Hem till  Industrihistoriska föreningen i Västerås. .

Denna artikel "Minnen från Arboga 1888 - 92" ligger under Internetboken / Berättelser & anekdoter.

Elektriska bolaget i Arboga 1888 före ASEA och flytten till Västerås 1892.


Författaren Curt Olof Rahm berättar om sin tid vid Elektriska bolagets verkstad i Arboga från 1888 till flytten av ASEA till Västerås 1892. Han arbetade 1888 som ”uppsättare” och avancerade till verkstadschefens (Göran Wenström) assistent. Rahm toppade sin bana som VD för Västra Jämtlands Kraft AB 1933 - 1935. Berättelsen är författad av Curt Olof Rahm (1870- 1947), nedtecknad och publicerad i Aseas Egen Tidning 1923. Artikeln publicerades återigen 2020 i denna hemsida.

Innehåll

 Inledning
 Del 1 Tillbakablick på min tid som ”uppsättare”
 Läsa av elmätarna i Arboga
 Del 2 Besiktning av belysningsanläggningen i Fredriksbergs bruk
 Belysningen slocknar mitt i natten i sockerbruket
 Del 3 Jag befordras till Göran Wenströms assistent och om Ernst Danielssons äventyr i Amerika
 Arbete i Arbogaverkstaden – en fil.kand. som filare?
 År 1890 bildades Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget (ASEA).

Inledning

Grosshandlare Ludvig Fredholm var initiativtagare till grundandet 1883 av Elektriska aktiebolaget i Stockholm. Deras verkstad låg i Arboga. Detta blev början till ASEA. Fyrtio år senare (1923) finns i ASEAs Egen Tidning en tillbakablick med en del spännande anekdoter om hur det gick till. Läs den unge resemontören Curt Olof Rahms berättelse. Språket är det ursprungliga från 1923. Mycket nöje!

Elektriska Aktiebolaget startade sin tillverkning av dynamomaskiner på förrådsvinden till Arboga Mekaniska Verkstad.
Bild från ASEA-samlingen, Västmanlands läns museum. Licens Fritt från kända upphovsrättsliga restriktioner – Public Domain Mark (PDM)   (CC0 1.0).

Tillbakablick på min tid som ”uppsättare”

Då man nu c:a 30 år efteråt vill försöka sig på att i minnet återkalla ställningar och förhållanden, som rådde under en tidsperiod, liggande så långt tillbaka i tiden, finner man snart, att detta icke faller sig så lätt. Man upptäcker, att stora luckor äro förhanden och att man i vissa hänseenden lätt kan misstaga sig, särskilt i avseende å den tidsföljd, i vilken de episoder ägde rum, som man vill beskriva.

Vad som man givetvis har lättast att minnas äro sådana händelser och episoder, som direkt anslöto sig till ens egen person. Om denna beskrivning därför kommer att mera röra sig om mina egna upplevelser i sammanhanget även om dessa historiskt sett kunna vara ganska betydelselösa än ut göra en saklig beskrivning av företaget och dess utveckling under denna tid, så har detta alltså sin naturliga förklaring. Huru tillverkningen av elektriska maskiner vid verkstaden i Arboga var organiserad förbigår jag här helt och hållet, då jag förmodar att rörande denna del av verksamheten i Arboga detaljerade beskrivningar redan föreligga.

Under verkstaden i Arboga sorterade en så kallad “ Uppsättareavdelning “, som ombesörjde utförandet av anläggningarna med ledningar etc. K. E. Ryman och Efraim Björk voro, så vitt jag minns, de egentliga uppsättarna på den tiden, men sedermera utbildades även andra såsom brodern Johan Ryman, Aug. Lindkvist med flera. Ingenjör E. K. Pettersson (EKP) torde även redan 1888 tillhört uppsättningsavdelningen i Arboga, ehuru jag ej minns, att jag träffade honom innan jag den 1 jan. 1889 lämnade min befattning i Arboga för att tillträda en plats vid Stockholms Patentbyrå. Det sista arbete jag hade att utföra innan jag den gången lämnade Arboga var att hjälpa ingenjör Göran Wenström med bokslutet i Arboga Elektriska Belysningsaktiebolag, i vilket då relativt nybildade bolag Wenström var verkställande direktör.

