Hem till  Industrihistoriska föreningen i Västerås. .

Denna artikel "Tjeckiska till börd..." ligger under Internetboken / Berättelser & anekdoter.

Tjeckiska till börd, forskare till yrke, svenska till nationalitet.


Mirka Mikes-Lindbäck skrev berättelsen först i länsmuseets  Spaning nr 9-10 2006, sidor 48 - 49. Texten nedan kommer från boken Bilden av ingenjören. Boken är utgiven av Carlssons bokförlag i Stockholm år 2013. Boken finns till försäljning hos bland andra  Carlssons bokförlag. Materialet publiceras med tillstånd av förlaget och författaren.

Innehåll

 Inledning
 Del 1 Historia och uppväxt
 1970-talet: Till Sverige, Västerås och ASEA
 Del 2 1980-talet: chefsjobb vid ASEA och ABB
 1990-talet: Europa förenas – nya utmaningar
 Del 3 2000-talet: hedersdoktor vid MDH
 Genus, företag, samhälle
 Både och

Inledning

Mitt namn är Mirka Mikes-Lindbäck. Jag är tjeckiska till börd, forskare till yrke och svenska till nationalitet. Mitt liv har varit fullt av möten med människor från olika kulturer. Personliga möten med släkt och vänner i mina två favoritländer Sverige och  Tjeckien. Men också yrkesmässiga möten med kollegor i det globala företaget ABB, där jag har arbetat i 41 år i olika befattningar tills jag slutade i december 2009 och blev folkpensionär.

I mitt kapitel ger jag en redogörelse för hur det var att växa upp i det socialistiska  Tjeckoslovakien efter andra världskriget och utbilda sig där till diplomerad fysiker. Jag berör den ryska invasionen av Tjeckoslovakien år 1968 som ledde till att jag flyttade till Sverige, Västerås och ASEA. Allteftersom företaget utvecklades och Europas karta ritades om förändrades mina arbetsuppgifter i företaget. Jag gick från att ha varit utvecklingsingenjör till utvecklingschef inom två olika teknikområden. Jag avslutade min yrkeskarriär med att koordinera svenska ABB:s forskning med svenska universitet och högskolor och medverkade som industrins representant i flera nationella och internationella forskningsorgan.

Mitt kapitel är en blandning av en invandrares historia, en kvinnlig ingenjörs historia men även industrihistoria under åren 1970 - 2010. Jag redogör för mina personliga erfarenheter som kvinnlig tekniker i olika roller inom ASEA och ABB. Mina reflektioner är en blandning av min personliga utveckling, företagets utveckling, politisk utveckling i Europa och ekonomisk utveckling i världen, då allt detta skedde samtidigt. Jag befann mig i minoritet i alla yrkespositioner och försöker reflektera utifrån min bakgrund som kvinna och invandrare arbetande i industrin.

Tillbaka till toppen

Historia och uppväxt

Jag växte upp i Tjeckoslovakien som var ett mångkulturellt land med en lång och blandad historia. Landet bildades 1918 och till president valdes  Tomáš Garrigue Masaryk.

Bild: Tomáš Garrigue Masaryk. Foto:  Länk till bilden. Licens: fritt att kopiera (public domain).

Han innehade presidentposten i 17 år och avgick 1935 av hälsoskäl. Masaryks porträtt fanns i allas hem. Han var en symbol för det fria välmående Tjeckoslovakien. Min mor talade väl om honom och visade gärna de åttio år gamla tidningsurklippen med honom när vi hälsade på henne om somrarna, efter det att jag flyttat till Sverige. Min mor och far växte upp under denna lyckliga period som avbröts grymt av andra världskriget då republiken splittrades.

Den tjeckoslovakiska republiken återuppstod år 1945 med undantag av Karpatoukraina som tillföll Ryssland. För att undvika framtida gränsstrider förflyttades den tyska och större delen av den ungerska befolkningen till tyskt respektive ungerskt område. Mina föräldrar träffade varandra under kriget, de arbetade i samma företag. Far var civilingenjör och mor var kontorist. Med förhoppning om goda förtjänster under en utlovad utlandsvistelse i Iran, dåvarande Persien, byggde far ett flerfamiljehus i  Brno. Där bodde mina föräldrar, farföräldrarna, min farbrors familj och pappas kusin. Tyskarna stoppade byggnationen av en ny vapenfabrik i Persien och mina föräldrar blev kvar i det ockuperade landet. Familjen utökades med två flickor, jag själv och min tre år äldre syster. Jag föddes i krigets slutskede, då Brno bombarderades och ockuperades växelvis av ryska och amerikanska grupper. För att minimera riskerna, vistades mammorna och de nyfödda barnen under bombattackerna i separata skyddsrum.

Min uppväxttid var utåt sett harmonisk och odramatisk. Den gamla landsfadern Masaryks porträtt förpassades lydigt till de mest hemliga byrålådorna, den ryska flaggan ställdes tillsammans med den tjeckoslovakiska i vardagsrumsfönstret under de socialistiska högtidsdagarna. Glömdes det, blev man påmind. Religion och västerländska språk ströks från skolschemat och ersattes med ryska och den  marxist-leninistiska läran. Att inte vara medlem i den kommunistiska ungdomsorganisationen var förenat med risk, eftersom det innebar att man inte fick möjlighet att studera vidare efter grundskolan. Historieböckerna för den nioåriga grundskolan skrevs om så de passade den nya socialistiska läran.

Bild: Gammalt foto av morfars verkstad (1919). Foto från Mirka Mikes-Lindbäcks privata album.

Somrarna tillbringade jag ofta på landsbygden i norra Tjeckoslovakien hos mina morföräldrar. Morfar ägde en maskinverkstad där alla byns jordbruksmaskiner reparerades. Min syster och jag följde hans arbete i verkstaden, som låg vägg i vägg med bostaden. Verkstaden förstatligades och morfar avled oväntat i hjärtinfarkt strax därpå. Mormor levde av barnens stöd och ett litet jordbruksland bakom huset med några höns, ankor, gäss, en gris och en get. Jag fick alltid förmånen att vaka över de nyfödda kycklingarna och hjälpa min moster i byns konditori. Jag stortrivdes på den socialistiska landsbygden men förstod ändå att för många av mina sommarvänners familjer var förlusten av det egna jordbruket och marken en svår omställning. Deras föräldrar arbetade, istället för på den egna gården, på gemensamma jordbruk som ägdes av staten.

