kom fondfrågan upp och då ingrep industrin snabbt. Där gick industrin in mycket kraftigt och lyckades stoppa den. Om industrin gjort samma sak i kärnkraftfrågan hade vi inte behöva se de utflyttningar från Sverige som hela tiden sker. Industrin räknade med att regeringen skulle falla på denna fråga vilket också skedde och vi fick en borgerlig regering men den föll också på samma fråga. Deras fel var att de skulle vara så lika socialdemokraterna som möjligt. Nej, tacka vet jag vår nuvarande borgliga regering som kör en rak och riktig linje!

5.2 Möte med Hannes Alfvén

Hannes Alfvén var ju den store kärnkraftmotståndaren. Han var professor i fysik vid KTH, nobelpristagare, ledare för fusionsutveckling i Sverige, styrelseledamot i AB Studsvik och internationellt känd forskare. Torbjörn Fälldin var bonde och kom från Ångermanland och skulle som statsminister ta ställning för eller emot kärnkraft. Han vände sig naturligtvis till Alfvén för att få råd. Denne svarade att om ett par år (detta var i slutet av 60-talet) har vi en prototyp av en fusionsreaktor och några få år senare har vi fusionsreaktorer i kommersiellt bruk! Idag -30 år senare - har vi ännu ingen prototypreaktor och kommer säkert inte att få det på många år om vi överhuvudtaget kommer att få någon. Alfvéns docent Lefvert var ingalunda så högljudd och säker.

Hannes Alfvén (till höger) 1973 (Foto: Wikimedia Commons).

Hur kunde Alfvén vara så säker på sin sak? Jo, han gjorde det misstag som man mycket ofta upplever att professorer gör och de som ägnar sig åt teknisk grundforskning. Så fort den fysikaliska grundteorin är löst tror man att det bara är att tillverka saker. Det kan emellertid bevisas att det normalt är 20 år från upptäckt till industriell tillämpning. Tag exempelvis vanliga reaktorer. Fissionsprocessen visades 1939 av Otto Hahn och Lise Meyer men den första kommersiella reaktorn var inte kontrakterad förrän i början på 60-talet. Med andra ord har grundforskarna en enastående förmåga att underskatta den ingenjörsmässiga utvecklingen som måste komma efter upptäckten av en process.

Fälldin litade helt på Alfvén vilket kom att kosta Sverige mycket pengar men så var det. Nu var ju energiläget att efter det att de 12 reaktorerna var byggda så var behovet täckt men det negativa var att han tog död på Secure-Pius-projektet. (Sverige ledde på 1980-talet arbetet med att ta fram tredje generationens reaktorer baserade på passiv säkerhet. ABB:s SECURE och PIUS-koncept blev tyvärr aldrig färdiga för kommersiell tillämpning. PIUS beskrivs i Kärnkraftens utvecklingsmöjligheter från 1999.) Om det projektet hade fått fortsätta hade Sverige fått ett enastående läge i världen med kraftig export. En försäljning av en reaktor var ju inte bra bara för Asea utan för hela Sverige eftersom här ingår vägar, hamnar, reaktortankar, byggnader och mycket annat utöver Aseas tillverkning.

Nåväl, det beslöts att samma grupp som uppvaktade Palme också skulle uppvakta Alfvén. Så skedde och vi fick audiens en dag med start kl 09:00. Meningen var att vi skulle vara klara till lunch men det var vi inte. Asea fick därför bjuda hela gruppen inklusive Alfvén på lunch i Gamla Stan. Där fortsatte diskussionerna lika intensivt. Fram på eftermiddagen var vi klara och Alfvén slutade med orden: " Ja, egentligen vet jag inte så mycket om fissionsreaktorer men det har ingen betydelse. Det enda som betyder något är att den nuvarande socialdemokratiska regeringen måste fällas och då spelar det ingen roll vilken metod man använder." Det är den sanne vetenskapsmannen! Ja, svaret är att han inte talade som vetenskapsman utan som politiker. Se nästa kapitel om Birgitta Dahl. Alfvén var ju aktiv centerpartist.'

