Hem till  Industrihistoriska föreningen i Västerås. .

Tjeckiska till börd, forskare till yrke, svenska till nationalitet.


Detta kapitel är författat av Mirka Mikes-Lindbäck. Det ingår i boken Bilden av ingenjören. Boken är utgiven av Carlssons bokförlag i Stockholm år 2013. Boken finns till försäljning hos bland andra  Carlssons bokförlag. Detta kapitel publiceras med tillstånd av förlaget och författaren.

Innehåll

 Inledning
 Historia och uppväxt
 1970-talet: Till Sverige, Västerås och ASEA

Inledning

Mitt namn är Mirka Mikes-Lindbäck. Jag är tjeckiska till börd, forskare till yrke och svenska till nationalitet. Mitt liv har varit fullt av möten med människor från olika kulturer. Personliga möten med släkt och vänner i mina två favoritländer Sverige och  Tjeckien. Men också yrkesmässiga möten med kollegor i det globala företaget ABB, där jag har arbetat i 41 år i olika befattningar tills jag slutade i december 2009 och blev folkpensionär.

I mitt kapitel ger jag en redogörelse för hur det var att växa upp i det socialistiska  Tjeckoslovakien efter andra världskriget och utbilda sig där till diplomerad fysiker. Jag berör den ryska invasionen av Tjeckoslovakien år 1968 som ledde till att jag flyttade till Sverige, Västerås och ASEA. Allteftersom företaget utvecklades och Europas karta ritades om förändrades mina arbetsuppgifter i företaget. Jag gick från att ha varit utvecklingsingenjör till utvecklingschef inom två olika teknikområden. Jag avslutade min yrkeskarriär med att koordinera svenska ABB:s forskning med svenska universitet och högskolor och medverkade som industrins representant i flera nationella och internationella forskningsorgan.

Mitt kapitel är en blandning av en invandrares historia, en kvinnlig ingenjörs historia men även industrihistoria under åren 1970 - 2010. Jag redogör för mina personliga erfarenheter som kvinnlig tekniker i olika roller inom ASEA och ABB. Mina reflektioner är en blandning av min personliga utveckling, företagets utveckling, politisk utveckling i Europa och ekonomisk utveckling i världen, då allt detta skedde samtidigt. Jag befann mig i minoritet i alla yrkespositioner och försöker reflektera utifrån min bakgrund som kvinna och invandrare arbetande i industrin.

Tillbaka till toppen

Historia och uppväxt

Jag växte upp i Tjeckoslovakien som var ett mångkulturellt land med en lång och blandad historia. Landet bildades 1918 och till president valdes  Tomáš Garrigue Masaryk.

Bild: Tomáš Garrigue Masaryk. Foto:  Länk till bilden. Licens: fritt att kopiera (public domain).

Han innehade presidentposten i 17 år och avgick 1935 av hälsoskäl. Masaryks porträtt fanns i allas hem. Han var en symbol för det fria välmående Tjeckoslovakien. Min mor talade väl om honom och visade gärna de åttio år gamla tidningsurklippen med honom när vi hälsade på henne om somrarna, efter det att jag flyttat till Sverige. Min mor och far växte upp under denna lyckliga period som avbröts grymt av andra världskriget då republiken splittrades.

Den tjeckoslovakiska republiken återuppstod år 1945 med undantag av Karpatoukraina som tillföll Ryssland. För att undvika framtida gränsstrider förflyttades den tyska och större delen av den ungerska befolkningen till tyskt respektive ungerskt område. Mina föräldrar träffade varandra under kriget, de arbetade i samma företag. Far var civilingenjör och mor var kontorist. Med förhoppning om goda förtjänster under en utlovad utlandsvistelse i Iran, dåvarande Persien, byggde far ett flerfamiljehus i  Brno. Där bodde mina föräldrar, farföräldrarna, min farbrors familj och pappas kusin. Tyskarna stoppade byggnationen av en ny vapenfabrik i Persien och mina föräldrar blev kvar i det ockuperade landet. Familjen utökades med två flickor, jag själv och min tre år äldre syster. Jag föddes i krigets slutskede, då Brno bombarderades och ockuperades växelvis av ryska och amerikanska grupper. För att minimera riskerna, vistades mammorna och de nyfödda barnen under bombattackerna i separata skyddsrum.