Efter grundskolan läste jag fyra år på naturvetenskapligt gymnasium. Urvalskriterier för studier på universitetet var i nämnd ordning: föräldrarnas tillhörighet till det kommunistiska partiet, arbetarbakgrund och bra studieresultat. För mig gällde det att arbeta hårt, eftersom jag inte uppfyllde de två första. Min far vägrade att ansluta sig till partiet, trots påtryckningar, vilket påverkade hans formella ställning i företaget. Men han var en duktig tekniker och man behövde honom. Far var stolt över sitt arbete och berättade ofta om det han gjorde om dagarna. Han var händig och reparerade allt kring vårt hus själv. Genom en ombyggnad av en av husets lägenheter till ett garage, lyckades han till exempel att minska husets boyta och därmed rädda huset från att bli förstatligat.

Jag fick plugga för att komma in i den tredje utbildningskvoten - barn med bra studieresultat. Läste jag inte läxor, var jag på musikskolan eller spelade volleyboll. På den tiden var det inte vanligt att jobba extra vid sidan om skolan för att få pengar utöver den snålt tilltagna veckopengen. Jag minns så väl den avundsjukan som väcktes i klassrummet när jag kom tillbaka från den nationella olympiaden i matematik med diplom och prispengar. Jag tog studentexamen 1963 med högsta betyg. Examen bestod av både muntligt och skriftligt förhör i tjeckiska och ryska, matematik och i mitt fall även tillvalsämnet fysik.

Både min syster och jag lyckades komma in på universitet, och vi tog så småningom examen, hon i kemi och jag i fysik. Valet var inte självklart, men pappa hjälpte till både indirekt och direkt vid beslutsprocessen. Indirekt genom att vara en förebild och direkt genom att stimulera och argumentera för naturvetenskap, vilken styrs av naturlagarna. Min far brukade säga: "2+3 är alltid 5, oberoende av den rådande ideologin." Det var ett klokt råd och på den tiden lydde man sina föräldrar.

Antagningen till universitetet föregicks av både skriftliga och muntliga prov som sammanräknades med gymnasiebetyget. Studenter som kom utifrån landet var garanterade en plats i något av studenthemmen som tillhörde universitetet. Den femåriga utbildningen var uppdelad i tio halvårsterminer. Kurserna pågick under en eller två terminer, vilket betydde att man läste flertalet kurser parallellt. Inför början av det påföljande studieåret måste alla tentamen från föregående två terminer vara avklarade. Tentorna var både skriftliga, muntliga eller en kombination av dessa. Efter varje termin fanns fasta tider för tenta och omtenta. Klarade man inte någon av årets kurser fick man inte fortsätta sina studier.

Bild: Mirka promoveras 1968 efter fem års studier vid universitetet i Brno. Foto från Mirka Mikes-Lindbäcks privata album.

Under fjärde och femte läsåret arbetade man parallellt med ett diplomarbete. Ämnet för diplomarbetena presenterades av respektive fakultet. Slutexamen bestod av två delar, dels diplomarbetet, dels ett muntligt förhör. Inför slutexamen reserverades i kursplanen en månad för egna studier som bestod av repetitioner av utbildningens innehåll. I utbildningen ingick ryska som var obligatoriskt samt en tvåterminskurs i marxism-leninism. Jag avslutade mina studier i juni 1968 och började vikariera som assistent vid den tekniska högskolan och skulle börja doktorera.

Det fanns två typer av statligt studiestöd, det sociala och det resultatbaserade. Båda var avbetalningsfria. Det sociala bidraget bestämdes av föräldrarnas inkomst, antalet familjemedlemmar och behovet av studentbostad. Det sociala bidraget delades ut månadsvis i universitetets reception. Det resultatbaserade bidraget delades ut årsvis till dem som hade höga betyg på alla årets tentamen. Återstående studiekostnader betalades av föräldrarna. Studielån existerade inte och alla studerade på heltid. Då staten bidrog i en viss grad till utbildningen styrde de också vart den utexaminerade skulle placeras under sina första år efter examen. Det fanns platser reserverade för avgångsstudenter. Universiteten blev tilldelade och utlyste dessa lediga platser som studenterna sökte. Ingångslöner var reglerade och lika för alla oberoende om man var läkare, jurist, geolog eller ingenjör. De politiskt aktiva och de med goda studieresultat, i nämnd ordning, fick välja plats först.

Två världskrig och en kommunistisk regim i Östeuropa har förstört mycket men det har inte påverkat den urgamla europeiska utbildningskulturen. Dessa värderingar har överlevt och underlättar den omvandling som Östeuropa nu genomgår.

Efterkrigstidens brist på manlig arbetskraft i kombination med den socialistiska ideologin (allas rätt till arbete, premiering av arbetarklassen och partitillhörighet) har troligen bidragit till att kvinnor i Östeuropa tidigare blivit emanciperade än i väst. I min årskurs var det till exempel 20 % kvinnliga fysiker och det fanns procentuellt ännu fler kvinnliga matematiker, kemister och geologer. Målet för oss unga kvinnor på 1960-talet var att vara självständiga, oberoende, att stå på egna ben, att arbeta med det som behövdes i samhället och som man hade förutsättningar att klara av. Ekonomiska aspekter vid ett yrkesval var underordnade, då löneskillnader mellan olika arbetskategorier och mellan kvinnor och män i det statssocialistiska jämlikhetssystemet var minimala.

Tillbaka till toppen

1970-talet: Till Sverige, Västerås och ASEA

Under 1960-talet började krav på liberalisering av både politik och ekonomi att växa i Tjeckoslovakien. Det utmynnade i  Pragvåren 1968 under ledning av Alexander Dubcek. Då Sovjet fruktade att Tjeckoslovakien skulle lösgöra sig från östblocket ockuperade Sovjet, med hjälp av andra länder anslutna till Warszawapakten, landet med 200 000 soldater och 2 000 stridsvagnar. Som följd av detta upphörde liberaliseringen och en hårdare kommunistisk diktatur tog vid.

Gatubilden i Brno var orolig, gatorna var fulla av soldater och stridsvagnar, folk var oroliga och rädda för krig. Borta var alla Pragvårens förhoppningar om den politiska och ekonomiska liberaliseringen. 300 000 tjecker lämnade i protest landet. Jag var en av dem. Jag hade en liten resväska, mina skolbetyg och 50 svenska kronor i handväskan när jag kom till Sverige 13 december 1968.

Mitt första möte med Sverige var omvälvande. Jag togs om hand av en tjänsteman på Invandrarverket. Han tog mig till Stadshuset, där jag fick se Luciafirandet.

Bild: Luciatåg i en kyrka 2006. Foto:  Claudia Gründer. Licens  (CC BY-SA 3.0).

Jag trodde inte mina ögon. Jag fick nypa mig i armen för att förstå att jag inte drömde. Jag kom till ett sagoland, ett trollrike, där flickorna gick med ljus i håret. Ett land i fred, där ingen hade bråttom och allt fungerar. Ett land, där folk var vänliga, leende och hänsynsfulla. Ett land där människor bodde i vackra hus utspridda i terrängen mellan granar och tallar, björkar och stenar i en naturlig nordisk harmoni.