Det ansågs också att det fanns ett annat motiv. Regeringen hade gett Studsvik ett antal miljoner för forskning inom energiområdet och då gällde det för dem att prioritera anslaget. Man kom då till slutsatsen att fusionsreaktorer ligger så långt bort från verkligheten att man minskade anslaget till Alfvéns forskning vilket inte var populärt. Detta beslut var ju riktigt eftersom vi nu vet att fusionsreaktorer fortfarande inte har kommit och kanske aldrig gör det. Som synes fanns det många motiv som inte hade de minsta med teknik att göra och är man politiker så använder man dem.

5.3 Möte med Birgitta Dahl

Från att ha varit positiv till kärnkraften blev Birgitta Dahl mycket negativ. Hon blev influerad av Hannes Alfvén vilket kan vara förklarligt. Hon blev energiminister i Fälldins ministär och som sådan ringde hennes statssekreterare och frågade om hon kunde få se bränslefabriken. Hon hade aldrig sett en sådan . Givetvis förklarade jag att hon var mycket välkommen.

Asea-Atoms bränslefabrik. (Foto: Tord Säfvestad 2008).

Ett par dagar tidigare hade jag hört henne i TV säga att vi ska inte exporterar något kärnkraftkunnande och vi ska inte exportera några produkter som kunde gynna kärnkraften. Nej, nej kärnkraften ska avskaffas. Så kom dagen då hon anlände. En stor svart limousine dök upp och ut kom Birgitta Dahl. Jag visade henne fabriken och allt vad hon ville se. Därefter bjöd vi på en kopp kaffe och hade en slutdiskussion. Jag nämnde då att vi jobbar hårt på export av kärnbränsle och personligen tror jag att vi inom de närmaste två månader får vi vår första exportorder och då till Tyskland. Detta inträffade också. Då svarade hon "Det är bra. Då ökar våra exportinkomster." "Hoppsan" tänkte jag. Då får jag ta något som är värre: "Jag måste också berätta för dig att styrelsen beviljat flermiljonerkronors anslag för att bygga ut fabriken och öka kapaciteten." Då svarade hon "Det visar att ni är en livskraftig industri. "Då höll jag på att svimma men kände samtidigt en spark på mitt smalben. Det kom från vår dåvarande VD Lasse Torseke. Han gjorde klart att nu får Du vara tyst. Så skedde och tanten åkte hem igen. Det är politiker! Du säger en sak men menar något helt annat. Det var ju också regeringen Fälldin som beviljade exportkrediter till Finland för att vi skulle få ordern på de finska reaktorerna. Allt tyder också på att om vi hade fått ordern till Turkiet skulle vår Fälldinregering ha beviljat exportkrediter också till dem. Detta får man naturligtvis inte säga högt men så är det.

6 Internationella kontakter

6.1. Resan till Sovjet 1972

Då det gäller säkerhetsfrågor har det varit väldigt öppet mellan alla olika bränsle- och reaktortillverkarna i Väst medan Sovjet aldrig deltagit i detta. Principen var att på säkerhet konkurrera vi aldrig. Om något säkerhetsrelaterat inträffar så meddelas detta till alla olika leverantörer för att de ska kunna kolla om de har risk för samma sak. Detta utbyte har varit väldigt positivt.

Nu tyckte man att vi naturligtvis borde inkludera Sovjet i detta samarbete. Det var före såväl Harrisburg som Tjernobyl. Det beslöts att en delegation bestående av en från Vattenfall, ett par från Studsvik, en från Asea och en från KTH skulle delta. Som chef för delegationen skulle vara professor Hambreus men han blev sjuk och ersattes av professor Ljung från KTH och tidigare vd för Stal. Från Asea kom jag, Gunnar Holte och Bengt Pershagen kom båda från Studsvik, P-E Ahlström från SV och kanske någon från Sydkraft och Ringhals.

Vi besökte olika forskningsstationer och hade diskussioner med ryssarna. En gång presenterade de en ritning över en BWR (boiling water reactor). Jag begärde ordet och gick fram till ritningen och pekade på ett rör och frågade: "Vad händer om detta rör går av?" Ryssen svarade: "Det går inte av." Jag sade då: "I väst frågar vi aldrig varför ett rör går av. Man bara förutsätter att det går av. Alltså upprepar jag min fråga. Vad händer om detta rör går av?" Svaret blev: "Ett rysktillverkat rör går aldrig av. "Diskussionen var därmed avslutad.