Manöver- och instrumentpanel för Arbogas elförbrukare 1888. Den användes av Arboga Elektriska Belysningsaktiebolag. Både originalpanelen och detta inramade fotografi finns i ASEAs historiska samlingar.
Foto: Ulf Kjellsson. Licens  (CC BY 4.0).

I maj 1889 antog jag ett erbjudande från ingenjör Göran Wenström att återkomma till Arboga. Affären hade utvecklats så att mera hjälp behövdes och arbetet på patentbyrån tilltalade mig ej vidare. Det torde ha varit nu som jag första gången träffade   Ernst Danielson, som då beklädde befattningen som ingenjör Wenströms assistent.

Läsa av elmätarna i Arboga

Bland mina Arbogaminnen från denna tid är det huvudsakligen mina resor i bolagets tjänst som ännu stå tämligen klara, liksom mitt arbete med Arboga Elektriska Belysningsaktiebolags angelägenheter. Till dessa sistnämnda arbeten hörde bl. a. att sköta detta bolags mätare. Dessa voro så kallade Edisonmätare och bestodo av två zinkplattor nedsänkta i burkar, fyllda med lämplig elektrolyt. Då den elektriska strömmen genomgick lösningen från den positiva till den negativa plattan bildades vid den positiva syrgas och vid den negativa vätgas. Syrgasen oxiderade den positiva zinkplattan och ett lager av zinkoxid bildades därpå, vars storlek stod i förhållande till den strömmängd (antalet ampèretimmar) som hade passerat. Då mätarna skulle avläsas måste burkarna med tillbehör hämtas hos abonnenten och bäras till apoteket, där oxidskorpan på den positiva plattan avskrapades med en kniv, varefter plattan vägdes.

Elektrolytisk elmätare från Edison Electric Light, använd i Arboga 1888.
Foto av föremål i ASEAs historiska samlingar. Foto: Ulf Kjellsson. Licens  (CC BY 4.0).

Av den positiva plattans viktminskning, och mätarens konstant uträknades sedan antalet förbrukade kWh. Jag vill minnas, att det var en gång i månaden som jag hade att bära dessa burkar från abonnenten till apoteket och tillbaka igen och sannolikt var det ej mer än 5 à 6 mätare som man kunde hinna med per dag. Som ett oeftergivligt villkor för användbarheten av denna mätningsmetod var, att man var god vän med apotekarna, ty det var ett avsevärt intrång i deras arbete som dessa så kallade avläsningar medförde, och när det “var sjukt i stan”, var man nog ej så särskilt välkommen.

Till mitt arbete med nämnda belysningsbolag hörde även att utöva tillsynen över driften och att verkställa det årliga bokslutet och såsom belysande för avlöningsförhållandena under denna tid må nämnas, att mitt arvode härför, om jag ej minnes orätt, uppgick till ett belopp av 300 kronor per år.

Del 2 Besiktning av belysningsanläggningen i Fredriksbergs bruk

Den första resa, som jag under Arbogatiden gjorde för bolaget var en besiktningsresa till Fredriksbergs bruk (i Ludvika kommun). Efraim Björk hade vid Annefors, som lydde under detta bruk, utfört en belysningsanläggning och det var besiktning av denna anläggning som resan gällde.

Tåg i vintern 1890, vid Ludvika.
De dyra transporterna av träkol och stångjärn och en ökad konkurrens drev fram en förlängning av den smalspåriga järnvägen mellan Hörken och Fredriksberg och senare västerut mot Annefors och Tyfors.
Foto: Digitalt museum JvmKDAJ02461. Licens PDM  (CC0 1.0).

Anläggningen torde hava blivit färdig på senhösten år 1889, ty jag minnes, att snön redan låg ganska djup i Bergslagen då jag med brukets smalspåriga bana i oeldad kupé genomfrusen anlände till bruket. Hade resan varit kall och besvärlig, så blev emottagandet vid bruket så mycket varmare. Ankomstdagen var stor bjudning hos gamle brukspatron Sundin å Fredriksbergs ståtliga herrgård och mina försök att den dagen få påbörja besiktningen grusades alldeles. Nu var jag brukets gäst och hade ej rätt att hava någon egen vilja. Middagen, till vilken grannarna på flera mils omkrets voro inbjudna, slutade först frampå småtimmarna och alla gästerna bjödos att ligga kvar å det storartade, slottsliknande corps de logiet (huvudbyggnaden). Nå, dagen därpå skulle jag väl ändå få påbörja min förrättning?