När jag kom till Västerås, efter några månaders språkkurs i uppsamlingsläger i Ulricehamn, upptäckte jag att landsmannen  Johan Amos Comenius (1592-1670) hade varit där före mig. Västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius och den tjeckiska teologen och pedagogen Johan Amos Comenius var samtida. Rudbeckius grundade Sveriges första gymnasium och Comenius försåg det med den första illustrerade läroboken Sinnesvärden i bilder (Orbis Pictus).

Boken användes i Sverige som lärobok i 320 år (1680-1800). Comenius krävde bland annat att undervisningen skulle bygga på åskådning och vara gemensam för pojkar och flickor. Skolgången skulle fördelas på 4 perioder på vardera 6 år: moderskola (hemmet), modersmålsskola (grundskola) som var obligatorisk och gemensam för alla, latinskola (gymnasiet) och akademin. Vi lever efter de ”svensk-tjeckiska principerna” än idag.

När jag började på ASEA i maj 1969 hade jag varit i Sverige i fem månader. Jag började på Centrala laboratoriet och flyttade därifrån ett år senare till Y - elektroniksektorn på Finnslätten. Under hela 1970-talet arbetade jag som utvecklingsingenjör. Y-sektorn var nybyggd och hit lockades många unga ingenjörer. Halvledare började tillverkas först på ASEA i Ludvika och flyttades år 1968 till Västerås. ASEA satsade på egen utveckling av halvledarkomponenter och bröt licensavtalet med GE.

Läs mer om ASEAs utveckling av halvledare i  Kraftelektronikens historia av Kurt Brisby.

Bild: Asea tyristor i Aseas historiska föremålssamlingar. Foto: Ulf Kjellsson. Licens  (CC BY 4.0).

Efterkrigstidens enorma behov av återuppbyggnad skapade "säljarens marknad” för industrin. ASEA hade tillsammans med övrig svensk industri vant sig vid ständig ökad efterfrågan och tillväxt. Detta förlopp bröts i och med  oljekrisen 1973. Konkurrensen ökade och fokus flyttades från produktion till marknad. Kostnadsjakt och rationaliseringar blev nyckelord och  den första industriroboten industriroboten såg dagens ljus 1974 och markerade ett nytt steg i ASEA:s utveckling med ett nytt affärsområde direkt utvecklat för verkstadsindustrins behov. Inom kraftområdet fick HVDC (High Voltage Direct Current) kraftöverföringsteknik sitt genombrott och halvledarteknologin prövades för första gången i   Gotlandsöverföringen. SJ köpte fler tyristorlok liksom Amtrak i USA. Licenssamarbetet med Harnischfeger för strömriktare till stora grävskopor bekräftade ASEA:s ledande ställning inom halvledar- och kraftelektroniken. Den digitala tekniken fick sitt definitiva genombrott inom automationsområdet. Curt Nicolin, som lett företaget sedan början av 1960-talet, lämnade över till Torsten Lindström 1976 samtidigt som Socialdemokraternas långa maktinnehav bröts och vi fick en borgerlig regering med Thorbjörn Fälldin i spetsen.

Vi var en grupp unga akademiker som började på ASEA nästan samtidigt. Sammanhållningen var väldigt god, många av kollegorna har jag senare träffat i andra sammanhang. Här lärde jag mig från grunden hur man arbetar i ett utvecklingsprojekt, hur man översätter tekniska krav och mål till enskilda utvecklingsprojekt hur man följer upp tidsplaner, redovisar kostnader och presenterar resultat. Dessa år var naturligtvis mycket viktiga för min fortsatta yrkeskarriär och även för min förankring i Sverige. Familjen utökades med Eva, född 1973, och Peter, född 1976, och jag fick lära mig att balansera mellan att vara mor, maka och yrkeskvinna.

På 1970-talet startade i Sverige en kvinnorörelse vars avsikt var att förbättra kvinnors ställning i samhället, en kamp för att frigöra kvinnan.   Grupp 8 blev en rikstäckande organisation som krävde kvinnans rätt till arbete, lika lön för lika arbete, daghem åt alla barn, föräldraförsäkring med mera. Dessa åtgärder var inte självklara i andra länder. När jag kom från Tjeckoslovakien 1968 hade jag dock en "socialist-feministisk” fostran med i bagaget. Jag var ny i landet men jämställd och välutbildad. Jag var inte engagerad i den svenska kvinnokampen utan fullt upptagen med att etablera mig och finna en identitet i det nya landet. Den inre kraften att lyckas var mycket stark, då dörren till mitt gamla liv var stängd.

På 1970-talet var Västerås en ASEA-stad och interna avdelningsbeteckningar var ens identitet såväl på stan som på fester. Många västeråsare visste vad KY och Y betydde (KY = Centrala utvecklingsavdelningen, Y = Elektroniksektorn). Jag var den enda kvinnan på avdelningen YS (Halvledaravdelningen) och till min stora förvåning den näst äldsta kvinnliga civilingenjören på hela ASEA, blott 26 år gammal. Uppenbarligen var det inte lika vanligt i Sverige att vara kvinnlig tekniker. Kvinnornas plats, efter att de bildat familj, var då främst i hemmet. Arbetsgivaren var således osäker på om kvinnor skulle komma tillbaka till arbetslivet efter att ha fått barn. Det blev en omedveten diskriminering av kvinnor i arbetslivet. För en arbetsgivare var det naturligt att satsa på manliga medarbetare.

ASEA var då ett svenskt företag med huvudkontor i Västerås. Elektroniken som teknik var ny och den bästa kunskapen hade de nyutexaminerade ingenjörerna från högskolorna. Kvinnliga ingenjörer var, som sagt, mycket sällsynta. Jag har svårt att svara på frågan om jag blev särbehandlad som kvinna. Den största skillnaden var nog att jag inte behärskade språket, vilket var ett betydligt större handikapp då än det är nu, då både den muntliga och skriftliga kommunikationen förr var på svenska. Det viktiga var att jag var omgiven av folk som trodde på mig. Båda mina första chefer, Nils-Johan Bergsjö på KY och Bo Breitholtz på YS, och kollegorna var mycket hjälpsamma, vilket även manliga landsmän som började på ASEA fick erfara. Sverige tog emot tjecker med öppen famn. Som ung kvinna var jag mera synlig, vilket mobiliserar ytterligare krafter och ansträngningar. Kunskapsmässigt var jag väl rustad för arbete med halvledare. Tekniken var mycket ung och byggde på upptäckten av   transistorn 1948 av den brittisk-amerikanske fysikern William Shockley. Han fick tillsammans med J. Bardeen och W. Brattain 1956 års Nobelpris i fysik för ”deras undersökningar av halvledare och upptäckt av transistorns effekt”.