Min uppväxttid var utåt sett harmonisk och odramatisk. Den gamla landsfadern Masaryks porträtt förpassades lydigt till de mest hemliga byrålådorna, den ryska flaggan ställdes tillsammans med den tjeckoslovakiska i vardagsrumsfönstret under de socialistiska högtidsdagarna. Glömdes det, blev man påmind. Religion och västerländska språk ströks från skolschemat och ersattes med ryska och den  marxist-leninistiska läran. Att inte vara medlem i den kommunistiska ungdomsorganisationen var förenat med risk, eftersom det innebar att man inte fick möjlighet att studera vidare efter grundskolan. Historieböckerna för den nioåriga grundskolan skrevs om så de passade den nya socialistiska läran.

Bild: Gammalt foto av morfars verkstad (1919). Foto från Mirka Mikes-Lindbäcks privata album.

Somrarna tillbringade jag ofta på landsbygden i norra Tjeckoslovakien hos mina morföräldrar. Morfar ägde en maskinverkstad där alla byns jordbruksmaskiner reparerades. Min syster och jag följde hans arbete i verkstaden, som låg vägg i vägg med bostaden. Verkstaden förstatligades och morfar avled oväntat i hjärtinfarkt strax därpå. Mormor levde av barnens stöd och ett litet jordbruksland bakom huset med några höns, ankor, gäss, en gris och en get. Jag fick alltid förmånen att vaka över de nyfödda kycklingarna och hjälpa min moster i byns konditori. Jag stortrivdes på den socialistiska landsbygden men förstod ändå att för många av mina sommarvänners familjer var förlusten av det egna jordbruket och marken en svår omställning. Deras föräldrar arbetade, istället för på den egna gården, på gemensamma jordbruk som ägdes av staten.

Efter grundskolan läste jag fyra år på naturvetenskapligt gymnasium. Urvalskriterier för studier på universitetet var i nämnd ordning: föräldrarnas tillhörighet till det kommunistiska partiet, arbetarbakgrund och bra studieresultat. För mig gällde det att arbeta hårt, eftersom jag inte uppfyllde de två första. Min far vägrade att ansluta sig till partiet, trots påtryckningar, vilket påverkade hans formella ställning i företaget. Men han var en duktig tekniker och man behövde honom. Far var stolt över sitt arbete och berättade ofta om det han gjorde om dagarna. Han var händig och reparerade allt kring vårt hus själv. Genom en ombyggnad av en av husets lägenheter till ett garage, lyckades han till exempel att minska husets boyta och därmed rädda huset från att bli förstatligat.

Jag fick plugga för att komma in i den tredje utbildningskvoten - barn med bra studieresultat. Läste jag inte läxor, var jag på musikskolan eller spelade volleyboll. På den tiden var det inte vanligt att jobba extra vid sidan om skolan för att få pengar utöver den snålt tilltagna veckopengen. Jag minns så väl den avundsjukan som väcktes i klassrummet när jag kom tillbaka från den nationella olympiaden i matematik med diplom och prispengar. Jag tog studentexamen 1963 med högsta betyg. Examen bestod av både muntligt och skriftligt förhör i tjeckiska och ryska, matematik och i mitt fall även tillvalsämnet fysik.

Både min syster och jag lyckades komma in på universitet, och vi tog så småningom examen, hon i kemi och jag i fysik. Valet var inte självklart, men pappa hjälpte till både indirekt och direkt vid beslutsprocessen. Indirekt genom att vara en förebild och direkt genom att stimulera och argumentera för naturvetenskap, vilken styrs av naturlagarna. Min far brukade säga: "2+3 är alltid 5, oberoende av den rådande ideologin." Det var ett klokt råd och på den tiden lydde man sina föräldrar.

