Hem till  Industrihistoriska föreningen i Västerås.

Denna artikel "Regina sjönk vid Oskarshamn 1" ligger under Internetboken / Berättelser & anekdoter.

Regina sjönk vid Oskarshamn 1


Bernt Qvist berättar minnen från tiden vid ASEAs Atomkraftsavdelning. Han berättar om logementsfartyget Regina vid Marvikens och Oskarshamns kärnkraftverk och avslutar med varmprovdrift i Ringhals 1.

Innehåll

 Bakgrund
 Regina vid Marvikens kärnkraftverk
 Regina vid Oskarshamns kärnkraftverk
 Varmprovdrift i Ringhals 1

Bakgrund

Jag heter Bernt Qvist och jag blev 1967 inblandad i Reginaprojektet. Det berodde på platschefen vid bygget av Marvikens kärnkraftverk, Rudolf Wassberg. Han tänkte ofta marint. Han hade varit chief (maskinchef) i ARA-bolagets ångfartyg, arbetat på Götaverken samt tjänstgjort som lärare i ångteknik i marint sammanhang i Göteborg.

Vår gemensamma bakgrund var från ASEAs Atomkraftsavdelning i Västerås. Där, i laboratoriet på Tegnérområdet genomfördes termiska experiment på bränslepatroner för planerade kärnkraftverk. Värmeriggarna kallades Frigg och Freja. Bränslepatronerna upphettades elektriskt och man mätte värmeöverföring och provade olika material i bränslekapsling, spridare och patroner. Jag övervakade experiment som gick dygnet runt. Då fick jag träffa spännande personer som till exempel Curt Mileikowski och Rudolf Wassberg.

Efter Atoms laboratorium på Tegnér kom jag till Marviken nära Norrköping för att övervaka montaget. Kärnkraftverket var då under byggnad. Rudolf Wassberg var platschef för oss från Västerås.

Regina vid Marvikens kärnkraftverk

I Rudolf Wassbergs arbetsuppgifter som platschef ingick att hänvisa logi för tillresande personal med underleverantörer. Det var ett nära nog olösligt förläggningsproblem i Marviken, dit man bara sände folk – i rasande takt - och – var skulle folk bo? Rudolf hittade då ett fartyg som hette ”Regina” i Hallstavik i Uppland. Det var ett gammalt passagerarfartyg, byggt 1914 i Köpenhamn. Hon hade gått i passagerartrafik både i Danmark och Sverige samt mellan Sverige och Finland. Hon fanns nu i Hallstavik och användes som logementsfartyg medan de byggde om i bruket. Båten behövdes inte längre, 1967 på hösten. Regina bogserades till Marviken och förtöjdes vid kajen.

Wassberg sände mig dit i december 1967 för att inspektera. Fartyget var ouppvärmt och rörledningarna skulle vara renblåsta från vatten. Detta gjorde jag mellan jul och nyår 1967. Det var OK när jag var ombord. Men över nyåret hade någon släppt på vatten i alla fall. En massa rör hade frusit sönder i den stränga vintern. Jag var bekant med rör från min tid på Atom- labbet på Tegnér i Västerås och Wassberg ansåg att jag som son till en skeppare – inte skulle vara obekväm med att i viss mån befatta mig med ett fartyg. I Marviken skulle jag se till att båten var beboelig, förtöjd, städad och länsad.

Vattenfall höll oss med ånga för uppvärmning av båten från en elmatad ångpanna som stod i land. Det gick en slang till ångfördelningslådorna vid pannorna ombord. Det gällde att se till att elementen inte kallnade på grund av luft som följde med ångan, eftersom pannan matades med icke avgasat vatten. Så kallade ”Panninspektioner” förekom ibland. Det hade att göra med relationen mellan Vattenfall och Atom i samband med logementsfartyget.

Det var mellan 15 och 26 minusgrader hela slutet av januari 1968. Kollegan Oskar Östman och jag hade ett gäng från Saltängens mekaniska i Norrköping som jobbade dygnet runt under en vecka för att få fartyget användbart. Vi skulle att ta emot trettio tyska montörer. De skulle bo ombord. Saltängens mekaniska verkstad i närbelägna Norrköping bildades efter att Norrköpings varv nedlagts. De kunde tillhandahålla folk med kunskap om och förståelse för fartyg. I Marviken var de en guldgruva för oss på Aseas Atomkraftsavdelning när Wassbergs lösning på förläggningsfrågan skulle realiseras. Utan dem hade vi inte blivit färdiga i tid.

