Hem till  Industrihistoriska föreningen i Västerås. Länk till denna artikel finns i "Standardisering - intressant och utmanande", som ligger under Internetboken / Berättelser & anekdoter.

Standardisering av vägguttag - en omöjlig dröm?

Del 7 av en artikelserie i sju delar författad av Sören Bååth 2016, publicerad 2018.

De som reser utomlands - och det gör ju numera de flesta - har troligen drabbats av att eluttagen varierar från land till land. Inte bara i avlägsna länder utan även i Europa. Rakapparaten, hårtorken, datorn och telefonladdaren går inte att ansluta. Och man frågar irriterat varför det är så och varför gör inte standardiserarna något åt saken.

Brittiskt dubbelt vägguttag för stickkontakt med tre stift. Två separata brytare. Foto från  Wikimedia Commons, licens  (CC BY 3.0).

Låt mig först förklara varför

Elektriciteten började göra sitt segertåg över den industrialiserade världen vid sekelskiftet 1800 - 1900. På den tiden existerade ingen internationell standardisering av betydelse. I huvudsak utvecklades installationssystemen och de erforderliga produkterna lokalt. Så småningom etablerades praxis, och de-facto standarder uppstod, men olika från land till land, även om mindre länder tenderade att snegla mot de stora industriländerna. Så kom det sig att Sverige i huvudsak följde Tyskland, där VDE och DIN-standarder tidigt utvecklats. Men i Frankrike, England och flera andra länder etablerades egna annorlunda standarder. Detsamma skedde även i t.ex. USA, som dessutom valde en annan distributionsspänning och frekvens än Europa. Kolonierna följde i allmänhet de standarder som respektive kolonialmakt hade, allt detta skedde nämligen innan kolonialväldena upphörde.

Men varför görs nu inget åt detta?

Det beror till stor del på att en förändring av uttagssystemen ("plugs and sockets") skulle kosta enormt mycket, utomordentligt stora investeringar är låsta i existerande installationer och anläggningar. Men det finns även andra skäl: den existerande situationen begränsar den fria handeln av installationsmateriel mellan länder med olika uttagsstandarder och skapar i praktiken monopol- eller oligopolsituationer. Tillverkarna , ofta stora koncerner med verksamhet i många länder, är ganska nöjda med detta. En framgångsrik standardisering kräver stöd från både tillverkare och användare, och inom detta område finns inga starka användarintressen representerade (i motsats till den normala situationen inom standardiseringsverksamheten).

Trots det svala intresset, framförallt från tillverkarsidan, har allvarliga försök gjorts att förändra saken. Inom  IEC har arbete på ett nytt internationellt uttagssystem pågått länge, och det finns sedan flera år en IEC-standard (International Electrotechnical Committee), IEC 236, för uttag för allmänbruk, den publicerades 1986. Tyvärr har bara några få länder infört den, däribland Sydafrika och Brasilien, men inga Europeiska länder.

Men på 1990-talet påbörjades inom  CENELEC (Comité Européen de Normalisation Électrotechnique) ett arbete på att överföra denna IEC-standard till en EN (Europeisk standard). Den starkast pådrivande kraften var Europeiska kommissionen, inom vilken man ansåg det vara ett tillkortakommande av den europeiska standardiseringsverksamheten att inte kunnat åstadkomma ett gemensamt system. Den dåvarande kommissionären för industrifrågor, Bangeman, drev själv frågan hårt via sina kanaler till CENELEC. Men även andra intressenter som konsumentorganisationer och tillverkare av hushållsapparater med försäljning i många länder drev på.

I den processen kom jag att bli involverad såsom Vice President i CENELEC med ansvar för lågspänningsfrågor. Det uppdraget misslyckades jag med trots mitt mångåriga och ganska framgångsrika arbete inom IEC. I efterhand inser jag att det var en omöjlig uppgift, men så här var det.

Ett förkastat standardiseringsförslag och den följande processen

Vid mitten av 1990-talet hade arbetet resulterat i att ett förslag till europeisk standard (prEN) gick ut på omröstning till CENELECs medlemsländer. Det blev nedröstat. Men med hänsyn till de mycket starka påtryckningarna från Kommissionen beslutade Technical Board att en så kallad "Task force" skulle tillsättas för att göra ett sista försök att i ett omarbetat förslag sammanjämka de olika intressena. Jag var, som jag tidigare nämnt, då vicepresident i CENELEC med speciellt ansvar för lågspänningsfrågor, och det föll därför på min lott att leda detta arbete. Vi (med en grupp med specialister på området) gavs ett knappt år att åstadkomma detta.