Vid ett annat tillfälle hade man diskussioner om att ha en inneslutning till reaktorn. Ryssarna påstod att det byggde vi bara för att tjäna mer pengar. De behövdes inte. Hela den frågan upphörde efter Tjernobyl och sedan dess bygger också ryssarna inneslutningar. Som bekant hade Harrisburg i USA en inneslutning vilket gjorde att inte en beqerell strålning kom utanför staketet. Ingen dog och ingen blev skadad heller medan Tjernobyl uppvisar åtskilliga skadade och döda även om antalet är väsentligt mindre än vad press och radio påstår.

Då vi kom hem kunde vi bara rapportera till de ansvariga myndigheterna att någon möjlighet för samarbete inte existerade för våra åsikter var så fundamentalt olika.

6.2. Uranium Institutes möte i London

Varje år hade och kanske fortfarande har UI ett möte i London för alla som arbetar med uran. Det är gruvfolk, anrikningsfolk, slutlig lagringsfolk, bränsletillverkare med flera. Jag brukade regelbundet besöka detta eftersom man träffade där kunder, konkurrenter, forskare med flera. Det var alltid oerhört välbesökt. Efter hälsningsanförandet var ordet fritt och då inträffade alltid att en amerikan begärde ordet och riktade en fråga till ryssarna nämligen: "Var ligger er bränslefabrik? Var i Sovjet?" På detta fick han aldrig något svar. Så inträffade Tjernobyl olyckan och på sommaren var det vanliga mötet. Det började som vanligt men helt plötsligt reste sig han som var head of delegation för den sovjetiska delegationen. Han gick fram till talarstolen och beskrev helt var de olika fabrikerna låg. En låg några mil nordost om Moskva, en i Novo Sibirisk och konverteringsfabriken (konvertering från UF6 till UO2) i Kaukasien. Så avslutade han sitt anförande med att bjuda in delegaterna dit. Det var bara att kontakta honom så ordnar han resten. Faktum är att jag gjorde det och var på alla tre ställena.

Då jag kom till den första nämligen den som ligger i staden Elekrostahl nordost om Moskva, stod chefen för fabriken på trappan och hälsade mig välkommen. Jag var den första utlänning som varit där. Vi hade långa tekniska diskussioner och ryssarna var helt saliga över att få diskutera med någon som hade samma tekniska problem. De hade tidigare bara läst tidskrifter etc.

6.3 Resan till Novo Sibirsk och Kazakstan

Kring år 1990 började diskussionerna om att vi kanske borde ta oss in på den ryska marknaden. För att göra detta behövde vi en rysk dörröppnare. Samtidigt lade vi märke till att ryssarna efter Tjernobyl var extremt intresserade av västerländsk säkerhetsteknik. De sökte faktiskt en partner att samarbeta med. Alltså beslöts det att jag och Karl Erik Hallgren, som var chef för tillverkningen inom bränsledivisionen skulle fara till Ryssland och se på vad de hade. Vi åkte först till Novo Sibirsk där de hade en fabrik för bränsletillverkning för ryska reaktorer. Den var hypermodern och verkade mycket välskött. Speciellt lade vi märke till svetsmetoden som var mycket smart ordnad. Då vi svetsade sattes hela staven i en vakuumlåda medan ryssarma bara stack in den del som skulle svetsas och gjorde vakuum runt skarven.

En annan sak var deras sätt att ladda kutsarna i rören. De gjorde det genom att luta röret och lät sedan kutsen sakta glida ner. Det var exakt samma metod som vi hade och som vi hade patenterat. Jag frågade när de hade infört denna metod och svaret blev 1983-84. dvs det är då Asea hade sitt 100-års jubileum. Hur kom detta sig? Jo en rysk delegation hade besökt Västerås och Curt Nicolin ringde mig och sa att jag skulle visa dem fabriken. Jag påpekade att vi aldrig fått se deras fabrik, faktiskt visste vi inte ens var i Ryssland den låg. CN förklarade att det kunde vi strunta i. Visa fabriken utan begränsning. Så skedde. Då fick en av dem syn på vår lutande-plan-laddning och blev väldigt fascinerad. Den idén hade han tagit med sig till Ryssland och kopierat den.