De tyska montörerna kom på söndagskvällen vid 22-tiden. De tittade in i fartyget och kom tillbaka och påstod att det inte var människovärdigt att bo ombord. Oskar – med ett förflutet som frontsoldat i Karelen, bland annat tillsammans med en del tyskar, tog dom rätt upp och ner och förklarade att de inte var de karlar vi hade väntat oss. De kunde lika gärna åka hem till de barnkrubbor de kom ifrån – ungefär så – anfört på oklanderlig tyska!

Detta klander av deras brist på manlighet tog skruv. Dom accepterade logi ombord och vi kunde stuva in dem i varsin hytt, torra och varma. Vid 24-tiden fick vi lugn ombord. Sju timmar senare var det tyskarnas arbetsledningsproblem att ge varje man en uppgift.

Rolf Lundberg var mek. montagechef. Calle Ulfving var Wassbergs närmaste man till vilken vi dagligen rapporterade ”läget”. När det gällde fartyget så var det oftast inte så mycket att anmärka på – men en dag började Oskar sin redogörelse med orden: ”Först gick jag i kyrkan…” Va?” Sa Calle – en strikt och formell man ”– i kyrkan?”

”Ja, jag skulle ju se om där var något läckage” sa Oskar, som använde sjömanstermen ”kyrkan” för utrymmet framför packboxen där propelleraxeln går genom akterstäven. När det förklarades, flagnade Oskars religiositet något.

Där i ”kyrkan” hittade vi en två tum grov, drygt fotslång, rökt dansk medvurst under ett fotsteg. Den såg bra ut – men vi tordes inte smaka!

Det följde med några man från Karlskrona. De lagade mat ombord och hade trevligt. En man sade vid ett tillfälle som omdöme om maten: ”Detta var så gott att det skulle vara förbjudet för civila!”

Regina fungerade som logementsfartyg i Marviken under våren 1968. Det var tidvis upp till 70 man inneboende. Jag vill minnas att det som mest var 40 tyskar och 30 svenskar ombord.

Söndagen den 8 maj 1968 slet sig fartyget men jag lyckades bromsa framfarten så att ångslangen aldrig gick av. Frampå middagen tvärslutade det att blåsa och en fiskare, som bodde strax bredvid, hjälpte mig med ett spakblock att dra tillbaka båten till rätt läge.

Landgången som hängde i en säkerhetstamp blev återlyft och på kvällen var allt normalt. Tiden från slutet av januari till maj månad 1968 låg båten som fullt fungerande logementsfartyg i Marviken.

Någon gång i juni 1968 bogserades fartyget till Norrköping. Hon skulle slipdragas där, men spelet på slipen orkade inte med att få henne mer än halvvägs ur sjön – men det räckte för oss. Vi skulle bland annat svetsa en läcka i förskeppet. Det blev bra trots att det gamla stålmaterialet var av en tveksamt svetsbar kvalitet (otätat). Svetsaren var en dansk som jobbat som reparatör på Grönland – minns jag. Jag bodde ombord en stor del av sommaren. Därefter skulle Regina vidare till Simpevarp.

Marvikens kärnkraftverk startades inte 1968. Man beslutade att avveckla verket. Det försågs med en oljedriven panna som användes vid toppbelastningar fram till 2009, då anläggningen avvecklades. Planen 2018 är att riva verket och bygga bostäder. Leif GW Persson berättade om detta i "Leif GW om: del 2 - Den svenska atombomben" i TV4 i mars 2020. Avsnittet finns tillgängligt i TV4 Play.

Tillbaka till toppen

Regina vid Oskarshamns kärnkraftverk

Omkring den 20:e augusti 1968 skulle vi bogseras till Oskarshamns kärnkraftverk som var under byggnad i det lilla samhället Simpevarp, strax norr om Oskarshamn. Oxelösunds järnverks bogserbåt ”Simson” (byggd i Åmål) kom vid 20 - tiden och bogserade ned oss till Simpevarp. Vi förtöjde provisoriskt vid 16-tiden på fredag kväll. Jag tog mig tillbaka till Norrköping för att hämta min bil. Sedan blev det nattfärd hem till Dalsland för en efterlängtad helg! Natten till måndag körde jag på småvägar till Simpevarp. Regina var på plats och intakt när jag kom fram på måndag morgon.

Vi anlitade en man från Fårbo. Han byggde en präktig lång landgång. En timmerman från Oskarshamn, som var med på bygget av landgången, berättade att han som pojk spelat hartsfiol åt Döderhultaren, känd konstnär från Oskarshamn. Han snidade figurer i trä. Döderhultaren blev så arg att -”Han kastade halvfärdiga alster för säkert flere tusen efter mej”.