Mirka Mikes-Lindbäck

Bild: Mirka Mikes-Lindbäck ägnar sig här åt fotolitografi vid produktion av tyristorer. Foto: Lennart Olsson.

Vid industriellt utvecklingsarbete är det viktigt att medarbetare har hög teknisk kompetens, förståelse för vilka möjligheter som finns för att uppnå tekniska förbättringar vilka i sin tur leder till kommersiella framgångar av de produkter företaget säljer. Utveckling är en kreativ och innovativ process. Man arbetar ofta i grupp sammansatta av personer i olika åldrar, med olika tekniska kompetenser, personliga egenskaper och kön. De mest framgångsrika grupperna är de som består av personer som kompletterar varandra på olika sätt och därmed bildar ett unikt och oslagbart team. Det är varje företags strävan att organisera sin verksamhet i oslagbara team med väl definierade tekniska och kommersiella mål.

Utvecklingen av halvledarkomponenter är en tidsödande process då materialer genomgår ett femtiotal kemiska och termiska processer innan det slutligen blir en färdig komponent klar att utvärderas elektriskt. Processningen görs som regel av laboratoriepersonal som följer utvecklingsingenjörens anvisningar. De nya idéerna man testar kan vara egna eller resultat av ingående litteraturstudier.

De färdigheter och egenskaper man behöver som utvecklingsingenjör går att beskriva med några nyckelord: kompetens, analysförmåga, innovationsförmåga, riskbenägenhet, informationshantering, samarbetsförmåga, tålamod och noggrannhet. Enligt min erfarenhet är män mera riskbenägna men mindre tålmodiga. Min personliga styrka låg framför allt i ett systematiskt, innovativt, noggrant och tålmodigt sätt att arbeta och leverera resultat som byggde på ett väl planerat och genomfört arbete. Mina styrkor ledde till att jag efter tio år blev chef för utvecklingsavdelningen.

Nedanstående jämförelse gäller inte generellt, den gäller specifikt för halvledarutvecklingsingenjörer. Det som är generellt är att varje person bör mobilisera och utnyttja sina personliga styrkor för att bli en unik, fullvärdig och uppskattad medlem i den grupp man arbetar i och den miljö och kultur man verkar i.


Tillbaka till toppen

Del 2 1980-talet: chefsjobb vid ASEA och ABB

Inom ASEA inleddes 1980-talet med ett maktskifte.  Percy Barnevik tog över rodret och inledde en av de mest dynamiska perioderna i företagets historia. Det stora förädlingsdjupet minskades genom att basindustriföretag, som Surahammars bruk och Spännarhyttans stålverk, såldes. Fläktgruppen införlivades och en finansförvaltning byggdes upp i Stockholm. Moderbolaget divisionaliserades och bolagiserades i en omfattande decentraliseringskampanj. Försäljningen sattes i fokus och dotterbolagens svenska ledningar ersattes successivt med lokala landschefer under parollen multidomestic. Barnevik kom att leda omstruktureringen av den europeiska elektrotekniska industrin. Norden definierades som den nya "hemmamarknaden” genom köpen av Thrige-Titan i Danmark och Strömbergs i Finland. 1988 togs steget ut i Kontinentaleuropa i och med att ASEA gick samman med schweiziska BBC och bildade ABB. Uppbyggnaden av både försäljning och lokal tillverkning i Asien fick ny fart. Kinas Deng Xiaoping inledde landets ekonomiska förvandling efter kulturrevolutionens katastrofala följder.

Bild: Asea Drives är världsbäst på tyristorer. Bild från tidningen ASEA kretsen ur Aseas arkiv med tillåtelse frän Västmanlands länsmuseum.

På 1980-talet blev jag utvecklingschef på halvledaravdelningen. Det som drev på komponentutvecklingen var Ludvikas högspända likströmstillämpning. Att öka effekthanteringsförmåga per tyristor var väldigt lönsamt då man seriekopplade många tyristorer. 1986 skrev ASEA ett samarbetsavtal med svenska staten. Målet var att tillsammans med svenska universitet och högskolor utveckla en ny generation, så kallade integrerade halvledare. Projektet kallades IT4. Jag blev projektledare för ett 120-miljonersprojekt som samfinansierades av ASEA och staten. Vi skulle med forskares hjälp utveckla en helt ny typ av tyristorer med inbyggda styrkretsar. Vi samarbetade med Uppsala universitet, Chalmers tekniska högskola och Kungliga Tekniska högskolan. Industrin och högskolorna kompletterade varandra på ett utmärkt sätt. Forskare kläckte nya idéer och vi omvandlade forskningsresultaten till nya produkter. Det etablerades till exempel två nya forskargrupper i Uppsala, en som mätte egenskaper inuti en aktiv fungerande tyristor och kunde avslöja svagheterna vid halvledarprocessning i Västerås. Den andra gruppen byggde en protonbestrålningsutrustning som användes som ett processteg vid tyristortillverkningen. Satsningen avbröts dramatiskt år 1990, när ABB beslutade att flytta halvledarna från Västerås till Schweiz.

Bild: Mirka tackar nej till ny utlandsflytt. Bild från tidningen VLT Fredag, Veckomagasinet 14/12- 21/12 1990, med tillstånd från VLT.

Det jag lärde mig under dessa år var att arbeta genom andra, delegera och vara chef. Att omsätta kundens krav till egna utvecklingsplaner, prioritera mellan olika projekt, göra ekonomiska kalkyler. Tekniken fick också ett mänskligt ansikte genom dagliga samtal med mina utvecklingsingenjörer, lönediskussioner, anställningssamtal, avtackningsfester. Inom IT4 knöt jag mina första kontakter utanför ASEA. Jag fick också uppleva de negativa effekterna av strukturrationalisering i ett stort företag där ingen hänsyn tas till individen. Det akademiska Sverige insåg dock hur betydelsefullt det unika samarbetet med industrin var. Vid Uppsala universitets jubileumssammankomst blev jag år 2000 promoverad till teknologie hedersdoktor med följande motivering:

Mirka Mikes-Lindbäck bidrog mycket förtjänstfullt till att visa att de vetenskapliga resultaten från samarbete med Uppsala universitet mycket effektivt gick att överföra till praktiskt industriellt utvecklingsarbete. Traditionen att bedriva ett nära samarbete med forskare vid Uppsala universitet bibehålls. Till exempel har på hennes initiativ redan nära kontakter och samarbeten skapats mellan ABB och forskargrupper vid det nya Ångströmlaboratoriet vid Uppsala universitet. Hennes unika förmåga att se sambanden mellan grundläggande akademisk forskning och industriellt utvecklingsarbete har resulterat i att hon knutits till en rad olika kommittéer och styrelser inom detta område. Bland de förtroendeposter hon innehaft kan bland annat nämnas allmänrepresentant i fakultetsstyrelsen för teknisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet, medlem i IVA:s industriforskargrupp, styrelseledamot i Rymdstyrelsen, medlem i regeringens IT-kommission, ordförande i KK-stiftelsens grupp Forskning vid nya högskolor, styrelseledamot i Svensk förening för materialteknik, ordförande i Stiftelsen för strategisk forsknings strategigrupp för material och mikroelektronik samt styrelseledamot i kompetenscentret Summit vid Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet. Hennes insikter i den akademiska forskningens villkor har gjort henne till en av forskarna mycket uppskattad och respekterad industrirepresentant i dessa organ. Hennes insatser för den teknisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet och det svenska forskarsamhället i övrigt kan inte nog framhållas.