Antagningen till universitetet föregicks av både skriftliga och muntliga prov som sammanräknades med gymnasiebetyget. Studenter som kom utifrån landet var garanterade en plats i något av studenthemmen som tillhörde universitetet. Den femåriga utbildningen var uppdelad i tio halvårsterminer. Kurserna pågick under en eller två terminer, vilket betydde att man läste flertalet kurser parallellt. Inför början av det påföljande studieåret måste alla tentamen från föregående två terminer vara avklarade. Tentorna var både skriftliga, muntliga eller en kombination av dessa. Efter varje termin fanns fasta tider för tenta och omtenta. Klarade man inte någon av årets kurser fick man inte fortsätta sina studier.

Bild: Mirka promoveras 1968 efter fem års studier vid universitetet i Brno. Foto från Mirka Mikes-Lindbäcks privata album.

Under fjärde och femte läsåret arbetade man parallellt med ett diplomarbete. Ämnet för diplomarbetena presenterades av respektive fakultet. Slutexamen bestod av två delar, dels diplomarbetet, dels ett muntligt förhör. Inför slutexamen reserverades i kursplanen en månad för egna studier som bestod av repetitioner av utbildningens innehåll. I utbildningen ingick ryska som var obligatoriskt samt en tvåterminskurs i marxism-leninism. Jag avslutade mina studier i juni 1968 och började vikariera som assistent vid den tekniska högskolan och skulle börja doktorera.

Det fanns två typer av statligt studiestöd, det sociala och det resultatbaserade. Båda var avbetalningsfria. Det sociala bidraget bestämdes av föräldrarnas inkomst, antalet familjemedlemmar och behovet av studentbostad. Det sociala bidraget delades ut månadsvis i universitetets reception. Det resultatbaserade bidraget delades ut årsvis till dem som hade höga betyg på alla årets tentamen. Återstående studiekostnader betalades av föräldrarna. Studielån existerade inte och alla studerade på heltid. Då staten bidrog i en viss grad till utbildningen styrde de också vart den utexaminerade skulle placeras under sina första år efter examen. Det fanns platser reserverade för avgångsstudenter. Universiteten blev tilldelade och utlyste dessa lediga platser som studenterna sökte. Ingångslöner var reglerade och lika för alla oberoende om man var läkare, jurist, geolog eller ingenjör. De politiskt aktiva och de med goda studieresultat, i nämnd ordning, fick välja plats först.

Två världskrig och en kommunistisk regim i Östeuropa har förstört mycket men det har inte påverkat den urgamla europeiska utbildningskulturen. Dessa värderingar har överlevt och underlättar den omvandling som Östeuropa nu genomgår.

Efterkrigstidens brist på manlig arbetskraft i kombination med den socialistiska ideologin (allas rätt till arbete, premiering av arbetarklassen och partitillhörighet) har troligen bidragit till att kvinnor i Östeuropa tidigare blivit emanciperade än i väst. I min årskurs var det till exempel 20 % kvinnliga fysiker och det fanns procentuellt ännu fler kvinnliga matematiker, kemister och geologer. Målet för oss unga kvinnor på 1960-talet var att vara självständiga, oberoende, att stå på egna ben, att arbeta med det som behövdes i samhället och som man hade förutsättningar att klara av. Ekonomiska aspekter vid ett yrkesval var underordnade, då löneskillnader mellan olika arbetskategorier och mellan kvinnor och män i det statssocialistiska jämlikhetssystemet var minimala.

Tillbaka till toppen

1970-talet: Till Sverige, Västerås och ASEA

Under 1960-talet började krav på liberalisering av både politik och ekonomi att växa i Tjeckoslovakien. Det utmynnade i  Pragvåren 1968 under ledning av Alexander Dubcek. Då Sovjet fruktade att Tjeckoslovakien skulle lösgöra sig från östblocket ockuperade Sovjet, med hjälp av andra länder anslutna till Warszawapakten, landet med 200 000 soldater och 2 000 stridsvagnar. Som följd av detta upphörde liberaliseringen och en hårdare kommunistisk diktatur tog vid.