Nåväl, vi hade några underbara dagar i Novo Sibirisk med blandad teknik, bastubad och goda middagar. Så var det dags att resa vidare. Nu till Kazakstan för att se deras konverteringsfabrik. Vid sista middagen reste sig den ryska chefen och sa: "Jag ska be att få höja en skål för kvinnan för det gör ni ju i väst eller hur?" "Javisst" "Men nu tror du Erland att jag ska höja en skål för kvinnan i allmänhet, Nej, nej. Då tror du att jag ska höja en skål för den västerländska kvinnan, Nej, nej. Då tror du att jag ska höja en skål för den ryska kvinnan Nej, nej. Jag ska höja en skål för den sibiriska kvinnan och det begriper du inte varför?" "Nej det gör jag inte" "Jo, se dig omkring. Vi sitter här 12 personer och alla är vi barn i familjer som utvisats hit av Brezjnev. Våra pappor sitter i fängelse här intill, om de överhuvudtaget lever. För våra mödrar som skötte oss och gjorde det möjligt för oss att nå denna position För dem höjer jag en skål." Det var som om knivar gick genom magen. Så nära världshändelserna hade jag aldrig tidigare varit.

Nåväl, vi åkte till Kazakstan och såg världens största konverteringsfabrik. Den hade kapacitet för hela världens behov. Nu finns det två olika möjligheter att konvertera Uranhexafluorid (UF6) till Urandioxid (UO2) nämligen dels den våta metoden och delas den torra. Ryssarna hade byggt två fabriker en för den ena metoden och en för den andra. Jag ställde frågan varför man byggde så stora enheter. Det visade sig att eftersom man aldrig räknar kapitalkostnadernas räntor så spelade det ingen roll om de stod tomma ett antal år. Nej, den anläggningen var för stor för oss.

Kontakterna med ryssarna var mycket trevliga. I Sverige gick kontakterna mycket genom den ryska ambassaden i Stockholm och kontaktman var Nikita Felditchkin.

6.4 Kontakter med Japan

Första gången jag var i Japan tyckte jag att det var en samling idioter på andra sidan konferensbordet. Andra gången tyckte jag att visserligen var de idioter men kanske bara till 50 %. Tredje gången började jag fundera över om det verkligen var idioter. Fjärde gången började jag undra över vem som egentligen var idiot. Femte gången insåg jag vem det var.

I Japan mötte jag en helt annan kultur än den som jag var van vid. Grundförutsättningen för oss är ju att det skrivna ordet är det viktigaste. Det sagda ordet kan man glömma. Det sagda ordet i väst är inte mer värt än det papper som det är skrivet på. Alltså gällde det att granska kontraktet mycket nog eftersom det var det som gällde. Så icke i Japan. Där var det sagda ordet det absolut viktigaste, vilket jag smärtsamt fick erfara då vi gjorde vår första leverans dit. Det var ett antal styrstavar. Under förhandlingarna hade jag ju lovat guld och gröna skogar. Så fick vi beställningen och japanerna krävde än det ena än det andra . Jag svarade att visst kunde de få det men det innebar extra kostnader med så och så mycket. Japanen hävdade att jag hade lovat det vid förhandlingarna men jag hänvisade till kontraktet och påpekade att det inte fanns med där. Detta struntade japanen helt i och menade att jag ju lovat det. Vi hade Marubeni som kontaktföretag så jag ringde dem och frågade vad jag skulle göra. Deras första fråga var om jag hade lovat det. Javisst men det finns inte med i kontraktet. Svaret blev att om du vill fortsätta i Japan återstår bara att leverera det japanerna ville. Jag tyckte det här var horribelt varför jag ringde svenska ambassaden i Tokyo. De skrattade gott åt hela historien och menade att göra affärer i Japan det är som att gifta sig. Vad då? Jo, först träffar Du en vacker flicka och lovar guld och gröna skogar. Så gifte ni er och prästen ger dig ett papper som visar att nu var ni gifta men där står ingenting om vad du lovat henne. Om du nu inte fullgör det du lovat tidigare kommer hon snabbt att försvinna! Ja, ja det var bara att leverera det jag nämnt. Den ordern blev en ren förlustorder.