Ingalunda! Under middagen beslöts, att samtliga deltagare i middagen följande dag skulle deltaga i ett stort slädparti till bruksförvaltare Nordlander på Thyfors bruk och huru länge vi stannade där minns jag ej nu, men sannolikt var det först på tredje dagen efter min ankomst till bruket som jag fick se åt den anläggning, som skulle besiktigas. Jag minns, att jag tyckte, att det var ett underligt sätt att besiktiga anläggningar på, och jag undrade nog vad min chef skulle säga, när jag kom hem till Arboga igen från min första besiktningsresa. Bruket betalade emellertid utan prut både anläggning och resekostnader och då var ju allt gott och väl.

Tillbaka till toppen

Belysningen slocknar mitt i natten i sockerbruket

Men det var inte alltid besiktningsresorna voro lika angenäma. På en sådan till Tannefors Trikåfabrik invid Linköping fick jag just då jag stod i begrepp att resa hem ett kort telegram från bolaget att genast fortsätta till Jordberga Sockerfabrik i Skåne.

Sockerbruket i Jordberga, strax utanför Trelleborg. Järnvägsstationen skymtar i förgrunden. Sockerbruket uppfördes 1891 på Jordberga slotts mark. Bruket var i drift till 2001 och revs 2008.
Foto: Digitalt museum JvmKCAC14697. Licens PDM   (CC0 1.0).

Vad jag hade att göra där stod ej i telegrammet. Vid framkomsten till Jordberga emottogs jag vid stationen bl. a. av disponenten för sockerbruket, som var allt annat än nådig. ”Vi befinna oss”, sade han, mitt uti bet-kampanjen (sockerbetor), och nu är det tredje natten som den elektriska belysningen slocknat mitt i natten under full drift, och det är endast en Guds lycka, att det ej hänt något riktigt spektakel med spillda människoliv etc. Vi komma att göra bolaget ansvarigt om något händer och fordra, att felet genast avhjälpes”. Trevligt, tänkte jag, vad skall jag i en hast kunna göra åt den saken? En trevlig situation för en 20 års yngling, nybörjare på området. Från stationen fördes jag direkt till fabriken och in i maskinrummet stod en remdriven X-maskin (180 ampère) och på väggen satt en liten instrumenttavla. Denna började jag bekika både frampå och bakpå och kände på kontakter etc. allt under det disponenten och andra fabrikens tjänstemän stodo i en cirkel runt om för att se vad jag skulle kunna åstadkomma för ett underverk. Då de stått så vid pass 10 minuter och jag ej kunde säga vari felet bestod mumlade de något, som jag uppfattade som ett misstroendevotum mot min person och sedan avlägsnade de sig allesamman, även maskinisten, och jag stod där ensam och filosoferade och undrade huru detta skulle sluta.

Maskinisten hade emellertid talat om huru han i huvudsäkerhetsapparaten insatt allt bredare och bredare smältmetaller men med samma resultat - de smälte ned. I min ensamhet rann det nu upp en idé: Kanske har han vid de oupphörliga ombytena av säkerhetsmetaller dragit till övre klämstycket så hårt att det buktat sig något och därför ej gjorde ordentlig kontakt mot säkerhetsmetallen? Med blotta ögat kunde ingen buktning märkas, men då jag tog fram en papperslapp ur fickan lyckades det mig få in denna mellan polstycket och säkerhetsmetallen. Knappast förr eller senare har en så stor börda fallit från mina axlar. Jag skruvade loss säkerhetsapparatens överstycken, rätade till dem med en hammare och saken var klar.

Säkerhetsmetall, säkring före nutidens säkra säkringar. Tittar man noga så ser man brännmärken upptill på den högra. Från Arbogas instrumentpanel i ASEAs historiska samlingar.
Foto: Ulf Kjellsson. Licens  (CC BY 4.0).