Gatubilden i Brno var orolig, gatorna var fulla av soldater och stridsvagnar, folk var oroliga och rädda för krig. Borta var alla Pragvårens förhoppningar om den politiska och ekonomiska liberaliseringen. 300 000 tjecker lämnade i protest landet. Jag var en av dem. Jag hade en liten resväska, mina skolbetyg och 50 svenska kronor i handväskan när jag kom till Sverige 13 december 1968.

Mitt första möte med Sverige var omvälvande. Jag togs om hand av en tjänsteman på Invandrarverket. Han tog mig till Stadshuset, där jag fick se Luciafirandet.

Bild: Luciatåg i en kyrka 2006. Foto:  Claudia Gründer. Licens  (CC BY-SA 3.0).

Jag trodde inte mina ögon. Jag fick nypa mig i armen för att förstå att jag inte drömde. Jag kom till ett sagoland, ett trollrike, där flickorna gick med ljus i håret. Ett land i fred, där ingen hade bråttom och allt fungerar. Ett land, där folk var vänliga, leende och hänsynsfulla. Ett land där människor bodde i vackra hus utspridda i terrängen mellan granar och tallar, björkar och stenar i en naturlig nordisk harmoni.

När jag kom till Västerås, efter några månaders språkkurs i uppsamlingsläger i Ulricehamn, upptäckte jag att landsmannen  Johan Amos Comenius (1592-1670) hade varit där före mig. Västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius och den tjeckiska teologen och pedagogen Johan Amos Comenius var samtida. Rudbeckius grundade Sveriges första gymnasium och Comenius försåg det med den första illustrerade läroboken Sinnesvärden i bilder (Orbis Pictus).

Boken användes i Sverige som lärobok i 320 år (1680-1800). Comenius krävde bland annat att undervisningen skulle bygga på åskådning och vara gemensam för pojkar och flickor. Skolgången skulle fördelas på 4 perioder på vardera 6 år: moderskola (hemmet), modersmålsskola (grundskola) som var obligatorisk och gemensam för alla, latinskola (gymnasiet) och akademin. Vi lever efter de ”svensk-tjeckiska principerna” än idag.

När jag började på ASEA i maj 1969 hade jag varit i Sverige i fem månader. Jag började på Centrala laboratoriet och flyttade därifrån ett år senare till Y - elektroniksektorn på Finnslätten. Under hela 1970-talet arbetade jag som utvecklingsingenjör. Y-sektorn var nybyggd och hit lockades många unga ingenjörer. Halvledare började tillverkas först på ASEA i Ludvika och flyttades år 1968 till Västerås. ASEA satsade på egen utveckling av halvledarkomponenter och bröt licensavtalet med GE.

Läs mer om ASEAs utveckling av halvledare i  Kraftelektronikens historia av Kurt Brisby.

Bild: Asea tyristor i Aseas historiska föremålssamlingar. Foto: Ulf Kjellsson. Licens  (CC BY 4.0).

Efterkrigstidens enorma behov av återuppbyggnad skapade "säljarens marknad” för industrin. ASEA hade tillsammans med övrig svensk industri vant sig vid ständig ökad efterfrågan och tillväxt. Detta förlopp bröts i och med  oljekrisen 1973. Konkurrensen ökade och fokus flyttades från produktion till marknad. Kostnadsjakt och rationaliseringar blev nyckelord och  den första industriroboten industriroboten såg dagens ljus 1974 och markerade ett nytt steg i ASEA:s utveckling med ett nytt affärsområde direkt utvecklat för verkstadsindustrins behov. Inom kraftområdet fick HVDC (High Voltage Direct Current) kraftöverföringsteknik sitt genombrott och halvledarteknologin prövades för första gången i   Gotlandsöverföringen. SJ köpte fler tyristorlok liksom Amtrak i USA. Licenssamarbetet med Harnischfeger för strömriktare till stora grävskopor bekräftade ASEA:s ledande ställning inom halvledar- och kraftelektroniken. Den digitala tekniken fick sitt definitiva genombrott inom automationsområdet. Curt Nicolin, som lett företaget sedan början av 1960-talet, lämnade över till Torsten Lindström 1976 samtidigt som Socialdemokraternas långa maktinnehav bröts och vi fick en borgerlig regering med Thorbjörn Fälldin i spetsen.