Detta visar också en annan sak. I väst säger man alltid att japanerna är så tysta och har långa pauser. För oss gäller motsatsen. Vi pratar och pratar hela tiden. Om det blir tyst anses det irriterande . Japanerna däremot har inget emot tystnad Tvärtom då tänker de och vad de sedan säger det är lag. Vidare är det alltid bara en som talar och då för hela gruppen. Vi har visserligen något liknande men inte så starkt utvecklat. Personligen gillar jag den japanska stilen då man verkligen fattat vad den är.

I väst talar man hånfullt om att "tappa ansiktet". Det är emellertid det verkligen fina om man begriper vad det är. Det betyder att jag aldrig vid en förhandling får sätta min motpart i en sådan situation att han behöver skämmas över något han sagt eller gjort. Om så sker faller skammen på mig.

En sådan rolig episod kan nämnas. Jag har hört den av Lars Halle. Japanerna tillverkade en reaktortank åt oss. Det visade sig emellertid att vi med fördel skulle kunna ta emot den några veckor tidigare än kontrakterat.

Lars Halle som var VD hos oss åkte dit och föreslog japanerna att om leveransen tidigarelades så skulle de få en bonus per vecka. Japanerna blev helstressade och svarade: "Det begriper väl dir Halle att vi alltid gör vårt bästa. Det är helt uteslutet att vi skulle kunna tidigarelägga leveransen." Sammanträdet bröts och Halle återvände till hotellet och förberedde sin hemresa. Då ringer Marubeni, vår kontaktfirma, och säger åt Halle att han absolut inte får åka hem. Han ska hålla sig lugn ett par dagar får vi se vad som händer. Så skedde. och efter några dagar ringer telefonen och japanerna vill träffa Halle. Lars åkte dit och japanerna förklarade följande: "Vi har nu undersökt möjligheten att tidigarelägga leveransen med några veckor. Det sker genom att vi nyanställer ett stort antal personer. Givetvis blir det dyrare för oss men det är en möjlighet." Halle frågade hur mycket dyrare det skulle bli. Svaret var att det var exakt den summa som Lars erbjudit i bonus tidigare. Jag kan inte tro att de nyanställde en enda person men säkert gjorde omplanering och lyckades med den tidigare leveransen. Man kunde givetvis inte hävda att det var möjligt att enbart effektivisera produktionen. Nej, man gjorde alltid det bästa.

Många liknande historier upplevde jag men japanerna höll alltid det de lovat och var 100% justa.

En annan rolig historia som jag själv upplevt var i Kalifornien. Vi hade ett tekniskt samarbete med GE, Hitachi och Toshiba. Jag la märke till att om ett tekniskt problem uppstod, vilket det givetvis gjorde, och GE och vi hade olika meningar om lösningen höll japanerna alltid med GE även om det senare visade sig att vi hade haft rätt. Jag satt på restaurant "Platå Seven" i San José och åt middag med Bob Lowton som var ordförande i gruppen och berättade detta för honom. Jag sa till Bob: "De håller naturligtvis med er alltid eftersom ni vann kriget. Om du begär att de skulle hoppa ut genom fönstret här (vi satt på toppen av en skyskrapa) så gjorde de det omedelbart" "Säkert," sa Bob "men har Du inte sett vad de har under kavajuppslaget? Jo en fallskärm:"

Lunch på japanskt värdshus 1976. Författaren är tredje person från höger. (Foto: författaren).