Bild: Mirka promoveras till hedersdoktor. Bild från ABB Inblick december 1999, från Asea/ABB samlingen med tillstånd från Västmanlands läns museum.

På 1980-talet var, på ASEA och i de flesta andra verkstadsföretagen i världen, män i majoritet och kvinnor i minoritet. Kvinnor som är i minoritet förhåller sig till rådande omständigheter inom företaget genom att anpassa sig och bygga på sina individuella styrkor. Det faktum att jag blev chef för ett tiotal manliga tekniker förvånade mig. Varför jag? Vad förväntas av mig nu? Kan den tekniska forskningen bli bättre av att kvinnor deltar? Vad är min personliga styrka som ledare? Jag satte som mitt främsta mål att utveckla medarbetare genom att skapa bra samarbetsklimat och att intensifiera samarbete med ledande forskare vid svenska högskolor, vilka var världsledande inom för oss relevanta områden. Flera av universitetsforskarna tog efter avslutad utbildning anställning på ASEA och förstärkte teamet.

Av det svenska ASEA hade det nu blivit ett svenskt-schweiziskt företag, ABB. Det pågick en maktkamp inom ABB om fokusering och fördelning av dubblerade teknikkompetenser mellan olika länder. Schweiz vann kampen om halvledare, då de nyligen hade investerat i en stor modern halvledarfabrik. Det var ett strategiskt beslut på högsta ledningsnivå.

Min motsvarighet, utvecklingschefen i Schweiz, var en tio år äldre herre. Vid jämförelsen av våra utvecklingsplaner kunde vi konstatera att de var förvånansvärt lika avseende mål och metod. Samarbetsklimatet var dock bättre och kostnaderna lägre i Sverige. Här började svårigheter uppenbaras, motsättningar mellan kvinnligt och manligt ledarskap och kulturella skillnader - det prestigelösa Sverige och det mera konservativa Schweiz.

När man leder utvecklingsarbete definierar man gruppens mål i årliga utvecklingsplaner och fördelar sedan arbetet till medarbetare i form av utvecklingsprojekt. Varje projekt skall bemannas så att det har högsta möjliga expertis. Saknas den, måste man utveckla personalen eller rekrytera nyanställda.

Uttryckt med några nyckelord viktiga för industriell utvecklingsledarskap fann jag likheter och skillnader mellan mig som kvinnlig ledare och manliga ledare i det svensk-schweiziska ABB. Min specifika styrka var att jag utvecklade medarbetare genom att knyta dem till världsledande forskare på universitet och högskolor och därmed höjde deras kompetens. Nedanstående jämförelse gäller återigen en given arbetsplats och skall inte generaliseras. Det generella i denna jämförelse är att en ledare måste bidra med något unikt som gynnar hela gruppen.

Tillbaka till toppen

1990-talet: Europa förenas – nya utmaningar

Under tiden som jag var mest upptagen av mitt yrkesliv och min familj, ändrades förhållanden i Tjeckoslovakien. 1977 undertecknade 300 intellektuella Charta 77, där det krävdes att de mänskliga rättigheterna skulle respekteras i landet. En av de som undertecknade dokumentet var dramatikern  Vaclav Havel. Han dömdes 1979 till 4,5 års fängelse. Hans litterära verk var förbjudna i Tjeckoslovakien. Studentdemonstrationen i Prag 17 november 1989 var inledningen till den så kallade   sammetsrevolutionen, och födelsen av ett demokratiskt land - Tjeckiska och slovakiska federativa republiken. Den 1 januari 1993 bildades två oberoende demokratiska stater: Tjeckiska republiken och Slovakiska republiken. Jag kunde nu fritt besöka mina kvarvarande släktingar, min mor och min systers familj, utan att behöva anmäla mig hos polisen och tvångsväxla västvaluta. Min far dog tyvärr under de första tretton åren efter 1968 då jag inte fick tillstånd att besöka mitt gamla hemland.

Sovjetunionen föll samman och Berlinmurens fall skapade helt nya affärsmöjligheter för ABB. Percy Barnevik såg stora möjligheter i att samarbeta med öst. I rask takt byggdes verksamheten i Östeuropa upp genom köp av lokala företag. Asiens expansion fortsatte och köpet av Combustion Engineering gjordes för att en gång för alla ge företaget ett rejält fotfäste på den amerikanska marknaden. Struktureringsarbetet med ABB blev omfattande och hämmade utvecklingen inom flera områden. Robotverksamheten fick sitt stora genombrott inom bilindustrin och automationsverksamheten kämpade med samordningen av alla de olika plattformar som förekom. Krafthalvledarna flyttades till Schweiz och strömriktarverksamheten lades ner i Sverige. Martin Ebner kom in som storägare i ABB och Göran Lindahl efterträdde Barnevik som vd 1996. Inom traktionsområdet gick man samman med tyska Daimler/AEG i ett 50/50 joint venture,  ADtranz. Några år senare lämnade man dock området helt. Samma arrangemang gjordes för kraftgenereringen ihop med franska Alstom trots att stora ansträngningar gjorts inom området med den revolutionerande utvecklingen av högspända generatorer, powerformer.

Bild: ABB Atoms bränslefabrik på Finnslätten 1991. Bild från broschyr ur Asea/ABBs arkiv med tillåtelse frän Västmanlands länsmuseum.

År 1990 flyttade jag till ABB Atom i Västerås. Jag fick ansvara för materialutveckling av bränsle för kärnkraft. En för mig helt ny teknik som jag fick lära mig från grunden. Frustrerande i början var de långa utvecklingstiderna innan man bestyckade reaktorerna med nyutvecklat bränsle. Från veckor i halvledarutvecklingen till flera år i denna bransch. Här drevs utvecklingen tillsammans med svenska och utländska materialunderleverantörer. När Barnevik köpte Combustion Engineering började vi åka västerut till USA. Efter järnridåns fall reste vi även österut till Ryssland. Äntligen kom mina något rostiga kunskaper i ryska väl till pass. Att ingå i ett internationellt samarbete mellan amerikaner, ryssar och svenskar var minst sagt spännande. När jag åkte till Moskva för första gången, hade jag en obehaglig känsla av att jag inte skulle komma tillbaka, ett trauma från den ryska ockupationen av Tjeckoslovakien 1968. Men samarbetet gick bra. Det fanns en stolthet i ryssarnas agerande trots det ekonomiska underläget de hamnat i. Ryssar var duktiga tekniker.