Jag förklarade nu för vederbörande vari felet bestod, men man tvivlade på riktigheten därav, ty under de två följande nätterna måste jag lova att upprätthålla mig i fabriken. Då emellertid belysningen nu funktionerade ordentligt fick jag på tredje dagen resa hem, stolt i hågen och med räddat anseende både för bolaget och mig själv.

Del 3 Jag befordras till Göran Wenströms assistent och om Ernst Danielsons äventyr i Amerika

Det första större montagearbete som jag under Arbogatiden fick bolagets uppdrag att leda var i Falun. A.-B. de Lavals Ångturbin hade åtagit sig leverera maskineriet för stadsbelysningen därstädes och jag skulle övervaka och leda de installationer uti staden, som i detta sammanhang skulle utföras. För detta ändamål torde jag hava tillbringat c:a 2 à 3 månader i Falun hösten 1890.

Verkstadspersonalen i Arboga 1889. C. O. Rahm längst till höger. Han var då Wenströms assistent. Närmast till vänster om Rahm och med armen på stativet sitter fil. kand. Arvid Lindström. Mer om honom längre ner i denna artikel. I mitten är en dynamo av den populära typen "Wenströms välkända". I nedre vänstra hörnet sitter Axel Rehlin, som tillverkade Jonas Wenströms allra första maskin.
Bild från ASEA-samlingen, Västmanlands läns museum. Licens PDM   (CC0 1.0).

Så småningom började jag nu få litet större inblick i arbetena och då ingenjör Danielson en vacker dag antog ett honom lämnat erbjudande såsom ingenjör vid det nybildade Aktiebolaget Tannin i Norrköping, ett bolag för garvning av läder på elektrisk väg enligt en metod av ingenjör John Landin, fick jag efterträda Danielson som Göran Wenströms assistent och närmaste man vid verkstaden i Arboga. Ehuru D. vid denna sin nya befattning skulle erhålla en lön av 3 000 kr per år, som då för tiden ansågs som mycket hög för en så ung ingenjör, stannade han ej länge på denna plats, beroende på att han snart kom underfund med att lädret garvades lika bra utan elektrisk behandling.

Danielson reste nu i stället till Amerika för att där återinträda i sitt gamla fack, det elektrotekniska, där han genom sina gedigna kunskaper, sin arbetsförmåga och sin eminenta begåvning på otroligt kort tid skaffade sig en mycket aktad och ansedd ställning. Att relatera den mycket intressanta berättelsen om hans Amerikavistelse, som han själv efter hemkomsten lämnade mig, skulle föra för långt. Här må endast nämnas, att han kom in vid det stora bolaget General Electric Co såsom ritare, att han i denna egenskap bland ett 150-tal kamrater på ritkontoret genast lyckades fästa uppmärksamheten vid sin person, att han därifrån direkt befordrades till assistent åt bolagets tekniske chef, att han i denna sin egenskap fick fullmakt in blanco att inom hela det stora etablissemanget föranstalta om vilka experiment han ville, att han efter någon tid befordrades till chef för bolagets instrument- och provningsavdelning och att han, då han efter knappast två års anställning vid bolaget på grund av sin fars iråkade allvarliga sjukdom framförde sin önskan att återvända till Sverige, först anmodades att stanna och själv bestämma sina löneförmåner och då han ändå ej kunde förmås att stanna erbjöds posten som teknisk chef vid bolagets europeiska filial Union Elektricitätsgesellschaft i Berlin. Även detta sistnämnda anbud avböjde han emellertid och föredrog att mot en begynnelselön av endast 4000 kr återinträda i det bolags tjänst, åt vilket han sedan i huvudsak ägnade sitt livs återstående krafter.

Tillbaka till toppen

Arbete i Arbogaverkstaden – en fil.kand. som filare?

Låtom oss nu efter denna uppfriskande utflykt till det stora landet i väster återvända till den lilla idylliska staden Arboga och dess blygsammare förhållanden. Samarbetet mellan den elektriska verkstaden och Arboga Mekaniska Verkstad var alltid mycket gott och för den senare verkstaden var den elektriska inackorderingen säkerligen ingen dålig affär.