En annan kulturkrock åkte jag utför en gång. Jag blev bjuden på geisha-party i Tokyo av Toyota. Närvarande var också folk från Svenska Ambassaden. Ett sådant party är extremt dyrt och anses mycket exklusivt. Det var folksånger, balett och dans etc av hög kvalité. Så kom en geisha och satte sig intill mig. Jag sa: "Vilken vacker kimono du har." Japanen mittemot såg alldeles förskräckt ut och sa: "Ja, men se på bältet är det inte fint?" "Javisst men kimonon är underbar." Japanen ännu mer förskräckt sa: " Men frisyren är inte den vacker?" "Jovisst men kimonon." Längre hann jag inte förrän Stefan Flodberg från Svenska Ambassaden som satt längst ut på bordet sa på ren svenska: "Erland, Erland byt samtalsämne!" Så gjorde jag. Men efteråt frågade jag Stefan om vad som hände. Jo, förklarade han. Om en geisha kommer med kragen relativt öppen på baksidan är hon villig att ha ett privat möte. Om jag är intresserad ska jag svara "Vilken vacker kimono du har." Nåväl, något sådant möte blev det inte.

Jag har lärt mig mycket av japanerna och deras livsfilosofi som ofta missuppfattas här i väst.

7. Percy Barnevik

Ungefär 1980 kom Percy Barnevik som vd för hela Asea. Curt Nicolin var koncernchef och styrelseordförande för Asea. Torsten Lindström var vd. Nu skedde en förskjutning och Torsten blev koncernchef.

Barnevik skulle ekonomisera Asea. På varje liten ekonomisk enhet skulle finnas en controller. Hans uppgift var att kontrollera ekonomin, helst dagligen men i alla fall varje månad. Allt skulle inriktas mot att snabbt tjäna pengar. Allt skulle vara inriktat på kortsiktig lönsamhet vilket givetvis var döden för kärnkraftsidan. Kvartalstänkandet slog igenom.

Percy Barnevik (Foto: ABB:s arkiv).

Barneviks styrka var att bilda ABB. Asea hade norra Europa och BBC centrala och södra. Huvudkonkurrenten Siemens hade alltihop och var dessutom starka på övriga världen. Stora samordningsvinster borde kunna tas hem vid en sammanslagning av Asea och BBC. Dessa bolag var vid den tiden ungefär lika stora, BBC något lite större. Sammanslagningen gick mycket snabbt och vara bara känd inom en liten krets vilket också kom att ge vissa komplikationer som följande:

En fredag kväll ca kl 20:00 satt Lennart Fogelström som nu var vd och jag och pratade om inbrytning på USA-marknaden. Vi hade en idé att offerera tillsammans med Combustion Engineering eftersom de tillverkade PWR-bränsle. En gemensam offert med både PWR och BWR-bränsle kunde vara attraktivt . Jag konstaterade att jag hade en bekant på CE som jag kanske borde kontakta och försiktigt lägga fram ett sådant förslag. Vi, Lennart och jag, diskuterade om jag skulle fara över till USA och diskutera med honom. Klockan blev emellertid mycket så vi beslöt att bryta vår diskussion nu och fortsätta på måndag, Så skedde. På söndag ringde Lennart mig och storskrattade i telefonen varför jag undrade vad som hänt. Jo Asea hade köpt CE men man hade inte vetat att de hade en kärnkraftverksamhet som var större än vår. Jag fick i uppdrag att koordinera de tre bränslefabrikerna nämligen den i Västerås och de två i USA.

Jag kom att tillbringa två veckor i USA och sedan en vecka i Sverige, fram och tillbaka under åtskilliga månader. Mitt först intryck var mycket positivt. Jag började med att granska utvecklingsbudgeten och upptäckte att den var mycket stor. Jag blev glad och tänkte att nu kan vi göra massor av saker som vi av ekonomiska skäl måst avstå ifrån. Vid närmare granskning visade det sig att budgeten bara innehöll representation, marknadsföringskostnader, annonskostnader etc . Inga pengar till verklig utveckling. Nåväl då granskar vi försäljningen av bränslet. Då upptäckte jag att allt var sålt under tillverkningskostnaderna det vill säga man hade köpt order. Allt var förlust! Ingen hade granskat detta före köpet av CE eftersom man inte visste att de hade en stor kärnkraftverksamhet. Givetvis ville inte CEs ledning heller nämna det för Aseas förhandlare eftersom det hela var rent negativt och Aseas förhandlare visste inte att CE tillverkade hela reaktorer med bränsle osv.