Jag bodde en tid ensam på båten 1968 – 69. Det rådde en viss tveksamhet hos vissa fackligt engagerade personer om båten kunde anses som godtagbar bostadsstandard.

Den andra person som flyttade ombord var platschefen Rudolf Wassbergs svåger Bertil Andersson. Han var förtrogen med praktiska frågor om förläggning av anläggningsarbetare. Han anställdes som ”Servicechef”, vilket innebar att han skulle ordna övernattningsställe åt folk som kom och inte hade ordnat någon övernattning i förväg. Där kom båten väl till pass, om det var fullbokat i andra login runt omkring anläggningen.

Bertil fick order om att bo på båten, vilket för mig blev en trevlig bekantskap. Sommartid var båten en fantastisk bostad. Jag hade bland annat en liten norsk roddsnipa, som jag köpt i Norrköping på järnhandeln. Den fick folk låna och fara ut i Kalmarsund och pimpla torsk – som det fanns gott om då. Det gick i allmänhet bra och bidrog till trevnaden ombord.

Jag lyckades få fatt på en lång vajer. Den hade blivit över vid Oskarshamnsvarvet. Den var över ett hundra meter lång. Den kunde kanske användas i reserv för Reginas förtöjning. Jag fraktade ut den till Tallskär där jag gömde den.

Den präktiga landgången till Regina var tio meter lång. Den gick från Reginas babord långsida till Tallskär. Under åren kom ett antal båtägare att utnyttja landgången för förtöjning av sina småbåtar. En dag 1969 när det blåste hårt var jag ute och inspekterade. Då lyfte en av småbåtarna, som ägdes av en finländare. Båten var förtöjd vid landgången och i den hårda vinden och de kraftiga vågorna fick den fart och lyfte och snurrade runt, sisådär tre fyra varv i luften innan den landade på vattnet igen.

Under septemberstormen 1969 var Regina nära att slita sig. Hon låg med stäven mot väster, förtöjd i en pollare som byggarna gjutit fast i en 2x2x2 meters betongklump. Vindkraften på Regina i kombination med vågorna gjorde så att hela klumpen vred sig och förtöjningsvajern till stäven hotade att glida av. Pollaren bestod av ett ca 200 mm stålrör som hade en fläns i övre änden. Flänsen hindrade som tur var förtöjningslinan från att glida av när allt var på väg att kantra.

Kollegan Olle med sjömansblick och elansvar hade kastat en blick på fartygets förtöjning och kom genast till mej. Jag fick ta Saltängens folk till hjälp för att avhjälpa det som hotade att bli en katastrof. De satt och åt lunch i matsalen. Man rycker inte vem som helst från maten, men varvspojkarna förstod situationens allvar och tvekade inte utan sprang ned till Tallskär och Reginas förtöjningspollare. Nu kunde jag peka på stället där jag hade gömt reservvajern. Pojkarna förtöjde Reginas stäv med vajern mot en martall på Tallskär. Det var en präktig martall som räddade oss.

Logementsbåten Regina behövdes inte längre. Hon var tömd på övernattande personal och väntade på att bogseras bort. Så låg hon en månad.

Elchefen beordrade sedan ”Bryt strömmen”. Sen gick det en natt. Då drog en åskby med stormvindar över Simpevarp. Fartyget krängde i stormen. Jag bodde då i Oskarshamn. Jag märkte, när jag kom till Simpevarp på morgonen, att en liten tall vid porten hade blåst omkull. När jag tittade ut såg jag att Regina hade kantrat och låg på sidan, krängd 90 grader. Förtöjningarna höll men var spända.

Vi fick kalla på en tunglyftare, ett tyskt bärgningsfartyg för att få upp henne. Sen gick hon vidare till skrotning.

Sen var det ju frågan vad som hade hänt. Jag visste att Regina var rank. Jag hade gjort krängningsförsök med två ton. Då krängde hon 10 cm. Vattenfyllda oljefat är användbara. Hytterna hade öppningsbara ventiler (fönster) med en diameter av cirka 30 cm. Det visade sig att det var två ventiler på sidan av båten i den undre raden av ventiler som stod öppna. Det var normalt bara cirka en decimeter fritt till vattenytan från dessa ventilers underkant. Det vill säga att båten krängde troligen i stormvinden på natten och vatten rann in genom de öppna ventilerna.

Detta betydde att någon (eller flera) hade olovandes bott i båten (trots att den var utan ström) och tyckt att det var kvavt och öppnat ventilerna för att få luft. Dessutom var ju pumparna som skulle länsa ut inläckande vatten stoppade i och med att elen bröts.