Ledningen för den elektriska verkstaden tillämpade emellertid en mycket försiktig politik då det gällde utgifter och man kostade sannerligen inte på mera än vad man var absolut piskad till. Så t. ex. fanns det ej någon travers i själva verkstaden fast man hade att handskas med rätt så tunga bitar ibland. Som verkstadens lyftkran användes flitigt en stor och stark arbetare som hette Lars Johan Larsson, vilken i detta avseende kunde prestera rätt så otroliga saker.

Två dåtida jättar - ”Store Lars” Larsson, även benämnd ”lysverkstans lyftkran” och den stora dynamon som marknadsfördes under namnet ”Wenströms välkända”.
Foto: Wikimedia Commons TEKA0152914. Licens PDM   (CC0 1.0).

Mindre utvidgningar och förbättringar i anordningarna förekommo väl emellertid någon gång. Särskilt minns jag vid ett tillfälle, då bolagets verkställande direktör, grosshandlare Fredholm, var på besök, huru man fattade beslut om att bygga en läktare utefter ena långsidan på verkstaden. Fredholms uttalande vid detta tillfälle: “Jag har tänkt bygga en läktare här” var under många år ett bevingat ord.

Vid denna tid kom Arvid Lindström till verkstaden som elev, och jag minns ännu i dag, vad jag tyckte det var bakvänt, att en fil. Kand. skulle användas till att fila lameller o. d. Ingen anade väl då vilken betydelse Lindströms arbete skulle få för bolaget. (Anm.: Arvid Lindström avancerade via ASEAs provnings- och experimentavdelning vidare till chefskonstruktör vid ASEA och utnämndes sedermera till professor i teoretisk elektroteknik och maskinteknik vid KTH.)

Tillbaka till toppen

År 1890 bildades Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget (ASEA).

Dynamomaskinerna hade nu börjat finna användning som motorer, och alla sådana anläggningar skulle det nybildade kraftbolaget ta hand om. Några av dess första anläggningar torde hava varit de elektriska transportbanorna vid Wermbohls Trämassefabrik och Boxholms bruk.

Sveriges första ellok. Boxholms bruk beställde elektrifiering av banan till järnvägsstationen. Uppdraget gick till Elektriska bolaget i Stockholm. Loket inköptes från Sprague som var en del av Edison i USA. Delarna hopmonterades i verkstaden i Arboga. Lokramen kompletterades med bl.a. strömavtagare, sitsar och manöverspakar. Kraftkällan blev två dynamomaskiner av Wenströms fabrikat. Loket provkördes och levererades 1890.
Foto: Wikimedia Commons JvmKACA00628. Licens PDM   (CC0 1.0).

När K. E. Ryman kom hem från Boxholm, där han lett montagearbetet, och för sina lyssnande kamrater berättade om sina erfarenheter från anläggning minns jag ännu i dag. Bland annat påminner jag mig huru han med spjuvern i ögonvrån berättade huru alla småfåglar som råkade sätta sig på kontakttråden “ramlade ner som flugor och dogo på fläcken”.

Bolagets verksamhet växte nu med varje dag som gick, och det blev snart klart för de ledande männen att en effektiv utvidgning av bolagets verkstadsresurser ej längre kunde skjutas åt sidan.

Efter många om och men blev det omsider beslutat, att nya verkstäder skulle byggas i Västerås, “men det är en annan historia”.

ASEAs första logotyp registrerades 1892. Det föreställer en Wenströms dynamo omgiven av en trefasmotors plåt.
Bild från ASEA-samlingen, Västmanlands läns museum. Licens PDM   (CC0 1.0).


Löptext: C. O. Rahm 1923, licens PDM   (CC0 1.0).
Inledning, rubriker och bildtexter: Ulf Kjellsson 2019, licens  (CC BY 4.0).

Publicerat del 1 2020-01-01, del 2 2020-01-28, del 3 2020-02-26.

Tillbaka till toppen


I Industrihistoriska föreningens hemsida finns fler intressanta historier om Asea och ABB.
Läs om Aseas äldsta historia i: boken om  Jonas Wenström,  Asea 1891 - 1905 som handlar om Turbinhuset, filaravdelningen och Mimerverkstaden,  ASEA 1930 - 52 som handlar om Relä, verktyg och isolation, två berättelser om Aseas motorfabrik i Ryssland 1929 - 1932: Jaroslavl 1 och  Jaroslavl 2.