En annan rolig historia är följande. Vi hade offererat bränsle till Belgien och jag hade varit där ett antal gånger. Dock konstaterade belgarna att vi måste göra något motköp för ordern var så stor. Jag försökte förklara att det kunde alltid ordnas men de trodde inte på mig utan vill att vd Barnevik själv skulle komma dit och lova motköp. Jag tog kontakt med Barnevik och det beslöts att vi skulle träffas i Bryssel och jag skulle ordna mötet. Detta var mitt i semesterperioden så Brita, min fru, följde med och Barnevik med fru möttes i Bryssel. Då säger Barnevik till fruarna: "Ni kan gå ut och äta middag var ni vill men Erland och jag går för oss själva." Så skedde och jag gick i detalj genom offerten för Barnevik så att han visste vad vi ville sälja. Bland annat sa jag att han inte får glömma ICFM."Men vad är ICFM ?" Jag har aldrig hört talas om detta?" Jag höll en föreläsning om vad det var. Sanning att säga är det rätt komplicerat för en utomstående men jag försökte. Så var vi klara och jag föreslog att vi skulle sammanstråla med damerna. Barnevik tyckte att jag kunde ju göra det men han skulle upp på rummet och läsa på men kl 07:00 skulle vi äta frukost tillsammans utan fruar. Så skedde och på frukosten höll han ett lysande föredrag om hela offerten och icke minst om ICFM. För kunden gjorde han en presentation som var perfekt så kunden trodde nog att han jobbat med ICFM halva sitt liv. Tyvärr fick vi inte ordern.

Ett år senare inträffade följande: Jag hade inte haft någon som helst kontakt med Barnevik och han hade överhuvudtaget inte ägnat någon tid åt bränslefrågor men väl tusen andra saker. Så blev det dags med en ny offert. Jag ringde Barnevik och det beslöts att han och jag skulle flyga ned till Bryssel i hans eget plan, med var också hans sekreterare. Jag tänkte att nu är det bäst att förbereda honom på vilka vi kommer att träffa och vilka vi träffade för ett år sedan. Vad de då sa och vad de då gjorde. Då vi kom in i planet började jag och blev omedelbart avbruten av honom eftersom han ville berätta för mig vad som då hände. Jag blev förstummad. Han kom ihåg alla namnen och dessutom vad de sa etc. OK, den gången fick vi ordern och det blev vår första leverans till Belgien.

Vid ett av dessa tillfällen frågade jag Barnevik om hans skulle ha tagit Oskarshamnsordern om hade varit VD i mitten av 60-talet. Svar: "Absolut inte" " Varför? Var det en dålig affär?" "Nej absolut inte. De var en strålande affär men jag är inte tekniker och blir helt beroende av mina underordnade och den risken skulle jag aldrig ta?" Slutsats: Vd för ett stort teknikföretag som Asea måste ha en vd som kan teknik och givetvis är inte ekonomi skadligt men teknik är det viktigaste.

Vid ett annat tillfälle satt jag på en bierstube i Tyskland tillsammans med Olle Gimstedt, vd för OKG, vår kund och ställde frågan: "Hur vågade Du lägga ut en order till en samling unga pojkar i 30-års ålder som inte hade någon erfarenhet?" Hans svar var: "Det var väl inget märkvärdigt, det fanns ju både Spert-serien och Borax-serien" " Men Herre Gud. Det är ju små forskningsreaktorer på 0 kW medan vi talar om en anläggning på 400 MW" Slutsats: Olle var civilingenjör och kanske rent av teknologie doktor i varje fall hedersdoktor vid KTH. Med andra ord, för stora affärer ska både leverantör och kund ha en toppledning som kan skapa sig en egen mening.

Tyvärr var det så att Barnevik ej förstod sig på kärnkraft vilket gjorde att man missade många fina chanser till exempel ett samarbete med Ryssland och Öststaterna med främst Tjeckoslovakien. Hade Halle varit VD för Atom och Nicolin för Asea är jag 100-procentigt säker på att Asea hade kunnat bli världsledande både i fråga om bränsle och av Secure-Pius.

 Ytterligare information finns i videofilmerna där Erland Tenerz och Cnut Sundqvist berättar om sina upplevelser om kärnkraftsindustrin i Västerås.

 


tillbaka