Kärnkraftverket Oskarshamn 1 började bli komplett. Prover genomfördes 1970 systemvis med gott resultat. Ett viktigt prov var icke nukleär varmprovdrift. Innan reaktorn laddas med kärnbränsle vill man prova högtryckssystemen med ånga i fullt tryck och temperatur för att se att allt fungerar och är tätt. Projektavdelningen köpte en skrotningsfärdig militär jagare som hette ”Gävle”. Man skulle använda pannorna ombord på jagaren för att leverera ånga till turbinen innan reaktorn laddades.

Bild: I förgrunden på Tallskär syns Bernt Qvist med vit hjälm. Regina är det vita fartyget. Landgången ligger mellan långsidan och Tallskär. Det var den landgången som småbåtarna förtöjdes vid. Längre bakom syns jagaren ”Gävle” som levererade ånga till kärnkraftverket Oskarshamn 1, som syns bakom jagaren. Bilden är från boken ”(parentes?”, utgiven av ABB Atom 1994.

Turbinen ska rulla och effekt ska matas ut på nätet. Ett obligatoriskt prov är rusningsprovet som görs med tanke på elsäkerhet. Vid full drift drack jagaren 210 liter olja i minuten, så när man brassade på för fullt, hann inte oljebilarna med utan man utnyttjade ett buffertförråd som fanns på en pråm. Där fanns 600 ton olja i reserv. Under en intensiv dag kunde man se hur pråmen blev lättare för varje timme. Oljan kostade ungefär 100 till 130 kr/m3. Detta var före oljekrisen 1973.

Tre pojkar skötte pådragen. Dom stod vid var sin panna i jagarens pannrum. Order kom per telefon från kraftverket. En av dem hette Pelle. Han var van vid hett klimat. Han var en Oskarshamnare. Dom andra var lite klenare och klagade på värmen i pannrummet. Turbinen rullades och generatorerna matade el ut till nätet med upp till 20 MW effekt. Proven genomfördes med gott resultat.

Det var först senare vid nukleär drift som turbinerna visade sig ha störningar. Men det är en annan historia. Så mycket kan sägas att leverantören Stal-Laval fick ordning på turbinerna som gick till 2002. Då blev det nya turbiner som gick tills Oskarshamn 1 stängdes för gott i juni 2017 efter 45 års drift.

Tillbaka till toppen

Varmprovdrift i Ringhals 1

Nästa reaktor efter Oskarshamn 1 blev Ringhals 1. Jag blev kallad dit. Jag minns ett tillfälle under icke nukleär varmprovdrift 1973. Denna gång värmdes inte ånga i en skrotningsfärdig jagare. Nu hade man investerat i en elpanna modell större. Den var byggd i Studsvik. Sedermera kom den att vandra runt till i stort sett samtliga kärnkraftverk för deras respektive icke nuklära varmprovdrifter. Det var nog en lönsam investering.

Nu var det alltså så att högtryckssystemen var trycksatta till fullt tryck 70 bar och full temperatur 286 grader C. Slussen in till reaktorinneslutningen var stängd. När rören värms upp till full temperatur påverkar det isolermaterialet som omger rören. Harts som binder stråna i isoleringen bränns upp och det luktar lite bränt. Nu var det så att det luktade värre ändå. Ungefär som om det brann någonstans. Men det finns inget som kan brinna. Kan det ligga något kvarglömt?

Det var jag och isolerarbasen Einar P. och Rolf Lundberg som blev utsedda. Vi tre gick in genom slussen och sniffade för att komma underfund med var röken kom ifrån. Vi kom längre och längre upp och till slut, högst uppe där ångstutsarna sitter på reaktortanken hittade vi stället. Det var fruktansvärt hett och instängt. Det var isolerarna som varit lite oaktsamma med någon träkloss som blev kvarglömd innanför isoleringen. I värmen kom den att ligga och glöda. Jag träffar fortfarande Einar ibland och alltid erinrar han sig hur det var under varmprovdriften av Ringhals 1.

Ringhals 1 fasades in mot nätet i oktober 1974. Anläggningen går fortfarande i april 2020, men slutlig avställning är planerad till årsslutet 2020.

Skrivet av en berättande 93-åring som var med i kärnkraftens sjöfartshistoria.
Bernt Qvist, Åmål, i april 2020.


Tillbaka till toppen

Läs om Curt Mileikowski och Marviken i Erland Tenerz berättelse:  Möte med kända industrimän.

Publicerat 2020-05-29