Vi var en grupp unga akademiker som började på ASEA nästan samtidigt. Sammanhållningen var väldigt god, många av kollegorna har jag senare träffat i andra sammanhang. Här lärde jag mig från grunden hur man arbetar i ett utvecklingsprojekt, hur man översätter tekniska krav och mål till enskilda utvecklingsprojekt hur man följer upp tidsplaner, redovisar kostnader och presenterar resultat. Dessa år var naturligtvis mycket viktiga för min fortsatta yrkeskarriär och även för min förankring i Sverige. Familjen utökades med Eva, född 1973, och Peter, född 1976, och jag fick lära mig att balansera mellan att vara mor, maka och yrkeskvinna.

På 1970-talet startade i Sverige en kvinnorörelse vars avsikt var att förbättra kvinnors ställning i samhället, en kamp för att frigöra kvinnan.   Grupp 8 blev en rikstäckande organisation som krävde kvinnans rätt till arbete, lika lön för lika arbete, daghem åt alla barn, föräldraförsäkring med mera. Dessa åtgärder var inte självklara i andra länder. När jag kom från Tjeckoslovakien 1968 hade jag dock en "socialist-feministisk” fostran med i bagaget. Jag var ny i landet men jämställd och välutbildad. Jag var inte engagerad i den svenska kvinnokampen utan fullt upptagen med att etablera mig och finna en identitet i det nya landet. Den inre kraften att lyckas var mycket stark, då dörren till mitt gamla liv var stängd.

På 1970-talet var Västerås en ASEA-stad och interna avdelningsbeteckningar var ens identitet såväl på stan som på fester. Många västeråsare visste vad KY och Y betydde (KY = Centrala utvecklingsavdelningen, Y = Elektroniksektorn). Jag var den enda kvinnan på avdelningen YS (Halvledaravdelningen) och till min stora förvåning den näst äldsta kvinnliga civilingenjören på hela ASEA, blott 26 år gammal. Uppenbarligen var det inte lika vanligt i Sverige att vara kvinnlig tekniker. Kvinnornas plats, efter att de bildat familj, var då främst i hemmet. Arbetsgivaren var således osäker på om kvinnor skulle komma tillbaka till arbetslivet efter att ha fått barn. Det blev en omedveten diskriminering av kvinnor i arbetslivet. För en arbetsgivare var det naturligt att satsa på manliga medarbetare.

ASEA var då ett svenskt företag med huvudkontor i Västerås. Elektroniken som teknik var ny och den bästa kunskapen hade de nyutexaminerade ingenjörerna från högskolorna. Kvinnliga ingenjörer var, som sagt, mycket sällsynta. Jag har svårt att svara på frågan om jag blev särbehandlad som kvinna. Den största skillnaden var nog att jag inte behärskade språket, vilket var ett betydligt större handikapp då än det är nu, då både den muntliga och skriftliga kommunikationen förr var på svenska. Det viktiga var att jag var omgiven av folk som trodde på mig. Båda mina första chefer, Nils-Johan Bergsjö på KY och Bo Breitholtz på YS, och kollegorna var mycket hjälpsamma, vilket även manliga landsmän som började på ASEA fick erfara. Sverige tog emot tjecker med öppen famn. Som ung kvinna var jag mera synlig, vilket mobiliserar ytterligare krafter och ansträngningar. Kunskapsmässigt var jag väl rustad för arbete med halvledare. Tekniken var mycket ung och byggde på upptäckten av   transistorn 1948 av den brittisk-amerikanske fysikern William Shockley. Han fick tillsammans med J. Bardeen och W. Brattain 1956 års Nobelpris i fysik för ”deras undersökningar av halvledare och upptäckt av transistorns effekt”.