Sverige hade då en borgerlig regering. Av löntagarfonder bildades 1995 ett antal forskningsstiftelser. Jag arbetade som ABB-representant i två av dessa stiftelser: Stiftelse för kunskap och kompetensutveckling (KK-stiftelsen) och Strategiska stiftelsen. KK-stiftelsens uppgift var bland annat att stödja forskning vid nya lärosäten. Vid Mälardalens högskola byggdes forskning upp kring realtidsprogrammering, vilken var mycket viktig för ABB.

Bild: Mälardalens högskola. Foto:  Wikimedia Commons. Licens:  Public Domain (CC0 1.0).

Behovet av att bygga upp svensk forskning inom industriell IT blev påtagligt i slutet av 1990-talet. Jag skall citera delar ur ett brev, daterat 3 januari 2000, som dåvarande vd Anders Narvinger skrev till den som då var rektor vid  Mälardalens högskola, Hans Odenö.

Jag vill härmed bekräfta att svenska ABB är angelägen om att ny professur i Industriell IT inrättas vid Mälardalens högskola. Svenska ABB är berett att medverka vid initial finansiering av en professor och 2 industridoktorander.

Och så blev det. Ivica Crnkovic flyttade från ABB och blev ABB-professor på högskolan. ABB-kollegan Magnus Larsson blev hans första industridoktorand. Något senare deltog jag vid den första internationella utvärderingen av den nya forskningsprofilen. Det var spännande. Alla var nervösa, inklusive rektorn. Den akademiska traditionen var verkligen kort. Men hög ambition vägde tyngre. Omdömet blev till slut positivt och KK-stiftelsen skickade också pengar till högskolan. Idag har IT-institutionen ett sjuttiotal forskare som samarbetar med flera svenska företag. Forskningen har hög kvalité, hävdar sig bra nationellt och samverkar internationellt. Det är flera före detta ABB:are som idag arbetar på högskolan och många ABB:are som vistas i dess korridorer. Några utvecklar inbyggda system, andra arbetar i projektet Robotdalen.

Enligt min erfarenhet från ABB, finns det en viss skillnad mellan de unga kvinnornas och männens beteenden i företaget. Kvinnor uppfattas ofta som osäkra och avvaktande, vilket kan hämma deras personliga utveckling. ABB hade under ett antal år ett speciellt mentorprogram för unga kvinnliga tekniker, så kallade adepter. De kunde under ett års tid regelbundet träffa en erfaren mentor. Programmet bestod av personliga möten mellan adept och mentor, gemensamma seminarier och föreläsningar, besök på respektive arbetsplats, mentorträffar och adeptträffar. De unga kvinnliga teknikerna ansågs behöva en erfaren mentor, man eller kvinna i företaget, som introducerade dem i företagskultur, hjälpte till i början, uppmuntrade och förklarade. Anpassningsproblemet var generellt och oberoende av arbetsplats. Det var påtagligt hur överrensstämmande de kvinnliga adepternas beskrivningar av manliga chefer och manliga kollegors tuffa beteende var. Att kunna anförtro sig till en erfaren och utomstående person, få råd, rekommendationer, förklaringar och känna att de inte är ensamma i sin situation hjälpte att överbrygga frustrationer och bygga upp adeptens självförtroende.

ABB är nu ett internationellt företag som arbetar globalt. Att ha en hög teknisk kompetens räcker inte. Nu behövs även internationell erfarenhet, goda språkkunskaper och kunskap i kultur och historia. Det kan vara de senare två som öppnar dörrar till nya samarbeten. I olika projektgrupper ingår nu personal från olika länder med olika traditioner och värderingar. Förmågan att styra på distans och skapa fungerande nätverksgrupper är mycket viktiga chefsegenskaper.

Om mitt första chefsjobb gav mig en social dimension, gav jobbet på ABB Atom en kulturell och politisk. Vid dessa möten fick jag bekräftat den syn på kvinnor och teknik jag tidigare upplevt i Tjeckoslovakien, den socialistiska emancipationen. Det fanns ett flertal kvinnliga forskare i den ryska projektgruppen, men inte en enda i den amerikanska. Språkkunskaper är mycket viktiga när man arbetar internationellt. Språket fungerar som en brygga och skapar förtroende. Genom en öppen attityd och ett tolerant bemötande kan man undvika språkförbistringar, oklarheter och missförstånd som lätt uppstår när olika kulturer möts.

Utifrån mina egna erfarenheter som kvinnlig forskningsledare inom ABB, som har samarbetat med manliga kollegor i Europa, USA och Ryssland, vill jag göra följande jämförelse av de färdigheter som krävs vid internationellt forskningssamarbete. Min unika styrka var att jag hade mera internationell träning och erfarenhet än mina kollegor. Jämförelsetabellen är återigen personlig och bunden till en specifik arbetsplats på ABB. Det generella i denna jämförelse är att vid ett internationellt arbete finns det ett mervärde i att utöver teknisk sakkunskap ha kännedom och erfarenhet från olika länder och flera kulturer.

Tillbaka till toppen

Del 3 2000-talet: hedersdoktor vid MDH

En försämrad konjunktur, urholkad balansräkning och asbestskadestånd i USA ledde till stora svårigheter för ABB. Jörgen Centerman kom in som ny vd efter Lindahl år 2000. Han ersattes dock ganska snart av ordförande Jürgen Dorman som i sin tur ersatt Barnevik efter bonusskandalen. Bolaget hamnade i en ekonomisk kris och storstädning av alla verksamheter genomfördes genom avvecklingar och utförsäljningar. Fläktgruppens bolag i Sverige försvann ur ABB.

1997 flyttade jag för tredje gången till Centrala laboratoriet som idag kallas Corporate Research. Jag arbetade i  Harry Franks stab med både interna och externa forskningsuppdrag. Här bedrevs då ett stort halvledarprojekt med mål att tillverka komponenter i kiselkarbid istället för kisel. Jag deltog under några år i detta projekt på halvtid. Resterande tid ägnade jag åt externa uppdrag och lärde mig det svenska och europeiska forskningssystemet. Under tre år ingick jag i  Ingenjörsvetenskapsakademiens industriforskargrupp. Det var en grupp yngre forskningsledare som ordnade seminarier, besökte varandras arbetsplatser och reste till olika länder för att rapportera om vad som pågick. Jag fick ytterligare erfarenhet av internationellt arbete i EURAB (European Research Advisory Board), ett rådgivande organ till EU:s forskningsminister Janus Potocnik.