Under arbetets gång fick jag klart för mig att mycket stora motsättningar fanns. När jag läst in kommentarerna från de olika ländernas nationalkommittéer fann jag, att de flesta nejrösterna motiverades med säkerhetsskäl, framförallt risken av sammanblandning av de nya och de gamla systemen. Men också ekonomiska skäl framfördes såsom kostnaderna för omläggningen. Det var dock helt uppenbart, att rädslan för försvinnande monopol eller oligopol och en ökad konkurrens, inte minst från låglöneländer, var det verkliga skälet. Man ville givetvis inte medge de kommersiella och politiska skälen utan letade i stället fram saker som i vissa teoretiska fall kunde innebära säkerhetsrisker, för mot sådana argument vågar få invända!

Jag blev även själv under arbetets gång föremål för stort intresse från skilda håll. BBC gjorde en intervju med mig, och en engelsk tillverkare av adaptrar och som såg en stor marknad för sina produkter ringde och faxade mig dag och natt i flera månader (i hopp om att jag skulle kunna påverka medlemsländernas röstning). Kommissionens representanter följde noga arbetets gång. Många tekniska magasin och även dagstidningar, speciellt i England som skulle fått de största problemen vid en omläggning, hade artiklar om saken.

Internationell reseadapter. Foto från  Wikimedia Commons, licens  Public Domain (CC 0).

Vår task force levererade ett komplett och omarbetat förslag inom den givna tidsgränsen, och vi hade lyckats eliminera praktiskt taget alla de i och för sig ganska ringa säkerhetsrisker som påpekats i nationalkommittéernas kommentarer. Mot bakgrunden av de motsättningar mellan tillverkarintressen och övriga intressen som framkommit under arbetet insåg jag att chanserna att förslaget skulle kunna antas var små. Men jag trodde att det fanns en liten chans. Jag bedrev själv en viss "lobbying" i de nordiska länderna och lyckades såtillvida att nationalkommittéerna i Danmark, Finland, Norge och Sverige alla röstade ja. Men det hjälpte inte. De stora tillverkarländerna med många röster i CENELEC röstade nej. Så förslaget föll igen, denna gång för gott. Eller åtminstone tillsvidare, för IEC har nu reviderat sin standard (revisionen utgavs 2009) och där upptagit de flesta av de förbättringar som vår Task Force gjorde. Och därmed kan det bli det en ny vända i CENELEC enligt Dresden agreement om implementeringen av IEC-standarder som CENELEC. Men det lär dröja!

Dresden agreement

Detta agreement (ett slags principöverenskommelse) träffades i Dresden, (jag vet inte när men det var för många år sedan), och den innebär att CENELEC skall implementera IEC-standarder som CENELEC-standarder, och sedan måste medlemsländerna i CENELEC, d.v.s. i stort sett alla europeiska länder, fastställa dem som nationella standarder. Det är därför frågan kan dyka upp igen om IEC lyckas komma överens om en ny version av den nuvarande standarden för uttagssystem ("plugs and sockets", som implementerats i endast i några få länder.

Slutkommentar

En slutkommentar kan vara på sin plats: Om förslaget hade antagits hade samtliga europeiska länder tvingats byta system, men man hade tvingats acceptera en mycket lång övergångstid. Det skulle ha varit helt uteslutet att byta de fasta uttagen inom en kort tidsperiod. Kostnaden för detta skulle ha blivit oacceptabelt hög. I själva verket skulle man under en lång tid bara kunnat påverka nybyggnationer och mer omfattande renoveringar. Övergångstiden för existerande installationer hade fått lov att utsträckas till flera decennier, kanske längre. Under tiden hade naturligtvis adaptertillverkarna haft en gyllene marknad (vilket min engelske adaptertillverkare bespetsat sig på). Men man får inte glömma att användande av adaptrar i sig skapar en viss risk för farliga fel.

Sören Bååth

Västerås, Ringargården 2016-12-06

Denna artikel licensieras enligt Creative Commons  (CC BY 4.0).

Detta var sista avsnittet om standardisering. Skulle du vilja börja om så gå till inledningen:   Standardisering - intressant och utmanande.


Tillbaka till toppen