Mirka Mikes-Lindbäck

Bild: Mirka Mikes-Lindbäck ägnar sig här åt fotolitografi vid produktion av tyristorer. Foto: Lennart Olsson.

Vid industriellt utvecklingsarbete är det viktigt att medarbetare har hög teknisk kompetens, förståelse för vilka möjligheter som finns för att uppnå tekniska förbättringar vilka i sin tur leder till kommersiella framgångar av de produkter företaget säljer. Utveckling är en kreativ och innovativ process. Man arbetar ofta i grupp sammansatta av personer i olika åldrar, med olika tekniska kompetenser, personliga egenskaper och kön. De mest framgångsrika grupperna är de som består av personer som kompletterar varandra på olika sätt och därmed bildar ett unikt och oslagbart team. Det är varje företags strävan att organisera sin verksamhet i oslagbara team med väl definierade tekniska och kommersiella mål.

Utvecklingen av halvledarkomponenter är en tidsödande process då materialer genomgår ett femtiotal kemiska och termiska processer innan det slutligen blir en färdig komponent klar att utvärderas elektriskt. Processningen görs som regel av laboratoriepersonal som följer utvecklingsingenjörens anvisningar. De nya idéerna man testar kan vara egna eller resultat av ingående litteraturstudier.

De färdigheter och egenskaper man behöver som utvecklingsingenjör går att beskriva med några nyckelord: kompetens, analysförmåga, innovationsförmåga, riskbenägenhet, informationshantering, samarbetsförmåga, tålamod och noggrannhet. Enligt min erfarenhet är män mera riskbenägna men mindre tålmodiga. Min personliga styrka låg framför allt i ett systematiskt, innovativt, noggrant och tålmodigt sätt att arbeta och leverera resultat som byggde på ett väl planerat och genomfört arbete. Mina styrkor ledde till att jag efter tio år blev chef för utvecklingsavdelningen.

Nedanstående jämförelse gäller inte generellt, den gäller specifikt för halvledarutvecklingsingenjörer. Det som är generellt är att varje person bör mobilisera och utnyttja sina personliga styrkor för att bli en unik, fullvärdig och uppskattad medlem i den grupp man arbetar i och den miljö och kultur man verkar i.


Mirka Mikes-Lindbäck, Västerås 2013.



Detta är del ett av tre. Artikeln kommer att kompletteras med de återstående två delarna, som publiceras en i taget med en månads mellanrum.

Utdrag ur boken Bilden av ingenjören. Boken är utgiven av Carlssons bokförlag i Stockholm 2013 och publiceras med tillstånd av förlaget och författaren. Boken finns till försäljning bland annat hos Carlssons bokförlag.



Tillbaka till toppen



I Industrihistoriska föreningens hemsida finns fler intressanta historier om Asea och ABB. Läs om karismatiska chefer:  35 år - från Nicolin till Barnevik. Curt Nicolins sekreterare Birgit Willegard berättar:  35 år med Curt Nicolin.
Läs om Aseas äldsta historia i: boken om  Jonas Wenström,  Asea 1891 - 1905 som handlar om Turbinhuset, filaravdelningen och Mimerverkstaden,  ASEA 1930 - 52 som handlar om Relä, verktyg och isolation, två berättelser om Aseas motorfabrik i Ryssland 1929 - 1932: Jaroslavl 1 och  Jaroslavl 2.
Läs om och om Aseas robotar i:  robot Asea och  den refuserade roboten. Vi säljer DVD-skivor och USB-stickor med intervjuer, se  Filmer.

Publicerat 2019-08-28