Skillnaden i förhållningssättet till elektronisk kommunikation i de europeiska länderna var påtaglig. En av de spanska kollegorna berättade till exempel att när de införde e-mail på universitetet, blev folk osams då denna kommunikationsform uppfattades som för diktatorisk och hård. Det fanns inga elektroniska tecken för det sydeuropeiska kroppsspråket. Att komma från ABB, där arbetsmöten tar högst en timme och alltid avslutas med en åtgärdslista som är klar före nästa möte, till de europeiska diskussionsmötena var frustrerande. Att komma till nästa möte med en färdig hemläxa imponerade och skapade respekt. Så borde det vara egentligen, tyckte många, men fortsatte i sin gamla för mig något yviga stil.

Jag har med stort intresse följt utvecklingen vid Mälardalens högskola och deltagit aktivt i olika arbetsgrupper och styrgrupperingar. I samband med min promovering till teknologie hedersdoktor vid Mälardalens högskola framförde jag i mitt tal ett budskap som summerar min erfarenhet av arbete i industrin och samarbete med högskolan:

Tekniken är grunden till det svenska välståndet. Ungdomar måste stimuleras till att läsa teknik för att bli konkurrenskraftiga ingenjörer. Som anställda på företag kommer de självklart att samarbeta med de svenska högskolor som är internationellt framstående. De kommer att bygga nya kunskapsbroar. Lyckas vi att uppnå detta, kommer jag att vara stolt över att ha varit en av dem som har medverkat. Vi har ärvt jorden av våra föräldrar men lånat den av våra barn och barnbarn.

ABB är nu ett multinationellt företag som både exporterar och expanderar i Asien. Den mest påtagliga skillnaden mot tidigare årtionden är att jag nu träffar en ny och yngre generation ABB-tekniker. Jag ser och möter flera kvinnliga ingenjörer. De är välutbildade, kompetenta, beresta, vältaliga, sociala och de tar plats. Särskilt i det svenska forskningssamhället är kvinnor väl representerade. Sverige växer till ett förebildsland. Skillnaderna mellan svenska flickor och pojkar är nämligen mycket mindre än skillnaden mellan olika nationaliteter. Det ser man mycket tydligt i en organisation som ABB Corporate Research har idag i Västerås 240 anställda, där 20 % är kvinnor, 30 % har utländsk bakgrund och där fler än fyrtio nationaliteter finns representerade.

Genom mitt treåriga engagemang i EURAB, rådgivande organ till EU:s forskningsminister (bestående av två representanter från varje EU-land: en från industrin och en från akademin), fick jag insyn i hur den europeiska forskningsfinansieringen fungerar. Åsiktsskillnaderna mellan industrirepresentanter från olika EU-länder är små, då alla är utsatta för global konkurrens. Skillnaderna är betydligt större mellan europeiska universitetsrepresentanter, då dessa i större utsträckning avspeglar ländernas ekonomier. EURAB-gruppen består till 30 % av kvinnor inklusive ordföranden. Det har hänt en del sedan 1970-talet.

När man samordnar forskning mellan företag och högskolor eller arbetar i olika forskningsstyrelser behövs en bred teknisk kompetens, god kommunikationsförmåga, god analytisk förmåga, språkkunskaper och social kompetens. Min unika styrka var att jag genom mitt mångåriga arbete inom olika teknikområden inom ABB och samverkan med svenska forskningsfinansiärer och högskolor hade en bred överblick över svensk forskning. Det generella i tabellen nedan är att vid ett styrelsearbete behövs en bred kompetens och förståelse för processen att omvandla grundläggande forskningsresultat till innovationer och produkter. Det är en lång kedja av aktiviteter och aktörer som måste hänga ihop (Vinnova-nytt 2006).

Tillbaka till toppen

Genus, företag, samhälle

Under hela min uppväxt firades i Tjeckoslovakien den  internationella kvinnodagen. Denna dag uppmärksammar kvinnors kamp för att delta i samhället på lika villkor som män. I början gällde kampen kvinnornas rösträtt. I Ryssland skrevs jämlikhet mellan könen in i lagen av den provisoriska regeringen efter att tsaren störtades år 1917. Den 8 mars firas sedan dess, med varierande intensitet runt om i världen, den internationella kvinnodagen. I Tjeckoslovakien tilltog firandet efter andra världskriget. Dagen användes delvis för att hylla den starka självständiga socialistiska arbetande kvinnan och hennes rätt till arbete. Denna ideologiska indoktrinering gjorde att jag var mera jämställd när jag kom till Sverige än jämnåriga svenskor. Sverige är traditionellt i sina värderingar. I Sverige hyllades kvinnan på mors dag, en hyllning till mor som tar hand om barn och familj. Det har hänt en del sedan dess och att majoriteten av kvinnor arbetar i Sverige idag är ett resultat av att samhället fungerar och stöttar.

Greta Woxén var Sveriges första kvinnliga civilingenjör. Hon tog examen på KTH 1928 och arbetade drygt ett år innan hon drog sig tillbaka för att ägna sig åt hemmet och de fem barnen. Hon återvände till arbetsmarknaden tjugosex år senare som lärare i matematik, fysik och kemi.

->Lyssna på en 20 minuters podd med Greta Woxéns dotter som berättar. Googla på Akademi och studentliv förr och nu KTH så hittar du den, skrolla ner lite.<-

När jag anställdes 1969 var jag redan då den näst äldsta kvinnliga civilingenjören. Arbetsgivaren förutsåg att även jag skulle få barn. Det blev en slags omedveten diskriminering som tillsammans med de kvarvarande traditionella föreställningarna om vad kvinnor och män har presterat var hämmande. Det dröjde tio år innan jag blev erbjuden mitt första chefsjobb. När man anställer en nyutexaminerad kvinna på 2010-talet, är kvinnans biologiska funktion av mindre betydelse, arbetsgivaren vet att kvinnan snart är tillbaka på sin arbetsplats. Kvinnor identifierar sig idag starkt med sin yrkesroll.

Tillbaka till toppen

Både och

Det positiva med ASEA:s internationalisering var att jag plötsligt blev en typisk ABB:are, då fler än 50 % av ABB:s anställda inte hade svenska som modersmål och hade en annan kulturell bakgrund. Således var jag bättre rustad att möta olikheterna. Jag åkte till ett annat land, inte till utlandet. Kontaktytan för var och en av oss anställda, kvinnor som män, blev mycket större. Vi fick nya kollegor och lärde oss hur man arbetar i andra länder. Jag fick bekräftat att Sverige har kommit långt vad gäller att ha kvinnliga ingenjörer och chefer.

Att göra en internationell karriär och flytta till andra länder som kvinnlig chef var dock inte att tänka på. Den utländska ledarskapsstilen är fortfarande mycket mera auktoritär och att arbeta för en kvinnlig chef är nästan otänkbart i till exempel Schweiz, Amerika eller Asien. Jag fick en internationell träning och vidare utveckling som följd av företagets utveckling.

Yrket ingenjör har idag ett imageproblem. Ingenjörer, tekniker, fysiker, vetenskapsmän och uppfinnare hyllas inte idag. Att vara ingenjör är gårdagens yrke, det är gammalt och föråldrat. Ungdomarna dras idag inte till yrken som är anonyma och problemrelaterade. De dras till yrken som hör ihop med enkel och snabb framgång, yrken där de syns. Syns de inte, så finns de inte. Ungdomar är idag mer egoistiska. De skall arbeta på egna villkor, att koppla sin insats till samhällets behov är inte det viktigaste. Detta gäller generellt, kvinnor som män.

I medierna saknas framgångsrika kvinnliga ingenjörer som förebilder. Detta gör att mycket få kvinnor väljer denna bana. Av de få som väljer maskinteknik eller elektronik har de flesta förebilder inom familjen, en far eller äldre bror som blivit ingenjör. För att tekniken skall vara ett naturligt alternativ vid kvinnans yrkesval måste vi hjälpas åt att ändra den allmänna uppfattningen om vad ingenjörsarbete är och vad det innebär. Här har medierna ett ansvar. Teknik är kul, arbetet är fyllt av kreativa möten mellan människor som vill bidra till vårt välstånd.

Problemet med kvinnors bristande intresse för tekniska utbildningar handlar även om hur det faktiska innehållet och yrkesrollen ingenjör presenteras. Att utveckla pedagogiken så att den bättre passar den nya generationen och fångar kvinnors intresse är en viktig uppgift. Att visa och möta kvinnor som arbetar med tekniken underlättar. Det är en uppgift för både arbetsgivare, högskolor, skolor, förskolor och föräldrar. Personligen har jag ansträngt mig mycket för att stimulera mina barn till att välja tekniska yrken och de är idag mycket tacksamma för detta.

Mina barn har läst teknik på Mälardalens högskola, dottern energiteknik och sonen maskinteknik. Jag använde samma argument som min pappa förde fram på 1960-talet: "2 + 3 = 5, i alla system och på alla språk.” Men det räckte inte. ”Att 2 + 3 = 5 lär man sig i grundskolan men har du någonsin behövt lösa en differentialekvation eller integral på jobbet? Vad skall jag ha det till?” Tiden har förändrats. Dagens ungdomar behöver motiveras, de vill veta hur de skall använda det de lär sig i skolan. Jag fick motivera och förklara. Jag tog till Stenmark som var enormt populär vid denna tidpunkt. Jag påstod att hans idealtid går att räkna fram matematiskt med hjälp av integraler, differentialekvationer och Newtons lagar. Barn behöver idoler, de behöver förståelse för att tekniken ligger bakom all utveckling och välstånd, i både stort och smått.

För mig är det oviktigt om personen kallas för tekniker, ingenjör, civilingenjör, doktor, uppfinnare, fysiker eller kemist. Det gemensamma är lusten och förmågan att vara kreativ och skapande och vilja bidra till teknikens utveckling i samhället. Har man detta intresse, bör man välja den utbildningsvägen, ingången är bred. Det man lär sig i skolan är enbart en bråkdel av det man lär sig under sin yrkeskarriär. Utbildningen är endast en inträdesbiljett till ett intressant och kreativt yrkesliv med tekniken som oftast gör samhällsnytta. I det högteknologiska samhälle vi lever i behövs både kvinnliga och manliga tekniker.

Tillbaka till toppen

Yrkeskvinna i en mansdominerad domän

Jag vill påstå att kvinnor och män generellt är ganska lika som ingenjörer. Men det finns vissa skillnader och dessa kan man utnyttja som kvinna i ingenjörsyrket för att bygga sin egen identitet och strategi. Det är viktigt att förstå sin roll i en organisation och mobilisera de färdigheter och egenskaper som är av stor betydelse och unika för den specifika arbetsuppgiften. Olika positioner på ASEA och ABB har krävt olika resurser och färdigheter hos mig som har gjort mig unik i varje roll. Min erfarenhet är personlig och kopplad till endast ett företag. Men erfarenheten att bygga sin karriär på egna unika styrkor är säkert överförbar till många yrkesroller.

Tekniken tränger idag in i alla delar av vårt samhälle. Vi använder den dagligen. Därför borde det vara naturligt att flera ungdomar intresserar sig för och väljer teknisk utbildning. En ingenjör är en nyfiken, kreativ person som snabbt kan sätta sig in i olika problem, föreslå lösningar, förstå deras konsekvenser i ett bredare perspektiv samt en person som trivs med att arbeta tillsammans med andra och för dem förklara teknikens betydelse. Teknik är kul, vi måste hjälpas åt att sprida detta budskap!

Jag är mycket nöjd med min tid som kvinnlig ingenjör på ASEA och ABB som varit mycket omväxlande, stimulerande, fylld av forskning men också av möten med olika människor. I dessa möten har jag lärt mig att bakom varje ansikte se en individ som kommer att lära mig något nytt, som vill göra sitt bästa och som förväntar sig att jag bemöter honom eller henne med respekt och att jag hjälper med mina kunskaper och min kompetens. Det gör jag gärna, för samma bemötande fick jag av mina ASEA- och ABB-kollegor då jag kom hit från Tjeckoslovakien för fyrtioett år sedan. Jag hoppas att min berättelse kan bidra till att ge en positiv bild av en kvinnlig ingenjör.

Mirka Mikes-Lindbäck, Västerås 2013.



Detta är ett utdrag ur boken Bilden av ingenjören. Boken är utgiven av Carlssons bokförlag i Stockholm 2013 och publiceras med tillstånd av förlaget och författaren. Boken finns till försäljning bland annat hos Carlssons bokförlag.


Tillbaka till toppen


I Industrihistoriska föreningens hemsida finns fler intressanta historier om Asea och ABB.
Läs om  Asea-Atom.
Läs om karismatiska chefer:  35 år - från Nicolin till Barnevik. Curt Nicolins sekreterare Birgit Willegard berättar:  35 år med Curt Nicolin.
Läs om Aseas äldsta historia i: boken om  Jonas Wenström,  Asea 1891 - 1905 som handlar om Turbinhuset, filaravdelningen och Mimerverkstaden,  ASEA 1930 - 52 som handlar om Relä, verktyg och isolation, två berättelser om Aseas motorfabrik i Ryssland 1929 - 1932: Jaroslavl 1 och  Jaroslavl 2.
Läs om och om Aseas robotar i:  robot Asea och  den refuserade roboten. Vi säljer DVD-skivor och USB-stickor med intervjuer, se  Filmer.

Publicerat 2019-09-28 -- 2019-11-02